Rubrikerna är många.
"Ulf Ekman har konverterat till den romersk-katolska kyrkan."
"Den nye påven är en sann Fransiscus,"
"Påven kommer till Sverige i höst."
"Många svenska präster lutar mot Rom.."
Rom anser att bibeltolkningen i enlighet med den egna tradition som finns inom den romerska kyrkan är tillförlitlig och att dess tolkning inte är en förvanskning från det ursprungliga budskapet utan den andliga evolutionen av den.
Det med ensamrätt i kraft av en teologisk konstruktion om Påveämbetets ofelbarhet. Det Rom säger, är sanning. Punkt
Moderkyrkan kallar alla sina avfälliga barn, det vill säga alla de andra hundratals miljonerna av troende som inte är katoliker, att krypa tillbaka in i modersfamnen, att ta emot den generösa nåd som kyrkan erbjuder och upphöra att stå emot GUD. För det är bara hos Rom som Gud verkligen talar. Allt utanför kyrkan är kätteri och avfällighet.
Mariakulten är en integrerad del av Moderskyrkan, utan den skulle den katolska kyrkan kollapsa.
Men Mariakulten, modersmyten, är ett täckelse för flykten från Fadern. När Fadern kastrerats till förmån för den ömma modern gör sedan sönerna vad de vill med arvet.
Det eviga Jesusbarnet som aldrig växer upp, som är evigt förpassat till moderns knä är så vekt och klent att det måste ha en ställföreträdare, som i sin person gör anspråk på att vara bärare av alla de titlar som enbart tillkommer Jesus själv. Påvedömet i sig är med andra ord en annan gud, den som kan denna maktutövnings historia kan bara dra slutsatsen är det är ett ständigt och återkommande brott mot det första budet: 'Du skall inga andra Gudar ha mig förutan.'
Den evigt lidande, korsfäste men aldrig uppståndne är en annan subtil förvanskning. Den uppståndne är den som är verksam i sin kyrka genom sin Ande, den enbart korsfäste gör ingenting alls, han behöver kyrkan som sin ersättare. Romkyrkans anspråk är att utanför henne finns ingen sann kyrka, och utanför den sanna kyrkan finns ingen frälsning. Det är alltså inte Gud som sänder sin son som räddar, utan det är kyrkan som genom sina verk frälsar. Ett fint ord för den föreställningen är 'ekklesiolatri', dvs kyrkan som avgud. Kyrkans heliga mysterier, dvs 'sakramenten' är dess frälsningsverktyg. Det enda som kallas 'mysterion' dvs 'sacramentum', i bibeln är detta: den hemlighet som innebär att Gud har kommit i kötts gestalt och genom den andliga pånyttfödelsen tar sin boning i de troende. Varken dop, nattvard, etc kallas någonsin för ett 'mysterium' i biblen. Det hindrar inte Rom från att modfifiera och avika från den tro som är en gång för alla given åt de heliga.'
'Kyrkan' är inte betjänt av att dess medlemmar kan sin bibel. Den är betjänt av de kan de delar av bibeln som kyrkan filtrerat ut åt dem och tacknämligt tolkar 'rätt' åt dem. Vilket gör att Den Helige Ande som inspirerat skrifterna inte har det tolkningsföreträde som med rätta tillkommer författaren utan fastmer ersätts av 'kyrkans' maktgremium. Då ligger fältet fritt att skapa hundratals dogmer som alla tilldelas status i par med Jesu egna ord, dogmer som dessutom direkt motsäger vad som redan är skrivet.
'Du skall inte förtära blodet, för i blodet är livet, och det livet tillhör Gud.' I Guds, Faderns Sonens och den Helige Andes Ord är det den största styggelse att förtära blodet. Den katolska läran om ' transsubstantiationen' lär att vid prästens ord förvandlas nattvardens vin och bröd till sannskyldigt Jesu kött och blod. Nattvardsfirandet är därmed minst förbjuden förtäring eller som värst religiös kannibalism. Nattvardsteologin kör med andra ord över det som står skrivet och ersätter det med en mysterikults handlingar, ett veritabelt trollerinummer. Ingen troende i urkyrkan ansåg sig fira nattvard på det viset. Denna nattvardssyn är en produkt av kyrkans lära, inte av Guds ord.
Exemplen kan göras hur många som helst. För att sälla mig till Rom måste jag sluta tro att bibeln är Guds ord, och börja tro att bara kyrkans läror rätt förstår bibeln. Jag måste sluta tro att Jesus erbjuder frälsningen och barnaskapet genom andlig pånyttfödelse den 'kyrkan' förutan. Jag måste börja tro att den som inte har sitt godkännade av denna 'kyrka' kommer till helvetet, oavsett vad den människan är i Guds ögon. Jag måste acceptera att det avslutade och evigt effektfulla offer Jesus fullbordade på Golgata måste upprepas var gång man firar mässan. et al et al
Under tusentals år har Rom gjort anspråk på att ha rätt att döda de som ifrågasätter Rom. Den makten har begränsats av tidernas nya ordningar i omvärlden. då gör hon som gör anspråk på att vara den evigt öföränderliga helomvändning i taktik, men inte i syfte. Idag vänder hon kuttingen och erbjuder sin generösa barm och pjåskar med sina avfälliga barn, ger dem vad religöst ögongodis de kan sukta efter och ' visar sig' storsint. För att sedan hon slutit dem i sin famn kväva dem.
Vi blev av den helige Ande varnade för allt det som Rom står för. I skrifterna! Som Rom alltså använder för att legitimera vad som skrifterna själva förbjuder. När det passande bibelordet finns förstås, annars hävdar man sin andliga tradition som garant för tolkningens gudomliga sanktion.
Skall människosonen, när han kommer finna tro på jorden? Han frågar inte efter en kyrka, han frågar efter den tro som låter Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare.
Inte den tro som en gång för alla givits åt de heliga, men väl den tro som genom 'Kyrkans' förvandlingsnummer erbjuds oss istället.
Min väg bär inte till Rom. Det skulle för mig vara ett övergivande av de friska källorna till förmån för ett nersölat och giftigt flöde. Att följa i spåren av dem som övergivit Jesus och nu springer efter hans mamma skulle vara liktydigt med att ha börjat i Anden och sluta i köttet.
Teddy Donobauer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar