Tema: ’Kreationistiska irrläror’
När så många så ofta sparkar på en död hund måste man fråga sig:varför? Ideligen omtalas i svensk press vilken fara de så kallade ’kreationisterna’ lär vara. Men ingen redovisar någonsin ärligt vad det är dessa förkättrade människor tror. Eller varför det är så många som trots den totala hegemonin för den evolutionistiska världsbilden inte är övertygade.
Den mänskliga rasen i sin nuvarande observerande författning har existerat i något tiotusental år. Homo sapiens innehåller visserligen inte enbart människor som både ser och observerar vad de ser men ett överväldigande antal människor är både sapiens och observans. Hur många människor som hittills levt känner jag inte till men några miljarder är det. Och dessa miljarder människor har under minst tiotusen år levt mitt i en oändligt fertil värld och upplevt millioner och åter millioner födslar. Utan ett enda undantag har de observerat en enda verklighet.: ur en art kommer bara en artfrände. Aldrig någonsin har en ny art, genetiskt väsenskild från sitt upphov, fötts eller på annat sätt frambringats. Evolution från en art till en annan har aldrig observerats. Det som ingen någonsin har sett, det som ingen lyckats visa kunna ske, vare sig i naturen eller i ett laboratorium eller planerad avsiktlig experimentell avel på annat sätt, har heller inte skett.
Forskares favorit är Drosophila, den lilla snabbavlade bananflugan. Den har utsatts för experiment och mutationer på millioner sätt under ett stort antal ’brain hours’ och vad har experimenten visat? Att art föder art. Att mutationer till 99.99% är negativa, och att slumrande egenskaper kan lockas fram under kontrollerade omständigheter. Men ingenting av allt detta har lett fram ens till rudimentet för nya arter. Var är djurrättsaktivisterna när kusin Drosophila offras på ’vetenskapens’ bord?
Sålunda baseras kreationisters skepsis om arternas uppkomst på sund observation och sunt förnuft. Och i inte ringa mån på det faktiska förhållandet att de verktyg som evolutionen skall ha till sitt förfogande inte producerar vad de förväntas göra. Mutationer förekommer. Men vad åstadkommer de? I virusvärlden åstadkommer de att dessa organismer blir oåtkomliga för alla vapen emot dem, det medför att de dödar de organismer i vilka de har sitt liv och de förstör därmed basen för sin egen existens. Är det utveckling? Det kan lika gärna vara bevis för avveckling och sönderfall. Terminologin bestäms av det på förhand valda tolkningsparadigmet. Anser man att evolutionen är bevisad så kallar man det utveckling, anser man inte det är man i sin fulla rätt att kalla det bevis på sönderfall. Men tyvärr kallas man då för bakåtsträvare, fundamentalistisk idiot eller rent av villolärare.
Om evolutionen reagerar på förändringar i miljön varför har då älgar inga airbags? Igelkottar inga pansarnaglar som punkterar bildäck? Svaret är lika fantastiskt som oåtkomligt för rationellt ifrågasättande: förändringar anses ske så långsamt att de inte kan inrymmas i ’tiotusentals år’ utan måste ses över ’årmiljoners’ förlopp. Aha, den förklarande dynamiken är tiden. Om vi bara låter älgar utsättas för bilar tillräckligt länge kommer det med tiden att utvecklas älgar som inte skadas av bilar. (Airbags är tveklöst en god egenskap att förvärva under miljötryck! Och biologin har gott om airbags i redan existerande system.) Så varje ifrågasättande av metoden Miljöurval möts med hänvisning till något annat icke observerbart: Tid. Icke mätbar för den homo observans som nu finns. Nåväl: när teologen anför Gud som orsak till något är det ett ’trossteg’, när biologen anför en annan storhet som icke låter sig kontrolleras är det varken mer eller mindre än tro det heller. En del seriösa forskare medger det, men de kommer sällan till medias uppmärksamhet.
Så två icke i laboratorium observerbara storheter anses vara evolutionens motorer. Tiden och det naturliga urvalet. ( I labb sker kontrollerade processer.. inte slumpartade i naturlig mening.)
I den observerbara tiden och rummet sker ingen evolution från art till art. Väl sker viss utveckling av latenta egenskaper inom arterna. Men från art till ny art går denna utveckling aldrig annat än i tolkarnas uppsatser.
Vad är då utdöda hominider om de inte är bevis på människans utveckling från art till ny art?
De representerar sannolikt icke livsdugliga, icke reproduktiva och icke miljöanpassade återvändsgränder av befintliga mångfalder. Antalet arter ökar inte på jorden utan minskar. Det skapas inte fler, fler försvinner. Jorden går mot sin termiska död inte mot alltmer liv.
Kreationister tror att naturens ordningar är resultatet av en större intelligens arbete. Märk väl de tror detta. Men de som företräder den populärvetenskapliga myten om evolutionen hävdar att de ’vet’ hur det som ingen sett hända händer. De förra medger att de tror.. de senare hävdar att deras ståndpunkt är vetenskaplig och därför absolut sann. De förra är betydligt ärligare än de senare.
Men nu kan vi ju bevisa att liv kan skapas genom att kombinera egenskaper ur olika DNA i nya befruktningar? Javisst kan vi. Men det är ju för att vi har lärt oss den oerhörda komplexiteten som redan finns. Och när vi har gjort detta har vi bara kopierat processer som redan finns. Kopierat märk väl! Att vi sedan berömmer dem som duktigt kan kopiera vad någon annan redan gjort före dem, är lika märkvärdigt som att en del gillar att ölstinnt skråla på karaokebaren. Världen faller i beundran för en kopiator och ger den nobelpris men skakar på huvudet åt den självklara insikten att det skulle kunna finnas en skapare som hittade på alltihop först.
Att vi kan så mycket om världen beror ju på de gåvor av förstånd och insikt som kommer av att vi är skapade till Guds avbild. Och den intelligens vi fått är oerhört imponerande, till och med Gud fruktar den. Den används nämligen så ofta så påtagligt illa.
Vad är då en irrlära? Att försäkra människor att det som ingen under tiotusentals års observation har sett hända ändå händer kallas idag oblygt för ’vetenskap’. Det enda som behövs för att gå från krabba till (musikgruppen) Abba är Tid plus Energi Plus Miljö.? Men den tron förutsätter en godtrogenhet visavi vetenskapens teoribilding och okunnighet om hur naturen är funtad av ett slag som inte i något stycke står dem efter som envisas med att hävda att jorden är platt.
DNA är levande information. Biologiska informationssystem finns inte någonstans utanför de organismer som bär dem. Informationen skapar inte liv, den finns alltid och enbart i redan skapat liv. Information skapar sig inte själv i vår värld. Den skrivs av någon som har tänkt. Minsta slumpmässiga användning av information förvandlar allt till nonsens eller till blå datorskärm med försmädlig information om systemkrasch. Det vet varenda informerad människa. Men evolutionsbiologin påtvingar oss som absolut sanning: ’informationsbärande system uppstår ur slump plus tid plus otyglad energi plus oorganisk materia’. Men ingen har sett det hända. Det som inte synes ske kan med normalt språkbruk inte heller vara vetenskap. Att kalla evolutionsteorin för vetenskap är ’nyspråk’. Ett beprövat ord har fått helt ny innebörd.
Alla vet att bröd inte bakar sig självt. Alla vet att det enda som kommer ur tid plus materia plus slump och naturliga processer är plåtskrot i skogen, inte nya bilar på gården.
Sen vet de flesta en sak till: de flesta människor vi mött är inte tillräckligt intelligenta för att tänka sig en högre intelligens än sin egen. Det är därför som de inte skulle upptäcka en eventuell skapares närvaro i skapelsen, lika lite som man väntar sig att finna bagaren i sitt bröd. Men den som vet att bröd inte bakar sig själv av någon i mjölet inneboende benägenhet att vilja bli fralla, tror heller inte att den millionfalt informationsbärande naturen är en produkt av tanklös materia.
Vad är det för irrlära i den skepsisen? Det är närmast sunt förnuft att inte tro på evolutionsläran som svar på frågan om hur livet och dess mångfald blivit till. Att det sedan finns galenpannor som vill upphöja sin version av kreationstro till vetenskap är en helt annan problematik. Men de må vara förlåtna. Prejudikatet att göra vetenskap av en obevisad tro har redan skapats av evolutionslärans förespråkare. Och de har statsanslagen för all forskning och informationsspridning på sin sida.
Men varför sparkar de på den döda hunden? Den är kanske inte död nog, eller den har kanske ännu levande loppor i pälsen som livnär sig på liket, och dessutom har många ’döda’ hundar tiotusentals anhängare som i sund skepsis anser att de som sparkar har en större bevisbörda än de som företräder den uppfattning som det så ofta sparkas på.
Teddy Donobauer
Oförskämt skeptisk homo observans
