"Om man inte vet vart man vill komma duger alla vägar"

-"Vilken väg skall jag ta", säger flickan vid vägskälet.
-"Det beror helt och hållet på vart du vill komma", fick hon till svar.
-"Det är inte så noga", sa flickan.
-"Då kan du ta vilken väg du vill."

Jag har  inledningsvis travesterat ett kort meningsutbyte från en väldigt vuxen barnbok.  Lewis Carrols klassiker om Alice i Underjorden har som så många sagor ett dynamiskt spegelgalleri för att se på det som är del av våra liv, men med sagans distans. Utsagor som skulle vara olidliga om de sades oss på annat vis kan den vägen smita förbi våra intagna positioner och överraska oss med insikter som annars skulle avvisas på stört.

Efter tvåtusen år av utveckling, avveckling, uppsving, tillbakagång, reformationer och motreformationer står det som kallas för "den kristna kyrkan" inför det reella hotet att för alltid avföras från det mänskliga samhällsbygget. Starka krafter arbetar för dess slutliga förpassning till en variant av Madame Tussauds vaxkabinet, ett monument över 'vad som varit'. Många skulle förbli helt oberörda av en sådan slutlösning. De som ivrigast gräver "kyrkans grav" skulle tillfälligt jubla. De som tillhörde den i själ och hjärta skulle befinna sig i liknande situation som Israels folk i  Babylons fångenskap, de skulle hänga sina harpor i pilträden och inte förmå sig att sjunga de lovsånger som de hade med sig hemifrån. Från det hem som de alla aktivt bidragit till att förlora genom sin underlåtenhet att vara vad de borde. Om hemlängtan uppstår först när den förlorade sonen har försnillat sitt arv och hamnat i rännstenen blir lovsångsmötet kort. Svin är otacksamma åhörare.

Diskussioner om vad som borde vara kyrkans väsen sveper fram i en mängd fora på sociala medier. Mest påtagligt är att dessa ack så nödvändiga diskussioner blottar "mitt folks skada" som de mycket mindre (lästa) profeterna idogt upprepar. Skadan är att det inte finns någon djupgående samsyn om vad "kyrkan" är.  Alltså: den samlade kristenheten, som ju inte alls är samlad utan tvärtom vansinnigt splittrad, frågar: -"Vilken väg ska vi gå, bör vi gå, får vi gå? "  Och min motfråga är densamma som i ingressen: "Vart vill ni komma?" De vet de tydligen heller inte med någon som helst gemensam tydlighet, för om de visste det skulle de ju kunna visa på det målet och inte bara springa omkring efter var ny vind i läran.

"Det är ute med mitt folk" säger Herren. De går under på grund av att de saknar kunskap. De är vilseledda och bortkollrade och låter sig ledas vid handen som de blinda med blinda ledsagare. Och i detta de blindas rike är den skumögde med ett halvfriskt öga kung. Hur ofta upprepas i båda testamentena uttryck som " med hörande öron hör de dock ingenting"?

Redan på 60-talet pågick samtal mellan Metodister, Batister och Missionsförbundare (inan de blev Missionskyrkan och sedan Equmenia) om ett framtida samgående. I tre publikationer sammanfattades samtalen och dessa läste jag med intresse medan jag var elev på Betelseminariet i början av 70-talet. Jag minns klarast en av slutsatserna: "För att dessa samtal skall leda vidare krävs av oss att vi gemensamt från de tre samfunden kommer samman till gemensamt rannsakande av bibelordet och ett gemensamt åtagande i bön tills dess att vi når enighet i frågan."  Jag imponerades av den klarsyn som då fanns i arbetsgruppen och när jag förstod att min rektor på Seminariet varit en av deltagarna i arbetsgruppen hejdade jag honom i korridoren en dag och ställde frågan: "-I boken anger ni hur ni skulle komma vidare i frågan om samgång mellan samfunden. Har ni kommit igång med detta arbete?"  David Lagergren slog ner blicken och sade, halvhögt, -"Hmm nej dithän har vi ännu inte kommit." 

Fyrtiosju år senare har dessa tre samfund gått samman i Equmenia kyrkan. Ett antal andra samfund har gått samman i Evangeliska Frikyrkan. Pingströrelserna, därtill måste man väl ändå räkna både Maranata, Livets Ord och Connect Church och Hillsong, är i något slags upplösningstillstånd som söker legitimitet genom nya interna allianser där gammalt sorteras ut och nytt hyllas som om de uppfunnit hjulet igen. Till det kommer en kantring mot den romersk katolska kyrkan, inte minst från sådana som för bara fyrtio år sedan ivrigast skällde den för att vara den stora skökan. Den lutherska kyrkan har i stort övergett allt som Luther drog fram i ljuset och hyllar den religion som lämnar 'köttet' utan åtgärd men ändå hävdar sig representera Guds rike.  Fickor av evangelisk tro finns här och där i alla dessa sammanhang, men det är inte dessa trossyskon som har mest inflytande över vart deras organisationer är på väg.

Är några av dessa allianser ett resultat av förbehållslösa bibelstudier på knä inför Gud?

Jag började läsa bibeln på allvar 1961. Har slarvat bort decennier av mitt liv utan att ge den den uppmärksamhet som jag borde ha gjort. Men nu har  jag hamnat i den livsfas som kallas de gyllene åren, mest av dem som inte har en aning om begreppet kattguld, och för mig är Bibeln idag ett näringssubstrat utan vilket jag inte skulle kunna leva. Jag umgås med den dagligen och läser den i stora sammanhängande sjok, bok för bok. Jag omtänker, andas, äter, drömmer och betänker dess budskap.

Ögat söker ordning. Det är så vi kommit att indela stjärnorna i astrologiska tecken  och astronomiska stjärnbilder. Det är därför som vi har skapat olika metoder för att organisera alla våra kunskaper i akademiska fack. Att kunna ge namn åt tingen ger oss en föreställning om makt och förfoganderätt över dem. Nomenklatur är ett tacksamt redskap men också en villfarelse. Föreställnigen att orden om saker och ting är det samma som tingen i sig medför sällan ödmjukhet inför det som vi kan beskriva. Våra ord om tingen blir till sist "signalpolitik" om saker och ting utanför vår maktsfär. Men illusionen består att vi genom att beskriva ting också äger dem.

Efter att ha lyssnat på teologiska diskussioner under denna långa tid och samtidigt ha ägnat mig åt att lyssna mera på Bibeln än alla dess utläggare så tror jag mig ha funnit en samling grundpelare som måste finnas med när vi pratar om "kyrkan". Enär det finns många som har ett brinnande intresse för att kyrkan skall överleva så  delar jag lite nu och då från min resa i de heliga skrifterna. Mitt bidrag till ett samtal på knä inför Guds ord med alla dem som ännu vill kyrkan väl är följande tolv observationer. Det finns säkert fler, men tolv är en gångbar siffra i det bibliska perspektivet. Och vem har inte förundrats över andra tolvstegsprogram?

Tolv påståenden att begrunda om man vill förstå vart vi borde gå.

1  Bibeln är ingen legosats. Skrifterna är i sig helt sammanhängande och är i alla delar ouppplösligt med varandra förbundna utsagor vars egentliga upphovsman är den Kristi Ande som gav människor vad de hade att förmedla. Ingen enskild bok är en serie lösryckta citat och får inte användas såsom när barn plockar bitar ur en legolåda. Särskilt som dessa som så hanterar orden i Ordet saknar locket med den bild som förklarar vad de borde bygga med delarna.

2 Bibeln är inte Gud.  Den har inte blivit till för att någonsin vara föremål för tillbedjan. I själva verket varnar den för just detta tillbedjande av något annat än Gud. Men den hävdar sig vara ett tillförlitligt sanningsvittne om Gud och om människan. Och den hävdar att den är mer än mänsklig åsikt. Den säger sig inte ha tillkommit på mänskligt initiativ utan på Gudomligt mandat. Så skall den också hanteras. Den som inte kan skilja på dess ord och vanliga ord förstår inte innebörden i begreppet "en heliga skrift". Samtal om bibeln måste utgå från Bibelböckernas eget interna vittnesbörd om sig själva.  Själva sinnebilden för det är begreppet: studera den på knä.

3 Bibeln är den enda bok som bara kan begripas när läsaren låter författaren förklara sina ord.
På så vis är den samtidigt två ting. Den ena versionen är att den kan läsas som vanlig litteratur där läsaren är kritiker, domare och egenmäktig ägare av vad den läser och självsvåldigt kan hantera skriften efter sitt eget godtycke.  Den andra versionen är att den är ett ljus för dens fötter som har kommit till insikt om sitt mörker och därför låtit sanningens ljus gå upp över denne. Då är 'summan av Ditt ord sanning" och läsaren är inte längre rådgivare åt Gud. Rannsakandet av skrifterna kommer då ideligen att leda läsaren till den som ger det liv som skrifterna talar om. Men ingen leds dit som inte tror att Gud är och att han lönar dem som kommer till Gud och Guds ord på knä. Den som kommer som kverulant och disputant har förverkat rätten att förstå den.

4 Bibeln redogör för en enda sammanhängande berättelse om begynelsen och änden på all mänsklig historia. Denna berättelse är vi alla mitt uppe i och en förståelse av helheten är en förutsättning för att vara i världen sådan som Han var medan han var på jorden. Kyrkans roll är att vara Guds operativa enhet för att återställa skapelsen genom den som kallas för den andre Adam. Allt det som gick förlorat genom den förste Adam är förmål för restaureringsarbete. Kyrkans uppgift är definierad av den stora berättelsens innehåll. Berättelsen är inte förhandlingsbar, den är en gång för alla given åt alla de heliga. Att omskriva berättelsen så att den upphöjer resultatet av syndafallet till normgivare för människan diskvalificerar kyrkan från att kallas kyrka.

En kyrka utan kunskap i Guds ord är en omöjlighet.
En kyrka utan förståelse att orden handlar om Ordet kan heller inte säga sanningen.
Det är den som är Ordet som ger orden till oss genom sina profeter och apostlar.

5 "Kyrkan" är den gemenskap av människor som bekänner sig till Guds "självdeklaration" i Jesus Kristus.  "Ingen kommer till Fadern utan genom mig" "Den som har Sonen har också Fadern"."Ho kurios estin" "Det är Herren", är grunden till allt det som också tillhör Honom.
Kyrkan är "kyriake":det som tillhör Honom som med sitt eget blod har friköpt alla de sina. Dessa utgör tillsammans en enda kropp oavsett var de befinner sig lokalt någonstans på jorden. Dessa erkänner Kristus som sitt egentliga och permanenta överhuvud och böjer inte sina knän för någon annan än honom. De vet sig vara lemmar i en kropp och att om en enda lem lider så kostar det på för alla de andra. Frågan "är Kristus delad" måste ärligen besvaras med ett skammens JA.. och leda oss till bättring, omvändelse och bot. Andlig enhet är en utgångspunkt baserad på det faktum att den som är troende är född in i samma familj, den är inte ett organisatoriskt mål.

6 "Kyrkan" har ett ständigt uppdrag. Att göra lärjungar. I detta ingår den absolut nödvändiga personliga tron, den personliga omvändelsen och det personliga dopet. Det är startpunkten för lärjungaskapet, utan dem är ingen människa född på nytt och kan vare sig förstå andliga ting, de kan bara de som är andligt födda, eller någonsin se Guds rike. Uppgiften att undervisa dem är del två. De kyrkor som döper men vägrar undervisa gör kanske ett halvbra jobb, men de sviker systematiskt huvuduppdraget att fylla jorden med människor som känner Gud och Guds ord. Och om man inte eftersträvar att göra som Herren säger så tjänar man honom heller inte. Blir de som sugs upp av 'lovsångskulturen' lärjungar? Hur ser den medvetna planen ut för "att lära dem att hålla allt vad jag har befallt er". 

7 Eftersom ingen är medlem i Kristi kropp utan att vara döpt måste dopfrågan studeras och gemensamt hanteras.  Dopet är ett medvetet begravande av den gamla människan, den som utan Gud levt sitt liv och följt sitt eget sinne. Men denna begravning har som absolut konsekvens emottagandet av den Helige Ande som i människan verkställer Kristi uppståndelse. Döpt är den som genom vattnet lagt av den gamla människan och genom 'dopet i eld' erhållit det nya liv som är Kristi liv i oss. Det är ett dop, med två olika men samverkande delar. Att erbjuda det ena utan det andra är att göra våld på Guds ord. Det är som att först begrava människan och sedan utse henne till vaktmästare eller predikant på basis av hennes begravning enbart.

8 Kyrkans existens beror på att Gud älskar sin skapelse. Guds kärlek söker upp det som var förlorat. Det som inte vill låta sig räddas förblir dock förlorat. Kärleken tvingar ingen till pånyttfödelse, men ingen som förstått Guds nådeserbjudande avstår heller från att födas till ett nytt liv.  Att Guds kärlek är vad som driver kyrkans agenda och som omsätter hennes tro i handling är således inte en överkurs utan en grund. Ingenting skiljer troende från varandra som deras teologier. Kärleken mellan Gud och människor måste synliggöras genom att människorna också visar kärlek till varandra. Men kärlek är aldrig fristående från rättfärdighet. Fastmer är det genom kärlek som vi lär oss vad rätt är. Om kyrkan med sina gärningar inte handlar  vad hon eljest pratar om finner inte heller kyrkan något varmt mottagande inför Gud. "Ortodoxins" renlärighet är mindre viktig än "ortopraxins" omsättning av ord till handling. Om min broder offras på mitt teologiska altare har min teologi blivit en avgud. Det är omöjligt för en människa att både älska Gud och 'Mammon'. Dvs  kärleken kan inte vara delad mellan Gud och något som är gudlöst. Antingen älskar man det ena eller det andra. Aldrig båda. "De som älskar mig gör efter mina bud."  "Kärlek till det som är i världen är fiendskap mot Gud."

9 Kyrkans budskap är oföränderligt därför att människans tillstånd är det.  I en mängd avseenden har människan utvecklat sin medgivna kompetens och sina inneboende förmågor. Ingenting av den utvecklingen har dock förändrat människans tillstånd, ett tillstånd av avvikelse från ursprunget. Det är inte främst för att förmå människor att inte göra fel som frälsning erbjuds utan för att det är människan det är fel på. Hon "syndar" för att hon är "Syndare". Det går inte att ändra på varandet genom att förhindra görandet. Då skulle förbud och stränga straff vara nog. Det är människans vägran att låta Gud vara Gud som är syndens väsen. Den verkligheten har inte ändrats en tiotusendels millimeter sedan syndafallet. Om kyrkan vill vara relevant kan hon bara var det om hon delar Guds uppfattning om vad som behöver åtgärdas. "Om de hade stått i mitt rådslut hade de förkunnat för mitt folk dess synd." 

10. "Den dagliga omvändelsens förnyelse" "Idag är frälsningens dag" är  budskapet. Den enda vägen för ett förnyande av det mänskliga sinnet så att hon blir allt mindre anpassad, omstöpt och tillvand till den värld som inte vill veta av Gud är att hon förstår sin andliga gudstjänst som ett dagligt offrande av sig själv till Gud. Denna dagliga gudstjänst innebär att hon dagligen åberopar allt det som är Guds löfte till henne i utbyte mot allt det hon kan själv. Den kyrka som beder sin  bön enligt formeln "Fader Vår" kan inte gärna sedan hävda sin rätt att göra efter sin egen vilja. Den som lärt sig innebörden i "Fader ske din vilja" kan aldrig sedan kräva att genomdriva sin  egen vilja.


11 Kyrkan är bara  Vägvisare, Sanningsvittne och Livgivare om Hon förstår att den som bor i varje enskild lem i kroppen är den som kallar sig själv "Sanningen, Vägen och Livet". Det är Kristus i oss som lever sitt eget liv, att misslyckas med att leva som Kristus gjorde är helt naturligt, för det som för oss är det naturliga är det som är kvar sedan syndafallet. Först när Kristus tagit gestalt i oss kan han genom sin Ande leva sitt Kristus liv igenom oss. "Vet ni inte med er att Kristus bor i er, om inte så består ni inte provet."  En kristen är en människa som har stigit ner från maktpositionen i sitt eget liv och överlåtit sig åt sin Herre, så att Han genom den troende kan göra det bara han kan.
Hennes EGO har korsfästs med Kristus och nu lever inte mera hon utan Kristus lever i henne. Den gamle Adam är död och alla dess gärningar är dömda, den nya människan bär sådan frukt som hör riket till. En kyrka som inte eftersträvar att låta Kristi ord rikligen bo inom sina väggar kan heller inte tillväxa till full Kristus status i världen. Det är Kristus som är kyrkans primus motor och exsistensberättigande.


12 Kyrkans existens i tiden är inte hennes slutliga bestämning. Hon är av evighet och alla som lever i henne är medvetna om att de är skapade för något mer än tingens ordning. Tingen tillhör intigheten och undergången.  Den aspekten gör att hon har sin blick riktad till det som är därovan, inte till det som upptar synfältet här. Hon vet att hennes fysiska del bara är en tillfällig skepnad, hon sår och skördar inte för tiden utan för evigheten. Hon saknar intresse av att synas stor på jorden. Hon eftersträvar Guds välbehag mer än människors gunst. Hon låter sig inte bedras av de begärliga lockelser som vill tvinga på henne förgängelsens sköra lagerkransar. Hon vill verka och leva så att hon får höra från sin Herre: "Väl gjort du gode och trogne tjänare."

Om detta borde vi tala. I varje fall anser jag det. För vad det nu kan vara värt. Inte som om vi redan var där, utan för att det är den väg som leder till det som menas med Guds församling i tiden.  Vill vi inte komma någon vart så blir det som det blir. Vill vi inte nå mål kan vi gå vilka vägar vi vill, och kanske tro att alla vägar bär till Rom eller att alla blir saliga på sin tro. Alla blir saliga på en personlig "tro som är i linje med den tro som en gång för alla är meddelad åt alla de heliga."

För er som följt mig en tid är detta inga nyheter. Jag har då ofta sagt er allt detta förut.

Men så här är det: mot sanningen kan ingen åstadkomma något alls.

-----

Björn Donobauer  15 Februari Doncaster