Mer om Adam och hans fikonlöv..

Att säga att 'mannen' är en i rask takt avpolleterad företeelse är kanske inte så uppseendeväckande. Det är närmast en självklarhet att ordet "män" inte längre står för något egentligt innehåll. Det är bara en avart av människan med viss fysiologiska funktioner som gott kan ersättas av lejd arbetskraft och in vitro befruktning. Åtminstonde om man får tro de 'tempora et mores' (tidsanda och seder) som är förhärskande.

Det kan inte stickas under stol med att det beskriver en tragisk verklighet. Det faktum att när Adam som är av jorden, förlorar det av sitt egentliga väsen som är av himmelen, så blir det bara damm kvar av det som skulle vara den förvaltare som utifrån den givna förebilden, lustgården, danade hela jorden till ett sammanhängande lustfyllt 'paradeisos'.  "Av jord kommen, till jord återgiven". Först när 'Guds  ande', den som gjorde den fysiska formen levande till den specifika tvåkomponenten kropp och själ med Guds Andes liv, och därmed människa i Guds avbild, tas ifrån honom blir han i allt väsentligt åter bara ett djur i raden av djur. Men dessutom med möjligheten att bete sig långt sämre än alla djur.  Gud förde fram alla djuren för att Adam skulle namnge dem. Och för att Adam skulle inse att enda sättet att inte bara vara djur är att han förstår skillnaden mellan sig och djuren. Det är människans tragedi att det enda som håller henne till att förbli människa är hennes beroende av Guds ande. När Adam gömmer dig för Gud måste Gud sätta gränser för Adams livslängd annars kostar Adam för mycket. I Adams möjlighet till stor ädel mänsklighet ligger alltid den möjligheten latent att Guds avbild gör sig själv till egen gud. Då fnyser Gud åt Adam och beklagar resultatet av 'en gud mer än en Gud är en gud för mycket'.

Guds respekt för sin skapelse tar sig ett förunderligt uttryck: 'Härefter skall ingenting som de beslutar sig för att göra skall vara dem för svårt, låt oss därför hejda deras framfart genom att skilja dem åt genom att störa deras kommunikationsmöjligheter.' Alltså minskas möjligheten för Adams fallna släkte att så samordna sin ondska att jorden redan då går under. Men, precis som Gud befarade så har människan även där lyckats med det hon föresatt sig: att gradvis globalisera sina resurser, sin kommunikation och sin vilja att påtvinga hela skapelsen sitt herravälde. Längs det sluttande planet har vi snart nått den kritiska 'no return' punkten.

Lägg märke till att inget av vad vi kallar ondska är vad gud kallar det onda. Det vi ser som ont är bara ont i sekundär bemärkelse. Det verkligt ondas resultat alltså. Det verkligt onda, den rot till all ondska som världen inte känns vid är bara en sak: Adams flykt från Yahweh. Lika lite som Guds Ord någonsin lägger skulden för det onda i världen på  Lucifer/Draken/Belzebub/Satan lika lite kan Adam skylla ifrån sig det faktum att synden kom in i världen genom honom. Satans enda makt är att förstärka Adams flykt ifrån Gud. När Adam väl bestämt att gå sin egen väg, bjuder Satan på färdkosten och den eviga vandringstaven. Och hjälper oss att fästa blicken på allt sådant som vi har fallenhet för alltsedan fallet.

Det krävs Gud för att vara man. Det krävs inte Gud för att vara avarten. Hur skall man veta vad som är sann "man"? Jo, "Ecce Homo"! Se mannen av Nasareth. Det var om denne som orden 'se mannen' fälldes och det är den bristande förståelsen av vad det innebär som plågar världens kyrkor med den kolossala förvanskning av förebilden som uttrycker sig i det eviga barnet i moderns famn, eller den thorvaldsenska Kristusbilden, en bild av en man som aldrig hållit i en rubank eller byggt en enda dörrpost till de rum där han vill att hans egna skall vara. Den man som lade vågor till ro och fångade fiskares och hårdföra soldaters tillit har inga likheter med kyrkans förljugna bilder av honom.

Men så är ju kyrkan inte heller något galleri av hållfasta män. Vi är alla, utan undantag skenbara män.
Inte förrän Kristus fått utverka och gestalta sig själv i oss blir vi det vi kunde varit. Vägen dit är lång. Framför allt är den vägen resultat av en medveten vandring. Målet att av Adams urartade avkomma bygga 'gudsmän, väl skickade till allt gott verk är den kristna fösamlingens viktigaste arbete. Det arbetet ligger totalt nere.

Trots att det är en del av det som missionsbefallningen innebär: gör alla folk till lärjungar. Istället för det gör vi folk till matrikelförda medlemmar i en salighetsförening utan andra mål än att vara så vanliga människor som möjligt, dock med en religiös knorr. Skall Människosonen när han kommer finna tro på jorden? Vad han än finner så lär han snabbt vara på det klara med att det är nu som då: "Jag sökte efter en man att stå i bräschen i muren till stadens försvar, men jag fann ingen, säger Herren."

Adam, var är du?