'DNA' och makroevolutionen, håll andan.

The 2015 Nobel Prize in Chemistry was awarded to Tomas Lindahl, Paul Modrich, and Aziz Sancar for their work on the molecular mechanisms of DNA repair processes.^[5][6]

Det är med stigande förvåning som jag noterar den totala tystnaden om detta nobelpris i kemi och dess konsekvenser för det som sedan Charles Darwin har framhållits som varande evolutionens dominerande motor.

Den grundläggande koden, den biologiska grunden för allt liv är som numera de flesta vet den s k DNA sekvensen. Det är en liten begränsad serie proteiner som kan arrangeras i olika följder, olika långa kedjor. Detta är den informationsbas som alla organiska företeelser i hela skapelsen är byggda på. Varje art byggs efter sitt eget program. Det programmet existerar ingen annanstans än i redan levande individer av arten. Denna information byggs bara upp till en arttypisk individ under förutsättning att informationen i DNA överförs från en 'föräldraindivid' till en' avkommaindivid' på en mängd olika sinnrikt konstruerade sätt. DNA måste existera för att det skall bli individer av en viss typ. DNA åstadkommer ingenting utanför den art i vilken den alltså redan finns.

Frågan om varifrån denna oerhört informationsrika biokemiska katalog kommer kan inte besvaras av att studera DNA i sig. Hypoteserna om detta livets nyckel faller i olika kategorier. Alla har det gemensamt att inget svar i sig kan fastslås med det som man allmänt kallar 'vetenskapliga bevis'.

Hypoteserna förblir mer eller mindre sannolika gissningar. Inget mer, oavsett om man tror på Naturen, Evolutionen eller  något som hänskjuts till det utomvärldsliga, tex Gud. Konsekvenserna av vilket ursprung man anser vara det sanna skiljer sig dock radikalt åt, så det har visst värde att förstå sambandet mellan de olika hypoteserna och deras effekt på hur kunskapen om DNA sedan används på olika forskningsområden.

I den levande cellen utsätts DNA för konstant påverkan. Ideliga fel sker i strukturen, både när de är på plats och när de reproduceras. Dessa  förändringar kallas för mutationer, och all vetenskaplig forskning vet att 99.99% av dessa mutationer är skadliga för organismen.  Det är ett under att några friska individer existerar alls. Hur kommer det sig att dessa skadliga förändringar inte slår igenom fullt ut? Ja, det var detta som 2015:s nobelpris i kemi lyfte fram. Inom den levande organismen finns det förutom det DNA som kodar varje levande cell med hela organismens samlade information också andra agenter, ideliga skador möts av en armé av reparatörer. Hela tiden är all organism utsatt för angrepp, och hela tiden slåss en inre, artegen armé mot angreppen och dess effekter. Mutationer repareras i den takt som de uppstår. DNA kodar också in denna räddningsverksamhet.

När reparationen misslyckas inträffar ett av tre olika tillstånd, nu kommer några svåra ord:

1. an irreversible state of dormancy, known as senescence
2. cell suicide, also known as apoptosis or programmed cell death
3. unregulated cell division, which can lead to the formation of a tumor that is cancerous

Översatt: 1 ett sömnlikande tillstånd där cellen inte kan utföra något arbete och blir 'senildement'

                2 cellen begår självmord, programmerad celldöd, apoptosi

                3 okontrollerad celldelning som kan leda till tumörbildningar av olika slag, inte sällan dödlig                          cancer

Det som aldrig händer är att det ur en misslyckad reparation framkommer den sorts makroförändring som gör att denna art av varelse kommer i närheten av att bli en annan art. Om reparationen misslyckas skapar mutationen inte förutsättningar för nya eller andra former av liv utan enbart den existerande organsimens nedsatta funktionalitet och i förlängningen en destruktion, en degeneration av den existerande fullt funktionella organismen.

Enligt evolutioneteorin är det mutationer i DNA som orsakas av miljötryck, mattillgång, miljöpåverkan som genom det s  k naturliga urvalet isoleras och i nästa generatiuon kodar upp föräldra DNA till den nya art DNA som ger upphov till livets diversifikation.

Eftersom 99,99 % av alla mutationer är skadliga..
och eftersom antalet nödvändiga mutationer som måste inträffa samtidigt för att kunna selekteras måste påverka en stor mängd av det humana genomet för att alls ge en förändring på individbasis i avkomman, och överhuvudtaget aldrig skapar en annan art..
och eftersom reparationstrupperna eliminerar mutationerna redan när de uppkommer...

Så kan evolutionens påstådda drivkraft  med 99,99%s säkerhet avskrivas som varande en meningsfull förklaring för livets utveckling. Det som aldrig händer i den verkliga världen kan heller inte hållas för vetenskapligt sannt i någon som helst mening.
Mutationer som per definition är skadliga för organismen repareras eller dödar sin värd. De kan inte förklara positiva, avancerade nya livsformer. Framför allt kan de inte förklara samband mellan arter annat än som parallella livsformer som byggs ungefär samtidigt av samma grundmaterial.

Alla vetenskapsmän värda sitt namn vet att ur en art kommer bara samma art, den variation som arterna uppvisar är inte en produkt av mutationerna utan av att organismen i sig håller grundinformationen så intakt, trots mutatiuonerna, att dess genetiska mångfald kan formas efter den miljö som organsimen lever i. Om miljötrycket ökar  negativt uppstår inga nya arter,  de gamla dör ut.

Så vitt jag förstår har samtidens vetenskap för alltid slagit undan fötterna på den "primus motor" som Charles Darwin en gång torgförde med så stor framgång.  Om denna insikts spridning hör vi ännu väldigt lite. Men det kommer säkert..

Peterstol och Petersplats. Katolska myter..

En av den katolska kyrkans mest påfallande mytbildningar  handlar om att det från aposteln Petrus skulle ha förekommit en rakt nedstigande obruten linje av handpåläggningar från Påve till Påve. En handpåläggning som skulle garantera att det som Jesus givit åt Petrus nu med säkerhet placerats i den nuvarande påven och verifierar hans mandat som den kristna kyrkans överhuvud och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden.

Den som kan sin bibel vet med säkerhet att Petrus har en framträdande plats i urkyrkan. Men ingen mer framträdande plats än apostlarna i gemen. Och framför allt vet man då att Petrus hade en specifik roll: den att fullborda kallelsen att predika Kristus för det judiska folket.  Den apostel som hade uppdragit att föra det till 'hedningarna' var inte Petrus, utan Paulus.

Petrus var den som förnekade Kristus inför dem som undrade om inte Petrus var 'en av dem'. Det var Petrus som ideligen gick emot de klara befallningar som Jesus givit. Det var Petrus som blev tillrättavisad av Paulus när evangeliet inte fick förmedlas fritt från tvånget att också vara 'judiskt'.

Enligt en sentida legend, skapad av litterära föreställningar men alldeles utan faktagrund, skall Petrus ha rest till Rom. Förföljelse skall ha utbrutit mot den judiska sekt som kyrkan ansågs vara, Petrus skall ha lämnat Rom, men på väg bort mött den uppståndne Jesus som sägs ha varit på väg in i Rom, för att där korsfästas igen. Petrus ska ha frågat Quo Vadis? (Vart går du) Och när han fick svaret vänt om och sedan korsfästs, möjligen upp och ner, i Rom.

Nå varifrån kommer dessa fantastiska uppgifter? Från en dokumentation  som kallas de "pseudo-isadoriska" skrifterna från  900talet EFTER Kristus. Dvs nära tusen år efter Petrus död. Var dog Petrus? I varje fall inte i Rom.

Vem av apostlarna hade 'de oomskurnas väl lagt på sin tjänst?' Paulus. Vem var någonsin på besök i Rom? Paulus. Vem skrev brevet till församlingen i Rom? Paulus. Vem ville vara med i den andliga skörden i Rom? Paulus.

Så varför är inte Paulus den förste påven? För att det ännu tog fler hundra år innan någon ens kom på tanken att kyrkan skulle ha ett sådant ämbete, en sådan galjonsfigur, en sådan ställföreträdare för den kristnas församlingens enda överhuvud, Kristus själv.

Tolkade  hans samtid hans uppträdande och uppgift som särskild eller annorlunda än någon annan apostels? Ingalunda. Hade han själv ett enda påstående om att han skulle ha ansett sig vara speciell? Han skrev två brev... inte en susning om särställning. I ett av sina brev gör han gällande att han betraktar Paulus skrifter som jämställda med det övriga av Guds heliga ord. Ord som vissa människor förvanskar, sig själva till betydande men.  Det säger han inte om sina egna.. fast hans brev är lika mycket en del av den heliga skrift som Pauli skrifter.

Att  en särskild apostolisk påvlig välsignelse skulle vare sig ha funnits eller kunnat förmedlas vidare faller på sin orimlighet. Alla apostlarna la händer på människor till välsignelse: blev alla beklädda med påvlig status? De flesta påvar, så vitt jag vet alla, har dött INNAN en ny påve valts. Varför behöva välja en påve när det borde ha kunnats ordna med successionen medan den förre levde? Eller har de redan döda påvarna lagt händer på den levande kardinal som sedan blev deras ersättare och efterföljare?

Påven kan vara en skurk, har så varit under många tider, påven kan vara en varmt troende kristen, fångad i en roll och ett gyllene fängelse. Påven kan förtjäna respekt som chef för en stor och mäktig organisation med makt att döda vem de vill var som helst i världen. Men kan också ses som en garanti för kvinnors lidande under patriarkatet. Kan ses som direkt ansvarig för den celibatära läran och dess onaturliga sexualsyn som lett till miljoner övergrepp på kvinnor och barn av perverterade präster.

Men påven är aldrig mer än människa. Varje anspråk på att vara Jesu Kristi ställföreträdare, att vara fullkomligt höjd över motsägelse och missuppfattning, höjd över villfarelse eller makthunger, är en direkt motsägelse av Guds ord: I alla stycken felar vi ju alla. Utan undantag.

Att följa efter till 'Rom' är att abdikera från all sund bibelläsning, och tillika ett övergivande av den Helige Ande vars uppgift det är att 'lära oss att hålla allt vad Kristus har befallt oss.' Kristus! Inte den romersk-katolska kyrkan.


Vill någon läsa  vad den Ortodoxa kyrkan anser om Roms anspråk går det utmärkt: http://www.oodegr.co/english/papismos/dogma/petros_rwmi1.htm

Roms anspråk som moderkyrka åt alla är en myt, en lögn och ett folkbedrägeri utan motstycke.

Teddy Donobauer

Nej, alla vägar bär inte till Rom.

Rubrikerna är många.
"Ulf Ekman har konverterat till den romersk-katolska kyrkan."
"Den nye påven är en sann Fransiscus,"
"Påven kommer till Sverige i höst."
"Många svenska präster lutar mot Rom.."

Rom anser att bibeltolkningen i enlighet med den egna tradition som finns inom den romerska kyrkan är tillförlitlig och att dess tolkning inte är en förvanskning från det ursprungliga budskapet utan den andliga evolutionen av den.
Det med ensamrätt i kraft av en teologisk konstruktion om Påveämbetets ofelbarhet. Det Rom säger, är sanning. Punkt

Moderkyrkan kallar alla sina avfälliga barn, det vill säga alla de andra hundratals miljonerna av troende som inte är katoliker, att krypa tillbaka in i modersfamnen, att ta emot den generösa nåd som kyrkan erbjuder och upphöra att stå emot GUD. För det är bara hos Rom som Gud verkligen talar. Allt utanför kyrkan är kätteri och avfällighet.

Mariakulten är en integrerad del av Moderskyrkan, utan den skulle den katolska kyrkan kollapsa.
Men Mariakulten, modersmyten, är ett täckelse för flykten från Fadern. När Fadern kastrerats till förmån för den ömma modern gör sedan sönerna vad de vill med arvet.

Det eviga Jesusbarnet som aldrig växer upp, som är evigt förpassat till moderns knä är så vekt och klent att det måste ha en ställföreträdare, som  i sin person gör anspråk på att vara bärare av alla de titlar som enbart tillkommer Jesus själv. Påvedömet i sig är med andra ord en annan gud, den som kan denna maktutövnings historia kan bara dra slutsatsen är det är ett ständigt och återkommande brott mot det första budet: 'Du skall inga andra Gudar ha mig förutan.'

Den evigt lidande, korsfäste men aldrig uppståndne är en annan subtil förvanskning. Den uppståndne är den som är verksam i sin kyrka genom sin Ande, den enbart korsfäste gör ingenting alls, han behöver kyrkan som sin ersättare. Romkyrkans anspråk är att utanför henne finns ingen sann kyrka, och utanför den sanna kyrkan finns ingen frälsning. Det är alltså inte Gud som sänder sin son som räddar, utan det är kyrkan som genom sina verk frälsar. Ett fint ord för den föreställningen är 'ekklesiolatri', dvs kyrkan som avgud. Kyrkans heliga mysterier, dvs 'sakramenten' är dess  frälsningsverktyg. Det enda som kallas 'mysterion' dvs 'sacramentum', i bibeln är detta: den hemlighet som innebär att Gud har kommit i kötts gestalt och genom den andliga pånyttfödelsen tar sin boning i de troende. Varken dop, nattvard, etc kallas någonsin för ett 'mysterium' i biblen. Det hindrar inte Rom från att modfifiera och avika från den tro som är en gång för alla given åt de heliga.'

'Kyrkan' är inte betjänt av att dess medlemmar kan sin bibel. Den är betjänt av de kan de delar av bibeln som kyrkan filtrerat ut åt dem och tacknämligt  tolkar 'rätt' åt dem. Vilket gör att Den Helige Ande som inspirerat skrifterna inte har det tolkningsföreträde som med rätta tillkommer författaren utan fastmer ersätts av 'kyrkans' maktgremium. Då ligger fältet fritt att skapa hundratals dogmer som alla tilldelas status i par med Jesu egna ord, dogmer som dessutom direkt motsäger vad som redan är skrivet.

'Du skall inte förtära blodet, för i blodet är livet, och det livet tillhör Gud.' I Guds, Faderns Sonens och den Helige Andes Ord är det den största styggelse att förtära blodet. Den katolska läran om ' transsubstantiationen' lär att vid prästens ord  förvandlas nattvardens vin och bröd till sannskyldigt Jesu kött och blod. Nattvardsfirandet är därmed minst förbjuden förtäring eller  som värst religiös kannibalism.  Nattvardsteologin kör med andra ord över det som står skrivet och ersätter det med en mysterikults handlingar, ett veritabelt trollerinummer. Ingen troende i urkyrkan ansåg sig fira nattvard på det viset. Denna nattvardssyn är en produkt av kyrkans lära, inte av Guds ord.

Exemplen kan göras hur många som helst. För att sälla mig till Rom måste jag sluta tro att bibeln är Guds ord, och börja tro att bara kyrkans läror rätt förstår bibeln.  Jag måste sluta tro att Jesus erbjuder frälsningen och barnaskapet genom andlig pånyttfödelse den 'kyrkan' förutan. Jag måste börja tro att den som inte har sitt godkännade av denna 'kyrka' kommer till helvetet, oavsett vad den människan är i Guds ögon. Jag måste acceptera att det avslutade och evigt effektfulla offer Jesus fullbordade på Golgata måste upprepas var gång man firar mässan. et al et al

Under tusentals år har Rom gjort anspråk på att ha rätt att döda de som ifrågasätter Rom. Den makten har begränsats av tidernas nya ordningar i omvärlden. då gör hon som gör anspråk på att vara den evigt öföränderliga  helomvändning i taktik, men inte i syfte. Idag vänder hon kuttingen och erbjuder sin generösa barm och pjåskar med sina avfälliga barn, ger dem vad religöst ögongodis de kan sukta efter och ' visar sig' storsint.  För att sedan hon slutit dem i sin famn kväva dem.

Vi blev av den helige Ande varnade för allt det som Rom står för.  I skrifterna! Som Rom alltså använder för att legitimera vad som skrifterna själva förbjuder. När det passande bibelordet finns förstås, annars hävdar man sin andliga tradition som garant för tolkningens gudomliga sanktion.

Skall människosonen, när han kommer finna tro på jorden? Han frågar inte efter en kyrka, han frågar efter den tro som låter Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare.
Inte den tro som en gång för alla givits åt de heliga, men väl den tro som genom 'Kyrkans' förvandlingsnummer erbjuds oss istället.

Min väg bär inte till Rom. Det skulle för mig vara ett övergivande av de friska källorna till förmån för ett nersölat och giftigt flöde. Att följa i spåren av dem som övergivit Jesus och nu springer efter hans mamma skulle vara liktydigt med att ha börjat i Anden och sluta i köttet.


Teddy Donobauer