'Politisk' har med tiden fått en begränsad betydelse i de flesta sammanhang som det ordet används. Det betyder nämligen ofta 'partipolitisk' dvs, infållad i en viss ideologisk programförklaring. Partier som säger sig vara fria från en sådan ideologiskt tydlig profil tenderar att ha svårt att förklara sina bevekelsegrunder för den politik man vill föra, medan de som har ett ideologiskt fundament ofta tvingas stå för saker som de sedan länge reviderat och förnyat.
Det partipolitiska systemet står och faller med den representativa demokratin. Dvs partierna är i olika grad talesmän för den eller den befolkningsgruppen, den eller den målsättningen, det eller det sociala reformbehovet. Det betyder att man riktar sig till en del av väljarkåren snarare än till alla som sedan skall leva med valet.. Och deras politik kommer alltid att bära spåren av den partiella representationen. Beslutet att majoriteten. om den så bara är representativ för 50,1% av befolkningen, skall gälla för de 100% som politiken berör innebär då att inga val någonsin leder till att ett för allas bästa gemensamt samförstånd kan uppnås. Partisystemet i sig kategoriserar samhällets människor och konserverar uppdelningarna på relativt lösa boliner. Med andra ord skapar partipolitiken ett heterogent samhälle där intressen spelas ut mot varandra och ideliga kompromisser måste framförhandlas. Det blir en slags dragkamp där den 'springande knuten' flyttar över fixpunkten i kraft av hur media och propaganda förmår att flytta tyngdpunkten från vänster till höger och tillbaka igen.
Politisk propaganda förhåller sig till sanningen som köttgrytans skum förhåller sig till köttet i grytan.
Politik är inte detsamma som partipolitik. Och politiker är inte bara folk med röd sjal, gul ballong eller grön jacka. Ordet kommer ju från det grekiska ordet 'politeia' som helt enkelt betyder medborgare. Nu var inte alla fullvärdiga medborgare i den grekiska kultur där ordet myntades. Varje gång en medborgare agerade så att hans aktion berörde en enda annan medborgare så var det en politisk, dvs medborgerlig handling.
Inte heller idag är alla människor som bor i ett samhälle fullvärdiga medborgare. Den som inte kan läsa och skriva har svårt att fullt ut vara medvetet handlande medborgare. Den som inte bryr sig om andra än sig själv är också utanför 'politeian', deltar inte i politiken så att säga. (Fast de flesta som lever så har inga problem att utnyttja det som de andra gemensamt skapar.)
Ett av den socialdemokratiska politikens honörsbegrepp är 'från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov.' Därför vill vi bedriva en politik som omfattar alla medborgare. Vi kan egentligen inte tänka oss att politiken skall beröra bara tillräckligt många så att vi får mandat att påtvinga alla andra vår politiska agenda. Men vi är tvungna att acceptera faktum: det är så partipolitiken ser ut.
Partipolitiken säkerställer alltså att vi aldrig kan genomföra bestående förändringar oavsett hur bra de skulle vara för alla. Förlorar vi nästa val kan allt det vi bygger upp under valmandatets tid raseras av motsatta intressen.
Alla val är förlorade om den regering som skapas av valresultatet fastställer en uppdelning mellan olika medborgarkategorier och spelar ut medborgare mot medborgare. Politiska partier är med andra ord både ett uttryck för en viss form av medborgerlig makt (folkmakt) och samtidigt ett absolut hinder för att medborgarna skall se sig själva som ett enda folk med gemensamma intressen, allmänt acceptabla behov och ansvar till delaktighet för alla andras bästa.
Ett samhälle för alla kräver allas medverkan. Partisystemet flyttar över det ansvaret på relativt små eliter av företrädare för mer eller mindre snäva ideologiska ansatser. Väljarna väljer mellan representanter som på grund av sin litenhet i det stora systemet tvingar alla att kompromissa.
Vallöftena står och faller med sin görbarhet i den splittrade verkligheten.
Partisystemet är en trög dinosaurie som har överlevt tack vare att mänskligheten av just det systemet hålls isär i fraktioner. Det enda viktiga är att 'min eller vår' fraktion är stor nog att ge oss makt att regera. Är den inte det så får vi finna oss i att äta smulorna från maktens bord.
Det låter som om den mänskliga och därmed 'politiska' utvecklingen har betydande brister.. Att komma tillrätta med det problemet kräver en absolut samverkan mellan alla partier och alla deras väljare, samt de 15-25% av medborgarna som inte alls röstar.
Trollstav någon?
onsdag 14 september 2011
tisdag 13 september 2011
Å Cecilia..
Jag postade häromdagen en provokativ dikt med titel 'Intrång, Invasion, Integritet'. Jag fick en respons från någon Cecilia som ondgjorde sig över att 'kvinna får skulden för allt som männen ställer till med.' Se där det är också en möjlig reaktion på textens innehåll. Men dessvärre är ju en enda dikt just bara det.
Så för Cecilia och andra skall jag tala klartext om vad jag tror att det hela egentligen handlar om: frånvaron av 'Fadern'. Med fader menas inte manskön, biologiskt determinerad man, utan 'Fadersrollen' för hela och alla människor. Män blir inte fäder för att de blir pappa. Kvinnor blir inte med automatik mödrar för att de föder.
Fadersrollen är inte medfödd utan inlärd, men i dagens samhälle finns det knappast några fäder kvar.
Det är FADERN som så respekterar och omhuldar MODERN att sönerna lär sig respekt för kvinnor och barn.
Det är FADERN som lyfter sonen ur MODERNS famn så att han blir man innan han tillåts bli far.
Det är FADERN som lyfter dottern ur MODERNS famn så att hon blir självständig kvinna innan hon blir mor.
Fram till tonåren växer de blivande männen till 90% upp i miljöer där värdegrund fostran och socialisering sker genom kvinnor, av kvinnor och i en miljö där männen är mestadels perifiera.
Trots detta ökar övergreppen på kvinnor och barn av de män som vuxit upp utan en fungerande FADERSROLL. Respektlösheten är genomgående i hela samhället. Det handlar om ett urartat patriarkat. Ett abdikerat släkte av män som ingen FADER hade och inga FÄDER blir.
Så, ta av dig skygglapparna Cecilia. (Cecilia betyder för övrigt 'den blinda' på latin.) Jag anser inte att det är kvinnorna, mödrarna, som är vållande till allt männen ställer till med. Men dessa är heller inte i tillräcklig utsträckning kapabla att kompensera för den största förlusten av alla: Den frånvarande FADERN, jag pratar inte om frånvarande män, en man är inte med någon nödvändighet det samma som FADER även om han blivit pappa.
Nu får jag väl på moppo för att jag inte villkorslöst nerfaller och tillbeder i beundran för den moderliga omsorgen.
Jag är säker på att kvinnor tvingas göra så gott de kan. Jag är medveten om att de har en oerhört taskig sits, de saknar oftast män som är FÄDER, och de flesta av dem växte upp utan FÄDER..
Många axlar både moders och fadersrollen, de är som ovan sagt inte könsbestämda funktioner, det är ett tungt lass, det är få män som gör detsamma, alldeles för få. Lösningen heter inte kvotering, föräldrabidrag, barnaskapspenning, utan medveten fostran av män till att bli FÄDER innan de blir pappor.
Bara ett problem: det finns nästan inga förebilder för det. Och man kan inte göra valfläsk av den insikten..
Vi måste antingen uppfinna hjulet igen, eller gå tillbaka och ta reda på var FAR försvann ur bilden. Och mer än så: vad försvann med honom?
Tack för din reaktion Cecilia..
Det är detta ämne jag jobbar på i ett av mina bokprojekt.
Så för Cecilia och andra skall jag tala klartext om vad jag tror att det hela egentligen handlar om: frånvaron av 'Fadern'. Med fader menas inte manskön, biologiskt determinerad man, utan 'Fadersrollen' för hela och alla människor. Män blir inte fäder för att de blir pappa. Kvinnor blir inte med automatik mödrar för att de föder.
Fadersrollen är inte medfödd utan inlärd, men i dagens samhälle finns det knappast några fäder kvar.
Det är FADERN som så respekterar och omhuldar MODERN att sönerna lär sig respekt för kvinnor och barn.
Det är FADERN som lyfter sonen ur MODERNS famn så att han blir man innan han tillåts bli far.
Det är FADERN som lyfter dottern ur MODERNS famn så att hon blir självständig kvinna innan hon blir mor.
Fram till tonåren växer de blivande männen till 90% upp i miljöer där värdegrund fostran och socialisering sker genom kvinnor, av kvinnor och i en miljö där männen är mestadels perifiera.
Trots detta ökar övergreppen på kvinnor och barn av de män som vuxit upp utan en fungerande FADERSROLL. Respektlösheten är genomgående i hela samhället. Det handlar om ett urartat patriarkat. Ett abdikerat släkte av män som ingen FADER hade och inga FÄDER blir.
Så, ta av dig skygglapparna Cecilia. (Cecilia betyder för övrigt 'den blinda' på latin.) Jag anser inte att det är kvinnorna, mödrarna, som är vållande till allt männen ställer till med. Men dessa är heller inte i tillräcklig utsträckning kapabla att kompensera för den största förlusten av alla: Den frånvarande FADERN, jag pratar inte om frånvarande män, en man är inte med någon nödvändighet det samma som FADER även om han blivit pappa.
Nu får jag väl på moppo för att jag inte villkorslöst nerfaller och tillbeder i beundran för den moderliga omsorgen.
Jag är säker på att kvinnor tvingas göra så gott de kan. Jag är medveten om att de har en oerhört taskig sits, de saknar oftast män som är FÄDER, och de flesta av dem växte upp utan FÄDER..
Många axlar både moders och fadersrollen, de är som ovan sagt inte könsbestämda funktioner, det är ett tungt lass, det är få män som gör detsamma, alldeles för få. Lösningen heter inte kvotering, föräldrabidrag, barnaskapspenning, utan medveten fostran av män till att bli FÄDER innan de blir pappor.
Bara ett problem: det finns nästan inga förebilder för det. Och man kan inte göra valfläsk av den insikten..
Vi måste antingen uppfinna hjulet igen, eller gå tillbaka och ta reda på var FAR försvann ur bilden. Och mer än så: vad försvann med honom?
Tack för din reaktion Cecilia..
Det är detta ämne jag jobbar på i ett av mina bokprojekt.
måndag 12 september 2011
Låneord:solidaritet
Allt som kommer i säck, dvs i nutida tappning, det har varit i historisk påse långt långt innan det fått sin gestalt i nutiden. Min blogg heter' 'inget nytt under solen'. Jag menar bokstavligen att när det gäller ideér ideologier och tankemönster så är det inte mycket nytt som har inträffat i mänsklighetens historia, i en eller annan form har praktiskt taget allting som vi tänker idag tänkts från mänsklighetens begynnelse. Jo tankarna har utvecklats, satts in i nya sammanhang, tolkats och anpassats, men grundtankarna är inte så många och inte så komplexa i sig.
Ett av samhällsdebattens återkommande honnörsord är ordet 'solidaritet'. Socialdemokratin står och faller med sin förmåga att omsätta det ordet i politisk handling och konkret samhällelig verklighet.
Vissa grundtankar innefattas av ordet. Vi är bekanta med uttrycket solid, dvs någonting är enhetligt, sammanhållet och gediget gods inifrån och ut. Människor förekommer i en mängd olika färger former och dussintals andra skillnader. Men mänskligheten är ett enda solitt faktum. Ansvarsfull politik är därmed ute efter en sak endast: att ge alla samma förutsättningar och att förvänta från alla samma medansvar.
Däri ligger problemet: alla är inte likadana, men alla skall behandlas rättvist, dvs olika!! Om de visserligen är en enda mänsklighet men inom den spännvidden har tusentals olika förutsättningar och behov så måste solidaritet vara mer än en schablon som alla skall formas av, det måste vara en möjlighet till individuell behandling under gemensamma och överenskomna tak. Gränserna för vad var och en kan förvänta sig måste sättas av gemensamma insikter om vad som är möjligt i en resursbegränsad värld, annars får de få övertrassera det gemensamma kontot. Det vore osolidariskt, för de fås överkonsumtion innebär allas brist på sikt. Det är ju en av kärnorna i tanken på det förnyelsebara samhället och uthålliga användandet av världens resurser.
I den allmänna historielöshetens mingelbrus har många uppfattningen att solidaritet är ett socialistiskt begrepp som man kan ha något slags monopol på. Men även en ytterst ytlig analys visar omedelbart att det är lånegods och kanske rent av plagiat och därmed tankestöld från det begrepp som den kristna kyrkan kallar 'agapä'.
Solidaritet andas, men uttalar inte i klartext, att politik måste handla om kärlek. Kärlek i sin tur har förvandlats till amorös, sexuell eller asexuell medmänsklig trevlighet, en flyktig känsla som byter mål men aldrig mening. Men kärlek talar vi inte om när vi målar solidaritet. Väldigt få av oss älskar sina medmänniskor i den bemärkelse som ordet kärlek har i nutiden. Solidaritet är ändå ett derivat av 'agapä' som betecknar en helt och hållet självutgivande kärleksdimension. Föremålet för denna agapä är den andra människans bästa, kanske till och med på min bekostnad.
Skillnaden mellan solidaritet och agapä är att medan den som känner till agapä är beredd att avstå från egna plusvärden för att ge till de som står i större brist i nästa led, så betyder solidaritet att alla skall kräva lika mycket av dem som har mer än vi i nästa gruppering högre upp på den sociala skiktningens stege. Dvs medan agapä letar efter vad den kan ge vidare har solidaritet blivit en täckmantel för 'vad kan vi göra anspråk på för vår egen skull'. Drivkraften i agapä, som är ett grekiskt ord flitigt förekommande i bibeln, är ett handlande som Gud står för. Det finns ingen sådan extern motor för solidaritetsbegreppet. I sin skönaste ursprungliga form skulle solidaritet vara 'att ge inte för att få, utan för att befria de som äger för mycket till att förmedla till dem som har för lite'. DVS exempel som visar på att man inte förlorar om man ger, utan vinner på att andra får.
Åsikten att bara jag skall ha det bättre innebär att alla får det sämre. Insikten att ingen borde få mera innan alla fått tillräckligt är av något större värde för de många..
I modern tappning har ordet solidaritet blivit en plattform för gruppegoism, habegär och kravställningsmekanismer, och riktningen är då att med politiska styrmedel tvinga den som har att lämna ifrån sig det någon annan vill ha. Det är en eftergift åt den sorgliga insikten att den mänskliga naturen i sig själv inte vet av någon självutgivande kärlek alls. Vi är alla mer eller mindre släkt med blodigeln. Se där ett av bevisen på ofullbordat evolution.
Agapä förutsätter att någon har visat verklig solidaritet: dvs till hundra procent har delat våra villkor, och med full insikt om vår fattigdom har givit oss det vi inte förtjänade men väl behövde.
Om ordet solidaritet uppdaterades närmare sitt ursprung skulle det också få en bättre politisk tyngd.
Det var i biblisk säck innan det kom i politisk påse. Men det har de flesta aldrig hört talas om.
Ett av samhällsdebattens återkommande honnörsord är ordet 'solidaritet'. Socialdemokratin står och faller med sin förmåga att omsätta det ordet i politisk handling och konkret samhällelig verklighet.
Vissa grundtankar innefattas av ordet. Vi är bekanta med uttrycket solid, dvs någonting är enhetligt, sammanhållet och gediget gods inifrån och ut. Människor förekommer i en mängd olika färger former och dussintals andra skillnader. Men mänskligheten är ett enda solitt faktum. Ansvarsfull politik är därmed ute efter en sak endast: att ge alla samma förutsättningar och att förvänta från alla samma medansvar.
Däri ligger problemet: alla är inte likadana, men alla skall behandlas rättvist, dvs olika!! Om de visserligen är en enda mänsklighet men inom den spännvidden har tusentals olika förutsättningar och behov så måste solidaritet vara mer än en schablon som alla skall formas av, det måste vara en möjlighet till individuell behandling under gemensamma och överenskomna tak. Gränserna för vad var och en kan förvänta sig måste sättas av gemensamma insikter om vad som är möjligt i en resursbegränsad värld, annars får de få övertrassera det gemensamma kontot. Det vore osolidariskt, för de fås överkonsumtion innebär allas brist på sikt. Det är ju en av kärnorna i tanken på det förnyelsebara samhället och uthålliga användandet av världens resurser.
I den allmänna historielöshetens mingelbrus har många uppfattningen att solidaritet är ett socialistiskt begrepp som man kan ha något slags monopol på. Men även en ytterst ytlig analys visar omedelbart att det är lånegods och kanske rent av plagiat och därmed tankestöld från det begrepp som den kristna kyrkan kallar 'agapä'.
Solidaritet andas, men uttalar inte i klartext, att politik måste handla om kärlek. Kärlek i sin tur har förvandlats till amorös, sexuell eller asexuell medmänsklig trevlighet, en flyktig känsla som byter mål men aldrig mening. Men kärlek talar vi inte om när vi målar solidaritet. Väldigt få av oss älskar sina medmänniskor i den bemärkelse som ordet kärlek har i nutiden. Solidaritet är ändå ett derivat av 'agapä' som betecknar en helt och hållet självutgivande kärleksdimension. Föremålet för denna agapä är den andra människans bästa, kanske till och med på min bekostnad.
Skillnaden mellan solidaritet och agapä är att medan den som känner till agapä är beredd att avstå från egna plusvärden för att ge till de som står i större brist i nästa led, så betyder solidaritet att alla skall kräva lika mycket av dem som har mer än vi i nästa gruppering högre upp på den sociala skiktningens stege. Dvs medan agapä letar efter vad den kan ge vidare har solidaritet blivit en täckmantel för 'vad kan vi göra anspråk på för vår egen skull'. Drivkraften i agapä, som är ett grekiskt ord flitigt förekommande i bibeln, är ett handlande som Gud står för. Det finns ingen sådan extern motor för solidaritetsbegreppet. I sin skönaste ursprungliga form skulle solidaritet vara 'att ge inte för att få, utan för att befria de som äger för mycket till att förmedla till dem som har för lite'. DVS exempel som visar på att man inte förlorar om man ger, utan vinner på att andra får.
Åsikten att bara jag skall ha det bättre innebär att alla får det sämre. Insikten att ingen borde få mera innan alla fått tillräckligt är av något större värde för de många..
I modern tappning har ordet solidaritet blivit en plattform för gruppegoism, habegär och kravställningsmekanismer, och riktningen är då att med politiska styrmedel tvinga den som har att lämna ifrån sig det någon annan vill ha. Det är en eftergift åt den sorgliga insikten att den mänskliga naturen i sig själv inte vet av någon självutgivande kärlek alls. Vi är alla mer eller mindre släkt med blodigeln. Se där ett av bevisen på ofullbordat evolution.
Agapä förutsätter att någon har visat verklig solidaritet: dvs till hundra procent har delat våra villkor, och med full insikt om vår fattigdom har givit oss det vi inte förtjänade men väl behövde.
Om ordet solidaritet uppdaterades närmare sitt ursprung skulle det också få en bättre politisk tyngd.
Det var i biblisk säck innan det kom i politisk påse. Men det har de flesta aldrig hört talas om.
onsdag 7 september 2011
Stämma i bäck eller drunkna i spritsjön
Alkoholdebatt, restaurangskolan Mariehamn. Mindre debatt än samtal om ett av samhällets mörkaste och dyraste problem. Lagtingspartierna samlade, drogrelaterade arbetare närvarande, journalister,fältarbetare etc.
Jag hade med mig en rad frågor som bara delvis blev antydda i inläggena, så jag tar dem här igen för tydlighetens skull.
1 Alla som blir missbrukare har börjat med alkohol.
2 Åland lever till stor del på taxfreeverksamheten.
3 Medan vi vet hur mycket man dricker per person i Sverige och Finland finns inga sådan faktiska siffror för Åland. Men det kan på goda grunder befaras att de inte ligger lägre än Finland.
4 Kostnaderna för det åländska samhället för den totala missbruksvården och samhällets kostnader för missbruken är inte sammanvägda och vi kan således inte ens veta hur mycket missbruket kostar.
5 Så länge vi inte vet vad det kostar vet vi heller inte hur relationen mellan spritflödets inkomster förhåller sig till missbrukets kostnader. Alltså kan vi säga att missbruket, med våld, olyckor, arbetsförmågans nedsättning, utslagningen, brottsligheten, våldtäkterna och de oöverskådliga effekterna på det uppväxande släktet som garanterade resultat är varken mer eller mindre än den ytterst cyniska attityden att 'Lite skit får man ta'.
6 Oavsett vilken konsensus som det finns mellan de politiska partierna om behovet av samordning så är en sak säker. Det allmäna alkoholklimatet och den totala konsumtionen i sig ifrågasätts bara lamt. Men utan egentlig pregnans.
7 Om alla verkligen vet att framtida missbruk grundläggs genom tidig debut i bruk av alkohol men inga åtgärder vidtas för att förhindra tidig alkoholdebut så säger vi samfällt: Vi föredrar att låta många drunkna i sjön, för vi iss inga jåla med att stämma i bäck.
8 Ett gemensamt manifest och en ålandsövergripande kraftfull handling vore att göra Åland nyktert en vecka i månaden. En gemensam vit vecka. Varje månad. Omräknat i antal unga och äldre liv som missbruken skördar skulle det kanske rädda ett liv per vecka som vi avstår från all alkohol.
Men då skulle människovärdet behöva etableras som högre än näringens vinster. Då skulle marknadens och skatteinkomsternas verkliga siffror balanseras mot samhällets kostnader för den osynliga avkastningen, dvs utslagningen, lidandet och döden. Missbrukare har 20 ggr högre dödlighet än andra.
Som det nu är syftar samhällets insatser till att ingripa när det redan är sent på dagen. Vi satsar på brandkår för att vi inte vill lära barn att inte leka med tändstickor.
Hur stor del av samhällets missbrukskostnader utgörs av satsningen på förebygggande verksamhet? Oavsett eurotal så är det uppenbarligen inte rätt använt. Pengarnas avsätts i budget, men det faktiska arbetet görs inte på optimalt sätt. .
Varför super Jeppe? VARFÖR.. den frågan är viktigare än hur vi skall göra när Jeppe redan är utslagen.
Teddy Donobauer (s)
Jag hade med mig en rad frågor som bara delvis blev antydda i inläggena, så jag tar dem här igen för tydlighetens skull.
1 Alla som blir missbrukare har börjat med alkohol.
2 Åland lever till stor del på taxfreeverksamheten.
3 Medan vi vet hur mycket man dricker per person i Sverige och Finland finns inga sådan faktiska siffror för Åland. Men det kan på goda grunder befaras att de inte ligger lägre än Finland.
4 Kostnaderna för det åländska samhället för den totala missbruksvården och samhällets kostnader för missbruken är inte sammanvägda och vi kan således inte ens veta hur mycket missbruket kostar.
5 Så länge vi inte vet vad det kostar vet vi heller inte hur relationen mellan spritflödets inkomster förhåller sig till missbrukets kostnader. Alltså kan vi säga att missbruket, med våld, olyckor, arbetsförmågans nedsättning, utslagningen, brottsligheten, våldtäkterna och de oöverskådliga effekterna på det uppväxande släktet som garanterade resultat är varken mer eller mindre än den ytterst cyniska attityden att 'Lite skit får man ta'.
6 Oavsett vilken konsensus som det finns mellan de politiska partierna om behovet av samordning så är en sak säker. Det allmäna alkoholklimatet och den totala konsumtionen i sig ifrågasätts bara lamt. Men utan egentlig pregnans.
7 Om alla verkligen vet att framtida missbruk grundläggs genom tidig debut i bruk av alkohol men inga åtgärder vidtas för att förhindra tidig alkoholdebut så säger vi samfällt: Vi föredrar att låta många drunkna i sjön, för vi iss inga jåla med att stämma i bäck.
8 Ett gemensamt manifest och en ålandsövergripande kraftfull handling vore att göra Åland nyktert en vecka i månaden. En gemensam vit vecka. Varje månad. Omräknat i antal unga och äldre liv som missbruken skördar skulle det kanske rädda ett liv per vecka som vi avstår från all alkohol.
Men då skulle människovärdet behöva etableras som högre än näringens vinster. Då skulle marknadens och skatteinkomsternas verkliga siffror balanseras mot samhällets kostnader för den osynliga avkastningen, dvs utslagningen, lidandet och döden. Missbrukare har 20 ggr högre dödlighet än andra.
Som det nu är syftar samhällets insatser till att ingripa när det redan är sent på dagen. Vi satsar på brandkår för att vi inte vill lära barn att inte leka med tändstickor.
Hur stor del av samhällets missbrukskostnader utgörs av satsningen på förebygggande verksamhet? Oavsett eurotal så är det uppenbarligen inte rätt använt. Pengarnas avsätts i budget, men det faktiska arbetet görs inte på optimalt sätt. .
Varför super Jeppe? VARFÖR.. den frågan är viktigare än hur vi skall göra när Jeppe redan är utslagen.
Teddy Donobauer (s)
måndag 5 september 2011
Den goda människan, inte..
När jag för trettio år sedan gjorde min första utflykt in i politikens virrvarr så resulterade det i en liten arg och elak bok som heter MÄNNISKA VART TOG DU VÄGEN. Den sålde 17000 x på tre månader och gav mig en viss kortvarig politisk nimbus som vilde och skarp kritiker av alla dåvarande riksdagspartier.
Jag sa i min bok att avståndet mellan politiska valmanifest och de ideologiska fundamenten som de hävdar sig stå på är mer eller mindre påtagligt beroende på vad man tittar på. Jag hade noterat att alla uttryckte en övertygelse om att just deras parti stod för humanistiska och eller kristna värdegrunder. Vänsterpartiet undantaget. Där uttalades ju en fast tilltro till sin trohet mot den ursprungliga socialistiska världsbilden och dess marxistiska samhällstolkning. Kratsar du dock på ytan av vänsterpolitiken så finner du att det medmänskliga i socialismen har varit i säck innan det kom i påse.
Marx kom från en judisk familj som blev protestantisk av ekonomiska skäl. Lenin studerade till präst innan han greps av sin nya feber. Lånegodset från den bibliskt grundade juden- och kristendomen är bara florstunnt maskerad.
Inte konstigt att det alltid varit relativt enkelt för många kyrkliga medlemmar att välja socialismen som en politisk plattform. Men en hel del av socialdemokratins ideologi vilar tungt på en eller annan biblisk teologi. Det har dessvärre varit lika skämmigt för många socialdemokrater som delar av den marxistiska retoriken i övrigt. Någon gång skall jag här redovisa några kärnfrågor i den socialdemokratiska programförklaringen som är direkt eller indirekt plankade från den bibliska utgångspunkten i judaism och kristendom.
Men det var inte det som föranledde min blogg. Det var människosynen. Och nu nalkas vi vårt eget förestående val med stormsteg . Utbildningsfrågor, social service, lönebildning etc etc kan inte kopplas bort ifrån frågan om vilken människosyn som finns hos de förekommande aspiranterna till lagting och kommunledning.
Vad är människan egentligen? Och än viktigare: hurdan är hon? Är människan ond eller god? Eller varken eller? Eller både ock? Den frågan är väsentlig för om partierna sätter sin politik på spel genom att utgå från felaktiga antaganden om det enda politiken är till för, nämligen människor, då är partiets framgång eller fiasko konsekvent till den underförstådda människosynen.
Ska vi slå vad? frågan om vilken människosyn partierna har kommer INTE att ifrågasättas i valkampanjen om ingen väcker frågan.
Jag misstänker att vi kan få en vag och mumlande konsensus omkring den löst formulerade frasen Vi tror på det goda i människan, eller, vi tror att människan i sig är god.
Alla som är emot räck upp en hand!
Ser inga händer.
Men jag ser detta; bekämpningen av det uppenbart icke goda hos människan, det bristfälliga, det oanpassade, det ovillkorligt antisociala upptar 98% av politikens vardag. Och tillkomsten av hundratals nya lagar, många enbart för att korrigera oförutsedda effekter av tidigare stiftade, alla med korrigerande effekt på människors handlande visar att tilltron till människan som god är florstunn och rentav omöjlig att försvara.
REALPOLITIK medför mer eller mindre nödvändiga inskränkningar av friheter som den enskilda tar sig på kollektivets bekostnad. Inget parti kan stå för tanken på villkorslös frihet utom de renodlade anarkisterna.
Så det känns lika angeläget som för trettio år sedan att ställa frågan Människa vart tar du vägen? Får du vara det du är? Eller skall du tro att du är god nog för att rösta på dem som sedan kommer att jobba hårt för att stävja dina långt ifrån goda beteenden?
Man kan bli rätt kluven inför en valkampanj som på den fundamentala frågan inte är tydlig.
Prästen Ingemar Johansson sjunger: Det är samhällets fel säger du säger jag... men om samhället är summan av våra enskilda ageranden så finns det inga samhällsfel som inte börjar hos mig och dig.
En realistisk, och därmed faktiskt också kristen utgångspunkt är den att människan i begränsad omfattning kan välja att vara god men också att vara motsatsen. En sak kan hon inte helt och hållet: skylla på allt och alla andra för det onda.
Men politikens ena mycket påträngande uppgift är att göra just det: ta hand om skiten som vi inte alltför goda människor skapar.
Den andra är att skapa förutsättningar för ett ärligt val att göra det goda. Om vi bara var överens om vad det är...
Jag sa i min bok att avståndet mellan politiska valmanifest och de ideologiska fundamenten som de hävdar sig stå på är mer eller mindre påtagligt beroende på vad man tittar på. Jag hade noterat att alla uttryckte en övertygelse om att just deras parti stod för humanistiska och eller kristna värdegrunder. Vänsterpartiet undantaget. Där uttalades ju en fast tilltro till sin trohet mot den ursprungliga socialistiska världsbilden och dess marxistiska samhällstolkning. Kratsar du dock på ytan av vänsterpolitiken så finner du att det medmänskliga i socialismen har varit i säck innan det kom i påse.
Marx kom från en judisk familj som blev protestantisk av ekonomiska skäl. Lenin studerade till präst innan han greps av sin nya feber. Lånegodset från den bibliskt grundade juden- och kristendomen är bara florstunnt maskerad.
Inte konstigt att det alltid varit relativt enkelt för många kyrkliga medlemmar att välja socialismen som en politisk plattform. Men en hel del av socialdemokratins ideologi vilar tungt på en eller annan biblisk teologi. Det har dessvärre varit lika skämmigt för många socialdemokrater som delar av den marxistiska retoriken i övrigt. Någon gång skall jag här redovisa några kärnfrågor i den socialdemokratiska programförklaringen som är direkt eller indirekt plankade från den bibliska utgångspunkten i judaism och kristendom.
Men det var inte det som föranledde min blogg. Det var människosynen. Och nu nalkas vi vårt eget förestående val med stormsteg . Utbildningsfrågor, social service, lönebildning etc etc kan inte kopplas bort ifrån frågan om vilken människosyn som finns hos de förekommande aspiranterna till lagting och kommunledning.
Vad är människan egentligen? Och än viktigare: hurdan är hon? Är människan ond eller god? Eller varken eller? Eller både ock? Den frågan är väsentlig för om partierna sätter sin politik på spel genom att utgå från felaktiga antaganden om det enda politiken är till för, nämligen människor, då är partiets framgång eller fiasko konsekvent till den underförstådda människosynen.
Ska vi slå vad? frågan om vilken människosyn partierna har kommer INTE att ifrågasättas i valkampanjen om ingen väcker frågan.
Jag misstänker att vi kan få en vag och mumlande konsensus omkring den löst formulerade frasen Vi tror på det goda i människan, eller, vi tror att människan i sig är god.
Alla som är emot räck upp en hand!
Ser inga händer.
Men jag ser detta; bekämpningen av det uppenbart icke goda hos människan, det bristfälliga, det oanpassade, det ovillkorligt antisociala upptar 98% av politikens vardag. Och tillkomsten av hundratals nya lagar, många enbart för att korrigera oförutsedda effekter av tidigare stiftade, alla med korrigerande effekt på människors handlande visar att tilltron till människan som god är florstunn och rentav omöjlig att försvara.
REALPOLITIK medför mer eller mindre nödvändiga inskränkningar av friheter som den enskilda tar sig på kollektivets bekostnad. Inget parti kan stå för tanken på villkorslös frihet utom de renodlade anarkisterna.
Så det känns lika angeläget som för trettio år sedan att ställa frågan Människa vart tar du vägen? Får du vara det du är? Eller skall du tro att du är god nog för att rösta på dem som sedan kommer att jobba hårt för att stävja dina långt ifrån goda beteenden?
Man kan bli rätt kluven inför en valkampanj som på den fundamentala frågan inte är tydlig.
Prästen Ingemar Johansson sjunger: Det är samhällets fel säger du säger jag... men om samhället är summan av våra enskilda ageranden så finns det inga samhällsfel som inte börjar hos mig och dig.
En realistisk, och därmed faktiskt också kristen utgångspunkt är den att människan i begränsad omfattning kan välja att vara god men också att vara motsatsen. En sak kan hon inte helt och hållet: skylla på allt och alla andra för det onda.
Men politikens ena mycket påträngande uppgift är att göra just det: ta hand om skiten som vi inte alltför goda människor skapar.
Den andra är att skapa förutsättningar för ett ärligt val att göra det goda. Om vi bara var överens om vad det är...
söndag 4 september 2011
Intrång Invasion och Integritet
Postad på nätet för en 7 /8 år sedan..i en kristid då jag brottades med manligt kvinnligt mer än annars-...
INTRÅNG INVASION INTEGRITET
Kvinnor invaderas av moderligheten
så tidigt att förmågan till distans dör,
kanske har de ingen frizon i sin själ
Gränslösa och inklusiva äter de
likt nakensnäckan
sina fienders giftiga pilar
och gör av detta intrång ett vapen
utborrat genom den levande huden
mot de människor som inte är som de.
Men män är privata öriken
har revir, bestämda gränser
och avskyr att bli invaderade
vill hålla distans, vill skapa frizoner
omkring sina själars kärna;
om det förhindras upphör de att finnas
de blir inte längre villiga till något
av allt det som tvingas på dem:
närhet, känslospråk, distanslöshet.
Då, först då, när deras gränser kränkts
invaderar de kvinnorna och deras barn.
för att bevisa sin urartade manlighet.
När deras rätt till eget revir underkänts
och rätten till privatliv misstänkliggjorts
då lämnar de sina öar och angriper
fastländerna, de uppslukande
med det enda vapen de har kvar.
Påtvingad gränslöshet
raseras den inre bastion
som kan bevara deras eget väsen
och sanningen om dem själva fördunklas
den sammanhållna kärnans inre kraft
vänds till våldsamt uppror utåt
mot kollektiviseringen och utplåningen,
mot förlusten av kärnan
och mot kritiken för just den förlusten.
Så har männen blivit alltmer osynliga
eller våldsamt övertydliga
och spaltmeter skrivs om faderslöshet
men inget sägs om det som ersatt den.
Den invasiva, skatlikt vetgiriga kvinnligheten
som allt vill veta och förstå
utom effekten av sin egen gränslöshet
och den artegna oförmågan att förstå
att mannen gärna vill vara människa
om han bara slipper att vara det
på kvinnors vis.
INTRÅNG INVASION INTEGRITET
Kvinnor invaderas av moderligheten
så tidigt att förmågan till distans dör,
kanske har de ingen frizon i sin själ
Gränslösa och inklusiva äter de
likt nakensnäckan
sina fienders giftiga pilar
och gör av detta intrång ett vapen
utborrat genom den levande huden
mot de människor som inte är som de.
Men män är privata öriken
har revir, bestämda gränser
och avskyr att bli invaderade
vill hålla distans, vill skapa frizoner
omkring sina själars kärna;
om det förhindras upphör de att finnas
de blir inte längre villiga till något
av allt det som tvingas på dem:
närhet, känslospråk, distanslöshet.
Då, först då, när deras gränser kränkts
invaderar de kvinnorna och deras barn.
för att bevisa sin urartade manlighet.
När deras rätt till eget revir underkänts
och rätten till privatliv misstänkliggjorts
då lämnar de sina öar och angriper
fastländerna, de uppslukande
med det enda vapen de har kvar.
Påtvingad gränslöshet
raseras den inre bastion
som kan bevara deras eget väsen
och sanningen om dem själva fördunklas
den sammanhållna kärnans inre kraft
vänds till våldsamt uppror utåt
mot kollektiviseringen och utplåningen,
mot förlusten av kärnan
och mot kritiken för just den förlusten.
Så har männen blivit alltmer osynliga
eller våldsamt övertydliga
och spaltmeter skrivs om faderslöshet
men inget sägs om det som ersatt den.
Den invasiva, skatlikt vetgiriga kvinnligheten
som allt vill veta och förstå
utom effekten av sin egen gränslöshet
och den artegna oförmågan att förstå
att mannen gärna vill vara människa
om han bara slipper att vara det
på kvinnors vis.
------
Dikten finns även med i min diktsamling Hjärteblod på rymmen 2009..
Ensamstående mödrar och ifrågavarande fäder
Det finns ett projekt innanför min begreppshorisont som jag har arbetat med i drygt fyrtio år på olika sätt och som nu så sakteliga sätter sig i vägen för alla de andra roliga sakerna man kan tänkas göra i livet.
Några av er har jag pratat personligen med om detta. Fler blir nog antastade om en personlig intervju vad det lider. Eller om ni har egna funderingar runt detta ämne så hör ni av er till mig via en kommentar med email adress här på bloggen eller via FB.
Alltså detta med ensamstående föräldrar, oftast av feminin form, som får axla, mer eller mindre utan assistens från samhället den dubbla bördan av att vara båda föräldrarna i en och samma person och också stå för det mesta av försörjning, underhåll och underhållning för barnen. Ja de behöver inte ens vara ensamstående de kan ha en frånvarande make eller sambo också som tillika har abdikerat från allt ansvar.
Vill man köra bil i landskapet skall man dels ha årlig besiktning av fordonet samt licens att framföra den, dvs baskunskaper om handhavande risker och konsekvenser vid bruk och missbruk.
För att sätta ett barn till världen krävs ingenting utom det som sker söder om livremmen eller ölmagen eller trosans resår. Är det inte underligt? Vad kommer varje enskilt barn att kosta oss gemensamt som skattebetalare och privatpersoner? Det beror på om barnet artar sig till medborgare på gemensamma villkor och med delat ansvarstagande för det allmäna sociala samhället. Hamnar de utanför är våra kostnader enorma
Barn söker efter famn. Många finner att den famnen nästan enbart är kvinnas famn. Det finns goda belägg för att den inte riktigt räcker till varken för pojkar som skall bli män innan de borde få bli fäder som för flickor som borde få bli kvinnor innan de blir mödrar.
(Många ensamstående av båda könen har konstant dåligt samvete och kämpar med detta jämt, och när de läser detta vill en del av dem helst mörda budbäraren. Men det löser inte problemen.)
Många finner den famnen först i ett eller annat intressekollektiv, eller än värre, i ett fängelse. I intressekollektivet uppgår man som individ i superindividualiseringen som den gruppen per automatik skapar med och av medlemmarnas särintressen, i fängelset slutar man att vara något alls men blir en intagen, många utan minsta förutsättning att slippa ut igen annat för en ny välta.
Roten till många av våra kostsamma sociala problem från våldtäkt till missbruk finns att söka i den uteblivna närvaron av starka mans och kvinnoförebilder i samverkan runt barnen.
Anser jag och skall skriva något bokaktigt på temat.
Men först skall jag vädra mina bastankar här på bloggen.
Befria gossar från sina mödrar så att det blir män att räkna med för sina barn. Snarast!
Några av er har jag pratat personligen med om detta. Fler blir nog antastade om en personlig intervju vad det lider. Eller om ni har egna funderingar runt detta ämne så hör ni av er till mig via en kommentar med email adress här på bloggen eller via FB.
Alltså detta med ensamstående föräldrar, oftast av feminin form, som får axla, mer eller mindre utan assistens från samhället den dubbla bördan av att vara båda föräldrarna i en och samma person och också stå för det mesta av försörjning, underhåll och underhållning för barnen. Ja de behöver inte ens vara ensamstående de kan ha en frånvarande make eller sambo också som tillika har abdikerat från allt ansvar.
Vill man köra bil i landskapet skall man dels ha årlig besiktning av fordonet samt licens att framföra den, dvs baskunskaper om handhavande risker och konsekvenser vid bruk och missbruk.
För att sätta ett barn till världen krävs ingenting utom det som sker söder om livremmen eller ölmagen eller trosans resår. Är det inte underligt? Vad kommer varje enskilt barn att kosta oss gemensamt som skattebetalare och privatpersoner? Det beror på om barnet artar sig till medborgare på gemensamma villkor och med delat ansvarstagande för det allmäna sociala samhället. Hamnar de utanför är våra kostnader enorma
Barn söker efter famn. Många finner att den famnen nästan enbart är kvinnas famn. Det finns goda belägg för att den inte riktigt räcker till varken för pojkar som skall bli män innan de borde få bli fäder som för flickor som borde få bli kvinnor innan de blir mödrar.
(Många ensamstående av båda könen har konstant dåligt samvete och kämpar med detta jämt, och när de läser detta vill en del av dem helst mörda budbäraren. Men det löser inte problemen.)
Många finner den famnen först i ett eller annat intressekollektiv, eller än värre, i ett fängelse. I intressekollektivet uppgår man som individ i superindividualiseringen som den gruppen per automatik skapar med och av medlemmarnas särintressen, i fängelset slutar man att vara något alls men blir en intagen, många utan minsta förutsättning att slippa ut igen annat för en ny välta.
Roten till många av våra kostsamma sociala problem från våldtäkt till missbruk finns att söka i den uteblivna närvaron av starka mans och kvinnoförebilder i samverkan runt barnen.
Anser jag och skall skriva något bokaktigt på temat.
Men först skall jag vädra mina bastankar här på bloggen.
Befria gossar från sina mödrar så att det blir män att räkna med för sina barn. Snarast!
torsdag 1 september 2011
Värdegrund
Modeord finns det gott om. 'Värdegrund' är ett av dem. Vad vi antagligen menar är att vi har vissa vagt formulerade åsikter om hur ting borde vara, eller vad vi önskade att alla andra också hade som bas för sina åsikter och sitt handlande.
Det föranleder mig att reflektera över den politiska debatten och retoriken i upptakten till valet.
DIN VÄRDEGRUND ÄR INTE VAD DU PÅSTÅR UTAN DET DU STÅR PÅ.
Suger på den karamellen lite
Dina grundläggande värderingar är inte det du formulerar i insändare eller i ditt tal. Du tror på det du gör eller det du låter andra göra omkring dig. Om du säger att du är en vän av ordning men inte håller ordning så är det den lätt kaotiska oordningen som är din värdegrund.
Vi är nog vad vi VILL vara, inte vad vi önskar att vi vore.
Måste man ha en annan värdegrund än det man faktiskt gör? Borde man ha en annan värdegrund än det man lever ut?
Och i så fall, hur ser min egentliga värdegrund ut? Är inte frasen 'från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov' bara en meningslös floskel, ett snömos utan egentlig betydelse? Jag menar, att om jag å ena sidan har den filosofin, som är en av den socialdemokratiska rörelsens värdegrunder, men i min närmiljö aldrig omsätter den balansrörelsen i praktisk handling och uttalad förväntan på hur de jag är närboende med också skall agera, då betyder det politiska uttrycket ingenting alls.
När är man äkta människa? När man bara säger det man faktiskt gör. Då står man på en värdegrund, allt annat är 'hotfooting', ungefär som 'omogna plommon quickstep' utan för en upptagen toalett. M a o Skitsnack.
Vidunderligt svårt att vara äkta.
Det föranleder mig att reflektera över den politiska debatten och retoriken i upptakten till valet.
DIN VÄRDEGRUND ÄR INTE VAD DU PÅSTÅR UTAN DET DU STÅR PÅ.
Suger på den karamellen lite
Dina grundläggande värderingar är inte det du formulerar i insändare eller i ditt tal. Du tror på det du gör eller det du låter andra göra omkring dig. Om du säger att du är en vän av ordning men inte håller ordning så är det den lätt kaotiska oordningen som är din värdegrund.
Vi är nog vad vi VILL vara, inte vad vi önskar att vi vore.
Måste man ha en annan värdegrund än det man faktiskt gör? Borde man ha en annan värdegrund än det man lever ut?
Och i så fall, hur ser min egentliga värdegrund ut? Är inte frasen 'från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov' bara en meningslös floskel, ett snömos utan egentlig betydelse? Jag menar, att om jag å ena sidan har den filosofin, som är en av den socialdemokratiska rörelsens värdegrunder, men i min närmiljö aldrig omsätter den balansrörelsen i praktisk handling och uttalad förväntan på hur de jag är närboende med också skall agera, då betyder det politiska uttrycket ingenting alls.
När är man äkta människa? När man bara säger det man faktiskt gör. Då står man på en värdegrund, allt annat är 'hotfooting', ungefär som 'omogna plommon quickstep' utan för en upptagen toalett. M a o Skitsnack.
Vidunderligt svårt att vara äkta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)