Den gudlösa kristendomen

Kristen bekännelse omfattade tills ganska nyligen hos alla kyrkorna  att Gud har uppenbarat sig i och genom sin Son. Sonen är det 'användarvänliga gränssnitt' som förenar Gud och människa. Syndafallets främlingsskap  som har satt människan på kant med Gud, med skapelsen, med medmänniskan, och sig  själv har i detta 'gränssnitt' givits försoningen som en nådegåva.

Vem Kristus är framgår utan minsta tvekan av de skrifter som ännu skenheligen läses, i urval och inte sällan under besvärat mumlande.  Han  är Faderns son, men Fadern är tillika alltid Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud.  Guds löften om frälsning till hela världen ges genom det judiska folket, uppfylls i det judiska landet och är för alltid förbundet med den judiske människosonen, Jeshua från Nazareth.

En kristen bekännelse av antisemitiskt snitt där judarna antingen förpassas till historiens dammiga arkiv, eller där man gör antizionism till täckmantel för judehat i gemen, betyder då i klartext att kyrkan inte längre har någon Gud som den som i de heliga skrifterna har identifierat sig själv som den  enda Gud som är.

Det är uppenbart att den lutherska kyrkans ställning till vem Gud är i allra högsta grad är ambivalent för att nu vara vänlig. Uppsalas slirande på punkten Israel visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som är avsedd  när trosbekännelsen läses i mässan.

Bekännelsen till Gud är därmed losskopplad från Guds löften, den har omdefinierat Gud Fadern och Sonen och berövat dem den identitet som de tillsammans har bragt till ljuset genom den Heliga Skrift. Det har med andra ord skett en fundamental 'fanflykt', mer eller mindre i det tysta. Gradvis har en värdeglidning skett så att kyrkan nu aktivt spottar på  Abrahams avkomma efter Isak, till förmån för hans avkomma genom Ismael.

Ofrånkomligen har den därmed också tagit farväl från en frälsning genom tron allena, bekostad av nåden, till förmån för en gärningarnas självfrälsninglära och diverse annat religöst allmängods. Den hävdar till och med att Israels gud är den samme som Allah, vars anhängare  i dominerande grad bara har ett för ögonen: sina halvbröders utplåning.

Kyrkan står därmed alltmer på deras sida som i det profetiska perspektivet går upp mot Jerusalem, inte för att möta den uppståndne Jesus Kristus, judasonen, gudasonen, utan för att med de skränande hoparna  kräva 'korsfäst, korsfäst' ännu en gång, denna gång för hela det judiska folket.

Om den hade läst: "Den som rör vid dig Israel, rör vid min ögonsten, säger härskarornas anförare", skulle de kanske ändå dröja på steget att överge den tro som en gång för alla är given till, ja eller i varje fall de heliga: oss. Men hon hastar och skyndar att sälla sig till Guds fiender mitt i sin katedrala präktighet.

Betyder det att vi okritiskt skall acceptera den moderna staten Isaels  göranden och låtanden? Långt ifrån. Staten Israel är lika lite Guds stat som Kyrkan är det samma som Kristi kropp. Men det betyder att om vi inte vill förstå att Guds Israel nu som alltid  består av både 'får och getter', precis så som kyrkan gör det, och aktivt isolerar Israel för dess missgärningars skull (medan vi gör business av våra egna) också separerar oss från Gud själv.  I Israel av idag finns fortfarande den rot i vilken vi bara är en ymp. Israel skall 'se honom som de har stungit' och omvända sig till Meshiach.  Israel måste böja knä för Honom. Kyrkan gör det nämligen allt mindre. Den dagen då Israel 'ser' Honom som kommer i Herrens namn, och sjunger Hosianna Davids son, kommer  vara en dag under stort betryck och stor nöd för hela världen.  Det är bara en tidsfråga tills det sker. Men synen hastar.

En kyrka som inte längre står för den ende Guden och den som Han har sänt, som inte längre står fast vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den vars löften ges till först till Israel och sedan till hela världen, men som ändå låtsas hålla gudstjänst har en fråga att besvara: Vilken Gud har ni valt  att dyrka sedan ni har fjärmat er från den ende Sanne?

Hon läser den aaronitiska välsignelsen, men avskyr Aarons folk. Hon har en form av  utvärtes religiositet men saknar Gudsfruktan. Hon ger läppars betygelser åt en främmande gudomlighet, en som ingen i den kristna kyrkan skulle ha vågat ens nämna vid namn. Genom att numera stå emot den judiske Kristus är kyrkan  i sig själv en av alla de 'antikrister' som skulle komma.

Hon lär ut de tio buden till sina konfirmander men överträder varje söndag det första budet: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig, eller i stället för mig."

Om denna kyrka skall bestå?

Hus på sand gör inte det när stormen kommer.

Teddy Donobauer