Vårt behov av att ha kontroll, skenbar eller verklig, medför att allt måste underordna sig denna drift att genom att sätta namn på saker locka oss att tro att det vi kan namnge det kan vi också förfoga över. Från denna mänskliga grundaktivitet finns inga undantag. Således drabbas även Gud av denna obändiga iver att katalogiseras och förstås. Och genom att visualisera Gud kan Gud sättas bakom lås och bom. Lejonet blir tämjt.
Så hur tänker vi om Gud? Hur skall jag förstå Gud? Är det ens rimligen möjligt? Är det ens tillåtet att försöka? Vi har kraftfulla förmaningar oss givna att orientera oss utifrån. 2 Mos 20:3-7
"Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.
Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud. Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn."
Detta det första budet är utan tvekan det största och ett brott mot det leder till de mest ödesdigra konsekvenser för människan. Hon som är satt i Guds skapelse som förvaltare men som när den överträder detta påbud blir skapelsens förgörare. Förvaltarskapet förutsätter en relation till uppdragsgivaren och ägaren av det som skall förvaltas. Om vi skaffar oss en annan Gud än den Gud som är har grundbulten i tillvaron rubbats ur sitt läge och all byggnation blir ett sammanstörtande tempel.
I våra dagar hör man allt oftare det sägas "att Gud är bortom alla våra ord". Det är i en mening sant. Alla våra beskrivande ord om Gud kan aldrig mer än röra vid Guds periferi och vår fattigdom på den punkten kommer sig av att vi försöker beskriva någots utsida medan vi är inlåsta på insidan. Det är som om man föddes i en ambulans och försöker sig på att beskriva dess utansida utan att någonsin ha lämnat den eller sett någon annan ambulans. Beskrivningen blir bristfällig.
Men uttrycket används också i en annan och mycket farligare mening. "Eftersom Gud är bortom alla ord, skall alla ord om Gud ignoreras och istället skall vi bilda oss en uppfattning om Gud utifrån den enda egenskap som Gud har: kärlek." De som så talar om Gud har med en axelryckning också alltid övergivit hela Guds ord. Bara det av dem själva valda paradigmet återstår när de talar om Gud, vilket de följaktligen bara gör undantagsvis. Framför allt måste de tillstå att den definition av kärlek som de tillämpar inte heller den skall fastläggas av det som är skrivet. Man söker en fasthet för gudsbegreppet i en kvicksand.
Ofta har jag påpekat att vi inte kan ställa oss utanför Gud och 'objektivt' bedöma Gud. Inför Gud är vi inordnade och underordnade subjekt. Att ett objektivt förhållande till Gud skulle vara möjligt stupar på den orimligheten att det skapade kunde vara skaparens läromästare. Och därför gör hela bibeln genom alla sina sekreterare samma observation: Gud är och vårt varande är en blek återspegling av detta det eviga varandet.
Mitt sökande efter vem jag är är ju en direkt konsekvens av att jag har förlorat mig själv när jag är utan Gud i tillvaron. Denna förunderliga begäran efter att få möta Gud på ett jämlikt plan är omöjlig. Job brottas länge och mycket med den frågan. Och svaret blir sent omsider att Job har hört talas om utkanten på allt Guds verk och har sett en skymt av Gud men kommer till insikt att ingen människa kan förhandla med Gud som om Gud bara vore en människolik annan.
Vi kommer till Gud som Guds skapelser och som guds subjekt, som undersåtar, inte skolkamrater.
Gud förstår väl vårt dilemma. Därför säger han å ena sidan att ingen kan se Gud och leva. Och å andra sidan uppenbarar Gud sig i en mängd demonstrationer där hans osynliga egenskaper och eviga karaktär ideligen framställs i jordisk klartext. Vid varenda sådan demonstration rycker det genast i människan att nu konkretisera detta möte i en fasthållbar form. Man bygger altare, man reser minnestoder, man vill bygga tabernakel. Människan vill permanenta det immanenta. Gud kommer och går in och ut ur sin skapelse allt medan hela skapelsen är i hans kupade hand. Han kommer alltid i människans formspråk. Från nyfött barn till korsfäst brottsling. Från förstfödd son till den som har givits all makt i himmelen och på jorden. "Närmare oss står en som är oss närmare än en broder."
Sonen kommer för att göra Faden känd. "Den som har sett mig har sett allt det som en människa kan lära känna av Gud." Lägg till: medan hon lever i denna skapelse och innan hon får det nya liv som kan se Gud utan att dö. Att lära känna Gud görs alltså konsekvent genom att lära känna Gud och den som Gus har sänt. Men ändå har vi en varning mot att göra oss en gudsbid av Jesus sådan han var under sitt jordeliv. "Om vi än kände Jesus efter köttet, så gör vi inte det mera." Så hur känner vi Gud alls? Efter Guds kungjorda egenskaper, där kärlek är en av många. Vår Gudsbild omfattar alla Guds egenskaper sådana de är beskrivna i Guds ord. Summan av Guds egenskaper sammanslutna i Guds ord är också alla de egenskaper som finns hos Yehoshua, Jesus.
"Vi får ha vilken bild vi vill om Gud. så länge vi minns att det bara är vår bild av Gud" Vad vi under inga omständigheter får göra är att sätta likhetstecken mellan Gud och gudsbild. Under livets gång hinner vi med att ha många olika föreställningar om Gud, de är alla tillåtna som en del av en pågående uppenbarelse. Vi är aldrig färdiga med att förstå Gud och det är närmast sanningen att säga att så fort jag tror mig ha fattat Gud så sker en förvandlig i den senaste Gudsbilden. Det är som om jag just har fattat en fjärilspuppa men just då bryter den sig ur sin form och blir något oändligt skönare än puppan.
Så hur bygger jag upp en hållbar Gudsbild? (Alarmklockorna ringer! Är vi där nu igen? Vi ger Gud form och legitimitet genom våra handlingar?)
Lär känna Jesus Kristus i hela skrifterna och du kommer nära Guds mantelfåll. Knäböj där och bli stilla, låt Gud vara den han Är om än det medför att hela världen förövrigt förefaller bestå av lögnare.
Den som 'ser Sonen har sett Fadern, och den som har Sonen har Fadern'. Inte enbart som en extern bild att efterlikna, för att inte säga efterapa, utan som en resident närvaro i oss, som , oss jälva obemörkt, är i färd med att göra oss Kristus lika. Så blir vi i världen vad Han själv var. Guds ord som tog sin boning mitt ibland oss.
Svårigheten att tillbe en osynlig gud är uppenbar. Därför plågas Guds folk av sina avguderier i generation efter generation. Gud har gjort det omöjligt för köttet att tillbe Gud. Gud vill ha tillbedjare som tillber i Ande och Sanning. Inte efter vad köttet ser, hör, kan ta på och förnimma.
Du skall inte göra dig någon avbild av något som finns i skapelsen för att sedan tillbedja det. Det är religionens suveräna domän. Men inte trons. Man kan vara troende medan man är omgärdad av religionens bilder, ikoner och mer eller mindre smaklösa avbildningar av död och lidande. Men det är den tomma gravens bild som öppnar ögonen för trons hemlighet.
Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Ser du det? Då har du en Gudsbild som bär.
Detta det första budet är utan tvekan det största och ett brott mot det leder till de mest ödesdigra konsekvenser för människan. Hon som är satt i Guds skapelse som förvaltare men som när den överträder detta påbud blir skapelsens förgörare. Förvaltarskapet förutsätter en relation till uppdragsgivaren och ägaren av det som skall förvaltas. Om vi skaffar oss en annan Gud än den Gud som är har grundbulten i tillvaron rubbats ur sitt läge och all byggnation blir ett sammanstörtande tempel.
I våra dagar hör man allt oftare det sägas "att Gud är bortom alla våra ord". Det är i en mening sant. Alla våra beskrivande ord om Gud kan aldrig mer än röra vid Guds periferi och vår fattigdom på den punkten kommer sig av att vi försöker beskriva någots utsida medan vi är inlåsta på insidan. Det är som om man föddes i en ambulans och försöker sig på att beskriva dess utansida utan att någonsin ha lämnat den eller sett någon annan ambulans. Beskrivningen blir bristfällig.
Men uttrycket används också i en annan och mycket farligare mening. "Eftersom Gud är bortom alla ord, skall alla ord om Gud ignoreras och istället skall vi bilda oss en uppfattning om Gud utifrån den enda egenskap som Gud har: kärlek." De som så talar om Gud har med en axelryckning också alltid övergivit hela Guds ord. Bara det av dem själva valda paradigmet återstår när de talar om Gud, vilket de följaktligen bara gör undantagsvis. Framför allt måste de tillstå att den definition av kärlek som de tillämpar inte heller den skall fastläggas av det som är skrivet. Man söker en fasthet för gudsbegreppet i en kvicksand.
Ofta har jag påpekat att vi inte kan ställa oss utanför Gud och 'objektivt' bedöma Gud. Inför Gud är vi inordnade och underordnade subjekt. Att ett objektivt förhållande till Gud skulle vara möjligt stupar på den orimligheten att det skapade kunde vara skaparens läromästare. Och därför gör hela bibeln genom alla sina sekreterare samma observation: Gud är och vårt varande är en blek återspegling av detta det eviga varandet.
Mitt sökande efter vem jag är är ju en direkt konsekvens av att jag har förlorat mig själv när jag är utan Gud i tillvaron. Denna förunderliga begäran efter att få möta Gud på ett jämlikt plan är omöjlig. Job brottas länge och mycket med den frågan. Och svaret blir sent omsider att Job har hört talas om utkanten på allt Guds verk och har sett en skymt av Gud men kommer till insikt att ingen människa kan förhandla med Gud som om Gud bara vore en människolik annan.
Vi kommer till Gud som Guds skapelser och som guds subjekt, som undersåtar, inte skolkamrater.
Gud förstår väl vårt dilemma. Därför säger han å ena sidan att ingen kan se Gud och leva. Och å andra sidan uppenbarar Gud sig i en mängd demonstrationer där hans osynliga egenskaper och eviga karaktär ideligen framställs i jordisk klartext. Vid varenda sådan demonstration rycker det genast i människan att nu konkretisera detta möte i en fasthållbar form. Man bygger altare, man reser minnestoder, man vill bygga tabernakel. Människan vill permanenta det immanenta. Gud kommer och går in och ut ur sin skapelse allt medan hela skapelsen är i hans kupade hand. Han kommer alltid i människans formspråk. Från nyfött barn till korsfäst brottsling. Från förstfödd son till den som har givits all makt i himmelen och på jorden. "Närmare oss står en som är oss närmare än en broder."
Sonen kommer för att göra Faden känd. "Den som har sett mig har sett allt det som en människa kan lära känna av Gud." Lägg till: medan hon lever i denna skapelse och innan hon får det nya liv som kan se Gud utan att dö. Att lära känna Gud görs alltså konsekvent genom att lära känna Gud och den som Gus har sänt. Men ändå har vi en varning mot att göra oss en gudsbid av Jesus sådan han var under sitt jordeliv. "Om vi än kände Jesus efter köttet, så gör vi inte det mera." Så hur känner vi Gud alls? Efter Guds kungjorda egenskaper, där kärlek är en av många. Vår Gudsbild omfattar alla Guds egenskaper sådana de är beskrivna i Guds ord. Summan av Guds egenskaper sammanslutna i Guds ord är också alla de egenskaper som finns hos Yehoshua, Jesus.
"Vi får ha vilken bild vi vill om Gud. så länge vi minns att det bara är vår bild av Gud" Vad vi under inga omständigheter får göra är att sätta likhetstecken mellan Gud och gudsbild. Under livets gång hinner vi med att ha många olika föreställningar om Gud, de är alla tillåtna som en del av en pågående uppenbarelse. Vi är aldrig färdiga med att förstå Gud och det är närmast sanningen att säga att så fort jag tror mig ha fattat Gud så sker en förvandlig i den senaste Gudsbilden. Det är som om jag just har fattat en fjärilspuppa men just då bryter den sig ur sin form och blir något oändligt skönare än puppan.
Så hur bygger jag upp en hållbar Gudsbild? (Alarmklockorna ringer! Är vi där nu igen? Vi ger Gud form och legitimitet genom våra handlingar?)
Lär känna Jesus Kristus i hela skrifterna och du kommer nära Guds mantelfåll. Knäböj där och bli stilla, låt Gud vara den han Är om än det medför att hela världen förövrigt förefaller bestå av lögnare.
Den som 'ser Sonen har sett Fadern, och den som har Sonen har Fadern'. Inte enbart som en extern bild att efterlikna, för att inte säga efterapa, utan som en resident närvaro i oss, som , oss jälva obemörkt, är i färd med att göra oss Kristus lika. Så blir vi i världen vad Han själv var. Guds ord som tog sin boning mitt ibland oss.
Svårigheten att tillbe en osynlig gud är uppenbar. Därför plågas Guds folk av sina avguderier i generation efter generation. Gud har gjort det omöjligt för köttet att tillbe Gud. Gud vill ha tillbedjare som tillber i Ande och Sanning. Inte efter vad köttet ser, hör, kan ta på och förnimma.
Du skall inte göra dig någon avbild av något som finns i skapelsen för att sedan tillbedja det. Det är religionens suveräna domän. Men inte trons. Man kan vara troende medan man är omgärdad av religionens bilder, ikoner och mer eller mindre smaklösa avbildningar av död och lidande. Men det är den tomma gravens bild som öppnar ögonen för trons hemlighet.
Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Ser du det? Då har du en Gudsbild som bär.
