"Lagen om de oönskade effekternas ofrånkomlighet"

"När de som bäst ropar 'allt är väl, allt är väl' rycks de bort och ingen minns längre deras namn"

Sammanblandningen av utvecklingshypotesen om arternas uppkomst med föreställningen om att samhällets utveckling är en idelig och gradvis förbättring där varje ny era förebådar nya erövringar av friheter och färdigheter är ett misstag. I själva verket följer civilisationerna uppgång och fall en cykel som är likadan i alla de civilisationer som kommit och gått. De kommer och går nämligen på samma sätt. Vår egen västerländska, s k postmoderna civilisation står i tur att svepas bort.

Din och min 'civilisation'. Vad nu detta ord egentligen betyder, för i fråga om barbari och förmåga att åsamka oss själva ond bråd död är ordet inte en synonym till 'högre medvetande' 'bättre humanism' eller 'en ny tidsålders folk'. Det är snarare en fråga om att beskriva möglet på osten som "Ostens tillväxt."

Under de första halvan av förra seklet dominerades synen på sex av den freudianska revolutionen. Alla samhällsproblem är, menade han, resultatet av den hämmade sexualiteten. Frigjorde vi oss bara från alla de restriktioner som inte minst då det viktorianska samhället stod som primärt exempel för, skulle 'den nya mänskligheten' visa sina framfötter. Paradiset är synonymt med fri tillgång till skamlös sexualitet. Det virtuella fadermordet och den mer eller midre virtuella incesten med den egna modern är medicinen till människans frigörelse, Denna 'liberté' har rullat över Europa i en historisk 'frigörelsevåg' som vi i nutiden inte ens anar slutet på. Merparten förefaller att applådera den och den senaste tiden har vi då sett att gränserna för friheten att göra som vi vill hela tiden flyttas framåt. Senast uttryckt i liberala ungdomsförbundets konsekventa demontering av 'du skall inte'.

Den som vi valde att lyssna på och 'tro' på var kokainmissbrukaren, den av en tyrannisk far 'verklemte' juden Freud.  På annan plats i min blog beskriver jag märkvärdigheten att han under några år bodde några kvarter från Adolf Hitler i Wien. Men vi borde kanske ha lyssnat på en helt annan röst från början av förra seklet. Hans namn är okänt för alla andra än en trång inre krets av socialantropologer och forskare på området etnisk moral.

Joseph Daniel Unwin var professor  i ethnologi och social antropologi i Oxford och Cambridge och 1934 kom hans opus magnum: 'Sex and Culture', ut på Oxford University Press. Jag äger ett ex av originalutgåvan.  Nyfiken som han var på de mänskliga samhällenas utveckling fann han det intressant att upptäcka att den psykoanalytiska tolkningen av sexuella frihetsbegränsningar, nästan som i en bisats gjorde gällande att när den sexuella energin inte får fritt spelrum så 'sublimeras den' och skapar det vi kallar civilisation!  Psykoanalytikerna drog inga växlar på det i kulturella termer. Men det var spåret som Unwin följde.  I en gigantiskt upplagd forskning studerade han 80 olika folks historia, sexuella friheter och begränsningar, världsbild och gudsbild (det existerar inga ateistiska kulturer i den kända världen), över 5000 år av 'utveckling'.

Vad han fann ville han inte först torgföra därför att han inte hade någon uppfattning som skulle bekräftas genom hans studier  och därför mottogs även av honom själv mot hans vilja, och det dessutom på tvärs emot tidens rådande anda. Men han gjorde sin 700 sidor stora avhandling och levererar sina slutsatser om relationen mellan kontrollerad sexualitet och den sociala dynamik som låter nationer att både expandera och växa upp i kulturellt,  intellektuellt och finansiellt.

 Jag citerar Aldous (Du nya sköna Värld) Huxley som sammanfattar Unwins forskningsresultat:

Aldous Huxley wrote;

Unwin's conclusions, which are based upon an enormous wealth of carefully sifted evidence, may be summed up as follows. All human societies are in one or another of four cultural conditions: zoistic, manistic, deistic, rationalistic. Of these societies the zoistic displays the least amount of mental and social energy, the rationalistic the most. Investigation shows that the societies exhibiting the least amount of energy are those where pre-nuptial continence is not imposed and where the opportunities for sexual indulgence after marriage are greatest. The cultural condition of a society rises in exact proportion as it imposes pre-nuptial and post-nuptial restraints upon sexual opportunity.^[2]

According to Unwin, after a nation becomes prosperous it becomes increasingly liberal with regard to sexual morality and as a result loses it cohesion, its impetus and its purpose. The process, says the author, is irreversible:

The whole of human history does not contain a single instance of a group becoming civilized unless it has been absolutely monogamous, nor is there any example of a group retaining its culture after it has adopted less rigorous customs.^[3]

Sammanfattat: Varje mänskligt samhälle befinner sig i en av fyra möjliga faser eller tillstånd. beroende på den aktuella fasen har det samhället mer eller mindre energi till det som vi kallar samhällssbygge. Det zoistiska samhället kännetecknas av sexuell frihet före äktenskapet och nära nog obehindrad sexuell frihet efter dess ingående. Lägst tillgänglig energi finns i de samhällen där sexuella friheten släpps lös. Ett samhälles kulturella uppgång står i direkt proportion till dess reglering av sexualiteten och sexutlevelsens tillgänglighet. Ett samhälle som släpper alla hämningar förlorar sin inre sammanhållning, sin drivkraft och förmågan att nå sina mål. Processen är inte reversibel.

I hela den kända mänskliga historien finns det inte ett enda exempel på att en grupp människor nått civilisation utan att vara absolut monogama, och det finns heller inte en enda grupp som lyckats bevara sin kulturella nivå efter det att det har släppt sin reglering och accepterat 'liberalare' regler.

Notera att Unwin inte är vare sig teolog eller filosof på den kristna sidan. Men han konsterar att bara där det finns en monoteistisk gudsbild finns den moraliska förmågan att sätta gränser för den sexuella utlevelsen. När månggudadyrkan och eller förlusten av tron på 'högguden' inträder faller ramverket, och då börjar nedgången i samhället. Det finns inga polyamorösa samhällen som har en hög form av monoteism.

Ju fler gudar och gudinnor, dessto mindre sexuell självkontroll och därmed sammanhängade förutsättning för samhällelig expansion och kulturell tillväxt. Tvärtom: religionen sexualiseras.

I ett avsnitt berör han en av kärnfrågorna: betyder begränsningen av sexualiteten att det legitimerar männens sexualitet på kvinnans bekostnad? Den sexuella frihet som finns innanför det samhällsbevarande regelverket måste vara rättvist födelad. Det har den sannerligen inte varit. Det uppstår en konflikt mellan två begrepp som tycks vara lika vid första anblicken: Sexuell frigörelse och sexuell promiskuitet. Men benar man ut detta ser man att sexuell lössläppthet och gränslös tillgång till sexuell utlevelse alls inte är det samma som 'frihet under ansvar med bibehållen begränsad sexuell utlevelserätt'. Men då samma frihet för båda könen.

Hur går det alltid för folk och nationer som befriar sig från sin Gudstro? De förfaller alltid moraliskt, förr eller senare, Det är också Unwins slutsats, och den som har brytt sig om att läsa hur det moraliska tillståndet var i civilisation efter civilisation i generationen innan den försvann från maktens tilja drar snart samma slutsats. Någon kommer in och sopar bort de som har förlorat sin moraliska ryggrad. Historielösheten skördar har feta lagrar av dumhet i vår samtids tolkning av det degenererade som varandra 'frigörelse'. Fångarna putsar sina galler och kallar dem juveler.

Mot den bakgrunden är att notera att det tar en mansålder för den fulla effekten av ett sådant paradigmskifte att implenteras. Dödryckningarna tas av de perspektivlösa för livstecken, men samhällets inre är angripet av gudlöshetens kräfta, oeftergivligt.  Från 1968 till 2018 är en mansålder.

Det kan inte bara vara jag som ser att islam kanske kommer att vara den piassavakvast med vilken Europa rensas från en dekadent  civilisation, för även om islams äktenskapssyn och våldsmoral är förfärlig i våra liberala ögon, så är de kanske att föredra framför dem som  i sin sexuella frigörelseiver nu också vill ha rätt att ha sex med sina närmaste och sina döda.

Jag är ju Kristustroende så jag sneglar på vad Gud tycker. Jag vet vad Gud tycker: "När ni har kommit till landet som jag gett er, och ni då uppför er så som de folk som fanns där före er, så kommer det landet att utspy också er. Gör inte så...'

Sa jag att en sådan utveckling var omöjlig att hejda? Nä Unwin säger det. Men jag vet att Nineveh, den stora staden fick sin dom, men den gjorde bättring och levde 150 år till. I all sin dom ihågkommer Gud barmhärtighet. Ingenting är omöjligt för Gud..

Teddy Donobauer

Behöver Jesus vikarie?

"Vicarius Christi.."

I ganska tidiga samtal om församlingsledarnas roll  (Inom hundra år efter Jesu död) förekommer tanken att församlingens ledare/biskopar (som då ännu alltid var plurala) på ett visst sätt ju är Guds representanter i församlingen. Detta därför att den helige Ande som alla de troende skulle vara beklädda med gemensamt är bärare av sanningens ande som lär oss att hålla allt vad Kristus har befallt är församlingens garant för Guds närvaro mitt i församlingen. Guds 'vikarie' i församlingen är den Helige ande.

Men det är inte vad som menas  när Rom gör påveämbetet till Kristi ställföreträdare.
Gemene man uppfattar nog att om någon skall vara någons ställföreträdare så borde det finnas en del gemensamt mellan ställföreträdaren och den i vars direkta uppdrag denne verkar. Gör man då en jämförelse mellan Förebild och Ställföreträdare i fallet Kristus-Påven riskerar man att slå sig för pannan. Kan dessa två överhuvudtaget ha minsta samband? Har ställföreträdaren överhuvudtaget varit i kontakt med företrädaren? Med vem talar påvarna i sina böner?
En av många förklaringar till att mångfaldiga människoskaror går i Roms ledband är att dessa skaror inte själva känner till Jesus annat än genom Roms filter och läror. De kan aldrig ha läst den heliga skrift på egen hand. Hade de gjort det skulle de ha kunnat se med egna ögon de totala skillnaderna mellan  Jesus själv och den som nu skall anses vara hans sanna ställföreträdare i världen.
Varför behöver någon en vikarie som själv lovar: 'Se jag är med er, alla dagar intill tidens ände.
Varför skall någon som genom sin helige Ande bor i den troende ersättas av en åldrad  'extrapappa' i Rom när hela himlen är tillgänglig för den som har barnaskapets ande?

Varför behöver vi en vikarie då den egentligen ju aldrig lämnar oss?   Dessutom en vikarie som föraktar äktenskapet som varande mindre andligt, som pådyvlar oss matregler som fastetider, som för fram falska läror om allt mellan nattvarden till kvinnokulten Maria?
  Äktenskapet ska hållas i ära hos alla[b] och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare. 5  Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.[c] 6 Därför kan vi frimodigt säga:
    jag ska inte vara rädd.
Vad kan en människa göra mig?
Herren är min hjälpare,

7  Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. 8  Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.

9  Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant. 10  Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. 11  Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. 12  Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod.

13  Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. 14 Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. 15  Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar[h] hans namn. 16  Och glöm inte att göra gott och dela med er, för sådana offer behagar Gud.

17  Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er.

Varför behövs det en vikarie när det i själva verket är en 'ersättare och usurpator' som  Il Papa är?
"Non habeam papam, habeam Christus!"

Teddy Donobauer

Den gudlösa kristendomen

Kristen bekännelse omfattade tills ganska nyligen hos alla kyrkorna  att Gud har uppenbarat sig i och genom sin Son. Sonen är det 'användarvänliga gränssnitt' som förenar Gud och människa. Syndafallets främlingsskap  som har satt människan på kant med Gud, med skapelsen, med medmänniskan, och sig  själv har i detta 'gränssnitt' givits försoningen som en nådegåva.

Vem Kristus är framgår utan minsta tvekan av de skrifter som ännu skenheligen läses, i urval och inte sällan under besvärat mumlande.  Han  är Faderns son, men Fadern är tillika alltid Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud.  Guds löften om frälsning till hela världen ges genom det judiska folket, uppfylls i det judiska landet och är för alltid förbundet med den judiske människosonen, Jeshua från Nazareth.

En kristen bekännelse av antisemitiskt snitt där judarna antingen förpassas till historiens dammiga arkiv, eller där man gör antizionism till täckmantel för judehat i gemen, betyder då i klartext att kyrkan inte längre har någon Gud som den som i de heliga skrifterna har identifierat sig själv som den  enda Gud som är.

Det är uppenbart att den lutherska kyrkans ställning till vem Gud är i allra högsta grad är ambivalent för att nu vara vänlig. Uppsalas slirande på punkten Israel visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som är avsedd  när trosbekännelsen läses i mässan.

Bekännelsen till Gud är därmed losskopplad från Guds löften, den har omdefinierat Gud Fadern och Sonen och berövat dem den identitet som de tillsammans har bragt till ljuset genom den Heliga Skrift. Det har med andra ord skett en fundamental 'fanflykt', mer eller mindre i det tysta. Gradvis har en värdeglidning skett så att kyrkan nu aktivt spottar på  Abrahams avkomma efter Isak, till förmån för hans avkomma genom Ismael.

Ofrånkomligen har den därmed också tagit farväl från en frälsning genom tron allena, bekostad av nåden, till förmån för en gärningarnas självfrälsninglära och diverse annat religöst allmängods. Den hävdar till och med att Israels gud är den samme som Allah, vars anhängare  i dominerande grad bara har ett för ögonen: sina halvbröders utplåning.

Kyrkan står därmed alltmer på deras sida som i det profetiska perspektivet går upp mot Jerusalem, inte för att möta den uppståndne Jesus Kristus, judasonen, gudasonen, utan för att med de skränande hoparna  kräva 'korsfäst, korsfäst' ännu en gång, denna gång för hela det judiska folket.

Om den hade läst: "Den som rör vid dig Israel, rör vid min ögonsten, säger härskarornas anförare", skulle de kanske ändå dröja på steget att överge den tro som en gång för alla är given till, ja eller i varje fall de heliga: oss. Men hon hastar och skyndar att sälla sig till Guds fiender mitt i sin katedrala präktighet.

Betyder det att vi okritiskt skall acceptera den moderna staten Isaels  göranden och låtanden? Långt ifrån. Staten Israel är lika lite Guds stat som Kyrkan är det samma som Kristi kropp. Men det betyder att om vi inte vill förstå att Guds Israel nu som alltid  består av både 'får och getter', precis så som kyrkan gör det, och aktivt isolerar Israel för dess missgärningars skull (medan vi gör business av våra egna) också separerar oss från Gud själv.  I Israel av idag finns fortfarande den rot i vilken vi bara är en ymp. Israel skall 'se honom som de har stungit' och omvända sig till Meshiach.  Israel måste böja knä för Honom. Kyrkan gör det nämligen allt mindre. Den dagen då Israel 'ser' Honom som kommer i Herrens namn, och sjunger Hosianna Davids son, kommer  vara en dag under stort betryck och stor nöd för hela världen.  Det är bara en tidsfråga tills det sker. Men synen hastar.

En kyrka som inte längre står för den ende Guden och den som Han har sänt, som inte längre står fast vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den vars löften ges till först till Israel och sedan till hela världen, men som ändå låtsas hålla gudstjänst har en fråga att besvara: Vilken Gud har ni valt  att dyrka sedan ni har fjärmat er från den ende Sanne?

Hon läser den aaronitiska välsignelsen, men avskyr Aarons folk. Hon har en form av  utvärtes religiositet men saknar Gudsfruktan. Hon ger läppars betygelser åt en främmande gudomlighet, en som ingen i den kristna kyrkan skulle ha vågat ens nämna vid namn. Genom att numera stå emot den judiske Kristus är kyrkan  i sig själv en av alla de 'antikrister' som skulle komma.

Hon lär ut de tio buden till sina konfirmander men överträder varje söndag det första budet: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig, eller i stället för mig."

Om denna kyrka skall bestå?

Hus på sand gör inte det när stormen kommer.

Teddy Donobauer