Sedan början av 2017 försöker jag att regelbundet hålla ett online bibelstudium. Låter det trist?
Finns väl inget som håller så liten attraktionsnivå som just detta ord. Försvinnande få som går på sådana anakronismer, såna antediluviana möten. Hör till förgången tid ju.
Det är bara det att den som tror att Jesus Kristus kommer tillbaka har en viss motivation att göra just detta: att rannsaka skrifterna för att förstå de tecken som föregår Hans återkomst och att rusta sig för de skeenden som kommer att involvera hela mänskligheten i tidens ände. Medan hela världen itutas alla möjliga nedtonande försäkringar om 'fred, fred' trots att ingen fred finns, så har de troende en upprymd förväntan på att det som skrifterna omtalat sedan 2000 år slutligen kommer att mynna ut i just de händelser som alla borde vara ivriga att både tillskynda och att förbereda sig för.
Det tema som vi inledde för två veckor sedan heter 'Om vi inte ens tror på det som bibeln internt säger om sig själv, varför skall vi då inbilla oss att vi kan tro något annat som den säger?
Vi började hos sanningsvittnet Lukas från hans 24 kapitel. Där berättas det hur några av den andra kretsen lärjungar, den utanför de ursprungliga 12, är på väg hem från Jerusalem och påskens dramatiska händelser. Den uppståndne går plötsligt med dem på vägen hem, eller bort. Han frågar efter deras ledsna ansiktens ursprung och de berättar vad de hade fattat. Vilket inte var mycket, trots att de som judar vuxit upp med bibeltexterna som nu hade uppfyllts, ändå inte hade fattat att det som hände verkligen hände och faktiskt var förutsagt i hela den Bibel de ägde= Gamla Testamentet. Skälet? Tröghjärtade till att tro.. Läste men fattade inte. Saknade nyckel. Fast de haft med Honom att göra som ideligen refererade till skrifternas uppfyllelse i det som dessa varit vittnen till.
"Med början hos Moses, Profeterna och Skrifterna förklarade Han vad som i alla dessa var sagt om Honom." Jesus Kristus anser, tvärtemot merparten av alla svenska kristna, att Gamla Testamentet är fullt av Kristusvittnesbörd... Vad borde det betyda för vår längtan att lära känna Honom? "Särskilt som: "Detta är evigt liv att de känna Dig och den som du har sänt." (Joh 14:3) Tala inte om för mig att du vill lära känna Herren i samma andetag som du säger dig inte ha vare sig tid för eller verktyg för att läsa Guds ord. Du har tid för mycket annat betydligt mindre viktigt. Det viktigaste verktyget för att förstå bibeln? En relation till Jesus Kristus. "Åt alla som tog emot Honom gav han makt och auktoritet att kallas Guds barn."
Tanken med att göra detta i ett online sammanhang är att det inte skulle vara en monolog som det så ofta varit i det traditionella bibelstudiet. Här vet alla på förhand vad som skall dryftas, och alla har haft en vecka på sig att läsa texterna, be över och genom dem och att reflektera över vad de säger. Så när de kommer till den slagna timman så möts vi och ordet är fritt.
Alla får ge vad de burit med sig. Där har vi mycket ännu att lära. Att våga tala, att lita på kärlek som orkar lyssna, att ta in information som delas och att hålla sig till den aktuella texten. Inget av det är lätt. Inget av det är invant om man tillhört en vanlig frikyrkoförsamling. Här tystas ingenting ner. Här talar vi med frimodighet för vi är säkra på att vi alla lider av en och samma begänsning: Vi ser bara endels. Det är först tillsammans som vi ser mer.
Det andra studiet handlade om hur Jesus själv började sin offentliga tid som Världens frälsare. Han döps, han får faderns högtudliga faderskapsbekännelse och den Helige Ande sänker sig ner över Honom i form av en duva.
Han förs till en öken. En avsiktlig prövning förestår. Han förs av Anden för att prövas. "Inga andra prövningar har kommit er till del än de som vanligen drabbar alla människor."" Han blev frestad i alla stycken, så som vi, dock utan synd." Prövas vi som läser och deltar på samma punkter som de Han fick utstå? 'Den som lämnas utan korrektion är inte äkta son'..
Gud prövar alla de sina. Vad har de att använda i sina prövningar? Hur kan de värja sig mot den Ondes alla listiga angrepp? Nå, det var det som beskrevs här i den texten från Matteus 4:1-11. Tre frestelser med sins emellan olika angreppspunkter möts alla på samma sätt. Med det levande gudsordet som är skarpare än något tveeggat svärd.
Den första frestelsen? Fokusera på att du efter fyrtio dagar är hungrig. Hur kan Gud lämna dig i ett bristtillstånd? Om du är Guds son så har du ju alla resurser att tala till stenar och göra dem till bröd. Varför gör du inget under, du som är Guds son. Eller det är du väl inte när du befinner dig i detta tillstånd? Om ni hör ett eko av den s k Prosperityrörelsen så hör ni rätt. Att mäta andlighet utifrån materiella tillgångar, att ifrågasätta sitt andliga barnaskap för att man lever på marginalen? Händer ju.
Och svaret? "Människan lever inte bara av fysisk föda, människan lever av varje ord som utgår ur Guds mun." Åklagaren gav med sig och bytte taktik. För sig själv mumlade han kanske: "det ordet kan jag inte flytta på. Men det kanske finns andra ord..." Frestelse 2: Tog Jesus till högsta punkten i Jerusalem och från tinnarnas topp lät han veta att enligt psalm 91 finns det löfte om beskydd om 'du hoppar och väcker uppmärksamhet'. Folk kommer att se dig som kändis, du kommer att få hyllning och allt. Vad allt gör vi inte för en bit rampljus?
Bekräftelsesyndrom kallas det. När nu dessutom "Guds ord" så tydligt lockar till denna galenskap då skall man väl ta chansen? Jesu svar är fenomenalt. Attacken: "Det står skrivet!" Mottattacken: "Det står också skrivet!" Anden och Ordet samverkar alltid. Ord utan Ande är bara ord. Människorord allena har ingen uppbackning hos Guds Ande. Bara Guds ordet och Anden samverkar. Den Helige Ande illustreras genom bilden av en duva. Den är känd för en rad egenskaper. En av de första fåglar som Noa släppte ut från Arken efter syndafloden. Ett av de fattigastes offerdjur. En fågel som lever i livslångt partnerskap, så som Guds ande bor hos den som är född på nytt.
Jonah är "duva". Flyr undan, fångas in, flyger rätt. Jonah som är den profet med vilken Jesus identifierar sig. Tre dagar... Duvan med sina två vingar. Den ena vingen: "det står skrivet", den andra "det står också skrivet". Envingade duvor flyger inte, men rör upp en väldig massa damm från jorden. Kyrkohistorien är full av envingade haverier. Skrift skulle med skrift förklaras menade reformatorerna. När ensidig skrifthävdelse rådde splittrades gemenskaper, då blev bröder osams, bröts reformationer sönder i småstycken. Alla villfarelser börjar med envingeflyktförsök. ALLA..
"Det står skrivet, men det står också skrivet..
Den tredje frestelsen: Ockupatorn, den Onde i vars hand hela världen för närvarande är fångad, har fräckheten att ta med sig Ägaren till allt på ett högt berg och i ett ögonblick visar han hela världen. Och erbjuder Ägaren stöldgodset i utbyte mot ett erkännade av terroristens maktanspråk. " Tillbe mig, och allt detta är ditt." Underförstått: du slipper att ge ditt liv till lösen för många, du slipper Getsemane, du slipper döden på korset. Du slipper allt. Bara knäböj inför mig."
Svaret: " Du skall inte tillbedja någon annan än YHWH. Inte jag heller..Så no deal."
Ser ni fräckheten i att erbjuda oss det vi redan har hos Adam och Eva? "Gud vet att om ni bryter mot budet så blir ni Gudalika och kommer att veta skillnaden mellan gott och ont?" En tjuv och mördare från början, Joh 8:44
Alla tre svaren som Jesus ger den Onde är effektiva och avväpnande. Och alla tre är direkta citat från 5 Mosebok som få kan sägas ens ha läst, och som kyrkornas nuvarande teologiska institut ifrågasätter i stor omfattning." Sentida dokument, falsarium etc etc". Jesus verifierar den genom sitt citerande av den som varande Guds ord. Och den Onde, som verkligen borde veta att använda alla argument som funnes emot texten accepterar dem som auktoritativa eftersom han ger med sig på punkt efter punkt utan vidare argument. Han kan vår bibel, det visade han när han citerade psalm 91.. Han vet bättre än de flesta församlingsmedlemmar vilket maktmedel Ordet är. Det är därför han gör allt för att hålla oss borta från bibelstudiet. Och kan han inte hålla oss borta så påverkar han på andra sätt, ett av de mest effektiva: ägna er bara år fragment undvik att studera helheter.
Femte Moseboken är en vapenarsenal för oss som är utsatta av stor motsägelse överallt i världen. Den är maktspråk, den är skydd mot den Ondes brinnande pilar. Få har läst den med den insikten.
Hur läser du? Förstår du vad du läser? Hur ska jag det om ingen lär mig. Välkommen med på resan.
Teddy den 27 januari
fredag 27 januari 2017
onsdag 11 januari 2017
"Baby shower" i Bethlehem
"We three kings of Orient are..."
Heliga Tre Konungars kyrkliga fest är över och gåvorna de hade med sig är lika nerpackade som hela julen efter tjugonde dag Knut. Bort allt barr och bort den nästan knoppande granen. Oron för att katterna skall riva ner alla kulorna är över för den här gången och knäcken är väl uppäten medan nån skinkrumpa ligger kvar och väntar på slutgiltig förbrukning. Receptböckerna öppnas för att se vad man kan göra med resterna. Pasta med skinksås..
Men det var de där gåvorna som hängde kvar i mina tankar. "Baby shower" är en typisk amerikansk företeelse där alla vänner och bekanta kommer till den nyförlösta modern och det nyfödda barnet med en pletora av gåvor för barnets bästa och föräldrarnas fröjd. Allt från första skeden till "Baby's Book med plats för alla fotografier på allt från den lilla torra navelsträngsstumpen till den första locken som behövde klippas. Fest och cupcakes, skratt och framtidstro.
Så var det väl knappast i Betlehem. Någon större frid och ro var det knappast när halva staden var full of folk som visserlugen hade sina rötter där men inte hade bott där på kanske dussintals år. Bökigheten med att på en Kejsares befallning fotvandra eller åsnerida till Betlehem för att tillfredställa en skatthungrig potentat. Att utsätta sig för mönstring och registrering under en ockupationsmakts godtycke kan inte vara det en höggravid kvinna önskar sig. Att det sen är överfullt överallt gör ju inte så mycket positivt för moderns oro när vattnet går. Alltnog, hon hittar en mjuk höbädd i stallet och föder sitt barn under allt annat än sterila omständigheter. Men hon är ju en robust judinna, inte ett bortskämt och forklemat våp. Dessutom är det osedvanlig tåga i barnet med.
Så dräller ett knippe fåraherdar med lanolinblanka hosor in och gapar stort över att de i denna mindre sannolika BB avdelning finner ett barn, enligt tidens manér lindat i linnebindlar. Inte heller vet de annat än att inför detta barn öppnade sig himmelen och en del av en eljest osynlig armé hade placerat in babyn i tidernas mest väsentliga fokus. Guds ära och jordens frid hänger på den kärleksgåva som detta barn är. "Han är Messias, Herren". Att det är fåraherdar som är första besökare är lika egendomligt naturligt som att de kommer till Betlehem. Det barn de ser visar sig vara 'Livets Bröd' och 'Herden för fåren'. Var annars än i Beit Lehem= brödhuset, kunde väl livets bröd födas? Vilka kunde bättre än Israeliska herdar känna sig hemma vid vaggan hos 'överherden för fåren'?
I Jerusalem har ungefär samtidigt några minst sagt udda "turister" dykt upp hos Herodes. Känd som den maktgalne despoten som hänsynslöst konsoliderade sitt rike genom att bokstavligen gå över alla deras lik som hans 'Säpo' snokade reda på. Alla som på minsta sätt kunde konkurrera med honom om makten gick en snabb förtida död till mötes. Vid audiens hos den regerande kungen fick resenärerna veta "att också han vill ta chansen få bära fram sin tillbörliga tillbedjan". Men det klingade falskt nog för att dessa 'magier' skulle bli avrådda från att ge feedback om var den nyfödde befann sig. De skorrande signalerna översattes i den dröm som anvisade dem en annan väg tillbaka till sina hem i fjärran östern.
Men innan de alltså hemligen återanträdde hemfärden slutförde det historiens mest praktfulla 'baby shower'. Ur sina skattkistor tog de fram den överraskande tribut till gossebarnet som de fört med sig från sitt hemland. Gåvor vars värde de antagligen väl kände till och just därför förvarade i 'kassaskåp' under resan. Guld, rökelse och myrrha.
Guld. Ett högt aktat grundämne kallat "au" av latinets aurum=guld, med plats IB i det periodiska systemet, vars egenskaper gjort det till ett hett eftertraktat material för allt från guldkalvar för religiös tillbedjan till plätering av finkänsligaste strömledare. Det finns i ytterst fragmentariskt skick fördelat i enorma mängder berg och kräver gigantiska arbetsinsatser för att komma till ytan, utvinnas och smältas till tackor. Cyanid, ett av världens giftigaste medel krävs vid utvinningen. Det finns i slammet i stridande bäckar och floddeltans slamlager. Det oxiderar inte, det behåller sin lyster, det kan inte reagera med andra material, det är stabilt och tillika mjukt. Kan bara lösas upp i det som kallas 'kungsvatten'. Det är konungars och makthavares främsta symbol och utsmyckning. Det är Kungars kungs egentliga egendom: "Du tog dina smycken av mitt guld och mitt silver och gjorde av dem mansbilder som du bedrev hor med. Du tog dina brokigt vävda kläder och klädde dem i dessa, och min olja och min rökelse satte du framför dem." Hes16:17
"Mitt är silvret och mitt är guldet säger Herren Sebaot." Haggai 2:8
Guldet är tempelinredningens ytskikt. Det är till tillbedjans lockelse, både när det förleder folket till falsk tillbedjan och när det leder blicken från kungens egendom till Konungen själv. Det är dess dubbla budskap. Inte är allt guld som glimmar, inte är allt gudomligt som förgylls. "Som en guldring i ett svintryne är en vacker kvinna utan vett" vet Ordspråksboken att förmedla. Och frigivna slavar som valde att ingå livskontrakt fick sina öronsnibbar genomborrade mot en dörrkarm och en guldring sattes i snibben till tecken på livslång trohet. Inte det första man kommer att tänka på när man ser guldringar i ansiktena idag. Kungar satte guldringar på gunstligars hand som tecken på sin aktning för dem. Guldkalven som Aaron gjorde "på begäran" gjordes av kvinnornas öronringar.
Guldet som frambars var hyllningsgåva till en konung, en nyfödd, men inte mindre konungslig för det. Gåvan stadfäste det faktum att en av de minsta, mest namnlöst okända gossar världen sett, hade konungslig härstamning i direkt nedstigande led från kung David, och i sinom tid bli den Konungars konung för vilken en dag varenda knä skall böja sig. Han som som efter sin triumf över alla mörkrets makter säger farväl till de som han valt att förkunna Guds rikes hemlighet med orden: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden, gå och gör därför alla människor till lärjungar"
Magierna såg i barnet den strålglans som Sonen har från Fadern. De såg att vad som i ringa början lagts på ströbädd i ett stall inte definieras av sin födelseort utan av sin härstamning. Den stjärnglans som ledde dem dit fastnade inte i beundran över stjärnevärldens kosmiska dans utan såg förbi skapelsens under till Skaparen. De var i sanning visare än många.
Rökelse. Nu pratar vi smörjelse. Rökelsepinnar som vi kan köpa i orientaliskt influerade butiker är sammansättningar av harts eller kåda tillsammans med bindemedel av olika slag från ett antal olika växter som lever i ganska extrema klimatförhållanden. Växlingar i temperaturen mellan dag och natt på hög höjd i länderna runt Afrikas horn, från Sinaiöknen till Yemens bergstrakter till Somalia och Etiopien utsätter buskliknande växter av släktena Boswellia sacra, B. serrata etc för sprickor i barken. Växterna utsöndrar en "värksam" substans som skyddar den mot uttorkning. Rökelse är en smärta omsatt i väldoft. Plantornas växtplatser är extrema. De gror i sprickor i klippan, de ansätter en rot med svällande egenskaper som obönhörligen kilar sig fast och sedan lever på den lilla näring och fukt som avsätter sig. De lever bokstavligen på 'Klippa du som brast för mig'. Deras tillväxt är så långsam att de först vid tio års ålder levererar första kådan. Idag är detta en stor kommers, inte minst för att katolska kyrkan, som är storkonsument nr 1 köper upp enorma kvantiteter.
En besynnerlig effekt av den systematiska sargningen av barken för att tvinga fram utsöndringen är att groddbarheten hos fröna minskar avsevärt ju oftare de utnyttjas. Hårt utnyttjade plantors frön har runt 16% groddbarhet medan naturligt växande har 80% groddbarhet. Här ligger en pedagogisk hemlighet förborgad.
"Han var en smärtornas man och med sorger var han väl förtrogen. Alla våra börder lade han på sig."
Rökelsens betydelse blir ännu tydligare när man förstår att det var brukligt på Jesu tid att blanda pulvriserad rökelse med olja som en första smörjelse för de nyfödda. Rökelsens medicinska innehåll har kartlagts och kopplas till aktiva ingredienser som bland annat bidrar till behandling av cancer.
Men framför allt är rökelsen en symbol för förbönerna. På rökelsealtaret skall elden brinna dagligen, från morgon till kväll, på samma sätt stiger de heligas förböner dag och natt mot Gud. (2 Mos 30, Mal 1:11, Upp 5:8, 8:3) Ur människornas hjärtans djup uppstiger jorden runt och dygnet runt den välbehagliga väldoft som kommer ur ödmjuka och förkrossade hjärtan. Ja, han som föddes där är värd all tillbedjan. Det är tyvärr rätt lite väldoft från nordiska altaren för närvarande.
Myrrha. Den tredje gåvan kan i förstone tyckas den mest bisarra. Kommer också den från växtriket. Commiphora myrrha på latin heter plantan. Det är man utvinner är enklast uttryckt en parfym. Den förekommer i 'beautyboxen' hos den sköna bruden i Höga Visan. Den används i den mix av kryddor som används vid balsamering av lik, så även vid Jesu död. Den är också anestetiserande, dvs bedövande, varför den gavs blandad med vin eller ättika till de döende. Den fanns i oljan som en kvinna smorde Jesu fötter med. Dyrbar olja som ansågs ha ett sådant värde att den kunde utöka 'församlingskassan'. I alla fall enligt skattmästare Judas Iscariot, som dessvärre regelbundet försnillade gemensamma medel.
Jesus själv identifierade den händelsen som en förebådande handling med fingret pekande mot hans egen död. Det liv Jesus levde kvalificerade honom för den död som bestods honom för att det liv som han genom segern över döden skulle kvalificera oss till att få det liv som han levde. Om vi låter oss inlemmas i den död som han dog!
Dessa så visa män visste att ett liv definieras av sin helhet. Så kan författaren till Hebreerbrevet skriva: "Se på era lärare, hur deras liv avslutades!" Det är hur de går ur tiden som skall till för att förstå vilken betydelse de har haft i tiden. Ett annat amerikanskt slagord har sedan länge varit: " it aint over until the fat lady sings".. ropa inte hej förrän du är över bäcken känns mera igen från våra breddgrader. Det är inte vad en människa säger under livets gång enbart som värdesätter henne, utan även och just hennes sätt att dö. "Fader i dina händer anbefaller jag min ande." Att leva så att den överlåtelsen är det naturliga sättet att 'mätt på dagar' sluta sitt liv är en begäran som likt rökelsen stiger mot Guds famn.
Även myrrha är medicinskt användbart. Som muntvätt, före Colgate och Sensodyne måhända, och dess effekt är också cancercellsdödande. Inte minst vid behandling av bröstcancer.
Lustigt nog används myrrha också vid behandling av hästar.
"Din död, Herre firar vi, din uppståndelse..."
Nog visste de vise männen vad som är lämpligt vid den 'Baby shower" som tillhör världens viktigaste barn. Den visheten är dock ingalunda särdeles väl känd av dem som känner sig manade att tala över texten år efter år. Inte för att det är särskilt svårt att ta reda på vad de vise männen gjorde eller medförde, utan mest för att deras visdom inte smittat av sig på vår tids predikanter i någon noterbar omfattning. Vilket undanhåller de troende viktig kunskap om deras egna liv.
Teddy Donobauer
Heliga Tre Konungars kyrkliga fest är över och gåvorna de hade med sig är lika nerpackade som hela julen efter tjugonde dag Knut. Bort allt barr och bort den nästan knoppande granen. Oron för att katterna skall riva ner alla kulorna är över för den här gången och knäcken är väl uppäten medan nån skinkrumpa ligger kvar och väntar på slutgiltig förbrukning. Receptböckerna öppnas för att se vad man kan göra med resterna. Pasta med skinksås..
Men det var de där gåvorna som hängde kvar i mina tankar. "Baby shower" är en typisk amerikansk företeelse där alla vänner och bekanta kommer till den nyförlösta modern och det nyfödda barnet med en pletora av gåvor för barnets bästa och föräldrarnas fröjd. Allt från första skeden till "Baby's Book med plats för alla fotografier på allt från den lilla torra navelsträngsstumpen till den första locken som behövde klippas. Fest och cupcakes, skratt och framtidstro.
Så var det väl knappast i Betlehem. Någon större frid och ro var det knappast när halva staden var full of folk som visserlugen hade sina rötter där men inte hade bott där på kanske dussintals år. Bökigheten med att på en Kejsares befallning fotvandra eller åsnerida till Betlehem för att tillfredställa en skatthungrig potentat. Att utsätta sig för mönstring och registrering under en ockupationsmakts godtycke kan inte vara det en höggravid kvinna önskar sig. Att det sen är överfullt överallt gör ju inte så mycket positivt för moderns oro när vattnet går. Alltnog, hon hittar en mjuk höbädd i stallet och föder sitt barn under allt annat än sterila omständigheter. Men hon är ju en robust judinna, inte ett bortskämt och forklemat våp. Dessutom är det osedvanlig tåga i barnet med.
Så dräller ett knippe fåraherdar med lanolinblanka hosor in och gapar stort över att de i denna mindre sannolika BB avdelning finner ett barn, enligt tidens manér lindat i linnebindlar. Inte heller vet de annat än att inför detta barn öppnade sig himmelen och en del av en eljest osynlig armé hade placerat in babyn i tidernas mest väsentliga fokus. Guds ära och jordens frid hänger på den kärleksgåva som detta barn är. "Han är Messias, Herren". Att det är fåraherdar som är första besökare är lika egendomligt naturligt som att de kommer till Betlehem. Det barn de ser visar sig vara 'Livets Bröd' och 'Herden för fåren'. Var annars än i Beit Lehem= brödhuset, kunde väl livets bröd födas? Vilka kunde bättre än Israeliska herdar känna sig hemma vid vaggan hos 'överherden för fåren'?
I Jerusalem har ungefär samtidigt några minst sagt udda "turister" dykt upp hos Herodes. Känd som den maktgalne despoten som hänsynslöst konsoliderade sitt rike genom att bokstavligen gå över alla deras lik som hans 'Säpo' snokade reda på. Alla som på minsta sätt kunde konkurrera med honom om makten gick en snabb förtida död till mötes. Vid audiens hos den regerande kungen fick resenärerna veta "att också han vill ta chansen få bära fram sin tillbörliga tillbedjan". Men det klingade falskt nog för att dessa 'magier' skulle bli avrådda från att ge feedback om var den nyfödde befann sig. De skorrande signalerna översattes i den dröm som anvisade dem en annan väg tillbaka till sina hem i fjärran östern.
Men innan de alltså hemligen återanträdde hemfärden slutförde det historiens mest praktfulla 'baby shower'. Ur sina skattkistor tog de fram den överraskande tribut till gossebarnet som de fört med sig från sitt hemland. Gåvor vars värde de antagligen väl kände till och just därför förvarade i 'kassaskåp' under resan. Guld, rökelse och myrrha.
Guld. Ett högt aktat grundämne kallat "au" av latinets aurum=guld, med plats IB i det periodiska systemet, vars egenskaper gjort det till ett hett eftertraktat material för allt från guldkalvar för religiös tillbedjan till plätering av finkänsligaste strömledare. Det finns i ytterst fragmentariskt skick fördelat i enorma mängder berg och kräver gigantiska arbetsinsatser för att komma till ytan, utvinnas och smältas till tackor. Cyanid, ett av världens giftigaste medel krävs vid utvinningen. Det finns i slammet i stridande bäckar och floddeltans slamlager. Det oxiderar inte, det behåller sin lyster, det kan inte reagera med andra material, det är stabilt och tillika mjukt. Kan bara lösas upp i det som kallas 'kungsvatten'. Det är konungars och makthavares främsta symbol och utsmyckning. Det är Kungars kungs egentliga egendom: "Du tog dina smycken av mitt guld och mitt silver och gjorde av dem mansbilder som du bedrev hor med. Du tog dina brokigt vävda kläder och klädde dem i dessa, och min olja och min rökelse satte du framför dem." Hes16:17
"Mitt är silvret och mitt är guldet säger Herren Sebaot." Haggai 2:8
Guldet är tempelinredningens ytskikt. Det är till tillbedjans lockelse, både när det förleder folket till falsk tillbedjan och när det leder blicken från kungens egendom till Konungen själv. Det är dess dubbla budskap. Inte är allt guld som glimmar, inte är allt gudomligt som förgylls. "Som en guldring i ett svintryne är en vacker kvinna utan vett" vet Ordspråksboken att förmedla. Och frigivna slavar som valde att ingå livskontrakt fick sina öronsnibbar genomborrade mot en dörrkarm och en guldring sattes i snibben till tecken på livslång trohet. Inte det första man kommer att tänka på när man ser guldringar i ansiktena idag. Kungar satte guldringar på gunstligars hand som tecken på sin aktning för dem. Guldkalven som Aaron gjorde "på begäran" gjordes av kvinnornas öronringar.
Guldet som frambars var hyllningsgåva till en konung, en nyfödd, men inte mindre konungslig för det. Gåvan stadfäste det faktum att en av de minsta, mest namnlöst okända gossar världen sett, hade konungslig härstamning i direkt nedstigande led från kung David, och i sinom tid bli den Konungars konung för vilken en dag varenda knä skall böja sig. Han som som efter sin triumf över alla mörkrets makter säger farväl till de som han valt att förkunna Guds rikes hemlighet med orden: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden, gå och gör därför alla människor till lärjungar"
Magierna såg i barnet den strålglans som Sonen har från Fadern. De såg att vad som i ringa början lagts på ströbädd i ett stall inte definieras av sin födelseort utan av sin härstamning. Den stjärnglans som ledde dem dit fastnade inte i beundran över stjärnevärldens kosmiska dans utan såg förbi skapelsens under till Skaparen. De var i sanning visare än många.
Rökelse. Nu pratar vi smörjelse. Rökelsepinnar som vi kan köpa i orientaliskt influerade butiker är sammansättningar av harts eller kåda tillsammans med bindemedel av olika slag från ett antal olika växter som lever i ganska extrema klimatförhållanden. Växlingar i temperaturen mellan dag och natt på hög höjd i länderna runt Afrikas horn, från Sinaiöknen till Yemens bergstrakter till Somalia och Etiopien utsätter buskliknande växter av släktena Boswellia sacra, B. serrata etc för sprickor i barken. Växterna utsöndrar en "värksam" substans som skyddar den mot uttorkning. Rökelse är en smärta omsatt i väldoft. Plantornas växtplatser är extrema. De gror i sprickor i klippan, de ansätter en rot med svällande egenskaper som obönhörligen kilar sig fast och sedan lever på den lilla näring och fukt som avsätter sig. De lever bokstavligen på 'Klippa du som brast för mig'. Deras tillväxt är så långsam att de först vid tio års ålder levererar första kådan. Idag är detta en stor kommers, inte minst för att katolska kyrkan, som är storkonsument nr 1 köper upp enorma kvantiteter.
En besynnerlig effekt av den systematiska sargningen av barken för att tvinga fram utsöndringen är att groddbarheten hos fröna minskar avsevärt ju oftare de utnyttjas. Hårt utnyttjade plantors frön har runt 16% groddbarhet medan naturligt växande har 80% groddbarhet. Här ligger en pedagogisk hemlighet förborgad.
"Han var en smärtornas man och med sorger var han väl förtrogen. Alla våra börder lade han på sig."
Rökelsens betydelse blir ännu tydligare när man förstår att det var brukligt på Jesu tid att blanda pulvriserad rökelse med olja som en första smörjelse för de nyfödda. Rökelsens medicinska innehåll har kartlagts och kopplas till aktiva ingredienser som bland annat bidrar till behandling av cancer.
Men framför allt är rökelsen en symbol för förbönerna. På rökelsealtaret skall elden brinna dagligen, från morgon till kväll, på samma sätt stiger de heligas förböner dag och natt mot Gud. (2 Mos 30, Mal 1:11, Upp 5:8, 8:3) Ur människornas hjärtans djup uppstiger jorden runt och dygnet runt den välbehagliga väldoft som kommer ur ödmjuka och förkrossade hjärtan. Ja, han som föddes där är värd all tillbedjan. Det är tyvärr rätt lite väldoft från nordiska altaren för närvarande.
Myrrha. Den tredje gåvan kan i förstone tyckas den mest bisarra. Kommer också den från växtriket. Commiphora myrrha på latin heter plantan. Det är man utvinner är enklast uttryckt en parfym. Den förekommer i 'beautyboxen' hos den sköna bruden i Höga Visan. Den används i den mix av kryddor som används vid balsamering av lik, så även vid Jesu död. Den är också anestetiserande, dvs bedövande, varför den gavs blandad med vin eller ättika till de döende. Den fanns i oljan som en kvinna smorde Jesu fötter med. Dyrbar olja som ansågs ha ett sådant värde att den kunde utöka 'församlingskassan'. I alla fall enligt skattmästare Judas Iscariot, som dessvärre regelbundet försnillade gemensamma medel.
Jesus själv identifierade den händelsen som en förebådande handling med fingret pekande mot hans egen död. Det liv Jesus levde kvalificerade honom för den död som bestods honom för att det liv som han genom segern över döden skulle kvalificera oss till att få det liv som han levde. Om vi låter oss inlemmas i den död som han dog!
Dessa så visa män visste att ett liv definieras av sin helhet. Så kan författaren till Hebreerbrevet skriva: "Se på era lärare, hur deras liv avslutades!" Det är hur de går ur tiden som skall till för att förstå vilken betydelse de har haft i tiden. Ett annat amerikanskt slagord har sedan länge varit: " it aint over until the fat lady sings".. ropa inte hej förrän du är över bäcken känns mera igen från våra breddgrader. Det är inte vad en människa säger under livets gång enbart som värdesätter henne, utan även och just hennes sätt att dö. "Fader i dina händer anbefaller jag min ande." Att leva så att den överlåtelsen är det naturliga sättet att 'mätt på dagar' sluta sitt liv är en begäran som likt rökelsen stiger mot Guds famn.
Även myrrha är medicinskt användbart. Som muntvätt, före Colgate och Sensodyne måhända, och dess effekt är också cancercellsdödande. Inte minst vid behandling av bröstcancer.
Lustigt nog används myrrha också vid behandling av hästar.
"Din död, Herre firar vi, din uppståndelse..."
Nog visste de vise männen vad som är lämpligt vid den 'Baby shower" som tillhör världens viktigaste barn. Den visheten är dock ingalunda särdeles väl känd av dem som känner sig manade att tala över texten år efter år. Inte för att det är särskilt svårt att ta reda på vad de vise männen gjorde eller medförde, utan mest för att deras visdom inte smittat av sig på vår tids predikanter i någon noterbar omfattning. Vilket undanhåller de troende viktig kunskap om deras egna liv.
Teddy Donobauer
tisdag 10 januari 2017
På tapeten, Adam och Eva
Ett tydligt tecken på att vi närmar oss tidens slut är de allt intensivare anfallen mot det vi kallar "Den heliga skrift". För att försvara all samtidens ohelighet och perversion måste det heliga med nödvändighet dras ner i dyn och dess helighet besudlas med helighetens motsats. Det som är människans vekaste punkt: hennes högmod och vägran att vara just bara människa skapad till Guds avbild, måste omvandlas till högmod, stolhet och 'pride' över att vara just den från rättfärdigheten befriade avarten. Den ursprungligaste synden är den som vill göra människan själv till guds ersättare.
"Skulle Gud ha sagt ...Nej, Gud vet att om ni bryter mot förbudet så blir ni själva som Gud och kan skilja på rätt och fel utifrån ert eget gottfinnande." Som göteborgare kan man spetsigt fråga: "gick ni på den lätte?" Jo det gjorde de, med dunder och brak. Där är vi nu. Bara ett aber. Vi vet skillnaden, men kan inte hejda oss från att göra fel. Det sa han inget om! Eftersom alla gör fel så löser vi oss från skulden genom att kalla fel rätt och rätt fel. Simsalabim!! Gör alla fel gör ingen fel, för vad som är det är rätt.
Men så är ju också spädbarnets första medvetenhet uttryckt i egendefinitionens identitetssökande och det därmed sammanhängande 'kan själv'. När den urartade människan, den från sitt ursprung lössläppta människan, upphöjer sig själv över sin Skapare blir hon fröet till sin egen undergång.
Det är sin undergång hon 'kan själv'. Inte sin räddning.
Med rättfärdighet menar jag då den färdighet till att vara rätt sorts människa som utgår ifrån förebilden. Om människan kan sägas vara skapad till Guds avbild föreligger sannolikt en förebild mot vilken avbildens äkthet kan kontrolleras. En äkta sedel känns igen på vissa inslag i bilden. Hur den än solkas i sin vandring genom människors händer och bankers sedelräknare så har den osvikliga äkthetsbevis inbyggda. Saknas de vid granskning bränns sedeln omedelbart upp.
Frågan om Adam och Evas faktiska individuella exsistens är nu en återkommande het potatis.
Skäligen sekundära diskussioner uppstår som virvlar runt en sten slängd i vattnet. Kärnan förblir i stort ignorerad. Vidlyftiga slutsatser dras: "Om Adam och Eva skall förstås bokstavligt då sopar det undan hela den evolutionära biologins insikter och kunskaper om hur världen är." (Christer Sturmark) Det gör det inte alls. Världen är en helt annan sak än den evolutionära tolkningen av den.
Den är dessutom i mångt helt annorlunda än den historiskt kristendomsbaserade tolkningen också.
Alldeles oavsett hur människans tillblivelse skedde så är det några saker som är fullständigt oemotsägbara. Det första är att människan till sin biologiska och organiska form består av element och mineral, av oorganiska material som via en organisk syntes skapat den form som på ett eller annat sätt givits biologiskt liv. Dessa material är de samma som finns i jordskorpan. Vanlig matjord har till sin sammansättning och proportionerna mellan de ingående elementen frapperande likheter med människokroppen. Människan är alltså 'av jorden'. Det är dessutom sannolikt just den röda jorden som utgör en så stor del av världens odlingsbara mark. Röd och jord är hebreiskans edom och adam. Adam är då inte ett egennamn utan en produktbeskrivning. Människan är 'adam'. Av jord.
Av jord du är, till jord skall du åter bli. Vilka vetenskapliga argument finns det mot detta? Vilka teologiska argument ifrågasätter denna biologiska riktighet? Frågor på det? Vad har ni emot 'adam' som sann beskrivning av människan? Bara ren okunnighet. Den hebreiska termen täcker hela den organiska verklighet som människan essentiellt är. Det är inte allt hon är, men det är den jordiskt betingade ramen för allt mänskligt liv.
Men även om jorden i sig kan vara full av organiskt liv i form av allt från svampar till bakterier så är det inte någonsin jorden enbart som kan 'leva'. För det krävs det en 'livgivade ande' eller en 'animerande princip', eller den biokemiska funktionalitet som aldrig existerar utanför ett redan levande system och som bara förs vidare genom dessa systems förökningsförmåga.
Eftersom det oorganiska saknar förmåga att göra sig till organisk funktion måste någon tillföra 'jorden' något. Bibeln hävdar att denna någon är den skapare som först formar matjorden och sedan blåser in livsande i leran. Att livsanden finns är det ingen annan än hjärndöda som ifrågasätter. Evolutionsförespråkarna påstår att övergången från oorganisk form till organiskt liv är en produkt av tid plus slumpartade processer. Detta postulat saknar bara en sak: bevis för att det sker. Det existerar inga oorganiska kompositer som har programvaran inbyggd för att vara ens en enda levande cell. Programmet för liv finns nämligen bara i redan existerande liv. Allting som alla levande varelser har sett av hur den faktiska världen fungerar bevisar ideligen bara ett: art föder art, aldrig annan art aldrig ny art utan bara sin egenart.
Liv som skall bestå måste antingen ha tidlöshet och evighetsmotor, eller reproduktionsförmåga. Att tillvaron är stadd i ett förlopp som i slutändan är vad man kallar för "den termiska döden," det tillstånd där ingen energi längre finns tillgänglig för något slags arbete, är heller ingen nyhet. "Världen är lagd under förgänglighet av Honom som har lagt den därunder" vet bibeln att meddela. Ingenting tyder på motsatsen. Vi lever i skenet av en strålande kärnreaktion som gradvis bränner ut sig själv, förr eller senare. Reproduktionen är därför biologisk bas för människan. Det sker från allra första början 'sexuellt'. Det som bestämmer avkomman är vad som kommer från föräldrarna: det genetiskt stabila mötet mellan x och y kromosomer. 'Föröka er och uppfyll jorden". Förutom budet att förvalta jorden är reproduktionen ett primärmandat!
Eva är det namn, den beskrivning av kvinnan som ger sig själv när hon fött fram den första levande människan efter föräldraparet, som ju själva inte bevittnat sin tillblivelse. Han av jorden kommen ser det första exemplet på däggdjurets egenartiga reproduktionsmetod: levande födare! "Chava" betyder "den som föder levande". Några frågor på det? Är människan däggdjur? Föder människan levande? Så vad har ni emot det hebreiska uttrycket 'Eva' som namn på urmodern? Bara ren och skär okunnighet.
Fanns adam och eva? Människan av idag är fortfarande adam och eva och de två är tillsammans 'människan skapad till Guds avbild'. Att alla världens makter intensivt eftersträvar att slå sönder länken mellan dem, deras skapare, och den förebild efter vilken de skulle vara avbildade är det som fyller alla media dagligen. Det är bara att koppla samman det s k syndafallet med samtidens faktiska beteende så syns den raka progressionen från då till nu. Och det är heller inte svårt att förstå att Om ägaren och skaparen fortfarande bryr sig, ja då kommer denne att agera för eller senare för att rädda sin skapelse. Denne agerade förr (Golgata) och kommer agera i morgon: ny himmel och ny jord.
"Den förste adam var en levandegjord själ, den andre Adam är en livgivande ande.." Det är vad evangeliet handlar om. Man ser inte så mycket av det i kyrkornas massiva överlagring av sanningen med det till synes religiöst oumbärliga utanverket, och därför får man inte längre klart för sig att kyrkan som borde vara en räddningsflotte på ett stormigt hav numera alltmer liknar ett strandat vrak med mer museala ambitioner än klar insikt om sitt enda existensberättigande. Som en räddningsark inför en ny dom över den ondska som överallt och endast upptar mänsklighetens fantasier.
För att dessa fantasier inte skall kollapsa måste bibeln tystas ner. Adam, ditt fikonlöv glipar, och Eva, den levandefödande har den totala rätten att vägra föda det liv som Adam sår. Han saknar självkontroll och ansvarstagande för sin sådd, och hon tar inget ansvar för den biologiska ram som gör hennes bestämning som 'levandefödare' ofrånkomlig. Eftersom hon inte vill knipa före akten har hon tillkämpat sig rätten att förneka sin biologiska bestämning. Hon förnekar sitt namn. Namnet är programet, alltid.
Adam och Eva..fanns de? De fanns, de var och de finns, men urartade. Det är den andre Adam som visar vad de kunde ha varit, men inte är.
Teddy Donobauer
"Skulle Gud ha sagt ...Nej, Gud vet att om ni bryter mot förbudet så blir ni själva som Gud och kan skilja på rätt och fel utifrån ert eget gottfinnande." Som göteborgare kan man spetsigt fråga: "gick ni på den lätte?" Jo det gjorde de, med dunder och brak. Där är vi nu. Bara ett aber. Vi vet skillnaden, men kan inte hejda oss från att göra fel. Det sa han inget om! Eftersom alla gör fel så löser vi oss från skulden genom att kalla fel rätt och rätt fel. Simsalabim!! Gör alla fel gör ingen fel, för vad som är det är rätt.
Men så är ju också spädbarnets första medvetenhet uttryckt i egendefinitionens identitetssökande och det därmed sammanhängande 'kan själv'. När den urartade människan, den från sitt ursprung lössläppta människan, upphöjer sig själv över sin Skapare blir hon fröet till sin egen undergång.
Det är sin undergång hon 'kan själv'. Inte sin räddning.
Med rättfärdighet menar jag då den färdighet till att vara rätt sorts människa som utgår ifrån förebilden. Om människan kan sägas vara skapad till Guds avbild föreligger sannolikt en förebild mot vilken avbildens äkthet kan kontrolleras. En äkta sedel känns igen på vissa inslag i bilden. Hur den än solkas i sin vandring genom människors händer och bankers sedelräknare så har den osvikliga äkthetsbevis inbyggda. Saknas de vid granskning bränns sedeln omedelbart upp.
Frågan om Adam och Evas faktiska individuella exsistens är nu en återkommande het potatis.
Skäligen sekundära diskussioner uppstår som virvlar runt en sten slängd i vattnet. Kärnan förblir i stort ignorerad. Vidlyftiga slutsatser dras: "Om Adam och Eva skall förstås bokstavligt då sopar det undan hela den evolutionära biologins insikter och kunskaper om hur världen är." (Christer Sturmark) Det gör det inte alls. Världen är en helt annan sak än den evolutionära tolkningen av den.
Den är dessutom i mångt helt annorlunda än den historiskt kristendomsbaserade tolkningen också.
Alldeles oavsett hur människans tillblivelse skedde så är det några saker som är fullständigt oemotsägbara. Det första är att människan till sin biologiska och organiska form består av element och mineral, av oorganiska material som via en organisk syntes skapat den form som på ett eller annat sätt givits biologiskt liv. Dessa material är de samma som finns i jordskorpan. Vanlig matjord har till sin sammansättning och proportionerna mellan de ingående elementen frapperande likheter med människokroppen. Människan är alltså 'av jorden'. Det är dessutom sannolikt just den röda jorden som utgör en så stor del av världens odlingsbara mark. Röd och jord är hebreiskans edom och adam. Adam är då inte ett egennamn utan en produktbeskrivning. Människan är 'adam'. Av jord.
Av jord du är, till jord skall du åter bli. Vilka vetenskapliga argument finns det mot detta? Vilka teologiska argument ifrågasätter denna biologiska riktighet? Frågor på det? Vad har ni emot 'adam' som sann beskrivning av människan? Bara ren okunnighet. Den hebreiska termen täcker hela den organiska verklighet som människan essentiellt är. Det är inte allt hon är, men det är den jordiskt betingade ramen för allt mänskligt liv.
Men även om jorden i sig kan vara full av organiskt liv i form av allt från svampar till bakterier så är det inte någonsin jorden enbart som kan 'leva'. För det krävs det en 'livgivade ande' eller en 'animerande princip', eller den biokemiska funktionalitet som aldrig existerar utanför ett redan levande system och som bara förs vidare genom dessa systems förökningsförmåga.
Eftersom det oorganiska saknar förmåga att göra sig till organisk funktion måste någon tillföra 'jorden' något. Bibeln hävdar att denna någon är den skapare som först formar matjorden och sedan blåser in livsande i leran. Att livsanden finns är det ingen annan än hjärndöda som ifrågasätter. Evolutionsförespråkarna påstår att övergången från oorganisk form till organiskt liv är en produkt av tid plus slumpartade processer. Detta postulat saknar bara en sak: bevis för att det sker. Det existerar inga oorganiska kompositer som har programvaran inbyggd för att vara ens en enda levande cell. Programmet för liv finns nämligen bara i redan existerande liv. Allting som alla levande varelser har sett av hur den faktiska världen fungerar bevisar ideligen bara ett: art föder art, aldrig annan art aldrig ny art utan bara sin egenart.
Liv som skall bestå måste antingen ha tidlöshet och evighetsmotor, eller reproduktionsförmåga. Att tillvaron är stadd i ett förlopp som i slutändan är vad man kallar för "den termiska döden," det tillstånd där ingen energi längre finns tillgänglig för något slags arbete, är heller ingen nyhet. "Världen är lagd under förgänglighet av Honom som har lagt den därunder" vet bibeln att meddela. Ingenting tyder på motsatsen. Vi lever i skenet av en strålande kärnreaktion som gradvis bränner ut sig själv, förr eller senare. Reproduktionen är därför biologisk bas för människan. Det sker från allra första början 'sexuellt'. Det som bestämmer avkomman är vad som kommer från föräldrarna: det genetiskt stabila mötet mellan x och y kromosomer. 'Föröka er och uppfyll jorden". Förutom budet att förvalta jorden är reproduktionen ett primärmandat!
Eva är det namn, den beskrivning av kvinnan som ger sig själv när hon fött fram den första levande människan efter föräldraparet, som ju själva inte bevittnat sin tillblivelse. Han av jorden kommen ser det första exemplet på däggdjurets egenartiga reproduktionsmetod: levande födare! "Chava" betyder "den som föder levande". Några frågor på det? Är människan däggdjur? Föder människan levande? Så vad har ni emot det hebreiska uttrycket 'Eva' som namn på urmodern? Bara ren och skär okunnighet.
Fanns adam och eva? Människan av idag är fortfarande adam och eva och de två är tillsammans 'människan skapad till Guds avbild'. Att alla världens makter intensivt eftersträvar att slå sönder länken mellan dem, deras skapare, och den förebild efter vilken de skulle vara avbildade är det som fyller alla media dagligen. Det är bara att koppla samman det s k syndafallet med samtidens faktiska beteende så syns den raka progressionen från då till nu. Och det är heller inte svårt att förstå att Om ägaren och skaparen fortfarande bryr sig, ja då kommer denne att agera för eller senare för att rädda sin skapelse. Denne agerade förr (Golgata) och kommer agera i morgon: ny himmel och ny jord.
"Den förste adam var en levandegjord själ, den andre Adam är en livgivande ande.." Det är vad evangeliet handlar om. Man ser inte så mycket av det i kyrkornas massiva överlagring av sanningen med det till synes religiöst oumbärliga utanverket, och därför får man inte längre klart för sig att kyrkan som borde vara en räddningsflotte på ett stormigt hav numera alltmer liknar ett strandat vrak med mer museala ambitioner än klar insikt om sitt enda existensberättigande. Som en räddningsark inför en ny dom över den ondska som överallt och endast upptar mänsklighetens fantasier.
För att dessa fantasier inte skall kollapsa måste bibeln tystas ner. Adam, ditt fikonlöv glipar, och Eva, den levandefödande har den totala rätten att vägra föda det liv som Adam sår. Han saknar självkontroll och ansvarstagande för sin sådd, och hon tar inget ansvar för den biologiska ram som gör hennes bestämning som 'levandefödare' ofrånkomlig. Eftersom hon inte vill knipa före akten har hon tillkämpat sig rätten att förneka sin biologiska bestämning. Hon förnekar sitt namn. Namnet är programet, alltid.
Adam och Eva..fanns de? De fanns, de var och de finns, men urartade. Det är den andre Adam som visar vad de kunde ha varit, men inte är.
Teddy Donobauer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)