Solidaritet; täckmantel för gruppegoism?

Högt värderade värdeord har alla en sak gemensamt: de slirar mycket snabbt på kopplingen och kommer ingen vart i det politiska samtalet. Att solidaritet som begrepp i sig är omtvistat är en sak. Tanken är så god, att ingen skall lämnas utanför, ingen vara ensam med livets utmaningar, ingens behov skall vara mer tillgodosedda än alla andras och att de som har skall fritt och medmänskligt dela med dem som inte har. Som begrepp är det satt utom tvivel. Och få är de som skulle säga att solidaritet inte är viktig. 


Men just där ligger problemet med detta och många andra ord. Det är nämligen ett ord med så bred uppslutning att det saknar politisk slagfärdighet. Ingen politiker säger: 'NÄ vi vill inte ha solidaritet.' Det vore ideologiskt självmål. Men trots den massiva 'consensus' som finns bakom solidaritetstankens ord så är det frånvaron av solidarisk politik den sand som grusar den politiska arenan. Om solidaritet var allmän egendom skulle själviska särintressen inte dominera verkligheten. Då skulle likadana förutsättningar finnas för alla, och då skulle alla acceptera gemensamma spelregler. Så är det tyvärr inte. Det är fullt möjligt att tolka våra tusen nya lagar och förordningar varje nytt år som ett bevis på att solidaritet INTE finns.


'Solidaritet' kan nämligen bli kidnappat, 'hijacked' och usurperat (stulet) av enskilda grupper och kläs  det egna partsintressets retorik.' Effektivt: Vi är solidariska med de som har samma åsikter som vi, de andra får klara sig själva. 


Själviskhet anses fult men gruppegoism är helt ok? Varje rörelse som gärna hugger dem i hälarna som på något sätt anses vara mera gynnade, men som aldrig sneglar neråt för att dela med sig av dem som är lägre ner på tillfredställelseskalan bidrar till att urholka begreppet solidaritet.


Kanske är det därför som det går allt sämre för en del av fackföreningsrörelsen och idealiteten? För många utnyttjar solidaritetsbegreppet som ett sätt att sko sig på någon annans bekostnad..


Måste vi  inte återfinna, återkalla och uppväcka ordet ur det träsk av missbruk som det hamnat i?   


Oavsett politisk färg syns det mig nämligen som om den enda politiska grundidé som verkligen omfattas av alla är denna: Ge mig vad jag vill ha och låt mig vara i fred!


Och det kan i alla händelser inte inrymmas i någon egentlig definition av 'solidaritet'.


Men Karin Boye, Aldous Huxley och  George Orwell lärde oss som växte upp med 'Kallocain', 'Du nya sköna värld', och '1984' att språkets förändring från sannspråk till 'nyspråk' är en av totalitarismens förutsättningar.