fredag 27 juli 2018

Blogtext: Ni vanärar mitt namn



Hesekiel 36:16-30 

16 Herrens ord kom till mig: 17  ”Män­niskobarn, när Israels folk ännu bodde i sitt land orenade de det genom sitt levnadssätt och sina gärningar. Som en kvinnas orenhet var deras levnadssätt för mig. 18 Då öste jag min vrede över dem på grund av det blod som de spillt över landet, och för att de orenat det med sina avgudar. 19 Jag spred ut dem bland hednafolken, och de skingrades i länderna. Efter deras levnadssätt och deras gärningar dömde jag dem. 20  Men vart de än kom till hednafolken vanärade de mitt heliga namn. Man sade om dem: ’Detta är Herrens folk, och ändå måste de lämna sitt land.’ 21  Då ville jag skona mitt heliga namn, som Israels folk vanärade bland folken dit de kom.
22  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. 23  Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.
24  För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. 25  Jag ska stänka rent vatten på er[a] så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. 26  Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. 27 Jag ska låta min Ande komma in i er[b] och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.
28  Så ska ni få bo i det land som jag gav era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. 29  Jag ska frälsa er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säden och föröka den och inte längre låta er drabbas av svält. 30  Jag ska föröka trädens frukt och markens gröda, för att ni inte mer ska förödmjukas bland folken genom svält.


Den obegripna termen

Den allt överskuggande verkligheten i kyrka och samhälle är att ordet "Gud" numera saknar innehåll och används för allt och inget utan störrre reflektion. Vilka beteenden som helst rättfärdigas med "Gud" i en eller annan form. Det är som att man finner ett tomt snigelhus i trädgården och sedan får för sig att åteskapa det som skapade skalet utifrån den egna föreställningsvärlden, oavsett hur "frisk" eller "sjuk" den världen är. Att världen, det vill säga den värld som förnekar Guds existens, ivrigt omdanar och förvränger gudsbegreppet ligger i sakens natur. Den som är på flykt beskriver sin förföljare i de mest skrämmande formerna. Den hotbilden legitimerar ju undanflykten. Och påskyndar flykten, ger energi åt själva flykten till och med. Ingen springer väl fortare än den som gör det av rädsla. De skall vara oroliga, Gud kommer att hinna i fatt och fånga in dem alla, och alla, utan undantag, skall böja sin knän inför Honom.

Det som gör världens belägenhet än mer allvarlig är att den "måne" som är satt att ge ledljus i denna natt, timmarna innan koltrasten sjunger före gryningen, inte bara är i nedan, utan är utsatt för den längsta månförmörkelsen någonsin. (Jag vet, det är en billig retorisk poäng eftersom det i afton är dags för "Blodmåne" månförmörkelse, denna den 27 juli 2018.) Men det är inte bara skenbart som denna månförmörkelse i realiteten vittnar om den långt värre förmörkelsen som stora delar av det som kallas "Kyrkan" är inbegripen i och instängd av sedan länge.

Bibeln beskriver vår tidsålder som ett tillstånd om natten, där råder det en längtan till att "morgonsolen skall gå upp med läkedom under sina vingar". Det är vår törst efter gryningen som gör att vi  väntar på att Han vars ansikte är som Solen i sitt fullaste sken skall komma på skyarna. Det råder natt nu, och ett stort ljus skall gå upp. Men medan det stora ljuset väntar i kulisserna står månen i sin fulla fas och återspeglar den osynliges härlighet till dem som finns där i skumrasket. "Ibland detta släkte lyser ni som himlaljus i världen", kan aposteln utbrista. "Vi alla, med avhöljt ansikte återspeglar Kristus" som världen bara ser i hans kyrka tills att Han själv kommer. Detta förhållande mellan Kristus och Hans kropp på jorden, detta att vi ser på Honom och är vända mot honom för världen är vårt enda existensberättigande. Det är därigenom som Guds härlighet blir synlig i och genom församlingen, som är Hans kropp.

Det är denna frånvaro av Guds härlighet som har sänkt världen i sitt nuvarande mörker. Därför att Gud är ljus och i Honom finns alls inget mörker. "Ljuset har kommit in i världen, och mörket har inte fått någon makt därmed." Det ljus Gud är och har lämnat kvar i världen är summan av oss som har "övergått från mörkets rike till ljusets rike". Summan av oss, inte den enskilda skärvan. Kunskapen om Gud är den omistliga kärnan i all tro. "Detta är evigt liv, att de känner dig, den ende Sanne Guden och den som Han har sänt: sin Son."

"Vi kan bara tala om Gud i olika termer om vi hela tiden minns att Gud alltid är mer än ordet gud."
Det är den grava okunnigheten om Gud som sig själv som är profetens måltavla.  Gå tillbaka till Hesekiels ord ovan. Lägg märke till hur Gud vinnlägger sig om att förtydliga skälen till sitt handlande i nåd och straff med sitt folk. Lägg märke till det enorma spänningsfältet mellan "Ni har vanärat mitt namn" och Guds handlingskäl: "att upprätta mitt namn". "Det jag gör, gör jag inte för er skull, utan för min egen." Gud framställer sig inte alls som en altruistisk välgörare som av kärlek till sitt verk känner sig nödsakad att ge oss vad vi vill ha. För det majoriteten vill ha är rätten till att återskapa Gud i sin egen avbild. Den Gud som är, som definierar sig som "Jag är den jag är" vill hans kyrka inte veta av. Det första och största budet enligt båda 'testamenten' är kärleken till Gud sådan Gud är, och som en följd av denna hjärtats totala hängivenhet till Gud, av all kraft, med allt förstånd, följer kärleken till nästan. Ordningen är given. Dynamiken som måste till för att praktisera nästankärleken finns bara där kärleken till den kände Guden har företräde och upptar det första rummet.

"Häri är Guds kärlek uppenbarad: medan vi ännu var hjälplöst förlorade syndare dog Jesus Kristus för vår skull." 
Den nya, i nutiden omskrivna gudsbilden, förnekar att människor skulle vara syndare.
Den förnekar att Kristi död och uppståndelse skulle vara i den verkliga 'rymd-tiden' skedda händelser.
Den förnekar att Gud först definierar vad synd är för att därefter förklara vår hjälplöshet till självräddning, och den förnekar att vi skulle vara i ett sådant behov av räddning.
Både till insikt, omvändelse, varseblivning av vårt eländiga tillstånd är det enligt Guds ord Guds handlande för oss som är startpunkten.
"Modern" teologi har radikalt avvikande uppfattning.
Bibelns centrala tema förnekas av många av kyrkornas ledare oavsett var vi undersöker saken i världen.

Om Gud inte är den Gud som har uppenbarat sig i hela skriften, finns det inget mer att säga om Gud än dina och mina fria fantasier. Då reduceras allt tal om Gud till luftbubblor ur det döda köttet. Stämbandsfladder utan mening. "Vi är alla döda genom synderna och överträdelserna." Av vilken anledning de redan döda skulle höra på de fortsatt döda för att höra vad som inte på minsta sätt förändrar tillståndet hos de andligt döda undandrar sig alla vettiga förklaringar. Men det är inte svårt att hitta annonser som garanterar att så sker.

Teologi utan theos. Världen över ges utbildningar i teologi. Kyrkornas staber leds av teologer oavsett om en enda av dem har den minsta aning om varom de talar. Talespersoner uttrycker sig om heliga ting utifrån sin egen föreställning om ting utanför deras erfarenhet. Inte sällan har de gjort teologi av sina egna lidelser och svagheter och deras teologi syftar till att rättfärdiga det som Gud har kallat orent och orättfärdigt. Men det är den akademiska världens förvillelse: att ha inhämtat "ord om" ger illusionen att 'känna den om vilken man talar.' Mina elever i filosofi kan redogöra för Platons ideér, men känner honom inte. En teologistudent som inte har haft ett livsavgörande möte med Gud har ingenting att säga om Gud eller det heliga, annat än som en uthungrad som sett en teckning av en leverpastejsmörgås och som nu ivrigt vittnar om det han tror sig ha sett. Men för att möta den verkliga andliga hunger och törst efter rättfärdighet som människorna fortsatt har, duger inte en akademisk examen, dvs en teckning av en leverpastejsmörgås.

Predikstol efter predikstol bjuder andligt döda mer näring för det religiöst uppblåsta köttet.

Att hålla Guds namn högre än alla människors egen namn påverkar en rad väsentliga tidsfrågor och ställer kyrkornas undfallenhet för världen i absolut kontrast. Bara två exempel:

Om Tatueringar: "Ni skall inte märka ert kött eller 'måla på ert kött'. Jag är Herren.
Om homosexualitet: "Ingen av er skall ha sexuellt umgänge med någon av samma kön...Ni skall vara heliga inför mig ty jag är helig och har skiljt ut er från andra folk för att ni skall vara mina."
Om tillbedjan: "Du skall inga andra gudar tillbe vid sidan om mig, eller göra dig bilder av Gud." Hör Israel, Herren din Gud är en ..

Att orena landet är just att sätta människors vilja över den ordning Gud skapade. Progressionen är tydlig enligt Romarbrevets första kapitel. Först fattar människorna inte skillnaden mellan Gud skaparen och skapelsen utan gör den senare till gudomlig, och därmed upphöjer människans sig själv och sina begär till 'gudomliga'. Exvis; sätter likhetstecken mellan sin sexualitet och dess utlevelse och Guds kärlek. När lusten efter ett förbjudet liv fått fäste övergår det till allt mer skapelsefientliga beteenden, dessa övergår till ett förvänt och sjukt tänkande. "Alla människors tankar är ständigt inriktade på det onda." Landet kvider, rister som en kvinna i barnsnöd och kommer att spy ut oss.

Mörker

Det är månförmörkelse i ordets inre mening. Världen har slutat se på kyrkan för den vet numera att kyrkan bara speglar den värld av vilken hon är en del. Men då kyrkan inte förstår skillnaden mellan att vara "I världen men inte av den" och inte heller bryr sig om att låta "Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare" så är nog hennes förmörkelse permanent. Också den möjligheten har apostlarna förmedlat i klartext. Och Kristus själv undrar "skall Människosonen, när Han kommer, finna tro på jorden." Han kommer att finna oerhört mycket avfällig teologi, det är säkert.

Men den som håller ut till änden i denna värld och denna trolöshetens tidsålder skall få se alla sina hopp uppfyllda. Att  lyda de gudlösa är att nödga sig själv till en undergång tillsammans med dem. Att stå gudlösheten emot är kyrkans enda "raison d'etre". När gudlösheten paraderar i kyrkan är slutet nära.

Det är allt för få namn som skrivs in i Livets bok för närvarande. Och många som började väl men som återvänt till ett liv utanför Kristus raderas ur Lammets bok. "Ve den som förleder en av dessa mina minsta". "Inte många av er skall uppträda som lärare, för de skall få en dess strängare dom."

Vi har att välja sida: att tala vad rätt är om Gud, eller inte. De som talar rätt om Gud blir i rask takt allt färre. Det är deras uppgift som ännu gör det att be för 'sina vänner i villfarelsens teologier' så att Gud inte vredgas på dem. Så länge de ännu lever kan de ännu räddas, om än som bränder ryckta ur elden.

Hesekiel skrev naturligtvis för Israel i första hand. Men Hesekiels Gud är samma Gud som Paulus, Johannes och Marias. Det nya förbundet skyddar inte från gudlöshet under en täckmantel av teologisk och politisk korrekthet. Det är fortfarande "ett förfärligt ting att falla i den levande Gudens händer."

Vi gallrar i skrifternas vittnesbörd om Gud på bekostnad av det eviga livet. Undras om den varningen  ingår i de teologiska grundkurserna.



Björn Donobauer, Doncaster 27 juli 2018

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar