"Hela mig Herre, så blir jag helad, fräls mig, så blir jag frälst."

"Han skall låta rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar" Malaki 4:2

Vi blir aldrig färdiga med frågan om hälsa, helande och helbrägdagörelse. Det fortsätter att vara en tung lyftesten, det förblir en källa till diskussion på knivseggen och få saker skadar relationer så djupt som överdrifter och ohållbara löften inom detta ämne. Konstigt vore det annars. Vår hälsa, vår livs framgång och vår egen tillvaro bestäms ju av hur kroppen mår. Allt själen vill stöter ju på patrull om kroppen inte kan det vi vill. Så det är naturligt att vi anlägger ett perspektiv med vår kropp som utgångspunkt.

Det är naturligt, men i grunden fel. För den samlade bilden om våra kroppar är inte den att det är vår fysiska status som betyder mest. Vi är inte vår kropp. Vi bor i ett tillfälligt tält. Vi är till vår jordiska form underlagda den jordiska verklighet som så entydigt beskrivs i hela Bibeln. Av det skälet är sjukdom i alla former i första hand inte ett andligt probem utan ett naturligt, och det är inom det naturliga området som läkedom i första hand skall sökas för ett fysiskt tillstånd. Många gånger borde förbön med handpåläggning föregås av en vitaminkur. Och eller en ordentlig maning till att leva sunt.

Det finns uppenbart sjukdom som har övernaturliga dimensioner. Så har Jesus låtit oss veta att en kvinna som haft 'blodgång' varit bunden av Satan under 18 år. Lukas 13:16 Men det är inte genom att driva ut en ond ande som hon blir botad. Sjukdom får dock ibland sådan plats hos oss att vi blir vår sjukdom och så identifierar oss med den att vi saknar förmåga att skilja på kroppens tillstånd och vår egentliga personlighet. Då har vi satt kroppen över allt annat. Det är ett synnerligen allvarligt läge. Kroppen tar vår inre människa till gisslan och låter oss veta att innan vi blivit friska är vi inte Guds barn.

Det bibliska helhetsperspektivet ger inte vid handen att sjukdom kommer från Satan. Däremot är det uppenbart att Satan utnyttjar kroppens vedermödor som en väg till att förmå oss att förbanna Gud. Läs Jobs bok kap 1-2 så ser du hur det kan vara möjligt.

Utgångspunkten för allt jordiskt lidande är detta:

"Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit underlagd förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som la den därunder. Ändå finns det ett hopp om att även skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas." Rom 8:18-22

Villkoren för alla människor är de samma. Vi lever i en skapelse som är på väg mot sin undergång, våra kroppar inbegripna. Kroppen är tempel, men inte Gud. Kroppen är bostad och fordon, verktyg och medel, men den är inte ande och inte själ. Vi har en skatt i ett lerkärl.  Kärlet kan bara brista när det gått sitt antal varv till brunnen. Sättet på vilket detta kärl når sin "sista förbrukningsdag" är bland annat sjukdom. Som drabbar oss av flera olika skäl.

1) I en sönderfallande värld störs det som från början var utan brist och fel undan för undan och ansamlingen av defekter ger större och större utslag i hela världen. Genetiska defekter medför ofärdighet redan från moderslivet. En förstörd miljö ökar belastningen på organismen med effekter som vår biologi inte är skapad för och inte heller kan anpassas till. Som kollektiv är vi utan undantag under denna "förbannelse" Se 1 Mos 3:17f  "Till Adam sade han: "Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel ska den bära åt dig och du ska äta av markend örter. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden för av den öär du tagen. Jord är du och jord ska du åter bli."

2) Förutsättningen för ett liv i hälsa är också en relation till den skapare som tillika är skapelsens ende och rättmätige ägare. För kroppen är trots sin begränsning och säkra framtida undergång fortfarande "till för Herren". 1 Kor 6:12-13 "Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig. Maten är till för magen och magen för maten, men båda skall Gud göra slut på. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud har uppväckt Herren och genom sin makt skall han uppväcka oss." Både vad vi äter och hur vi lever har således betydelse för hälsa och välmående under tingens beskaffenhet. Och här är det riktigt allvarliga: Om Gud och Guds uppenbara vilja inte tas in i livsekvationen är sjukdomar nästan garanterade: "Han sade: "Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare." 2 Mos 15:26  Notera: detta är första gången som sjukdom och läkedom berörs samtidigt i Guds folks historia. Och det handlar inte om läkarens ingrep när sjukdom redan inträffat utan om profylaktisk läkekonst. Lev rätt, gör rätt och en mängd sjukdomar som drabbar dem som gör motsatsen kommer inte att drabba dig.

Underlåt att äta rätt och du blir sjuk. Underlåt att vara tacksam och mat tar makten över dig. (somliga, skriver Paulus, har sin mage till sin Gud.)
Tillför kroppen vad den inte behöver och du blir garanterat sjuk på olika sätt, förr eller senare.
Ät mer än du behöver och du blir fet och orörlig och hamnar i riskzonen för diverse skörlevnadsjukdomar.

Hmm? Och när allt detta drabbar oss söker vi inte först att åtgärda felen utan hoppas på ett under till ny hälsa, utan att ändra våra vanor? Jag har besökt ett antal möten med helande tjänst. Jag har hittills aldrig sett en enda av dessa mirakelarbetare ta redan på något om patientens bakgrund, livsvanor och möjliga liv i olydnad under Guds ordning. Och utan undantag dör alla dessa mirakelverkare förr eller senare av någon sjukdom eller annan allvarlig skada. Oavsett bekännelse!

3) Direkt personlig synd går ibland i arv till barn och barnbarn i tredje och fjärde led. En del synder nedärvs. Men inte alla. Vid något tillfälle avslutar  Jesus sitt helande verk med att säga: "Gå nu och synda inte mera, på det att inte något värre må ske dig."Joh 5:14  Varningen är befogad enbart om hans tidigare lidande var orsakat av hans egen synd.  Vid andra tillfällen har en människas lidande dock inte alls med hans eget eller hans föräldrars synder att göra. Se Johannes 9 1-3 "När Jesus kom gående såg han en man som varit blind från födelsen. Hans lärjungar frågade "Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?" Jesus svarade:"Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds verk skulle uppenbaras på honom."

Således: vi är alla påverkade av tingens tillstånd i världen.

Av skrifternas samlade vittnesbörd ser vi alltså att vi lider fysiskt av olika skäl. Med få undantag kommer vi alla dö fysiskt därför att våra kroppar inte längre kan hålla sjukdom och lidande i fysisk form ifrån oss. Ingen dör fullt frisk. Att inse att vi inte är undantagna från något av dessa skäl är nödvändigt. När förkunnare menar sig veta att för oss som är frälsta så gäller inte dessa begränsningar utan vi kan åberopa ett fullständigt återställande till paradisisk fullkomlighet redan här under jordelivet så talar de mot bättre vetande i direkt motsättning mot det som är skrivet. Oftast försvarar de denna inställning med att citera Jesaja 53: 4-5 "Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor han tog på sig, medan vi såg honomsom hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår vi helade." 

Till yttermera visso citeras detta ett par gånger om  i NT  och kopplas varje gång samman med Messias verk för oss. Dels hos Matteus  i kap  8 som direkt påföljd av ett helande-under där många blev botade: " för att uppfylla det profeten Jesaja sagt", dels hos Petrus i hans första brev: 2:24"Han bar våra synder i sin kropp på korsets träd för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade." Men notera detta: vad menas med 'mitt folks skada' i Gt? Vad är det för sjukdom som lagts på honom? Alla våra blir svaret då. Men inte främst de personliga fysiska utan de långt mer övergripande och allvarliga som innebär våra synder som skiljer oss från Gud. De fysiska sjukdomar som drabbar oss har aldrig mer än tillfällig karaktär även om de är livslånga. De säger ingenting om vår eviga status. Kroppen är underlagd förgängelsen och sjukdomen kan bara bidra till sättet vi avslutar det fysiska livet på. Ingen hälsokost i världen kan förhindra att kroppen tar slut och att vi dör!  Men det som är vår verkliga skada är den som berör evigheten. Den som skiljer oss från Gud. Det sägs aldrig om fysisk sjudom eller svaghet eller brist att den skulle kunna skilja oss från Gud. Tvärtom, det är en helt annan skada som är vårt verkliga problem och som bara botas genom Hans sår. 

När Messias kom åtföljdes hans förkunnelse om Guds rike av tecken och under, av helanden och av mirakulösa tillfrisknanden. Samma dynamik fortsätter vara verksam genom apostlarna och profeterna och på alla nya missionsfält verkar denna makt återigen. Dess syfte är mindre att tillfälligt förbättra människors liv, ty de dör alla förr ellser senare i allafall, än att bekräfta och verkställa det goda budskapets karaktär. Hos de som blir helade är det dock inte självklart att de fortfar att vara Guds tjänare och vittnen om sanningen. Tio spetälska blir helade, bara en återvänder med tacksamhet. Lukas 17:12-19 (Ett helande som bara ger syndaren möjlighet att fortsätta synda är knappast ett fullbordat helande. För ihop med helandet hör alltid också frälsningen.  "Gå och synda inte mer.!") Rubriken för denna blogtext är hämtad från Jeremia 17 och som ni ser ställs helande och frälsning i paritet med varandra.

Helande utan frälsning är då visserligen humanitärt bistånd av hög klass och vår ofattbart skickliga sjukvård är bortom all diskussion ett av mänsklighetens största bedrifter. Men ur vårt perspektiv är helande till fortsatt synd inte vare sig human eller meningsfull. Den som får hälsan åter för att åter riskera den genom att  ånyo leva så att han förlorar den har blivit synnerligen illa lurad.

Blev alla helade?
De som hävdar att Jesaja 53  främst och bokstavligen skall förstås inom ramen för kroppens helande citerar ofta och gärna alla texter som låter påskina att Jesus helade alla. Och de finns verkligen en lång rad sådana. Själva begreppet frälsning kopplas ihop med att "de  lama går, de blinda får sin syn och de spetälska blir helade."Matt 10:8, 11:5,  12:15 Lukas 4:27  Luk 4:40  osv och slarvar man sig genom NT så får man intrycket att alla helades därhelst Jesus drog fram. Men då måste man slarvläsa.
När enligt Johannes kap 5 Jesus möter mannen vid den sköna porten vid Betesda dammen är det bara en av alla de halta och lytta som blir helad där och då.
Vid templet i Jerusalem lades halta lytta och andra ofärdiga ut för att tigga almosor. Jesus hade passerat dem ett stort antal gånger utan att hela någon av dem. Det var Petrus och Johannes som bad den lame fästa sin blick på dem och helade honom, inga andra, den gången. Att helande är en del av vår förkunnelse beror på att även kroppen får välsignelse om människan försonas med Gud. Men det  fysiska  helandet garanterar inte att det sker. "Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare." 1 Pet 2:25  Då har ett verkligt hel-helande ägt rum. Inte förr.

Nej, det är inte sant att alla blev helade ens under Jesu tid. Det är sant att många som helades försvann utan att få sina synder förlåtna. Det är sant att tusentals upplevde underverk utan att det ledde till frälsande tro. Under och tecken åtföljer dem som tjänar med de gåvor som Herren ger, men det finns ingen garanti för att de som efterföljer under och tecken i tron om att det är dessa som skall rädda dem någonsin kommer till den frid med Gud som löser deras stora skada. Jer 6:14 "De tar det lätt med att bota mitt folks skada och säger "allt är väl. allt är väl!" Men allt är inte väl." 

En viktig insikt om Jesu helande är att hans handlingar är kopplade till människors tilltro till honom.
"Ske dig såsom du tror", "Din tro har hjälpt dig" etc.Ibland är det inte ens patienten själv som uttrycker tro utan andra omkring honom. "När han såg deras tro botade han den sjuke". Men därtill kommer också: "Han kunnde inte göra några kraftgärningar ibland dem för de trodde inte på Honom." Att det således finns en koppling mellan helandet och människors tro kan inte förnekas. Men det skiljer sig milsvitt från föreställningen att "man skall ta ut sitt helande i tro och sedn vänta på att miraklet händer". NT känner inte till någon 'förskottstro'. Alla som trodde blev helade vid mötet med Jesus eller Jesu ord, inte sju år senare. Att påstå sig ha ett helande fast sjukdomen entydigt har makt över hela kroppen är falsk marknadsföring och förblir en lögn oavsett 'andliga' förtecken.

Här syns det mig som om helandefrågan fått en olycklig bindning till vår tids egocentriska världsbild. Guds frälsning, Guds shalom gäller hela jorden. Den är inte i första hand en fråga om "mitt helande" utan om Guds mening "att hela mitt folks skada." De flesta texter om läkedom i GT handlar om hela folket, hela nationen Israel, inte om den enskilde. Och de helanden av individer som sker är alla insatta i ett sammanhang där det är relationen till Gud som styr helandet. Ex: Miriams spetälska, Naamans spetälska, Hiskias insjuknande etc. Notera också att sjukdom som ett resultat av dom är en genomgående röd tråd. Läs 5 Mosebok 28:20-24  och du finner att sjukdom är som brev på posten för att avvika från Gud.

Helandet i församlingen
En av de vanligast och oftast framförda skälen till att framhålla ett helande för alla är länkat till tanken att 'vi skall göra som Jesus gjorde'. Ovan såg du just att då helas inte alls alla. Men problemet är större än så. Ingen av apostlarna gjorde vad Jesus gjorde av det skälet att Jesus hade gjort det eller det.  Ingen av apostlarna påstår sig gå i Jesu efterföljd om det därmed menas att "Vi har läst vad han gjorde där och då" och nu gör vi likadant här och nu. Det som är det kristna livet är nämligen inte baserat på imitation av den jordiske, fysiske Jesu gärningar, utan på den i dem levande och uppstånde Kristus i full verksamhet genom den Helige Ande. Det vill säga, det är Kristus i dem som sätter agendan för vad de gör och säger och hur och var. Och då blir bilden av helandet en helt annan än när Messias bekräftar sina anspråk med helandet.

Nu handlar det om människor i delaktighet med varandra och den Helige Ande i den kropp som är Jesu församling i världen. Det är från huvudet för denna församling som alla de gåvor utgår som tillsammans bygger upp hela kroppen. Helandets tjänst är en av många, den går hand i hand med en stor mängd andra alla lika viktiga. När någon av tjänsterna inte finns eller när sammanhållningen inte finns, när de troende lever var och en för sig själv och inte för den heliga församlingen hamnar de i gränsområdena där de utsätts för allt det som vanligen drabbar alla människor, en utan den helande och läkande gemenskap som är den levande församlingen. "Är någon bland er sjuk, ska han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Trons bön skall bota den sjuke och Herren skall resa honom upp. Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem. Bekänn därför era synder för varandra och be för varandra så att ni blir helade." Jak 5 14-156
Notera att sjukdom inte kan undvikas ens i en frisk församling, hur mindre då i en 'sjuk' sådan. Med vilken sorgsam ledsnad skriver inte Paulus om Korintförsamlingens tillstånd? "Den som äter brödet och dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod.. därför finns det många svaga och sjuka ibland er, och ganska många är insomnade." Hur ser den kristna församlingens interna hälsovård ut? Finns den hörni? Inte där ordet inte ges utrymme att styra församlingsledning och församling tillika.

Något ambulerande helandeverk existerar inte i den kristna kyrkan. Skälet är kanske att en förhastad handpåläggning till helande riskerar att göra 'helaren' delaktig i synd. Förmodligen är det så att när församlingen fungerar som Gud antytt så finns läkedomsgåva för de fall som inte har en naturlig läkedomsprocess. Läkare är inte onödiga, men de har gränser för vad de kan göra. De flesta läkare vet att deras uppgift är att hjälpa kroppen till den läkedom som kroppen både behöver och har en rad resurser till att åstadkomma under rätt betingelser. Vid dessa gränser står helandets tjänst som en del av församlingens liv. Det är inte det normala att det behövs ett helande under för varje sjukdom. Kroppen är redan i sig ett under av självläkedom. Det är denna förundran över vår kropp som kommer till uttryck i Psalm 139:14, att inte ha tillit till kroppens inbyggda läkekonster är att också att vanära skaparen.

.
Sjukdom som svaghet, brist.
Allt arbete leder till mödans matthet. Sjukdom är alltid också 'svaghet', asthenia i grekiskan. En del sådan svaghet kommer som ett brev på posten av att man inte helgar vilodagen, bara för att ta ett expempel. Markus 6:31 "Kom med  till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens hade tid att äta. Att regelbundet vila  är ingen nödutgång utan en nödvändighet. Att arbeta utöver vad angivet är innebär att människan förlorar tillgång till ett av hälsans viktigaste redskap. "Hör upp med ditt eget verk, och vet att jag är Gud" Ignorera det och sjukdom kommer som ett brev på posten.

Paulus tycks vara outtröttlig. Fast vi glömmer att han fick sabbatsarrest i omgångar i olika romerska fängelser. Han satte nog betydande press på sin omgivning och sina medarbetare. Trophimus har han varit nödsakad att lämna kvar i Miletus eftersom han var sjuk. Varför botade Paulus honom inte om Jesaja 53 gäller all sjukdom och brist? (2 Tim 4:20) Och vad skall vi säga om Epafroditus?
"Jag tyckte det var nödvändigt att skicka tillbaka Epafroditus till er, min broder och medarbetare och medkämpe som ni sände för att hjälpa mig med vad jag behövde. Han har längtat efter er alla och varit orolig eftersom ni har hört att han blivit sjuk. Och han var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig inte bara över honom utan också över mig så att jag inte skulle få sorg på sorg...Ta nu emot honom i Herren med all glädje. Visa uppskattning för sådana som han, för han var nära döden i sitt arbete för Kristus. Han satte sitt liv på spel för att ge mig den hjälp som ni inte kunde ge."

Vad har alla prosperitykrämare att säga om detta Guds ord? När Epafroditus blev sjuk, dödsjuk, i Paulus närvaro var det ingalunda ' kom till Jesus blir du frisk och vacker, rik och begåvad." Och inte heller kallades mirakelverkare till helandetjänst. Inte ens Paulus reste sig över honom och 'befallde sjukdomen att gå sin väg."  Han överlevde för att sjukdomen inte denna gång hade slutlig makt över honom. Den kropp vi fått har oanade resurser till självläkedom, till en viss gräns. Att leva som om vi hela tiden hade att bekämpa den som om den vore en fiende var inte i skapelseordningen. Om än av jord så är den ändå en levandegjord andes bostad. Det är den som håller kroppen vid liv när döden vill avsluta tjänarens liv. "Större är den som är i oss, än den som bor i världen". 1 Joh 4:4

Minns ni Lasarus? (Johannes 11:1-54) Bud går att Jesu vän är sjuk, hans systrar är förtvivlade, lärjungarna vill skynda på Herren att agera. Jesus avfärdar deras oro med att säga att han visserligen är sjuk, men att detta inte ännu är en sjukdom som denna gång slutar med döden. Och istället för att skynda dit släpar han benen efter sig tills Lasarus är lik. I det hemmet hade Jesus nyligen blivit smord med olja till sin begravning. Där hade något av det heliga slagit ner i hushållet. Och det drabbas av sjukdom med synnerligen dödlig utgång! Fast det är ingen fara å färde menar Jesus. "Den sjukdomen är till Guds ära för att Guds son genom den skall bli förhärligad" 11:4  Hur förbryllande är det inte att Jesus talar om Lasarus som sovande när han är död? Hur ställer det inte till det i teologin att inse att död är olika saker beroende på sammanhanget? Den själ som syndar skall dö! Och inte dog vare sig Adam eller Eva då. Eller så dog de på ett annat plan än det fysiska, Nåjo.

Ni kan läsa  berättelsen om Herren och döden i Marta, Maria och Lasarus hushåll.  Lasarus får tillbaka sitt fysiska liv, fyra dygn efter insomnandet. Betyder det att han aldrig dog igen? Troligen inte. Men dödens makt är bruten där Han inträder som är uppståndelsen och livet. Sjukdomen är visserligen till kroppens död, men den kan ingenting åstadkomma på den essentiella människa som bor i denna kropp. Således har döden mist den udd den hade, för dem som tror att Jesus är Messias. "Har jag inte sagt dig att om du tror skall du få se Guds härlighet?" 11:40

Ny himmel och ny jord.
Visst vore det underbart att kunna säga att all nöd, all smärta, all sjukdom nu är borttagen ur världen för oss som är pånyttfödda.  Men det vore inte sant. Det finns en tro som övervinner allt detta, som tackar Gud under alla livets omständigheter, inte för dem nödvändigtvis, en tro som ser bortom denna tidsålders lidanden och som har ett fast hopp bortom kroppens grav, vi är kallade att leva i den kommande tidsålderns löften. Och det är inte förrän det finns en ny himmel och en ny jord som sjukdom och all plåga är borttagen för gott. Upp 21:3-4  "Se! nu står Guds boning bland människorna. Han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som var förr är borta!" Men inte förrän då! Den som säger något annat är inte Guds vän.


Vi lever i tron på Guds löften. 
Tron på Jesus som vår frälsare är till för att vi skall leva genom det som är en tårarnas dal med sikte på ett oförgängligt arv. Här är det aldrig någon slutstation eller sista postering. Vi är på väg. På vägen har vi fått ett fantastiskt fordon att resa i, eller ett underbart tält att bo i och vara hemma i. Att komma tillrätta med det tältet och dess begränsningar är att få frid med sig själv. Det duger tills det gjort sitt. Inte för att det är vackrare, effektivare, starkare eller skönare än andras tält utan för att det är mitt. Mitt att förvalta, mitt att fördra och stå ut med även när det sviker mig i mina ambitioner, mitt att ta hand om utan att låta omsorgen om det bli en ny avgud. "Ha inte sådan omsorg om köttet att ni faller i allehanda frestelser."

Men säger du kanske:"är det inte i Guds vilja att vi alla skall leva som om synden inte fanns, som om syndafallet inte hade skett och som om vi redan nu hade paradiset omkring oss." Vill vi slippa världens olika obehag måste vi lämna den, Gud sätter inga ostkupor över oss för att vi är troende.

Nä. inte enligt vad Gud själv sagt om vad Han vill: "Gud är inte villig att någon skall gå förlorad, och vill att alla som hör honom till är där Han är. Och det är inte här och inte nu. En ny himmel och ny jord väntar på oss, tills dess håller vi ut oavsett hur livet gestaltar sig. "Vem har jag i himmelen utom dig? Och har jag dig, söker jag inget på jorden. När min kropp och min själ ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt." Psa 73:25

En kristen bekännelse är denna: "Men jag vet att min återlösare lever, och att han till sist skall stå fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag skall själv få skåda honom. Jag skall se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta." Job 19:25-27  (Läs också 2 Korintierbrevet 5:1-10)

När kroppens svaghet skuggar himlen vill hjärtat minnas att utropa sin övertygelse: "Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag ändå inget ont, för du är med mig, din käpp och din stav tröstar mig."


Teddy Donobauer, Doncaster  28 mars 2018

Stor och liten vedermöda?

"Då skall det bli en så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu,och inte heller skall komma. Hade inte den tiden förkortats skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas." Matt 24:20-22

"Vilka är dessa och var kommer de ifrån? Jag svarade, du min Herre vet det. Det är de som kommer ur den stora nöden. De som har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod." Upp 7:13-14

Det bibliska perspektivet är i en viss mening dystert. Bibelns tidsaxel går från  att beskriva ett perfekt och fullkomligt tillstånd för hela skapelsen till en värld där nöd följs av nöd, vedermöda av större vedermöda och leder fram till ett tillstånd som aldrig någonsin varit sedan världen började. Vikingasagornas Ragnarök är en söndagsskoleutflykt vid jämförelse med den totala nöden för allt kött som kommer vid tidens slut.  "Om den tiden inte förkortas skulle allt mänskligt liv utplånas." Prövotiden förkortas. Där slutar all dystopi. Där lever förhoppningen upp, där ser tron vad som är givet i alla löften: genom Kamp till seger! Genom Död till liv!  Genom vedermödans trångmål till en ny värld.

"Den stora vedermödan" är nämligen också en sista vedermöda. Stor, större, störst är ju en böjning av adjektivet stor som tar stopp vid störst därför att störst är också sist! Men det sista är inte det bestående. Vedermödan har en utgång, ett mål och en mening. Den är en underordnad del i en helhet.

Betecknande för vår samtid är att mer uppmärksamhet läggs vid varje möjlighet att slippa vara med under denna vedermöda än i att förbereda sig för den.  Således uppstår passionerade diskussioner om möjligheten att 'Vi' slipper vara med om det som skall drabba "allt kött" genom att 'Vi' rycks upp undan det värsta i en särskild räddningsaktion.  Och med begreppet "vi" menas då de som är Kristustroende, fast kanske mest de som omhuldar  den s k "Pretribulation Rapture". Det är ju faktiskt så att det finns vissa texter som säger något om  ett uppryckande . Däri råder ingen motsättning. Men hur de skall förstås är en tolkningsfråga. Det är nöjsamt nog att ta till sig Jesu ord: "Där jag är vill jag att mina vänner skall vara."

Ett otrevligt mönster.
Det finns ett mönster för de troendes respons under tider av nöd. När det talas om något som kommer att påverka det hela och alla, söker sig de troende till undantagsregler, till aktiv särbehandling av dem själva. Fokus läggs på hur "Vi skall slippa drabbas" istället för "hur skall vi leva för att så många som möjligt" skall rusta sig inför det som kommer. När Jesus var nära slutet av sin jordiska uppgift och i klartext hade sagt sitt om sin förestående död diskuterade lärjungarna sinsemellan vem av dem själva som skulle anses vara den viktigaste bland dem.  Mönstret går igen. (Luk 22:24-30  "Vilken är störst? "De som har stått vid min sida under mina prövningar",  inte de som smet undan dem. (Jfr Matt 20:18ff Där nöjer sig en mor inte med mindre än en priviligierad position för sina söner bredvid Guds tron.)

"Vi har inte fått en försagdhetens och räddhågans Ande"
Har denna "klenmodiga och vankelmodiga" tro varit den ursprungliga?  När man läser NT får man d intrycket av ett trons folk som gör allt för att minimera personligt obehag? "De skattade sig lyckliga att ha fått lida för Jesu skull.!"Vad trodde den kyrka, byggd på apostlarnas och profeternas grund, om kyrkans tid på jorden? Skulle Paulus höra en predikan om det nutida sötebrödet skulle han nog kväljas.

"Så kommer alla som vill leva  gudfruktigt i Kristus Jesus att bli förföljda." 2 Tim 3:11-12

"Hade ni tillhört världen hade  världen älskat er som sina egna. ..Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin Herre. Har de förföljt mig, så skall de också förfölja ner.  Har de bevarat mitt ord skall de också bevara era ord. Men allt detta kommer de att göra emot er  för mitt namns skull, därför att de inte känner Honom som har sänt mig." Joh 1518-21

"Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Allt som är i världen:- köttets begär, och ögonens begär och högmod över livets goda- det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den om gör Guds vilja består för evigt." 1 Joh 2:15f

Det är helt enkelt så att de som gjort evangeliet till en bekvämlighetstro, de som har omstöpt korsets budskap till en myshörna och som har sänkt nådens tröskel så att alla kan ramla in i Guds rike utan bättring och omvändelse har bidragit till en vämjelig lekstugereligion som betrakar varje nöd som en personlig förolämpning, ett nederlag för Gud och en skamfläck för den "rena tron". Kalla det vad ni vill: prosperity gospel, framgångsteologi, "purpose driven faith" etc etc. Oavsett vad det kallas så är det inte den tro som en gång för alla gavs åt alla de heliga.  För alla dessa som alltså tror att tron innebär vaccination emot all nöd har alla dessa som har betalat för sitt vittnesbörd med sitt liv inget värde. Om framgångsevangeliet är sant har ju alla dessa misslyckats med sin tro. Då är att märka att de hämtar denna villfarelse från samma skrift där det berättas sida upp och sida ner om alla dessa vittnen som omger oss och som alla utan undantag "dog i tron". Och på grund av den. Människor som denna värld inte var värdig att hysa.
 En värre villfarelse än denna finns inte.  Korthuset kommer att ramla för sanningens minsta vindpust.

Vad menas med vedermöda?

"Vedermöda", är  det  arbete och verk  som går mig emot, "trångmål" är omständigheter som gravt begränsar mitt liv i en eller många riktningar,  "nöd" står för underskott,  brist på allt utom just livet självt. Dessa och många andra liknande uttryck  beskriver själva den scen på vilken den troende har sin dagliga strid. De är inte logerna bakom skynket utan själva manegen som alltid krattas för de som startat den goda kampen. För dem alla som under dryga 2000 år beseglat sitt vittnesbörd med sin egen död kan vedermödan inte gärna bli större. Den som står upp för Kristus har alltid motstånd att vänta. Nöden är ingen verklig nöd för i dess mitt står alltid en barmhärtig Gud som minns att vi är stoft och att det finns gränser för vad vi klarar. "Inga andra prövningar har kommit oss till del än sådana som vanligen drabbar alla människor, men med varje prövning har Gud berett en utväg ur den." Att leva som kristen är att gå på tvärs mot världen sådan den vill vara. Hur en sådan tillvaro kan vara utan nöd är en gåta. Nöden bekräftar stridens betydelse. Och bara i nöden tillkallar jag Honom som är mitt fäste och min klippa i all min nöd. För oss gäller ju annars mest "kan själv".

Vedermöda är alltså inte ett undantagstillstånd för den troende utan väl ett måttagare på trons fasthet. Den som skrytsamt hävdar ett problemfritt liv är också en son vars fader inte anser honom vara fostran värd. "Det är kört med den grabben, lika bra att låta honom vara ifred."

Den stora Nöden hos Matteus och Lukas

I decennier har en viss "plockepinn-teologi" fått härja i princip oemotsagd. Den går till så att bibeln först fråntas alla litterära format, dess inre sammanhörighet åsidosätts, dess författares intentioner ignoreras och innehållet reduceras till en stor låda legobitar utan anvisning om vad som skulle byggas med bitarna.  För att säga det snällt saknas  en bild på locket. Alla som fått var sin låda häller ut den på bordet framför sig och letar sedan reda på alla de bitar som antyder det valda ämnet. (att vissa nödvändiga bitar skulle ha kunnat hamna i bordsgrannens låda finns ju inte på kartan.) I takt med fingerfärdighet och visuell förmåga bygges sedan vad händerna finner att göra med det urval "byggarebob" har gjort.  Sedan levereras detta som bibelstudium eller predikan med en förhoppning om att det skall godtas som fullvärdig kost. Framför allt förväntas det inte att lyssnare själva  vill bygga med samma bitar för att nå samma resultat. Det måste s a s tas emot i kraft av auktoritetstron "Min byggare är bäst".

Lade Mattteus klossar i en låda?
Matteus har ett mycket medvetet mål för sin redovisning av Jesus Kristi jordiska gärning och verk. Allt Matteus meddelar inramas av den litterära grundplan som är själva matrisen för hans verk. Vad är det för ett ramverk som Matteus aldrig avviker från? Hans uppgift läggs an och i öppen dager i kapitel 1 (som nästan ingen läser  särskit noga.) Hans sång är sången om en konung av Davids ätt, varje led i denna konungs verk och ord stäms av mot vad som fordom är skrivet, "på det att det skulle uppfyllas som var sagt av den eller den profeten."  Matt 1:22, 2:15-17, 2:23, 4:14, 5:18, 8:17, 12:17, 13:14, 13:35, 21.4, 24:34 , 26:54, 56, Matt 27:9, 27:35, 

Det är uppfyllelsen av vad som sagts  genom profeterna som alltid är den bärande balken i det som Matteus redovisar, och förklarar också urvalet av vad som finns med då ju mycket har uteslutits från Matteus framställning. Det syns å andra sidan hos de andra tre. Så vilken av profeterna är det som med nödvändighet ligger bakom allvaret i Matteus kapitel 23-25? Det är inte främst Jer 30 och talet om Jakobs nöd. Även om det sannerligen är märkvärdigt att det just handlar om Jakobs nöd. Han har egentligen inte hetat Jakob sedan Herren gjorde honom låghalt enlig 1 Mos 32. När Jakobsnamnet åter lyfts fram så är det i sammanhang där hans ursprungliga natur kommit till tals och ofta får en påminnelse om att Jakob borde leva som den Israel han är. (Se ex vis 2 Kon 17:34) Men det är också så att Gud är Abrahams, Isacs och Jakobs Gud rakt igenom skriften.

Så vem är det då Jesus har hämtat kärnan om "den stora nöden" ifrån? 
Vid intåget till Jerusalem läser vi om hur illa profeterna har farit i denna stad.  Matt 23:37  avslutas med varningen "Nu skall ert Hus lämnas öde tills dess ni säger.  "Välsignad är Han som kommer i Herrens namn."  Matt 23:39  

Vilken profet? "Därför sänder jag er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem kommer ni att döda och korsfästa, andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. Så kommer över er allt rättfärdigt blod som har spillts på jorden, från blodet av den rättfärdige Abel till blodet av Sakarja. Berekjas son som ni mördade mellan templet och altaret. Jag säger er sanningen, allt detta skall komma över detta folk/släkte."

Sakarja, Berekjas Son. Vad skrev han? Kände Jesus till det?

Sakarja kom med Esra och Nehemja ur den babylonska fångenskapen för att tillsammans med den återvändande skaran bygga upp Jerusalem, tempel och murar tillika. Det Jerusalem i vilket Jesus befinner sig bär ännu i Jesu tid resultatet även om detta det andra templet kommit att utbyggas och omdanas under 47 år under Herodes tid.  Det är med dessa murar inför ögonen som Jesus uttalar orden om den stora vedermödan. Den gäller händelserna i tidens slut när Herren själv skall stiga ner på Olivberget. När alla världens folk skall vända sig emot Israel och "lösa judefrågan" i blod och våld för sista gången.

Läs hela Sakarja profetia innan du går vidare i texten. Särskilt då de sista kapitlen från 11 till 14.
Håll ena fingret i Matteus 23-24 och det andra i Sakarja 11-14   och jämför rad för rad vad som sägs.

Förutom att Sakarja profeterar om Människosonens återkomst till Olivberget så har han även givit oss Judas och hans silverpenningar, han har sett hur Israel skall se Honom som de har genomborrat.  Och han ser vedermödan som kommer när Herren skipar rätt. Dels med Israel och dels med alla folken i världen.  I det mycket bedrövande fjortonde kapitlet målas samma bild som Jesus ger om de sista dagarna i det forna Jerusalem. Staden intas, plundras, kvinnor och barn utsätts för ohyggliga ting. Jordbävning, flykt, allmän förvirring, död och förintelse. Det är den stora vedermödan och den är den sista. Alla drabbas! Annars skulle inget kött överleva. Ingen vedermöda eller nöd före denna mäter sig med den. Aldrig förr har alla folk varit indragna, aldrig förr har vapen använts som får köttet att smälta bort från kroppen i en sådan omfattning. Aldrig förr och heller aldrig igen. Detta är den sista striden i den tidsordning vi kan föreställa oss.  Jerusalem, den tunga stenen som kommer att knäcka deras rygg som menar sig vuxna att lyfta den. Medan jag skriver detta vet media att berätta att Theresa May inte drar sig för att använda kärnvapen om det blir krig med Ryssland. Gud hjälp dessa dårar.

Det kan knappast vara annat än den inbilska förmätenhet som kallas "ersättningsteologi" som lyckas blunda för att det är detta som Jesus beskriver i Matteus 24. (Men läs även Lukas texterna) Det har nämligen inte särskilt mycket med den kristna kyrkan att göra. Det är konsekvenserna av det profetiska ordet i hela GT från löftet till Abraham fram till Messias som slutligen skall uppfyllas.  Det är i Jerusalem detta uttalas först, det är i Jerusalem det uttalas igen och det är skeendena i Jerusalem som ger skörden av dem som kommit ur den stora vedermödan i Upp 7.

Delar av profetian har sannerligen uppfyllts i och med Romarnas ödeläggning av staden år 70. Men det är så med det profetiska ordet att det arbetar sig framåt i tid. Det må ha börjat  under Serubbabels tid och Sakarjas profetia, men det hade bäring på Jesus och hans samtid, det förutsade vad som skedde mot slutet av första århundradet och det pekar fram emot händelserna runt Jesus återkomst.

Den nutida nöden
De av oss som är vid liv och verksamhet när detta händer blir säkert indragna i de skeendena. Om vi har insomnat i Kristus kommer vi med honom och hans änglar ovanifrån. Det kommer att påverka oss som lever, vi kommer att se Honom komma och jublande gå ut bland alla dem som har föraktat honom med glädjerop,  med risk för vad liv vi har. Vi komer i den ändens tid att leva i svält och umbäranden. Här har vi ingen permanent bostad eller ett  uppehållstillstånd.

Men det finns mängder av mycket mera närliggande nöd att ta tag i redan nu. Hur långt borta tror ni det är att den som bekänner att Jesus är Gud inte får anställning i någon statlig eller kommunal myndighet? Tror ni att det bara är en enstaka barnmorska som inte vill vara med om aborter som får svårt att få anställning i vården? Tror ni att tiden för att bekänna Kristus på Facebook är obegränsad? Särskilt för dem som ifrågasätter de rådande ideologierna?

Var är de kristna ingenjörer och it-specialister som bygger en faithbook innan facebook stängs?
Var är den medvetna planen för att vara självförsörjande för kyrkor och församlingar som borde vara igång om det blir förbjudet att hantera kontanter med mindre att man avsagt sig Jesus Kristus? Hur försörjer vi oss och varandra när all världens finansiella makt samlats i händerna på dem som hatar Gud och Guds ord?

Innan den stora vedermödan kommer finns det kanske tid att skapa det självförsörjningssystem som också blir ett evangelisationsinstrument?

Och till dem som hoppas på ett uppryckande före vedermödan kan jag bara säga: det är försent, vedermödorna har alltid varit igång och ytterst få har blivit bortryckta. Många har halshuggits, många har dödats med svärd och kulor. Ingen av dem rycktes bort, men de gick hem. Det var inte för att hotet minimerades som de höll ut, utan för att det verkställda hotet om död aldrig leder till annat än liv för den som tror att Gud har uppväckt Jesus Kristus från de döda.
Då varken ni eller jag kan förställa oss de värsta nödscenarierna, lovad vara Gud att vi ännu sluppit lära oss dem, så kan vi ju heller inte utesluta att en tid kommer då Herren själv säger stopp, hit men inte längre, och lyfter hem sitt folk ur den situationen. För  Gud är även det möjligt. Men det kan inte vara förenligt med Guds hela ord att försöka förmå folk att blunda för den nöd som är genom att lova en Elija taxi hem till Gud.

Om vi menar oss ha Kristi sinne kan vi inte eftersträva ett liv utan nöd, därför att andra delar av Kristi kropp lider oerhört och är redan i sin absoluta sista vedermöda medan vi ännu bara ser ett moln som en hand vid horisonten. Vakna upp du som sover!! "Tänk på era bröder i fängelse, för ni har ju själva kroppar!"

Den stora sista nöden kan inte förhindras med mindre än att Gud inte uppfyller sina löften, med mindre än att Jesus inte kommer tillbaka, med mindre än att det judiska folket aldrig ser sin Messias, och förutsätter att frälsningen bara är en skröna. Lyssna på alla dem som säger sig vara troende och som förespråkar en bibeltext sanerad på allt detta.


Ibland låter det som om Gud bara skrev sitt ord för en liten klick frireligiöst troende på en utpost i någon andlig öken norr om ekvatorn. Det gjorde Gud förvisso icke. Hans tilltal är till hela Guds folk och genom dem till  alla människor under alla tider. Glöm inte!

"Om någon inte älskar Herren Jesus Kristus, håll denne för "anathema". (fördömd)  Maranatha!"

Herrens nåd vare med er.


Teddy Donobauer, Doncaster 19 februari 2018

Vad är de gudlösa så rädda för?

Den samtida ordstriden om "huruvida Gud finns eller inte" visar upp en lång rad fenomen som alla på sitt sätt är lika intressanta. Inte minst gäller det den agressivitet och hatfyllda retorik som många "ateister" ger uttryck för. Det spårar liksom ur i flöden av rödglödgad svordomsliknande svada understundom.  Och då är ju till sist frågan om varför det är så?

Ett skall sägas först. Det syns ofta vara så att debatterna orsakas av ett rent missförstånd. Den som tror att Gud är och den som förnekar det talar faktiskt inte utifrån samma premisser. Det är två helt olika världsbilder som försöker samsas om ett ben som ingendera "hund" begriper men vill gripa för egen del.  Den som förnekar förekomsten av "GUD" gör det ifrån en världsbild som saknar alla de egenskaper som den värld Gud har skapat har i den troendes ögon. Det ständigt återkommande kravet på inomvärldsliga bevis för Guds existens bottnar i den missuppfattningen att Gud skulle vara en del av det Gud skapar.  Sunt förnuft skulle säga till varenda tänkande individ att upphovet till något aldrig står att finna i objektet som sådant. Ni som minns min 'bagaren och brödet' blogtext förstår svårigheten att härleda bagaren från sitt bröd. Men den enkla insikten, som de allra flesta, ateister som troende dagligen lever med och på, sätts åt sidan så fort talet handlar om Gud. Att erkänna två diametralt olika världsbilder som grund för samtalet skulle då kanske åtminstone göra förutsättningarna för samtalet tydliga. Frågan är ju om man kan diskutera kaktusfrukt och adamsäpplen som om de var samma sak.

Varför handlar folk  märkesvaror? Varför är det så extremt viktiga sociala signaler att ha Gucci, Armani och Rolex samt Ferrari och Vuitton bland sina ägodelar? Därför att upphovsmannen till produkten är det samma som egenstatus för den som äger den aktuella varan. Miljoner falsarier flödar  på den internationella marknaden och mängder av människor köper fejkvaror för namnets skull, i hopp om att kunna skryta med lånta fjädrar. Jag hävdar med bestämdhet att ingen ateist ignorerar frågan om varors tillblivelse eller ens för en sekund tror att någonting gör sig självt.

Men om vi anför "Gud" som förklaring till "det stora hela" får ett antal eljest normaltänkande människor hjärnsläpp och klamrar sig vildsint fast vid den allt dominerande myten om att allting måste komma ur ingenting, på något magiskt och oförklarligt vis. Vilka tönterier som helst kan man anföra, allt går, men det får bara inte  handla om "ett ickeskapat ursprung". Det får bara inte finnas en intelligent, rationell, målmedveten och förnuftig skapare.
Men varför i Herrans namn inte?

Agnostikerna är på sitt sätt lite fegare men också lite ärligare, upp till en viss punkt. De säger att de saknar nöjaktiga bevis så därför avstår de från att ha en synpunkt på frågan. Steget längre är att hävda att så stora 'ting' är bortom mänsklig fattningsförmåga och därför kan ingen veta något om det. Följaktligen ser de sig som ödmjuka och föraktar den troende som tvärsäkert påstår sig veta vad denne tror. Och eftersom kriteriet också hos agnostikerna är "vetenskapliga bevis" så sitter de i princip fast i samma intellektuella fälla som ateisterna. Deras modiga ödmjukhet är då i själva verket en bristfälligt förtäckt fräckhet. I alla fall ur den troendes synpunkt. För den som tror har ju sin information från en för honom trovärdig källa, en källa som inte är en del av den materiella produkten, utan kommer från Skaparen. Om skaparen har meddelat sig med hela sin skapelse om villkoren för skapelsen, och agnostikern säger att han varken kan eller vill veta, så är han med berått mod så snobbig att han sätter sitt 'ickevetande' över det vetande som faktiskt finns lättillgängligt på de flesta av världens språk. Ödmjukhet är det under inga förhållanden.

Men vad har då ateisten att förlora?

Hela grundfrågan är ju denna: "Jag kan bara tro det som jag intellektuellt kan bevisa med gängse empiriska metoder. Jag har som rationellt tänkande människa rätt att kräva rationella bevis för Guds existens. Det jag inte kan omfatta med mitt rationella förstånd kan inte finnas."

Låter det inte bestickande, så säg. Vad har man då rimligen att sätta emot denna 'skitförnuftiga' positionering gällande den befintliga världen?

De flesta som tar del av dessa debatter vet redan svaren. Men för tydlighetens skull listar jag dem igen.

1 Denna kravspecifikation gäller nästan bara frågan om Guds existens. För det är tydligt att samma människor som kräver denna bevisföring för Guds existens inte ställer samma krav på "förekomsten av sin egen rationalitet". Med vilka empiriska metoder har de kunnat fastställa att de besitter sådan intellektuell kapacitet att de kan bevisa dess existens? Hur är det med denna föregivna rationalitet när det gäller andra mjukvaror som kärlek, solidaritet, demokrati, rättvisa och intelligens?

Är någon enda av dessa bevisbar i den mening som empirin förestavar oss? Bygger inte dessa ideer på icke bevisbara hypoteser? Är inte logikens lagar baserade på ett antagande av att vissa axiom måste finnas, men inte kan bevisas annat än genom att de appliceras, och att först om man utgår från dessa obevisbara premisser kan man använda redskapet? Dvs man kan inte bevisa premisserna annat än genom att använda dem och av frukten känna trädet?

2 Det faktiska beteendet hos även ateister visar att de inte lever i övrigt som de lär. (Det kan de dock utan vidare även finna och påpeka hos många troende.) De flesta saknar motsvarande bevis för det vettiga i det mesta de gör, men gör det i allafall. Så går den övertygade atisten ut för att ta en cigarett efter ett frustrerande samtal med en 'religiös idiot' på S A S forum. Så föredrar han junkfood för annars tar det för mycket tid ifrån striden för gudlösheten. Och så behöver han medicin för sina ticks, sin ständiga gastrit och sin sömnlöshet. Prosac och Losec och  Rennie N.  De tror inte på Gud men tror på "kärleken". Påpekar man för dem att dessa enheter är kommensurabla, dvs att Gud är Kärlek och att deras sökande efter kärlek borde föra dem till kärlekens upphov så tror de att man är dum i huvet. "Kärleken är evig när vi e  tillsammans" för så sjunger de på Mello.

3 Deras krav på bevisföring förutsätter en blind tro på att deras undersökning är fristående från dem själva. Dvs det studerande subjektet lägger aldrig in sina egna värderingar i sitt studerande. De tror på något överrationellt vis att deras sätt att studera tingen är 'ren vetenskap'. De har därmed en övertro på sin moraliska integritet vad det gäller deras sätt att studera ärendet. De skriver sin egen handlingsplan och i den handledningen  framgår det att de bara får redovisa  de resultat  som stämmer med deras antagande att Gud inte  finns. Denna övertro på sin egen neutralitet gör dem blinda för det faktum att  man bara får det svar från skogen som man ropat in i den.

4 Deras självvalda  begränsning, (alltså:jag tror bara vad jag ser) gör dem också blinda för insikten att de inte bara gör sitt eget förstånd till det fulkrum på vilket hela universum tvingas att svänga, de kan heller inte föreställa sig en rationell intelligens bortom deras egen. En kvalitativt överlägsen intelligens kan de inte inrymma i sina tankar, och därför förblir deras egna tankar ett hinder för det tänkande som erkänner att inget kan studeras med mindre än att man på förhand har en obevisbar tro som grund för det man vill studera.  Att studera Guds "ickevarande" är av logiska skäl inte möjligt då det som inte finns inte kan studeras.

5 Föreställningar om sådant som hör metafysiken till kan av naturliga skäl bara vara hypotetiska  till dess att trovärdig information finns tillgänglig från det metafysiska. Där storknar dock ateisten som ju redan i utgångläget underkänner varje tillstymmelse till förekomsten av en metafysik.  Det man inte erkänner kan ju heller inte övertyga om sin existens hur mycket information det än skickar. Det har i sin tur att göra med den psykologiska verklighet som säger att människor ser relativt lite av det som syns men tolkar vad de ser ifrån sina tidigare erfarenheter och i takt med sina på förhand intagna positioner. De kan svära på att de såg Christer Petterson springa som en gasell uppför trapporna trots att den verklige Christer Petterson var låghalt och långt ifrån "fit for flights."
Till saken hör också detta. Det är numera till och med vetenskapligt bevisat att en symmetrisk och vacker teori överlever all frånvaro av stödjande fakta. Hypoteser som känns bra håller man fast vid oavsett bevisbördans försmädliga ovilja att bidra till hypotesens bekräftelse.

Vad har den som förespråkar, försvarar och envist hävdar sig veta vad som inte kan finnas, dvs Gud, att förlora på sin envishet?

En hel del visar det sig. Har ateisten fel när det gäller sin tilltro till sitt intellekt  som godkännare av Guds existens rasar hela världsbilden ihop som ett korthus. Om insikten om förekomsten av en rationell orsak till ett rationellt sökande efter Gud, om än bara för att bevisa att  han inte finns, visar sig vara Guds sätt att försöka locka "den förlorade sonen" till sig, kommer den som ärligt söker Gud för att motbevisa Guds existens att bli skäligen förbluffad och inte så lite förnärmad när den rationella metodik han använder förråder honom med att finna det han vägrar tro på. Inför den möjligheten stannar förnuftet upp så fort det börjar brännas och övergår från sann forskning till ny teoribildning. Exempel: det existerande universum ger inte de svar ateisten menar sig finna varpå han geschvint postulerar multiversa, dvs har man inte på fötter för sin bevisföring i denna observerbara värld, postulerar man mot alla bevis andra parallella världar om  vilka man inte heller vet ett enda dyft. Inte ens att de faktiskt finns. Dess ostuderbara ickevarande blir ett bevis för dess existens?
Ateisten skjuter ifrån sig varje föreställning om att vara moraliskt ansvarig inför den Gud som finns till. Det är i min erfarenhet rätt sällan av genuint intellektuella skäl som Gud förnekas, men däremot regelbundet av moraliska skäl. Dels det faktum att den observerbara världen är full av sådant som alla uppfattar som onda ting, men som av ateisten tas som inteckning för att Gud måste vara en djävul om Gud alls finns, och dels det faktum att om Gud finns har ateisten en hel del att stå till svars för inför Gud när han förs till den avslutande  "crisis vitae" (bedömning av livet) som gör en utvärdering av varenda människa som någonsin funnits. En utvärdering av hur hon har förvaltat det liv som Gud gav henne, vare sig hon erkänner Gud eller ej.

Majestätsbrottet

Den allvarligaste konsekvensen som ateisten har att inställa sig på är dock denna. Om Gud är den Gud säger sig vara så är det ett majestätsbrott att tala sådana dumheter om Gud som inte minst den gudlöse gör. Att Gud i sin dom också är rättvis och barmhärtig med full vetskap om människans dårskap minimerar inte "dårens" skuld. Att fara med falsk information om Gud, att göra Gud frånvarande från sin egen skapelse är sannerligen att missbruka "Herren din Guds namn." Vilka konsekvenser detta har bör den resande tänka igenom innan resan är över. För bara medan resan pågår kan dess färdriktning ändras.

Vilken är den enskilt viktigaste tanke en människa kan ha? "Att det är förelagt människan att en gång dö och därefter dömas."

Ateisten har egentligen inget skäl att påstå sig vara sant 'gudlös'. För sanningen är den att personen i fråga har satt sig själv i centrum av universum och kräver att detta universum skall vara så som hon finner det för gott att anse det vara. Oavsett hur detta formuleras, eller hur ödmjukt det framställs så är summan av den kardemumman en och samma: hon har gjort sig själv till enväldig domare över rätt och fel, sant och falskt, och därmed tagit Guds plats. Det är faktiskt bara en variant av all annan "teism"  nämligen "egoteism".  När mötet med Gud sker kommer det sannolikt inte att finnas utrymme för villfarelsen:
"Jag trodde inte på dig, se nu vackert till att låta bli att finnas!!"
"Jag tror inte på dig. Så du finns inte!"
En viss snopenhet torde utbreda sig och den därmed sammanhängande insikten av att ha förkastat allt det som Gud erbjuder, förljuvar inte direkt de sista stegen i tillvaron.

Matematikern Blaise Pascal, uppfinnaren av den första kända kalkylatorn, känd för "Pascals teorem", en vetenskapsman och varmt Kristustroende, formulerade en berömd tes om det dilemma som en människa befinner sig i i denna fråga om Guds existens. Den tål att begrundas för den som seriöst vill förstå hur en vetenskaplig ansats ärligen kan komma till det vägskäl där man istället för att söka motbevisa vad som inte får finnas, slutar springa undan och låter sig finnas av den Gud och Fader som konsekvent söker upp det som var förlorat.

Ni har inget att förlora på kuppen. Allt att vinna.

Björn Donobauer, Doncaster England 27 Februari 2018

https://en.wikipedia.org/wiki/Pascal%27s_Wager