In- och utbildning

Demokratin har en baksida. Den kräver att de som vill leva i den är relativt bildade. Ingen kan vara demokrat som inte kan eller orkar läsa, eller som inte vill höra förbi orden till deras mening. Det krävs bildning till hänsyn, till förmåga att respektera vad man inte gillar själv. Framför allt kräver demokratin att makt aldrig utövas ÖVER folket utan av folket över sig själv. Risken att någon särskilt skolad broilerelit anser sig företräda allas intresse och till och med monopoliserar 'korrekta åsikter' är en av bildningens största fiender.


Folkstyre måste då bygga på en bildningsverksamhet som lägger gemensam grund för själva förmågan att samtala med varandra. Men utbildning måste också förhindra inbillningen att bildning ursäktar brist på medmänsklighet. Utbildningens största brist är att den kan lämna människor i besittning av kunskaper vars tillämpning kräver en moralisk resning som utbildningen inte ger helt enkelt därför att värdegrundande bildning inte kan vara en skolfråga utan måste ligga i generationens uppdrag. Det vill säga: grundläggande personlighetsbildning måste ske utanför bildningsinstitutens ramar. Och framför allt: före skolåldern.


En grodd till demokratiskt tänkande måste livnäras innan skolvärlden bemästrar våra barns tid och energi.


Den laddning som finns i den ryggsäck barnen bär när de kommer till skolan bestämmer vad den kan sedermera kan inrymma. När flera decenniers skolverksamhet lett till ett samhälle där individualismen härskar och egofixeringen når nuvarande höjder är det en katastrof för de demokratiska värdena. Om själviskheten och hänsynslösheten mot medmänniskan satts i system då har skolan inte givit bildning utan enbart inbillning.


Skolans kinkiga och näst intill omöjliga uppdrag är att utbilda, inte för skolan, utan för livet. I vårt fall, för ett liv på Åland. Inte enbart, men framför allt, Det innebär vissa begränsningar. Skolan kan inte erbjuda alla allt, dess fundament är att vara ett samhällsorgan för att skola till ansvar och delaktighet i det åländska samhället.
Att vi har brist på vissa yrkesgrupper, att vi har överskott av utbildningar som det inte finns jobb för på Åland är ett av bildningsverksamhetens tydliga problem. I takt med att utbildningen blivit konkurrensutsatt syns det allt tydligare att löftet till de unga 'du kan bli vad du vill' måste modifieras med brasklappen: om du utbildar dig till vad du aldrig kan leva på måste du lämna Åland. Har Åland råd att utbilda arbetskraft som landskapet inte kan använda?


Femtusen jobb förlorar sina utövare när fyrtiotalisterna går i pension de närmaste åren. Hur anpassar sig utbildningen till den verkligheten?