"Gör enligt givet mönster!"

En text i anslutning till videobloggen om Katedralen.

Ett utdrag ur mitt manus: ”Ledtrådar”

De hade vittnesbördets tabernakel byggt enligt Guds mönsterbild "Och de ska åt mig göra en helgedom så att jag kan vara närvarande mitt ibland dem. Tabernaklet och alla dess tillbehör ska de göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig."

"Se Herren har kallat och nämnt Besalel..och har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap och med allt slags hantverksskicklighet, både till att formge och utföra konsthantverk..och de ska utföra allt arbete i alla stycken så som Herren har bjudit dem." "Så blev tabernaklet uppsatt i det andra årets första månads första dag..så fullbordade Mose allt arbetet så som Herren hade bjudit honom. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde tabernaklet."

Andligt ledarskap är inte ett eget företagande, ingen fristående entrepeneurverksamhet. Det finns himmelska mönsterbilder för allt som ska byggas på jorden. På denna punkt råder det ingen frihet. Friheten ligger i att jag i min generation kan få bygga vidare på vad som redan före mig pågått i årtusenden. Men jag har ingen rätt att ändra i ritningarna eller i val av material. Det är därför som förmågan att vara hörsam, att lyda, att ta order är en väsentlig del i förberedelsen för ledarskap. Den som aldrig respekterat eller hörsammat sina jordiska fäders instruktion kommer att ta sig friheter med det gudomliga också. 'Det är gott för en man att han bär sitt ok i sin ungdom. Må han sitta ensam och tyst när ett sådant pålägges honom” "Ta mitt ok på er och lär av mig eftersom jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, ´då ska ni finna själsro.' Mitt ok är milt och min börda är lätt." "Älskar ni mig, då håller ni er efter mina bud och jag ska be Fadern att han sänder en annan hjälpare, Sanningens Ande, som för alltid ska vara hos er." Samma inställning av villighet att lyssna, att studera mönsterbilden i det himmelska för det verk som ska göras här nere präglar apostlarnas undervisning och verk.

Det finns en lagd grund, ett fundament som ingen kan bygga förutan. Ingen kan leda som inte vet hur byggnadsverket ska se ut. Här kan det inte finnas utrymme för hemsnickrat sätt att tjäna Gud, här är inte tummelplatsen för den som vill hävda sig mot Gud och hela världen med att bygga på sitt eget vis. "I enlighet med den Guds nåd som jag har fått mig tilldelad lade jag grunden som en erfaren byggmästare, nu bygger andra vidare därpå. Men var och en måste vara noga med hur han bygger. Ingen annan grund kan läggas än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så ska den dagen avslöja hur det står till med var och ens verk. Allt ska prövas genom eld." Tabernaklet i öknen som Israel levde med så länge var en skuggbild av det som skulle komma. Det hade tältartad tillfällighetskaratär och kunde lätt flyttas runt dit där Herren valde att visa sig. Det kunde finnas under långa tider utan att dess form längre användes så att dess ursprungliga innehåll kom i dagen. Dess centrala kärna var nådastolen, förbundets ark, vittnesbördets ark. Den förlorade Israel i ett krig med filisteérna. Förlusten var så dramatisk att en kvinna, döende i barnsängsblödning namngav sitt nyfödda barn ”Ikabod”, det betyder 'härligheten är borta ifrån Israel.' "Hela Israel suckade efter Herren i tjugo år." Det hade varit mera fruktbart om de hade sörjt över sig själva. Under de närmaste tjugo åren fortsatte den rituella delen av gudstjänsterna som om ingenting hade hänt. Först när David varit kung en tid kommer han på tanken att hämta hem Herrens ark till Jerusalem och Sion, Davids stad. Han vill bygga ett lämpligt tempel, men det får han inte göra. Gud vill tvärtom göra åt sig själv ett tempel, ett heligt husbygge av människor som han kan kalla sitt hus. Men det var före avancerat för Israel, och förefaller att vara det idag med.

Hur ska vi annars förklara att våra lokalomsorger tillåts ta det mesta av vår kraft och våra medel? Hur kan vi annars redogöra för vår vanföreställning om att gå till kyrkan? Hur kan vi som är det enda sanna tempel Gud har lämnat åt världen gå till oss själva? Om vi blir något annat i kyrkolokalen än det vi är när vi är ifrån varandra då leker vi religion, men det har inga likheter med det andliga liv som nya testamentet beskriver. Det ser å ena sidan ut som om tabernaklets logiska efterföljare måste vara Salomos tempel. Men även det templet är 'bara' ett interimsmärke avsett för den visuella gestaltningen av Gudsnärvaron i den generationen. Att Herrens härlighet uppfyllde Salomos tempel på samma sätt som han uppfyllde tabernaklet det vet vi. "När Salomo hade slutat sin bön kom eld från himmelen och förtärde brännoffret och Herrens härlighet fyllde huset." Trots all sin härlighet blev detta tempel ödelagt och lades i ruiner. Ännu en gång stäcktes allt hopp om att yttre form kunde garantera rätt innehåll. Fångenskapen hade bland annat den effekten att den luttrade Israel som ett silver renas genom smältning. Efter de 70 åren kommer ett annat folk tillbaka. Ett folk som visserligen snart nog bygger ett nytt tempel, men vars insikt om sin egen karaktär har djupnat. Så när tempelbygget visar sig vara torftigare och klenare än det som de gamle mindes från tiden före fångenskapen och därför grät ymnig så lovade Gud dock samtidigt att det i alla avseenden skulle vara gott nog.

När vi efter de tysta fyrahundra åren besöker Jerusalem i sällskap med Jesus och lärjungarna ser vi det imposanta Herodianska palatset. Gossarna från landet stirrar på det mäktiga verk som det tagit 46 år att bygga och funderar över hur deras Jesus ska te sig när han sitter där i makt och härlighet. Han ändrar på allt och stjälper kull deras storvulna och egensinniga funderingar genom att vända detta tempel ryggen och förklara att det enda tempel som nu finns är hans egen kropp. Det gamla har orenats av allt från fågelförsäljare till romerska knektar. "Bryt ner detta tempel och jag ska på tre dagar bygga upp det igen.” Det nya förbundets mönsterbild för ett tempel är vare sig ökentabernaklet, Salomos tempel eller Esras gudshus. Det mönster som finns för Guds tempel i nutiden är den heliga tempelbyggnad som inte är byggt med händer, som inte består av sten, trä eller betong utan av levande stenar. Män och kvinnor som låter sig byggas upp i Kristus till ett heligt tempel, en andlig byggnad i Herren. Det är ett tempel där varje enskild människa ska betrakta sin kropp som ett gudshus.

Det är ett tempel där Guds härlighet är 'den enfödde sonens härlighet' och där denna härlighet ständigt är närvarande. Så som Kristus var uppfylld av den härlighet som finns där Guds Ande är, så vill han genom det närvarande och pågående sakramentet av sin egen närvaro i varje troende människa uppfylla hela sitt tempel med sig själv. Guds hemlighet är nämligen denna: att Jesus Kristus är i oss! Gemensamt firar vi gudstjänst och delar bröd och vin, det gör vi med en blick tillbaka på templets grundläggning (hans död i vårt ställe) och med ett hopp om en snar taklagsfest ('Lammets bröllop') när detta verk äntligen är färdigt. Vid människors medvetna och frivilliga inträde till denna byggplats döper vi dem. Därvid ser vi bakåt och skådar framåt. De döps in i Kristi död, och de ikläds Kristus. Men därutöver finns det ett förbisett och undanskymt "mysterion", nämligen den hemlighet som heter att Kristus nu är i sitt enda jordiska tempel, och så uppfyller han allt med sin närvaro.

Så, och bara så kommer Guds härlighet till uttryck i världen. Mönstret är alltså han som 'tabernaklade' ibland oss". ”Vi själva 'tabernaklar' här på jorden för en tid, men våra jordiska kroppar ska rullas samman likt en uttjänt klädnad och lämnas härnere där de återgår till den jord de skapades ur. Vi har nämligen förvissningen om att ett nytt hus är berett åt oss, inte ett hus byggt av mänskliga händer utan ett evigt sådant.” Men medan vi är kvar i detta 'tabernakel' som utgör vår synliga närvaro, så har vi ett uppdrag att utföra. Vi har att påminna och hålla fast vid den tro som en gång för alla har meddelats oss. Vi har att fostra fram sådana som kanske kan bli lämpliga att leda Guds folk ut ur det Babylon, ut ur det Egypten dit det genom sin avfällighet har förpassat sig självt. I det verket är det nödvändigt att vi gör alldeles efter den mönsterbild som Gud har visat oss. Om vi inte gör det hastar den dagen oss till mötes när "det stora vilddjuret ska öppna sin mun och öppet häda och förbanna Gud, smäda hans namn och hans 'tabernakel' och alla som bor i himmelen. Och det kommer att få makt att föra ett krig mot de heliga och det kommer att övervinna så att alla som inte har sina namn skrivna i det slaktade lammets livsbok kommer att tillbedja det."

I bokens inledning sa jag att jag hoppades på en tidsfrist för oss kristna innan Anti-Krist uppenbaras. Jag hoppas på detta därför att annars går det i uppfyllelse som Jesus antydde medan han vistades här på jorden: "Skall väl Människosonen vid sin ankomst finna tro här på jorden?" För vårt lands vidkommande ser det mycket dystert ut. I dagsläget finns det några hundratusen kvar. Men utan ett nytt ledarskap bestående av människor med ett sinne efter Guds hjärta är det bara en tidsfråga. Om vi inte nu orienterar oss rätt i dessa frågor kommer vi att skada de kvarvarande församlingarna genom att de får ledarskap som inte håller måttet, inte kan mönstret för vad som ska byggas och som inte vill gå Herrens tidlösa vägar. Då överger än fler kyrkorna och kapellen och det andliga förförelseverket kan ostört gå vidare. "Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig." "Gud har inte gett oss en ande av försagdhet och undfallenhet, utan en kraftens och kärlekens och självkontrollens ande. Därför skäms vi inte för vittnesbördet om vår Herre, utan vi bär våra lidanden för evangeliet genom den kraft som Gud ger, den Gud som har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, detta inte på grund av våra mänskliga meriter utan helt utifrån sina egna beslut och enligt den nåd som redan från evigheten tillförsäkrades oss i Kristus Jesus." "Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att till den yttersta dagen bevara det som jag har anförtrott åt honom." "Bevara genom den Helige Ande som bor i oss det goda som har blivit dig anförtrott." "Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, han kände dem nämligen och han behövde heller inte någon yttre bekräftelse på människans sanna natur, han hade full kunskap om människan utifrån sig själv.” Ledarskap handlar om förtroligt förvaltande av något anförtrott. Det är denna nära koppling mellan tillit till Gud och mottagandet av ett personligt förvaltarskap som ger andligt ledarskap dess särskilda och unika utmaning. Om Kristus inte anförtror sig själv åt oss, kan vi inte leda hans får. Förberedande ledarträning utvecklar denna förtroende sida så att ett framtida ansvarstagande byggs upp genom att människan lärs att vara trogen i det lilla innan hon får förtroende för det stora. Ett lysande exempel från förra förbundets skrifter följer här:

David och hans lamm! Innan David blev Israels obestridde kung gjorde han sina lärospån i en blygsammare skola. Visserligen slogs han framgångsrikt mot både björn och lejon, men det var bara en relativt liten flock får som anförtrotts honom. När han sänds till krigsteatern med proviant för sina äldre och inkallade bröder möts han av en nog så viktig fråga: ”Men Eliab, hans äldste broder, hörde hur han talade med männen. Då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: ”Varför har du kommit hit ned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårahjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. För att se på striden är det som du har kommit hit ned.” Det kan inte nog betonas att en människas utveckling går från det lilla till det stora.

Den som inte förstår att den egna utvecklingen måste gå till på detta sätt för att människan skall kunna växa in i uppgifterna, inte tvingas in i dem, eller ambitiöst kasta sig över dem, har stora problem att vänta fram i livet. David gick ingenstans innan han hade sett till att fåren som han lämnade för gott var i goda händer. ”Tidigt följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig iväg, som Jesse hade befallt honom.” När David har antagit Goliats utmaning ikläder Saul honom den rustning som var hans egen. Eftersom Saul var huvudet högre än allt folket såg David löjlig ut i sin för stora och ohanterliga rustning. Han hade frimodigheten att säga ifrån. Det är en svår konst. ”Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar. Och David rustade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå med det, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: ”Jag kan inte gå så klädd, ty jag har aldrig prövat sådant.” Därpå lade David av sig det.

Lycklig den människa som får lära sig sina livsuppgifter i takt med den egna tillväxten och i full insikt om den egna utrustningen. Om uppgift och utförare är integrerade bildas aldrig de hålrum inne i människan som kollapsar när den stora uppgiften axlas. Övermod och självöverskattning resulterar så lätt i kollapsade ballonger. Det är många som har snavat ut på slagfältet i rustningar som inte var deras. Efter några få steg hade de så hopplöst trampat in i den släpande mantelfållen att de föll på näsan. Det finns bra mycket bättre sätt att förbereda människor för ledarskap: ”Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din Herre.” Ingen annan form av ledarskap någonstans i världen har denna förutsättning: uppdragsgivaren ger sig själv, sin egen kraft, sin egen kunskap och sin egen exekutiva makt till sina efterföljare. Han är därmed den kraft som behövs för att möta varje krav som är förenat med uppgiften till vilken han kallar.

”Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i

er.”

”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.” ”För de heliga ville Gud klargöra denna härliga hemlighet i all sin rikedom: ”Kristus i er, det är härlighetshoppet.” ”Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig.” När tappade kyrkan denna realitet, och varför? Andligt ledarskap är en omöjlighet utan den. Det är synd om alla som försöker att vara det de saknar den grundläggande utrustningen för. Det är normalt att misslyckas med det som bara Kristus själv kan.

Björn Donobauer 13 Februari Doncaster..