Utvakade, hungriga och gryningsruggiga rodde de mot stranden för att dra upp sin båt och lägga ut nätet till tork. När de närmar sig land ser de en gestalt stå där med en uppgjord eld. Det glimmar framför hans fötter. Vem han kunde vara? Ingen anade. Då ropar han till dessa män: "Mina barn, har ni inget att äta?" Hör du? Barn kallar han dem! "Har all er yrkesskicklighet, all er beslutsamhet och all er möda ens givit er nog för att orka i land?" De medgav att det enda sanna svaret var ett rungande nej. Han ropar igen: "kasta ut näten på högra sidan, så skall ni få." Vad gick genom deras huvuden?
Kanske: om inte vi med all vår mänskliga kunskap, erfarenhet och yrkesskicklighet ens kan få ett halvfullt nät på en hel natts fiske, hur skulle det plötsligt nu finnas fisk här så nära stranden? Vad vet den där landkrabban om fiskens gång i Tiberias sjö? Han måste ju vara landkrabba för fiskarena i båten hade levt sina liv vid dessa vatten och kände varenda fiskelag, varenda båt och varenda fiskfjällig fiskarfamilj. Men denne var ingen av dem. Att de alla var fiskar i Hans nät undslapp dem ännu en tid.
Deras häpnad över ett nät sprängfyllt av 153 fiskar vet inga gränser. De kämpar att ta det ombord, förgäves. Här måste övernaturliga krafter vara verksamma. En ny gryning går upp inne i Johannes, plötsligt vet han som så ofta haft platsen närmast Jesu hjärta vem som står där. "Det är Herren" säger han till lagets anförare, den som förlett dem ut på denna natts möda. Den hetsige, hastige, den övermodige Petrus, fiskaren. De som älskar Herren känner igen honom. De andra har bara hört talas om honom.
De hade jobbat sig svettiga ner i bara mässingen men så ville inte Petrus möta den herre som han själv sett bli avklädd till avrättning, så han svidar på sig sina kläder och kastar sig över bord. Hundra meter tar han sig genom vattnet, simmandes, gåendes, alltmedan hans bröder släpar nätet efter båten.
"Det var morgon och Jesus stod på stranden. Eller Jesus stod på stranden och det vart morgon?"
När de kom iland såg de hans koleld, kände doften av nygrillad fisk och det nybakta hällabrödet. "Bär iland fångsten" säger han, "Kom sen och ät". "Han gav dem av brödet och fisken".
"Ingen tordes fråga honom vem han var, de förstod dock att det var Herren."
Det är Herren. Vem är det som kommer i Herrens namn? Vem är denne som så vänder upp och ner på allt? Vem är han som med en enda mening avslöjar tomheten i alla våra mödor, natt efter natt? Vem är han som bereder ett bord i vår åsyn med mat som ingen vet hur han fått fram den? Vem är han som vet bättre än all vår expertis var och hur näten skall bli fyllda? Vem är denne som använder fisk som agn för att fånga människor?
Det som idag kallar sig för kyrka vet inte svaret på dessa frågor. Den förstår inte ens att hennes organisationsnamn 'kyrka' kommer av 'kyriake', dvs 'det som hör Herren till'. Hon må bära hans bilder, smycka sina ämbetsdräkter med hans insignier, vandra efter kors i ändlösa processioner, men inget kan dölja att "Han som i allt skulle vara den främste i församlingen" bara är ett attribut, en delegenskap, ett alibi för just det som i detta fiskafänge är beskrivet: mänskliga strävanden utan mat åt de hungriga och utan resultat, natt efter lång natt. Kyrkan, vars enda existensberättigande det är att vara den jordiska kropp genom vilken han vill leva sitt liv, är nu i allt större utsträckning den måne som i en evig solförmörkelse döljer Herren bakom sitt självvalda gudstjänstväsende.
Om Gud faktiskt skulle upphöra att finnas i morgon dag, skulle det påverka kyrkorna i det minsta? Vänd frågan: vad av kyrkornas verksamheter idag kräver någon annan förklaring än 'villiga människor, ideellt arbete, kyrkoorganisation och statsbidrag'? Om Gud inte krävs som förklaring till det kyrkan gör så är hon inte 'Herrens'.
"Jesus vände sig om och såg att de följde honom, han frågade dem, Vad söker ni? De svarade: "Rabbi - det betyder lärare- var bor du?" Han sa: "Kom och se". Då följde de honom och såg var han bodde, och stannade hos honom den dagen."
Jo, de förstod att han var en sann lärare, en vars auktoritet kom ovanifrån, från himlaljusens fader. De lyssnar på honom när han förkunnar om det rike vars obestridde kung han var, är och förblir. De är beredda att för denne lärare ge upp sitt allt, till och med sina liv. De vill inte se mera religion, hur fin den än ser ut i sina åtbörder, de "vill se Jesus och honom allena", de vill inte höra fariseer, sadduseer och skriftlärdas undanflykter från skrifternas innehåll, de vill höra Honom tala!
"Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord! Vi tror och förstår att du är Guds helige". De lever för att göra Kristus känd därför att han i dem har uppstått och att det liv som han själv levde ibland dem nu skulle verka igenom dem. De visste också att detta nya liv som Han själv är något dyrbart. 'Denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss." "Vi har samma trons Ande som i skriftordet: Jag tror därför talar jag."
Men hans sentida efterföljare känner sig inte förpliktade att 'lära era lärjungar att hålla allt vad jag har befallt er.' De ignorerar hans bud när helst dessa kolliderar med deras egen verklighetsuppfattning och de undviker sorgfältigt hela hans pedagogik, men de hyllar honom som lärare, till namnet. De har gjort sina människoärvda traditioner till mästare över Mästaren. De aktar inte för rov att tillrättavisa och förkasta allt det som inte möter världens godkännande. De har sannerligen sken om sig att vara fromma.
"Far stunden har kommit. Förhärliga din Son så att Sonen kan förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att du skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sannen Guden och den som du har sänt, Jesus Kristus."
Att vara en kristen är att känna Honom som har sänt och den som är sänd. Känna, vara förtrogen med, leva med i helighet och renhet, i sanning och i uppståndelsekraft. Tillbedja, inte i hus gjorda av människohänder utan i Ande och Sanning. Inte sedan, utan nu, här. Att Han är det kristna livet är något annat än att ha hört talas om honom. Det är något långt annorlunda än att kunna repetera en formel. Det är att vara män och kvinnor i vilken Guds Son tar gestalt. Att misslyckas med att vara kristuslik är den naturligaste sak i världen. Bara Kristus i oss är vårt härlighetshopp. Utan honom väljer vi själva våra nätters mödor och kommer tomhänta till stranden.
Det är Han som är livet, inte kyrkornas verksamhet
Det är Han som är sanningen, inte kyrkornas läror.
Det är Han som är livets bröd, inte kyrkans sakrament
Det är Han som är det sanna vinträdet, inte kyrkans aktiviteter
Det är Han som är den gode Herden, inte påven, ärkebiskopen eller samfundsledaren.
Det är Herren!!
En kyrka som inte erkänner Honom som sitt faktiska huvud saknar också förmågan att hålla samman kroppen. En kristenhet som bara bekänner sig till Honom inom sina egna lyckta dörrar men förtiger honom i offentligheten är inte heller hans församling. "Den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min Fader"
"Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.""Den här världens gud har så förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som tjänare för Jesus skull. Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret" han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar fram ur Kristi ansikte skall sprida sitt ljus".
Vårt enda legitima skäl att kalla oss kristna är för att vi förkunnar Honom som är de goda nyheterna. Han kom inte för att predika evangelium, utan för att det skulle finnas ett evangelium att predika.
Han är själv det budskap som är kyrkans. "När jag blir upplyft skall jag dra alla människor till mig"Det är också bara han själv som ger auktoritet till sitt eget ord. Det är bara när Hans Ande får ta hans ord och ge det åt oss så att vi blir det ordet han talade, som människorna kan sätta tro till det ordet som genom förkunnelsen för människor till trons vila och den gudsgemenskap som är produkten av en andra, andlig födelse. "Men alla ville inte rätta sig efter evangeliet. Jesaja säger: Herre vem trodde vår predikan? Alltså kommer tron av predikan, och predikan genom Kristi ord." Därest predikan inte är förankrad i och sant återger Kristi ord är den bara ord. Tidsutfyllnad och i värsta fall direkt avledande från Honom som är all kristen predikans ärende: att göra Kristus känd.
Natten är långt gången. Det är tomt i nätet. Arbetarna är få och trötta.
"Allt som har skrivits tidigare är skrivet för vår undervisning, för att vi skall bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger."
"Ni rannsakar skrifterna för att ni menar er i dem ha liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet."
Herre, förbarma dig över oss. Herre, vi vill se Jesus i din kyrka, Herre vi nöjer oss inte med lejda herdar utan herdehjärta, vi vill höra den sanne herdens röst. Vi vill inte tugga kaktus när det finns gröna ängar. "Vi vill se på honom som är den trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet."
"Jag skäms inte för evangelium, det är Guds kraft till frälsning!"
Människor har rätt att se Jesus Kristus och honom upphöjd, det är deras enda verkliga rättighet. Det är bara Han själv som drar alla till sig och den som så bor i oss att Hans kärlek till människorna blir synlig i oss.
Teddy Donobauer
14 mars 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar