Jag är motståndare till ett och annat, det är det som kallas att vara protestant.

Men i latinet betyder 'pro-sto' att stå för något också!

Ni som har följt mig och mina blogposter den senaste tiden 'har vältaligt fått höra att jag numera är de homosexuellas fiende' och att jag är så intellektuellt undermålig att jag inte kan tänka självständigt utan går i ledband av en grym och människofientlig Gudom vars religiösa anhängare är fanatiker och mörkermän.

Ännu har den intoleranta toleransens företrädare inte lyckats stänga vare sig min mun eller min tankeverksamhet. De hyllar kärleksbudet men hatar mig samfällt för att jag har en åsikt som de inte delar.  De visar ett embryo på åsiktsförtryck som man nog inte trodde kunde känneteckna  dem som ivrigast talar sig varma för 'demokratin'.  Så det är på sin plats att jag förklarar för er som inte redan bestämt er vad jag är för en kärlekslös människa hur mitt faktiska motstånd är beskaffat.

Jag skall bekänna: jag har aldrig mött en homosexuell människa, aldrig heller en heterosexuell sådan. Jag har ännu aldrig klarat av att dela in människor i de kategorierna. Jag har under hela mitt långa liv bara mött två kategorier av människor. De som säger 'ske MIN vilja' eller de som säger till sin skapare: 'ske DIN vilja'. Alla andra möjliga distinktioner är sekundära och relativt oväsentliga mot bakgrunden av att det är Skaparen själv som bara erkänner en enda kategori människor: dessa som han skapade för att de skulle leva som om de vore hans avbild. Eftersom de inte gör det så konstaterar han att de alla, oavsett sexuell läggning, är som vilsegångna får i behov av räddning. "Alla har de avikit från lodets räta linje." Du med och jag med.

Jag står stadigt övertygad för något annat: Gud har skapat denna värld och Gud har tolkningsföreträde för hur vi lever här. Som upphovsman har Gud rätt att göra produktbeskrivningen och ge användarhandbok åt dem som befolkar jorden. Hur och om de sedan läser handledningen ger resultat på deras livsföring. Det ger effekter på deras livsmiljö. Det påverkar deras hälsa, det påverkar allt liv omkring dem. Det skapades ett rationellt universum där en lag om sådd och skörd alltid gäller. Orsaker har sin verkan och ingen verkan är utan orsak.

Han gör det hur tydligt som helst att lagar alltid gäller oavsett hur de för vilka lagen är skriven bär sig åt. Lagen ändras bara i människors riken som anpassning till ett majoritetsbeteende. När majoriteten går på en viss linje anpassas lagen till dem, oavsett om det de vill är objektivt rätt eller fel. Vad är grunden för rätt eller fel? Skaparen själv: "Jag är helig, var ni därför heliga" och skapelsens villkor. Ingen lagstiftning i världen kan ändra på det faktum att den mänskliga biologiska reproduktionen bara går till på ett sätt.

Tidigt säger Gud; allt kött får ni äta men aldrig dess blod. Miljarder intelligenta forskningstimmar har kartlagt blodets egenskaper och dess extrema smittbärande förmåga. Blodförgiftning ses inte av något som en bagatell. Så Gud säger; blanda inte ert blod med något annat levande väsens blod. Aldrig!  Han förbjuder missbruk av livsflödet. Jag är ingen läkare, men läsare och medlevare. Har läst nog med fysiologi för att veta vilka blodsjukdomar som finns och hur de sprids. HIV viruset isolerades hos en chimpans vars blod på ett eller annat sätt kom att blandas med en människas. När det hamnade i den mannens blod muterade det till den dödliga virussjukdom som nu härjar millioner världen över.

Gud säger också i klartext att man inte skall blanda olika ämnen där man ännu inte kan förutse effekten av vad blandningen resulterar i. Plaster som hyllades som en megauppfinning till människans bästa håller som bäst på att fylla världshaven med substanser som inte bryts ner på tusentals år. En dag framöver kommer ingen enda fiskebåt att längre lämna hamnen. Det finns inget liv kvar i oceanerna, och det som finns är förgiftat av blandprodukter för vilka det inte finns någon slutgiltig metod att sanera ut dem.

Katastrofer inträffar i världen. Då fylls märkligt nog kyrkorna av människor som alla söker tröst eller utlopp för sin ilska.  Antingen hötter de   nävar mot Gud: "Var höll du hus nu då" Eller: " Å Gud ge mig tröst". Men den absoluta majoriteten av dessa var aldrig i kyrkan när förkunnaren sa "av omsorg om hela skapelsen, inte bara våra särintressen, har Gud sagt: gör inte så..."

De frågar aldrig efter Gud när de levererar undermåligt byggnadsmaterial till skyskraporna som kollapsade i jordbävningen. De frågade aldrig efter Gud när de kalhögg den bergsida där sedan en lavin svepte ner och utplånade en skidanläggning och alla nöjesåkare på offpist. De bosatte sig i millioner i översvämningsområden längs floderna och drunkade när det som gjorde jorden bördig också tömde den.   De satte sig bakom ratten berusade och körde ihjäl eller totalförlamade alla utom sig själva. De kampanjade för fritt fram för droger och dör i överdoser år efter år.

Mitt motstånd är mot den dumhet som tror att vi kan göra som vi vill och låtsas som att det inte kommer att drabba mig om det visar sig gå galet. "Det händer inte mig" är världens mest utbredda myt.
Mitt motstånd mot missbruk beror på att jag har sett heroinmissbrukare dö. Det bygger på att jag jordfäst människor när de hamnat utanför rampljuset och där deras glada välsminkade kokainhöga ansikten inte längre har någon annan glans än den sista stegringens feber.
Jag har motstånd mot den alkoholiberalism  som gör det omöjligt för en människa med en genetisk benägenhet för alkoholism att hålla sig nykter.
Jag vill aldrig mer  bereda mig för en jordfästning för att tio minuter före utsatt tid behöva öppna kistan för att den dödes son kommit springande med en flaska Ballantines och begärt att få lägga den under armen på sin far med orden: " Det enda han älskade var sin sprit".

Jag vill inte ge upp motståndet mot den sexuella frihet som infekterat miljoner
män, kvinnor, och barn med allt ifrån AIDS till Klamydia.  Jag ger aldrig upp motståndet mot att människor spelar rysk roulette med sin hälsa med en revolver som har kulor i fyra lopp av sex.
Jag ger heller aldrig upp motståndet mot män som  pratar emot aborter utan att ta ansvar för sin sexualitet. Om de inte vill skörda skall de inte så.

Jag vill inte förtiga att de som är hyllade och upphöjda som symboler för konstärlighet, musikalitet och högt aktade egenskaper bara syns så länge de inte börjat skörda konsekvenserna av sin frihet. Jag orkar inte med fler långsamma långdragna sorgetimmar hos de lungcancersjuka som rökt eller snusat sig till en plågsam död.  Jag mår illa av att se lysande begåvningar försvinna från världen i förtid.

Jag vill inte mera åka till leukemikliniken och se bleka tysta barn dö  med Hodgkins syndrom. Har gjort det nog för att räcka livet ut. Det är inte deras fel att människor i generationer har sidosatt allt det som Gud har sagt om hur vi bör leva. Men de dör för att vi i en eller annan mening har satt oss över skapelsen.

Mina belackare säger att jag hatar homosexuella. Det är tvärtom. Jag vill vare sig själv drabbas av sjukdomar eller se dem göra det. När detta skrivs hyllas Tom of Finland för sin djärva konst till hyllning för de lyckliga starka män som älskar livet. Han själv, och en lång rad av vår tids mest hyllade namn dog alla av sjukdomar som är sexuellt överförda. Det är jag motståndare till. Jag vill se dem leva. Se dem vara det bästa de kunde bli som Guds avbilder. Se dem odla de tusen blommorna och istället för att kvidande dö i sarkom och emfysem höra dem sjunga 'We are the champions'. Vad är det för en frihet som slutar med att man riskerar att dö av det som man ådrog sig som ett resultat av att man älskade vem man  vill hur man vill? Lek inte med Guds skapelse!

Om jag inte älskade mina medmänniskor oavsett läggning, skulle jag inte riskera mitt namn, min heder, mina vänner, min systers förbannelser för att säga er sanningen. Då skulle jag tiga och säga, det blir nog bra ska du se, inte går jorden under inte, och nej då. Frid, frid skulle jag säga, där ingen frid finns. Jag skulle skriva om Bibeln så att det som där är rätt nu blir fel, och där det som där står som varande fel görs om till det som är rätt.

Men jag kommer ju inte undan det viktigaste. Jag är en annan syndare som alla andra men jag har haft förmånen att bli hänvisad till Jesus Kristus, Guds enfödde son. Blivit medvetandegjord om att Han har klivit in i världen för att visa på Gud, förklara vem  Gud är  och göra hela Guds vilja känd. Där mötte jag den kärlek till oss alla som jag gjort mig tillgänglig för, och som är mitt hopp och min enda längtan att leva i. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Jag är inte en kristen på mina meriter, utan på hans.

Den kärleken till mig gör att jag har respekt för allt Han säger och är. Jag lever med den och i den. Jag tafflar mig, säger saker på fel sätt, tar i för mycket ibland, är för ordrik och för vass ibland, jag korrigeras av hans Ande  jämt. Men när ni ber mig sätta Kungens regeringsförklaring åt sidan och riva upp hans lag för det totala livet, så kan jag inte det.  Det skulle kosta mig det liv som Han dyrt har köpt åt mig med sitt blod. Han har aldrig gjort mig något ont, han har aldrig svikit mig. Han sätter aldrig en falsk anklagelse på mig, de som är berättigade är illa nog. Men med dem träder jag inför Hans ansikte så ofta jag påminns.

Någon frågade hur jag pallar med dessa anklagelser. Mitt svar är enkelt: jag vet mycket värre saker om mig själv än någon av dem nånsin kan formulera.

"Jag får höra: Nu har du gjort dig omöjlig på Åland. Stick. Du har nog slängt igen en massa dörrar som förut var öppna."

Nå jo. Men jag ser också vilka som är Jesu vänner. Vilka som har respekt för Gud, vilka som tar sin tro på allvar. Och när allt har sagts och gjorts så är det där inför Hans ansikte som jag får fortsätta avlägga min bekännelse: "Jag vill hellre ha Jesus än silver och guld". 

Hela Ålands mängd av materiella och immateriella tillgångar väger vid den jämförelsen inte nog för att få en brevvåg att registrera något alls. Om jag måste buga mig för majoriteten, och säga tack och adjö åt Honom som är mitt hopp och min bekännelse då har ingenting något som helst värde.

Jag känner bara människor. Antingen de som säger: "Gud ske din vilja, eller de som framhärdar i att säga "ske min vilja".

Så länge jag andas tänker jag smyga mig in i Getsemane och se Honom svettas blod i nöd, sorg och ångest över den värld som är Hans. Jag hör Honom säga: "Fader ske din vilja". Jag är en av alla Hans vanartiga men ändå älskade söner. Jag kan inte annat än stämma in med Honom.

Teddy Donobauer