Det finns ett projekt innanför min begreppshorisont som jag har arbetat med i drygt fyrtio år på olika sätt och som nu så sakteliga sätter sig i vägen för alla de andra roliga sakerna man kan tänkas göra i livet.
Några av er har jag pratat personligen med om detta. Fler blir nog antastade om en personlig intervju vad det lider. Eller om ni har egna funderingar runt detta ämne så hör ni av er till mig via en kommentar med email adress här på bloggen eller via FB.
Alltså detta med ensamstående föräldrar, oftast av feminin form, som får axla, mer eller mindre utan assistens från samhället den dubbla bördan av att vara båda föräldrarna i en och samma person och också stå för det mesta av försörjning, underhåll och underhållning för barnen. Ja de behöver inte ens vara ensamstående de kan ha en frånvarande make eller sambo också som tillika har abdikerat från allt ansvar.
Vill man köra bil i landskapet skall man dels ha årlig besiktning av fordonet samt licens att framföra den, dvs baskunskaper om handhavande risker och konsekvenser vid bruk och missbruk.
För att sätta ett barn till världen krävs ingenting utom det som sker söder om livremmen eller ölmagen eller trosans resår. Är det inte underligt? Vad kommer varje enskilt barn att kosta oss gemensamt som skattebetalare och privatpersoner? Det beror på om barnet artar sig till medborgare på gemensamma villkor och med delat ansvarstagande för det allmäna sociala samhället. Hamnar de utanför är våra kostnader enorma
Barn söker efter famn. Många finner att den famnen nästan enbart är kvinnas famn. Det finns goda belägg för att den inte riktigt räcker till varken för pojkar som skall bli män innan de borde få bli fäder som för flickor som borde få bli kvinnor innan de blir mödrar.
(Många ensamstående av båda könen har konstant dåligt samvete och kämpar med detta jämt, och när de läser detta vill en del av dem helst mörda budbäraren. Men det löser inte problemen.)
Många finner den famnen först i ett eller annat intressekollektiv, eller än värre, i ett fängelse. I intressekollektivet uppgår man som individ i superindividualiseringen som den gruppen per automatik skapar med och av medlemmarnas särintressen, i fängelset slutar man att vara något alls men blir en intagen, många utan minsta förutsättning att slippa ut igen annat för en ny välta.
Roten till många av våra kostsamma sociala problem från våldtäkt till missbruk finns att söka i den uteblivna närvaron av starka mans och kvinnoförebilder i samverkan runt barnen.
Anser jag och skall skriva något bokaktigt på temat.
Men först skall jag vädra mina bastankar här på bloggen.
Befria gossar från sina mödrar så att det blir män att räkna med för sina barn. Snarast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar