”Jag
är den förste och den siste, förutom mig finns ingen”.
Jesaja 44:6-8 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
6 Så
säger Herren, Israels Kung,
och hans Återlösare,
Herren Sebaot:
Jag är den förste, och jag är den siste.
Utom mig finns ingen Gud.
7 Vem är som jag?
Låt honom berätta och lägga fram
för mig vad som har hänt
sedan jag insatte folket för evigt,
och berätta vad som ska komma
i framtiden.
8 Var inte rädda eller förskräckta.
Har jag inte låtit er höra om det
och förkunnat det
för länge sedan?
Ni är mina vittnen.
Finns det någon annan Gud än jag?
Nej, det finns ingen annan klippa,
jag vet ingen.
och hans Återlösare,
Herren Sebaot:
Jag är den förste, och jag är den siste.
Utom mig finns ingen Gud.
7 Vem är som jag?
Låt honom berätta och lägga fram
för mig vad som har hänt
sedan jag insatte folket för evigt,
och berätta vad som ska komma
i framtiden.
8 Var inte rädda eller förskräckta.
Har jag inte låtit er höra om det
och förkunnat det
för länge sedan?
Ni är mina vittnen.
Finns det någon annan Gud än jag?
Nej, det finns ingen annan klippa,
jag vet ingen.
Hur
föreställer du dig Gud? Vilken bild har du gjort dig av Gud, och
varifrån hämtar du underlaget för din gudsbild. Det finns några
olika möjliga svar på hur synen på Gud formas och några olika
huvudspår för detta lösa uttryck ”Gudsbild”. Konsekvenserna av
vår syn syns sällan ’rakt framifrån” s a s. Det är först när
vi drar ut vår tanke till logiska slutledningar som det visar sig
hurudan vår Gudsbild är beskaffad.
Den nutida, moderna, inställningen är given: var och en får tro som den vill och göra sig vilka bilder som helst. Gud är tolerant nog att acceptera alla synsätt, för det viktiga är ju att vi tror att gud finns. (skrev det med liten bokstav för att markera att denna gud är då inte längre Gud i sig utan bara gud i din tanke.) Vad en tänkt Gud kan åstadkomma och eventuellt faktiskt tycker och tänker är ointressant för dessa ”auto-teologer” som skapar gud utifrån sin egen förebild. Redan här uppstår en våldsam kollision mellan gudsbilden och Gud. Det är nämligen ett kategoriskt imperativ, en absolut tvingande nödvändighet att utgångspunkten är entydig:
Den nutida, moderna, inställningen är given: var och en får tro som den vill och göra sig vilka bilder som helst. Gud är tolerant nog att acceptera alla synsätt, för det viktiga är ju att vi tror att gud finns. (skrev det med liten bokstav för att markera att denna gud är då inte längre Gud i sig utan bara gud i din tanke.) Vad en tänkt Gud kan åstadkomma och eventuellt faktiskt tycker och tänker är ointressant för dessa ”auto-teologer” som skapar gud utifrån sin egen förebild. Redan här uppstår en våldsam kollision mellan gudsbilden och Gud. Det är nämligen ett kategoriskt imperativ, en absolut tvingande nödvändighet att utgångspunkten är entydig:
”Jag
är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land,
ur träldomshuset.
Du
ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.
Du
ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i
himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska
inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud,
är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning
drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men
visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina
bud.
Du
ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska
inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” 2 Mos
20:2-7
Inget
samtal om Gud kan vara meningsfullt om Gud inte på något sätt har
givit oss någon som helst vink om vem Gud är. Om Gud inte har
talat, om all visdoms källa inte är gud själv, om inte alla våra
ord har sitt ursprung i Ordets manifestation ibland oss, då har vi
full frihet att tycka och säga vad vi vill om Gud. Det spelar ändå
ingen roll vad vi säger då det inte kan mätas mot något som har
fristående status i förhållande till våra funderingar. Men en
sådan gudsbild är då privat och i alla avseenden ’envars’
ensak, har alltså dåligt kommunikationsvärde. Om alla har rätt
att tycka vad de vill och att det är rätt för att de tycker det,
då upphör alla meningsfulla ansatser till samtal. Det blir i
slutändan soloframträdanden på selfie scenens tiljor. Och orden
klingar ohörda och tomma ut i lokalen. Om alla åsikter om gud är
rätt är också alla fel.
Den
här texten leder ingenstans alls om den bara är en åsikt. Är den
däremot en insikt som inte är en produkt av egen verksamhet så är
den insikten en domare över hjärtats uppsåt och tankar, och kan i
väsentlig omfattning skilja sig från mina egna åsikter innan
insikten kom mig till del. Det är nämligen inte på grund av
människans egen tankeverksamhet som hon kan veta något om Gud.
Simon
Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son."
Jesus
sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son, för det är
inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i
himlen. Och
jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag
bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över
den.”
(Noteras att det är på människan Petrus mottaglighet för gudomlig uppenbarelse som är den klippa på vilken församlingen byggs.)
(Noteras att det är på människan Petrus mottaglighet för gudomlig uppenbarelse som är den klippa på vilken församlingen byggs.)
Här
introduceras begreppet ’uppenbarelse’. Det är diametralt motsatt
till ”har du räknat ut det själv?” Med uppenbarelse menas att
något som är fördolt för mig och utom all räckvidd för mina
naturliga egenskaper, tydliggörs för mig som när en scenridå dras
undan och avslöjar scenografin som jag var fullständigt omedveten
om innan ridån drogs undan. När ridån gått ser jag visserligen en
rad föremål som jag känner igen var för sig, men deras samband i
rummet var dolt för mig. Och när aktörerna kliver in på scenen
och spelet börjar får de förut kända tingen en ny roll, syns i
ett nytt ljus och ger en helt annan insikt.
Om vi skall prata alls om Gud måste vi klargöra detta: Antingen har Gud uppenbarat sig trovärdigt och konsekvent eller också vet ingen av oss något om det, varför vi alla är helt fria till att skapa Gud i vår egen avbild. (Antingen eller. Inte både och.) Om vi anser oss ha behov av en sådan företeelse för att rationalisera våra handlingar ord och tankar så måste vi välja det ena eller andra. Gud delar inte sin ära med någon. Att välja ståndpunkt är inte förhandlingsbart. Vi måste välja eller vara tysta. Har vi det inte struntar vi i hela frågan och läser nästa nummer av Expressen Aftonbladet eller Kvällsposten eller GT. Det gör oss säkert mera nytta än att grubbla över återvändsgränden ’gudsbild’. Om inte Gud finns! För då kanske det visar sig att den nämnda tabloidpressen i allt väsentligt ljuger om allt den framför till de intet ont anande. Den som har sin hemvist i dessa medier har sannolikt näst intill ingen hemvist i Guds ord.
Genast förstår var och en att om det finns ett Guds ord som fungerar som ’likriktare’ för vad som är sant, då är det naturligt att alla som håller sig till de andra informatörerna måste till varje pris förneka, förtiga och förringa varje ansats till att ta Guds ord, bibeln, på allvar. De enögda måste sticka ut minst ett öga på den som ser med båda ögonen, det är inte rättvist annars.
Om vi skall prata alls om Gud måste vi klargöra detta: Antingen har Gud uppenbarat sig trovärdigt och konsekvent eller också vet ingen av oss något om det, varför vi alla är helt fria till att skapa Gud i vår egen avbild. (Antingen eller. Inte både och.) Om vi anser oss ha behov av en sådan företeelse för att rationalisera våra handlingar ord och tankar så måste vi välja det ena eller andra. Gud delar inte sin ära med någon. Att välja ståndpunkt är inte förhandlingsbart. Vi måste välja eller vara tysta. Har vi det inte struntar vi i hela frågan och läser nästa nummer av Expressen Aftonbladet eller Kvällsposten eller GT. Det gör oss säkert mera nytta än att grubbla över återvändsgränden ’gudsbild’. Om inte Gud finns! För då kanske det visar sig att den nämnda tabloidpressen i allt väsentligt ljuger om allt den framför till de intet ont anande. Den som har sin hemvist i dessa medier har sannolikt näst intill ingen hemvist i Guds ord.
Genast förstår var och en att om det finns ett Guds ord som fungerar som ’likriktare’ för vad som är sant, då är det naturligt att alla som håller sig till de andra informatörerna måste till varje pris förneka, förtiga och förringa varje ansats till att ta Guds ord, bibeln, på allvar. De enögda måste sticka ut minst ett öga på den som ser med båda ögonen, det är inte rättvist annars.
Tillbaka
till texten från 2 Mosebok alltså:
”Jag
är Herren din Gud”
”Oavsett
om du vet det eller inte så finns Jag
och har ett alldeles eget liv som inte i minsta mening är avhängigt
av om du tror på mig eller inte. Jag är mig själv i alla fall.
Jag vet vem jag är och jag kommer konsekvent att förbli den jag
alltid har varit. Jag är oföränderlig och tidlös och om du än
stänger till om ditt hjärta och dina tankar visavi mig, så förmår
det inte mig att sluta vara Mig
Själv.
Vad du således kallar för gud är antingen det Jag är, eller något som du hittar på ur ditt eget långt mindre tillförlitliga ’jag är’. Men blanda inte ihop dessa två.”
”Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig.”
Vad du således kallar för gud är antingen det Jag är, eller något som du hittar på ur ditt eget långt mindre tillförlitliga ’jag är’. Men blanda inte ihop dessa två.”
”Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig.”
Det
finns bara en av mig, och en är mer än nog. Jag saknar konkurrens,
jag har ingen vid sidan om mig som kan göra mig rangen stridig. Jag
har därför inte ens behov av ett namn. Jag
är.
Den som är unik är inte i behov av namn. Namn är till för att
skilja gelikar åt. Jag har inga gelikar. Vid sidan om mig finns
ingen Gud, jag vet inte av någon alls. Det finns ingen annan
jämbördig eller lika stor enhet någonstans i hela den skapade
världen. Eftersom jag har skapat den borde jag veta om det finns
någon sådan kraft som min. Det
finns det inte.
Utanför mig och min skapelse existerar inget skapat eller icke
skapat. Varandets bas är den som heter ”Jag
Är”.
Utanför mig finns alls ingenting.
Det är här som Jesajas ord om att Gud har skapat ljus och mörker, det onda och det goda tillika får sin plats. (Jes 45:7 Folkbibeln har här en svag översättning. Lycka och olycka)) Ingen av dem som genom Helig Ande leddes att skriva ner vad som gavs dem kan föreställa sig att det skulle finnas fickor eller no-go zoner i hela skapelsen som Gud inte är suverän över. Eftersom allt som är är ett resultat av Guds skapande, så har ingen annan skapat något av det som är. Betyder det att Gud har skapat det onda? Nej det betyder att det som skapades kunde bli annat än gott. Det goda är gott just för att det finns en risk att det slutar vara det. Även den från det goda avfallna existensen är ursprungligen Guds verk. I valet mellan att ge det Onda egenstatus eller ge uttryck för att det onda trots allt är underlagt Gud väljer Guds Ande det senare alternativet. Att Gud skulle vara orättvis i detta har Satan redan i lustgården talat om för oss. Dåraktigt upprepar vi den lögnen. Men även Gud ångrar intensivt att det som var gott blev sin motsats. Gud tar också ansvar för att det gjorde det. Det är därför bibeln inte är en legolåda lösryckta meningar utan en hel och sammanhållen frälsningsberättelse. Orkar man inte läsa helheten blir detaljerna orimliga.
Den grymme Guden i förra förbundet?
Det är här som Jesajas ord om att Gud har skapat ljus och mörker, det onda och det goda tillika får sin plats. (Jes 45:7 Folkbibeln har här en svag översättning. Lycka och olycka)) Ingen av dem som genom Helig Ande leddes att skriva ner vad som gavs dem kan föreställa sig att det skulle finnas fickor eller no-go zoner i hela skapelsen som Gud inte är suverän över. Eftersom allt som är är ett resultat av Guds skapande, så har ingen annan skapat något av det som är. Betyder det att Gud har skapat det onda? Nej det betyder att det som skapades kunde bli annat än gott. Det goda är gott just för att det finns en risk att det slutar vara det. Även den från det goda avfallna existensen är ursprungligen Guds verk. I valet mellan att ge det Onda egenstatus eller ge uttryck för att det onda trots allt är underlagt Gud väljer Guds Ande det senare alternativet. Att Gud skulle vara orättvis i detta har Satan redan i lustgården talat om för oss. Dåraktigt upprepar vi den lögnen. Men även Gud ångrar intensivt att det som var gott blev sin motsats. Gud tar också ansvar för att det gjorde det. Det är därför bibeln inte är en legolåda lösryckta meningar utan en hel och sammanhållen frälsningsberättelse. Orkar man inte läsa helheten blir detaljerna orimliga.
Den grymme Guden i förra förbundet?
I diskussionerna om Guds godhet anför Guds kritiker utplånandet av kananéerna i löfteslandet som vanlig käpphäst. Det är fascinerande på ett ganska bisarrt sätt att de anser sig ha belägg för grymheterna, för de står ju omtalade i bibeltexterna, men kommer aldrig fram till att läsa anledningen till dessa skeenden i samma bibel. Då hoppar de hage! Och om något är ont och av ondo, så är det att läsa bibeln på det sättet att man blundar för skälen medan man vill vara trovärdig som ifrågasättare av resultatet. Det är helt enkelt ohederligt bibelläsande.
För att tydliggöra saken. Till Abram gav Gud löftet om landets framtida tillhörighet till det judiska folket. Men innan det övertagande skedde skulle Israels tolv stammar växa till sig under ca 430 år i Egypten. Varför det? ”Ty ännu har amoréerna inte uppfyllt sin missgärnings mått!” Gud har alltså en moralisk standard som han har upprättat för all mänsklighet. Således måste den ha varit kännbar och begriplig för mänskligheten från början. Eftersom Jorden inte någonsin tillhör oss, vi är nämligen bara gäster och främlingar i Guds värld, kan Hans rätt till att bestämma hur vi som är gäster skall bete oss i Hans värld inte ifrågasättas. Han lämnar de kananéeiska folken 400, skriver fyrahundra, år att göra bättring ifrån sina onda vägar. Onda i Herrens ögon! Guds kritiker kan inte läsa mer än det lilla som passar deras egen fattningsförmåga. De uppträder även vid sin bibelläsning som Guds censorer och mästrare och rådgivare.
”Hör, Israel! Du går i dag över Jordan för att komma och lägga under dig hednafolk, större och mäktigare än du, med stora städer befästa upp mot himlen. ..Han ska förgöra dem och kuva dem för dig, och du ska driva bort dem och utrota dem snabbt, så som Herren har lovat dig. .. När Herren din Gud driver undan dem för dig, får du inte säga i ditt hjärta: ”Det var på grund av min rättfärdighet som Herren lät mig komma in i detta land och ta det i besittning.” Det är nämligen ogudaktigheten hos dessa folk som gör att Herren driver bort dem för dig. 5 Det är inte genom din rättfärdighet eller ditt hjärtas rättsinnighet som du går för att ta deras land i besittning, utan det är till följd av ogudaktigheten hos dessa folk som Herren din Gud driver bort dem för dig och så uppfyller vad han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob. 6 Du ska veta att det inte är för din rättfärdighets skull som Herren din Gud har gett dig detta goda land till besittning, för du är ett hårdnackat folk. 5 Moseboken 9:1 ff
Dessa
som alltså inte vill acceptera att den enda rätta måttstocken för
att bedöma vad som är ont och gott utgår ifrån Skaparen, Ägaren
och Livgivaren, sätter upp sitt eget godtyckes mått för ’gott
och ont’, rätt och fel, och om Gud inte gör som dessa vill, så
Gud nåde Gud.
Att det inte går upp för dem att de är gäster i Hans värld är redan det gravt diskvalificerande för att uppträda som domare över Gud.
Att det inte går upp för dem att de är gäster i Hans värld är redan det gravt diskvalificerande för att uppträda som domare över Gud.
Men
läs:
”När ni säljer jord ska ni inte sälja den för all framtid, för landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.”3 Mos 25:23
De som gör sig till Guds kritiker har i själva verket ställt sig på Åklagarens sida, men det begriper de tydligen inte. Och vad kan vara ondare än att göra gemensam sak med Djävulen?
Åklagarens roll är intressant i sammanhanget. Hoppas återkomma till den senare.
”När ni säljer jord ska ni inte sälja den för all framtid, för landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.”3 Mos 25:23
De som gör sig till Guds kritiker har i själva verket ställt sig på Åklagarens sida, men det begriper de tydligen inte. Och vad kan vara ondare än att göra gemensam sak med Djävulen?
Åklagarens roll är intressant i sammanhanget. Hoppas återkomma till den senare.
Gud
har skapat allt, men inget ont i sig.
Apostlagärningarna 17:24-25 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Apostlagärningarna 17:24-25 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Gud
är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är
Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand.
Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han
behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt.
Ingenting
existerar som inte har sitt liv från Gud. Inte ens guds fiender,
inte heller andemakter i himlarymderna, inte heller allt som kan
kallas Satan har sitt liv utanför denna ram.
”Jag är den förste och den siste.” Jag är ”Alpha och Omega”. Finns det fler bokstäver i det grekiska alfabetet? Jag är ”Alef och Tau”, finns det fler bokstäver i det hebreiska alfabetet än mellan dessa inkluderande anfang och avslut? Utanför mig, säger alltså Jahweh, existerar ingenting alls.
”Jag är den förste och den siste.” Jag är ”Alpha och Omega”. Finns det fler bokstäver i det grekiska alfabetet? Jag är ”Alef och Tau”, finns det fler bokstäver i det hebreiska alfabetet än mellan dessa inkluderande anfang och avslut? Utanför mig, säger alltså Jahweh, existerar ingenting alls.
Gör
dig därför inga föreställningar om någonting vid sidan om mig,
för det är att ge namn åt det som inte är. Det är att klä
icke-varandet i skendräkt och leder till tillbedjan av vad som
varken kan hjälpa eller säga vad sant är om Gud.
”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild, varken i fysiskt substantiella material eller i dina tankars gömmor. Inget annat skall vara föremål för din tillbedjan än den Jag Är.”
”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild, varken i fysiskt substantiella material eller i dina tankars gömmor. Inget annat skall vara föremål för din tillbedjan än den Jag Är.”
Att
ge gudomlig rang och status åt någon annan än Gud är alltså
uteslutet för den som har förstått att uppenbarelse om Gud alltid
måste stå i ett upphöjt och särskilt förhållande till allt
annat vi kan tänka ut med oss själva som utgångspunkt.
”Du
ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren skall inte låta
den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”
Israels
historia är att läsa i ljuset av denna varning. Hela dess historia
är en enda lång rad av nationella faser av brott mot dessa
’lagbud’. Den ena vågen av avgudadyrkan följer på den andra,
den ena Baalsdyrkan avlöses av den nästa. Därpå följer alltid
reformationer och tillfällig återgång till utgångsläget i en
eller möjligen två generationer, därefter är det om igen slut på
hörsamheten. Går det bra för dem under dessa tider? Knappast.
Fångenskapen i sjuttio år luttrar dem till viss grad. Men till
sist är det den egna judaistiska religionen som är avguden. Det är
då Messias stiger in i handlingen. Och varför måste han dö?
Därför att han gör anspråk på att vara Guds Son och därigenom
gör sig till Gud. Det vill säga, allt det som den judiska historien
har visat sig ha sådana besvär med, dvs att hålla sig till Yahweh,
kommer här till sin spets: de visste inte vem deras Gud verkligen
var. Så när Gud kommer i en form med vilken de kan identifiera sig
vägrar de ändå att tro att Gud är den han säger sig vara. Vi
förstår hur oerhört svårt Jesu Ord måste ha fallit på deras
öron: ”Den
som har sett mig har sett Fadern.”
Ömsom
gör de Gud så helig att de inte ens kan säga hans namn dvs: YHWH,
utan slätt kallar Gud för HaShem (Namnet), ömsom byter de bort
Honom mot Baal, Moloch, Astaroth eller något annat, i förekommande
fall Beelzebub.
Den kristna historien har liknande och i en del fall värre exempel på detta envisa drag hos människorna: Att låta Gud vara Gud är en ständig och oemotståndlig retsticka. Att på olika sätt förminska Gud, förskjuta Gud, ta Gud i försvar, bortförklara vad människan finner misshagligt i den bild som Gud själv ger av sitt handlande, anklaga Gud för diverse omoraliskhet etc etc är mycket av innehållet i dogmhistoria och teologi. Och i vår samtid tar sig detta en rad olika uttryck. De flesta är lika gamla som kristenheten själv. För där åteln är dit skall gamarna flockas enligt Jesu ord. Frestelsen att förbättra Gud för att passa den oförbätterliga människan ligger ständigt på lur.
Vad med allt det onda i världen?
Den kristna historien har liknande och i en del fall värre exempel på detta envisa drag hos människorna: Att låta Gud vara Gud är en ständig och oemotståndlig retsticka. Att på olika sätt förminska Gud, förskjuta Gud, ta Gud i försvar, bortförklara vad människan finner misshagligt i den bild som Gud själv ger av sitt handlande, anklaga Gud för diverse omoraliskhet etc etc är mycket av innehållet i dogmhistoria och teologi. Och i vår samtid tar sig detta en rad olika uttryck. De flesta är lika gamla som kristenheten själv. För där åteln är dit skall gamarna flockas enligt Jesu ord. Frestelsen att förbättra Gud för att passa den oförbätterliga människan ligger ständigt på lur.
Vad med allt det onda i världen?
Behovet att ’bättra på Guds anseende’ kommer i flera former. Varför tycker man att det behövs?
Det största och mest påtagliga skälet är förekomsten av ’det onda’. ”Hur kan Gud vara god när världen är så full av det som vi kallar för det onda”, är ett av kampropen! Men vilka kriterier har vi för att kalla något för ”ont”?
Motfrågan kan illustreras av en kinesisk berättelse. För att ens svara på frågan måste nämligen en urskiljning ske mellan det som vi väljer att kalla ’ont’ och det Gud kallar för ”det onda”. Igen så handlar det inte om vad vi tycker från våra helt subjektiva ståndpunkter, utan om vad som är uppenbarat för oss. Det onda är alltför nära oss själva för att vi skall kunna ’se’ det för vad det är.
En
lantbrukare i en kinesisk by håller på med hästavel. Hans hästar
betar i några hagar runt byn. En dag har en vildhäst sökt sällskap
i en hage där den går och betar med hans egna hästar. Han säkrar
hagen och har plötsligt blivit en häst rikare.
Byborna säger: vilken tur du har!
Han svarar: hur vet ni att det var tur?
En tid senare har hästen blivit så van vid att nu vara nära människor att bondens äldste son börjat göra försök att tämja den för att göra ett riddjur av den. Det bär sig inte bättre än att hästen kastar av sonen som bryter sitt ena ben.
Byborna säger: Å vilken otur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det är otur?
Trakten är sedan länge känd för sina rövarband och halvmiliser ständigt på jakt efter nya soldater, med lock och pock. En natt gör de en räd in i byn och kidnappar en rad unga män som spårlöst försvinner i natten. Benbrottet räddar bondsonen från denna tvångsrekrytering.
Byborna säger: Vilken tur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det var tur?
Om vi nu gör en lista på allt det onda vi kan komma på ett namn för hur skulle listan se ut? Den skulle omfatta allt från barn födda med grava missbildningar till jordskred, vulkanutbrott, översvämningar, farsoter, hungersnöd och de miljoner gärningar som människorna begår mot varandra. Är vi ens i närheten av att vara överens om att allt detta är av ondo? Varför är missfall av ondo medan abort anses som en rättighet? Vad är då nästa steg? Att identifiera orsaker, att hitta syndabockar, att söka svar på frågan om varför. Varför har detta skett? Det sker ju i en värld om vilken Gud har sagt att allt han gjorde var gott!
Vi söker mildra effekterna av det som sker genom mer eller mindre långsökta förklaringar eller ’skäl till deras måste-varande’. ”Detta skedde för att...” Oftast är dessa felsökningar utsiktslösa. Det är inte sant att allt har en rationell förklaring. En del av förklaringarna är att finna först när det rationella överges.
Dualismen
Byborna säger: vilken tur du har!
Han svarar: hur vet ni att det var tur?
En tid senare har hästen blivit så van vid att nu vara nära människor att bondens äldste son börjat göra försök att tämja den för att göra ett riddjur av den. Det bär sig inte bättre än att hästen kastar av sonen som bryter sitt ena ben.
Byborna säger: Å vilken otur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det är otur?
Trakten är sedan länge känd för sina rövarband och halvmiliser ständigt på jakt efter nya soldater, med lock och pock. En natt gör de en räd in i byn och kidnappar en rad unga män som spårlöst försvinner i natten. Benbrottet räddar bondsonen från denna tvångsrekrytering.
Byborna säger: Vilken tur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det var tur?
Om vi nu gör en lista på allt det onda vi kan komma på ett namn för hur skulle listan se ut? Den skulle omfatta allt från barn födda med grava missbildningar till jordskred, vulkanutbrott, översvämningar, farsoter, hungersnöd och de miljoner gärningar som människorna begår mot varandra. Är vi ens i närheten av att vara överens om att allt detta är av ondo? Varför är missfall av ondo medan abort anses som en rättighet? Vad är då nästa steg? Att identifiera orsaker, att hitta syndabockar, att söka svar på frågan om varför. Varför har detta skett? Det sker ju i en värld om vilken Gud har sagt att allt han gjorde var gott!
Vi söker mildra effekterna av det som sker genom mer eller mindre långsökta förklaringar eller ’skäl till deras måste-varande’. ”Detta skedde för att...” Oftast är dessa felsökningar utsiktslösa. Det är inte sant att allt har en rationell förklaring. En del av förklaringarna är att finna först när det rationella överges.
Dualismen
För
att undkomma smärtan som tveklöst ligger nära tillhands när Gud
upplevs som hjälplös mot alla dessa ’onda ting’ har tänkare
frångått varje tanke på att Gud skulle vara suverän härskare
över allt vad liv och anda har, och har postulerat följande
scenario. Tillvaron är från början tudelad i en God sida och en
Ond sida. De är ko-valenta, likvärdiga, jämbördiga enheter i
ständig strid med varandra. Än vinner den ene, än den andre.
Människan är hjälplöst utelämnad åt dessa dragkrafters krig
över våra huvuden men systemet innehåller ändå ett visst hopp om
att vi kan räddas undan det värsta av detta på ett eller annat
sätt. Det goda är det andliga, det onda är allt det naturliga.
Satan
är i det schemat skaparen av allt det materiella och onda. Inte Gud.
Allt i skapelsen är i den Ondes våld låter Johannes oss veta och
det översätts av somliga med att hela skapelsen är ond. Det är
resonemanget bakom klosterväsen, förakt för äktenskapet,
späkningar och fastor för att tygla köttet och göra det andligt
genom umbäranden, flagellation etc etc.
Gud befrias på detta sätt från all skuld för världens alla onda ting, verkligt onda så väl som godtyckligt utsedda sådana, och så räddas Guds ära. På bekostnad av Hans egen syn på sig själv: ’Mig förutom finns ingen...” Gud är alltså i dualismens tankevärld inte Allsmäktig, inte Allestädes närvarande och inte Allvetande. Han förfogar bara över halva verkligheten.
Gud befrias på detta sätt från all skuld för världens alla onda ting, verkligt onda så väl som godtyckligt utsedda sådana, och så räddas Guds ära. På bekostnad av Hans egen syn på sig själv: ’Mig förutom finns ingen...” Gud är alltså i dualismens tankevärld inte Allsmäktig, inte Allestädes närvarande och inte Allvetande. Han förfogar bara över halva verkligheten.
Säger
Bibeln det med ett enda ord? Dualismen förminskar Gud. Den gör
skapelsen som Gud gjorde god till Andens fiende. Sätter man
likhetstecken mellan ’köttet’ och skapelsen blir det hela helt
galet. Kroppen är Andens tempel. ”Köttet” är den fallna
människans ockupation av templet för andra syften än Guds.
Ingen har lyckats visa mig ännu, efter snart sjuttio medvetna och läskunniga år att någon av Profeterna eller Apostlarna hade en enda tanke åt det hållet. Så var kommer detta ifrån? Hur smög det sig in i en del av kristenheten? Det har sitt ursprung i en gammal religion som kallas Zoroasterism och är känd från ca 570 f Kr i Persien. Två jämnbördiga Gudar/Principer/Makter framträder i dess kosmologi: Ahura Mazda och Angra Mainu. Ahura Mazda är den högsta visdomen icke skapade makt medan Angra Mainu är de onda demonernas andemakt. Dualismen i sin renaste form med andra ord. Via flera olika villfarelser på 2-3 hundratalet, som Manicheerna, Arianerna och så småningom Bogomilerna i Bulgarien, Katharerna i Sydfrankrike kom denna lära att få ryktbarhet och blodsutgjutelse till följd när den mäktiga Kyrkan i Rom såg dessa som sina fiender och till och med startade ett från ’Heliga Landet korstågen’ skilt korståg mot dem som resulterade i en sällan skådad slakt på människor från ca 1000 ända fram till början av 1300 talet. Tusentals brändes på bål. För en lära som inte var de sanna martyrernas lära alls.
Men då har ju Gud ansvar för det onda?
Ingen har lyckats visa mig ännu, efter snart sjuttio medvetna och läskunniga år att någon av Profeterna eller Apostlarna hade en enda tanke åt det hållet. Så var kommer detta ifrån? Hur smög det sig in i en del av kristenheten? Det har sitt ursprung i en gammal religion som kallas Zoroasterism och är känd från ca 570 f Kr i Persien. Två jämnbördiga Gudar/Principer/Makter framträder i dess kosmologi: Ahura Mazda och Angra Mainu. Ahura Mazda är den högsta visdomen icke skapade makt medan Angra Mainu är de onda demonernas andemakt. Dualismen i sin renaste form med andra ord. Via flera olika villfarelser på 2-3 hundratalet, som Manicheerna, Arianerna och så småningom Bogomilerna i Bulgarien, Katharerna i Sydfrankrike kom denna lära att få ryktbarhet och blodsutgjutelse till följd när den mäktiga Kyrkan i Rom såg dessa som sina fiender och till och med startade ett från ’Heliga Landet korstågen’ skilt korståg mot dem som resulterade i en sällan skådad slakt på människor från ca 1000 ända fram till början av 1300 talet. Tusentals brändes på bål. För en lära som inte var de sanna martyrernas lära alls.
Men då har ju Gud ansvar för det onda?
Ja,
säger då än den ene än den andre: Du påstår i motsats till
detta att Gud har skapat allt och alltså även det Onda!!!
Det finns två uppenbara risker med att tala om det Onda. Det ena är att underskatta dess existens och blunda för det. Att denna självvalda blindhet är vanlig har sin förklaring i att det onda redan från 1 Moseboken befinns vara en del av människans eget hjärta. Vem vill tillstå att det onda inte är ’därute’ utan först ’här inne’? De enda som gör det är de som kommit fram till botgöringen och omvändelsens kritiska ögonblick.
Det finns två uppenbara risker med att tala om det Onda. Det ena är att underskatta dess existens och blunda för det. Att denna självvalda blindhet är vanlig har sin förklaring i att det onda redan från 1 Moseboken befinns vara en del av människans eget hjärta. Vem vill tillstå att det onda inte är ’därute’ utan först ’här inne’? De enda som gör det är de som kommit fram till botgöringen och omvändelsens kritiska ögonblick.
”Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. ” 1 Mos 6:16
Nota
bene: inte ett ord i hela bibeln säger att människohjärtats ondska
kommer från Satan!
Inte heller säger bibeln någonstans att synden kom in i världen genom den Onde, utan enbart genom Adam. Ge inte kredit åt djävulen för vad han inte vare sig har gjort eller kan göra.
Genomgående hoppar Guds kritiker över syndafallet och dess konsekvenser för människan och därmed för hela skapelsen. Om man inte förstår syndens verklighet har man verkligen ingen möjlighet att förstå bibeln.
Den andra risken är att överdriva det Ondas existens och genom att ge det form och gestalt utöver vad det har i Guds ögon, ställer sig hjälplös mot det och lever sitt liv i ångest för det ’hjärnspöke’ som man genom överdriften själv har skapat. Fruktan är den Ondes primära vapen, och det är människan som har satt det vapnet i hans händer. Detta gör hon för att hon inte längre vet att Gudsfruktan är begynnelsen på all visdom.
”Och fridens Gud skall snart låta Satan bli krossad under era fötter!”
Inte heller säger bibeln någonstans att synden kom in i världen genom den Onde, utan enbart genom Adam. Ge inte kredit åt djävulen för vad han inte vare sig har gjort eller kan göra.
Genomgående hoppar Guds kritiker över syndafallet och dess konsekvenser för människan och därmed för hela skapelsen. Om man inte förstår syndens verklighet har man verkligen ingen möjlighet att förstå bibeln.
Den andra risken är att överdriva det Ondas existens och genom att ge det form och gestalt utöver vad det har i Guds ögon, ställer sig hjälplös mot det och lever sitt liv i ångest för det ’hjärnspöke’ som man genom överdriften själv har skapat. Fruktan är den Ondes primära vapen, och det är människan som har satt det vapnet i hans händer. Detta gör hon för att hon inte längre vet att Gudsfruktan är begynnelsen på all visdom.
”Och fridens Gud skall snart låta Satan bli krossad under era fötter!”
”Underordna
er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly ifrån er.
Närma er Gud, så skall han närma sig er. Rena era händer, ni
syndare, och rena era hjärtan ni splittrade.”
Nej,
jag säger inte alls att Gud har skapat det Onda.
Efter att ha läst igenom varenda text om det onda, den Onde, och
därmed sammanhängande fenomen i hela bibeln i förberedelsen för
denna uppsats har jag en ganska klar bild av hur detta enigmatiska
problem presenteras och beskrivs.
Två separata element i Satans bilden är direkt påtagliga: Å ena sidan den skygghet med vilken Satan uppträder, eller med andra ord den tillbakahållna position som ges denne. Detta utnyttjar han till sin fördel ibland. Att inte tro att denne existerar är en av målsättningarna som driver hans agenda. Han väljer att inte visa sin hand, att inte framträda i sin rätta gestalt. Han uppträder i olika skepnader beroende på var han är och vad han har i sinnet, och inte minst, med vilka han har att göra. Ingen är så skicklig på att använda sig av bulvaner, eller som det numera heter ”målvakter” för att bedriva sin verksamhet.
Han uppträder förklädd, milt sagt, till ’ormen i lustgården’ när han vill vara en del av den fullkomliga skapelsen och just utifrån den egenskapen invagga urmänniskan i säkerhet när han drar till med sin programförklaring: att förneka att Gud skulle ha menat vad Gud har sagt. Han förkläder sig till förnuftig rådgivare som talar om för David att en kung som han måste kunna veta hur många som han styr över i sitt rike. Han uppviglar till en folkräkning som kommer att kosta David tre dagar av Guds doms-svärd över hela folket. Han står bredvid översteprästen Josua och anklagar honom inför Gud. Han möter Jesus i öknen som Pantokrator och bibelsprängd förförare med själva bibelordet som vapen. Han far in i Petrus som opponent till Jesus själv när Jesus i klartext redogör för hur Gud avser att föra all synd till stupstocken. Han tar plats i Judas från Keriots hjärta när denne har bestämt sig för att förråda sin Mästare. Han tar gestalt i Ananias och Safira när de bestämt sig för att ljuga inför Gud och den helige Ande. Han tar makt över Skevas sju söner när de vill dra nytta av andliga ting för jordiska syften och begår misstaget att tro att det låter sig göras ostraffat. Det är vid insläpp som han tar över kommandot. Men trots att synden ligger på lur utanför varje människohjärta är det fullt möjligt att hålla honom utanför. Men följer jag det onda hjärtat blir jag bonde i hans schackspel.
”Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” 1 Mos 4:6-7
När jag släpper iväg mig till att följa mitt hjärtas onda uppsåt gör jag mig tillgänglig för den Onde på olika sätt. I extremfallet blir jag så besatt av det onda att ingen räddning mer finns. Men nu talar vi om svåra ting som ligger förbi denna uppsats. Nog sagt: utan ett medgivande har Satan ingen makt alls. Sant är att om jag ger honom lillfingret griper han glupskt efter hela handen. Och lavinen börjar glida nerför berget. Men att hjärtat mitt är ont är inte Satans fel. Eller hans seger. Den som säger om sina handlingar att ’det var inte jag som gjorde det, utan Satan’ ger denne kredit för vad den inte kan om jag inte låtit honom göra det.
Det finns ett annat skäl till att Djävulens person syns oss mindre sannolik än de flesta andras personligheter. Att tro på Gud, Kristus är enklare än att tro att något skulle kunna vara ’personligt’ sant som också är ren ondska. Ett svar på frågan har den som har sett en människa fastna i syndens garn. De krymper och förminskas tills dess att de bara är ett hölje och skal för det onda de nu är gripna och kontrollerade av. ”Diaballon” dvs ”den som slungar något emot”, Satan, Åklagaren är en krympande storhet, en gradvis av sitt eget högmod förstörd skugga av det han var då han skapades.
Två separata element i Satans bilden är direkt påtagliga: Å ena sidan den skygghet med vilken Satan uppträder, eller med andra ord den tillbakahållna position som ges denne. Detta utnyttjar han till sin fördel ibland. Att inte tro att denne existerar är en av målsättningarna som driver hans agenda. Han väljer att inte visa sin hand, att inte framträda i sin rätta gestalt. Han uppträder i olika skepnader beroende på var han är och vad han har i sinnet, och inte minst, med vilka han har att göra. Ingen är så skicklig på att använda sig av bulvaner, eller som det numera heter ”målvakter” för att bedriva sin verksamhet.
Han uppträder förklädd, milt sagt, till ’ormen i lustgården’ när han vill vara en del av den fullkomliga skapelsen och just utifrån den egenskapen invagga urmänniskan i säkerhet när han drar till med sin programförklaring: att förneka att Gud skulle ha menat vad Gud har sagt. Han förkläder sig till förnuftig rådgivare som talar om för David att en kung som han måste kunna veta hur många som han styr över i sitt rike. Han uppviglar till en folkräkning som kommer att kosta David tre dagar av Guds doms-svärd över hela folket. Han står bredvid översteprästen Josua och anklagar honom inför Gud. Han möter Jesus i öknen som Pantokrator och bibelsprängd förförare med själva bibelordet som vapen. Han far in i Petrus som opponent till Jesus själv när Jesus i klartext redogör för hur Gud avser att föra all synd till stupstocken. Han tar plats i Judas från Keriots hjärta när denne har bestämt sig för att förråda sin Mästare. Han tar gestalt i Ananias och Safira när de bestämt sig för att ljuga inför Gud och den helige Ande. Han tar makt över Skevas sju söner när de vill dra nytta av andliga ting för jordiska syften och begår misstaget att tro att det låter sig göras ostraffat. Det är vid insläpp som han tar över kommandot. Men trots att synden ligger på lur utanför varje människohjärta är det fullt möjligt att hålla honom utanför. Men följer jag det onda hjärtat blir jag bonde i hans schackspel.
”Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” 1 Mos 4:6-7
När jag släpper iväg mig till att följa mitt hjärtas onda uppsåt gör jag mig tillgänglig för den Onde på olika sätt. I extremfallet blir jag så besatt av det onda att ingen räddning mer finns. Men nu talar vi om svåra ting som ligger förbi denna uppsats. Nog sagt: utan ett medgivande har Satan ingen makt alls. Sant är att om jag ger honom lillfingret griper han glupskt efter hela handen. Och lavinen börjar glida nerför berget. Men att hjärtat mitt är ont är inte Satans fel. Eller hans seger. Den som säger om sina handlingar att ’det var inte jag som gjorde det, utan Satan’ ger denne kredit för vad den inte kan om jag inte låtit honom göra det.
Det finns ett annat skäl till att Djävulens person syns oss mindre sannolik än de flesta andras personligheter. Att tro på Gud, Kristus är enklare än att tro att något skulle kunna vara ’personligt’ sant som också är ren ondska. Ett svar på frågan har den som har sett en människa fastna i syndens garn. De krymper och förminskas tills dess att de bara är ett hölje och skal för det onda de nu är gripna och kontrollerade av. ”Diaballon” dvs ”den som slungar något emot”, Satan, Åklagaren är en krympande storhet, en gradvis av sitt eget högmod förstörd skugga av det han var då han skapades.
Åklagare och anklagad samtidigt?
Om man nu hävdar att Satan är upphovet till allt ont, och det är det tydligen en hel del som gör, så ställer sig en följdfråga av sig själv. Om det onda alltså helt och hållet kommer av Satans verk och att Satan själv är den som åklagar, så är det med andra ord sig själv som han anklagar. I vilken domstol tillåts den juridiska fadäsen? Att Åklagaren sätter oskyldiga på de anklagades bänk och sedan anklagar sitt eget verk som dessa olyckliga inte är skuld till? Hur många sekunder hinner det gå i den rättegången innan Domaren reser sig och synar bluffen? Om Satan själv är upphovet till all synd kan i varje fall inte Han vara åklagaren för just det.
Det ondas ofullgångna skepnad
Att den onde således inte förefaller vara riktigt verklig är en riktig observation. Men han döljer sina uppsåt bakom denna rökridå. Underskatta honom inte.
Han fortsätter att göra anspråk på makten och härligheten trots att de har gått honom ur händerna. Respekten för den Ondes färdigheter till att lura och bedra även de som lärt känna Kristus får inte försvinna ur vår vapenrustning. ”Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden. 1 Pet 5:8-9
Han vill uppsluka dem som inte håller sig till det andra Lejonet. För detta lär oss Guds ord: Lejonet av Juda, Guds Lamm, har övervunnit detta mindre lejon. Det är bara de som envisas med att trampa på rågränserna som riskerar att uppslukas. Därför är det en stadig kallelse att hålla sig nära Herren. För den som gör det kan inte ryckas ur Herrens hand. Aldrig!
En
dålig ursäkt
Konsten att skylla på någon annan för det som jag själv är orsak till lärde sig Adam i lustgården. Vi lever ännu idag helt och hållet i en värld där att inte ta ansvar för den egna handlingen är den enskilt dyraste nationalekonomiska utgiftsposten.
Han ikläder sig ljusängels form för att förvilla de som inte känner Herren utan far efter änglasyner och uppenbarelser utanför Ordets ram. Ideligen ser vi att denne har maktanspråk med förhinder. Han begår självmål på självmål skulle vi säga. Det stora debaclet är den illasittande dumheten att föra Judas till översteprästerna. Jesu Död är nämligen också i förlängningen hans egen. Han är vis på sätt och vis, men han är också skapad med allt vad det innebär av begränsningar.
Men ingen i den heliga Skrift ger honom kredit för allt detta. Ingen säger någonsin: Djävulen har segrat! Det är det andra elementet: skrifterna tilldelar honom ingen reell eller förblivande makt. Han är impotent, om ingen bemyndigar honom. Genom att låta mig själv snärjas av det jag inte borde fångas av, krymper jag i den takt som hans inflytande får grepp om mig. Han tillväxer i skenbar makt ju hjälplösare jag blir i min jakt efter det förbjudna.
Vilka är det då som tillåter Satan att verka? Gud gör det i Jobs fall. Men det beror inte på att Satan har någon egen makt utan på att det saken gäller är precis detsamma som i 1 Mos 1-3. Den som måste be om lov för att göra något som sedan syns oss vara ”ont”, står inte bakom det onda utan under befäl. De som står under befäl är alla alltid underordnade. Anklagelsen är att Job bara är ’gudsnådelig i mun’ så länge han är skyddad av Gud. ”Men ta ifrån honom allt och Job kommer att förbanna dig, du Gud.”
Konsten att skylla på någon annan för det som jag själv är orsak till lärde sig Adam i lustgården. Vi lever ännu idag helt och hållet i en värld där att inte ta ansvar för den egna handlingen är den enskilt dyraste nationalekonomiska utgiftsposten.
Han ikläder sig ljusängels form för att förvilla de som inte känner Herren utan far efter änglasyner och uppenbarelser utanför Ordets ram. Ideligen ser vi att denne har maktanspråk med förhinder. Han begår självmål på självmål skulle vi säga. Det stora debaclet är den illasittande dumheten att föra Judas till översteprästerna. Jesu Död är nämligen också i förlängningen hans egen. Han är vis på sätt och vis, men han är också skapad med allt vad det innebär av begränsningar.
Men ingen i den heliga Skrift ger honom kredit för allt detta. Ingen säger någonsin: Djävulen har segrat! Det är det andra elementet: skrifterna tilldelar honom ingen reell eller förblivande makt. Han är impotent, om ingen bemyndigar honom. Genom att låta mig själv snärjas av det jag inte borde fångas av, krymper jag i den takt som hans inflytande får grepp om mig. Han tillväxer i skenbar makt ju hjälplösare jag blir i min jakt efter det förbjudna.
Vilka är det då som tillåter Satan att verka? Gud gör det i Jobs fall. Men det beror inte på att Satan har någon egen makt utan på att det saken gäller är precis detsamma som i 1 Mos 1-3. Den som måste be om lov för att göra något som sedan syns oss vara ”ont”, står inte bakom det onda utan under befäl. De som står under befäl är alla alltid underordnade. Anklagelsen är att Job bara är ’gudsnådelig i mun’ så länge han är skyddad av Gud. ”Men ta ifrån honom allt och Job kommer att förbanna dig, du Gud.”
Att
vi skulle vara utsatta för ett spel bakom kulisserna som är långt
bortom våra ramar kan ju tyckas problematiskt, men det kan knappast
underkännas som varande en Guds rättighet att göra det. Men inte
ett hår kan krökas på någons huvud utan Faderns medgivande.
Aldrig. Satans primära aktivitet förefaller att vara inriktad på
att skilja människan ifrån Gud. Att få Guds avbild i världen att
bli en sådan vrångbild av Gud att Satans alternativ kan ta över
jorden.
Jesus säger till Petrus att ”Satan har begärt att få sålla dig (er alla) som man siktar vete.” Uppenbarligen har Satan fått tillåtelse till det. Men dess resultat har i varje fall blivit till Petrus och Guds fördel. Knappast Satans tanke. ” Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder." Hur det gick vet vi.
Bibeln ser Satan som en terrorist som för närvarande gör anspråk på att ’äga’ jorden med sina världsliga system av mänsklig aktivitet. Hela världen är i den Ondes välde/våld. (Han skäms inte ens att, i utbyte mot ett erkännande av sin ockupationsmakt och därmed sammanhängande tillbedjan, erbjuda Jesus alla världens riken. Anspråket är ingen legitimation av stölden. Tjuven blir hälare när han säljer vidare vad han inte har förtjänat. Matt 4:1ff) Med begreppet ’världen’ menas här inte den egentliga skapelsen utan fastmer ”Le Monde”. Dvs det som ockuperar skapelsen. För vi vet med säkerhet vad som är summan av ’världen’:
Jesus säger till Petrus att ”Satan har begärt att få sålla dig (er alla) som man siktar vete.” Uppenbarligen har Satan fått tillåtelse till det. Men dess resultat har i varje fall blivit till Petrus och Guds fördel. Knappast Satans tanke. ” Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder." Hur det gick vet vi.
Bibeln ser Satan som en terrorist som för närvarande gör anspråk på att ’äga’ jorden med sina världsliga system av mänsklig aktivitet. Hela världen är i den Ondes välde/våld. (Han skäms inte ens att, i utbyte mot ett erkännande av sin ockupationsmakt och därmed sammanhängande tillbedjan, erbjuda Jesus alla världens riken. Anspråket är ingen legitimation av stölden. Tjuven blir hälare när han säljer vidare vad han inte har förtjänat. Matt 4:1ff) Med begreppet ’världen’ menas här inte den egentliga skapelsen utan fastmer ”Le Monde”. Dvs det som ockuperar skapelsen. För vi vet med säkerhet vad som är summan av ’världen’:
Ӏlska
inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar
världen finns inte Faderns kärlek i honom. Allt som är i världen
– köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda
– det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen
och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för
evigt.” 1 Joh 2:15-16 Notera
att världen här inte är synonym med Satan utan det system som
Satan styr över i världen. Förakt för skapelsen är inte en
naturlig del av vårt liv utan en perversion.
Men
sjukdomar då? Nog är väl de ett bevis på Satans makt?
Men säger någon, är inte sjukdom något ont i sig. Är det inte så att all sjukdom är Satans verk?
Det finns förvisso texter om sjukdom som talar om sjukdomsanden. Men det absoluta mertalet har ingen sådan bakgrund. Det är ovarsamt att kalla sjukdom för Satans verk. Och det är att alldeles bortse från att den första texten i Bibeln om helande omfattar ett dråpslag mot den falska teologin som kallar sjukdom för Satans verk: ” Han sade: ”Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare.” 2 Mos 15:26 Varifrån kommer sjukdomar? De är konsekvenser av att inte leva i Guds värld på Guds villkor. Bibelns första lektion i helandets problematik är att finna i den profylaktiska medicinen.
Vid ett tillfälle får vi veta att ett helande åtföljdes av en allvarlig maning: ” Senare fann Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda nu inte mer, så att inte något värre drabbar dig." Mannen gick då och berättade för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Joh 5:18) Med andra ord är det faktiskt troligt att en del sjukdomar är ett resultat av egna synder, som vid upprepning kan förvärra patientens framtid. I varje fall anser Jesus det.
Till och med Herrens tjänare blev sjuka i sin tjänst för Guds församlingar. Se till exempel: ”Jag tyckte dock det var nödvändigt att skicka tillbaka Epafroditus till er, min broder, medarbetare och medkämpe som ni sände för att hjälpa mig med vad jag behövde. Han har längtat efter er alla och varit orolig, eftersom ni har hört att han blivit sjuk. Och han var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig så att jag inte skulle få sorg på sorg.” Fil 2:25-27 Hade Satan något med det att göra? Inte ett spår. Det kan ha varit så att Epafroditus blivit så engagerad i sitt verk att han ignorerade vilodagen för det myckna arbetets skull. Det gör att en människa kan gå ”i väggen”. Det är visserligen en synd att leva som om Gud inte givit oss vilodagen av goda skäl, men det är inte Satan som straffar tjänaren med sjukdom. Gud har aldrig anställt Satan som sin bödel.
Det handlar då om att inte leva i enlighet med Herrens bud för tjänsten, orsak och verkan alltså.
Men säger någon, är inte sjukdom något ont i sig. Är det inte så att all sjukdom är Satans verk?
Det finns förvisso texter om sjukdom som talar om sjukdomsanden. Men det absoluta mertalet har ingen sådan bakgrund. Det är ovarsamt att kalla sjukdom för Satans verk. Och det är att alldeles bortse från att den första texten i Bibeln om helande omfattar ett dråpslag mot den falska teologin som kallar sjukdom för Satans verk: ” Han sade: ”Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare.” 2 Mos 15:26 Varifrån kommer sjukdomar? De är konsekvenser av att inte leva i Guds värld på Guds villkor. Bibelns första lektion i helandets problematik är att finna i den profylaktiska medicinen.
Vid ett tillfälle får vi veta att ett helande åtföljdes av en allvarlig maning: ” Senare fann Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda nu inte mer, så att inte något värre drabbar dig." Mannen gick då och berättade för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Joh 5:18) Med andra ord är det faktiskt troligt att en del sjukdomar är ett resultat av egna synder, som vid upprepning kan förvärra patientens framtid. I varje fall anser Jesus det.
Till och med Herrens tjänare blev sjuka i sin tjänst för Guds församlingar. Se till exempel: ”Jag tyckte dock det var nödvändigt att skicka tillbaka Epafroditus till er, min broder, medarbetare och medkämpe som ni sände för att hjälpa mig med vad jag behövde. Han har längtat efter er alla och varit orolig, eftersom ni har hört att han blivit sjuk. Och han var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig så att jag inte skulle få sorg på sorg.” Fil 2:25-27 Hade Satan något med det att göra? Inte ett spår. Det kan ha varit så att Epafroditus blivit så engagerad i sitt verk att han ignorerade vilodagen för det myckna arbetets skull. Det gör att en människa kan gå ”i väggen”. Det är visserligen en synd att leva som om Gud inte givit oss vilodagen av goda skäl, men det är inte Satan som straffar tjänaren med sjukdom. Gud har aldrig anställt Satan som sin bödel.
Det handlar då om att inte leva i enlighet med Herrens bud för tjänsten, orsak och verkan alltså.
Vad
skall vi säga om den blinde mannen som Jesus botar och vars blindhet
av hans samtida diskuteras i skuldtermer? Vem har syndat för att han
skall ha blivit född blind? Hans föräldrar? Han själv (i ett
tidigare liv måhända?) Svaret förbluffar och ställer alla teorier
om Satans roll i sammanhanget på ända: ”När
Jesus kom gående såg han en man som hade varit blind från födseln.
Hans lärjungar frågade: "Rabbi, vem har syndat så att han
föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?"Jesus svarade:
"Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan
det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.”
Joh 9:1-3
Det är alltså en parallell historia i NT som i fallet med Job. Bakom kulisserna sker det saker som ibland har helt andra orsaker än någon påstod ondska. Och fortfarande har vi ingen definition av vad som är ont.
Eller det kanske vi har när vi har sett vad Johannes skrev i sitt första brev enligt ovan. Det som hör världen till och som skall förgås kan alldeles rakt av beskrivas som mänsklig ambition utan Guds tillåtelse! Och då är vi äntligen saken på spåret. Hur ofta som det heter att ”de gjorde vad ont var i Herrens ögon” kan jag förstås ta reda på. Lite enkel konkordansslagning löser den frågan. Då är svaret ca 50 ggr i GT. Måttstocken för vad som är ont är alltså något som bara kan fastläggas när vi vet vad Gud anser vara rätt. På den punkten finns det ingen tvekan alls. Utgångspunkten är alltid Guds egen helighet. Det är för att Gud är helig som han ger det rättesnöre som lagen utgör. Alla de eländen som drabbar mänskligheten är i en eller annan mening direkta konsekvenser av att människan övergivit Gud och Guds lagar.
Det är alltså en parallell historia i NT som i fallet med Job. Bakom kulisserna sker det saker som ibland har helt andra orsaker än någon påstod ondska. Och fortfarande har vi ingen definition av vad som är ont.
Eller det kanske vi har när vi har sett vad Johannes skrev i sitt första brev enligt ovan. Det som hör världen till och som skall förgås kan alldeles rakt av beskrivas som mänsklig ambition utan Guds tillåtelse! Och då är vi äntligen saken på spåret. Hur ofta som det heter att ”de gjorde vad ont var i Herrens ögon” kan jag förstås ta reda på. Lite enkel konkordansslagning löser den frågan. Då är svaret ca 50 ggr i GT. Måttstocken för vad som är ont är alltså något som bara kan fastläggas när vi vet vad Gud anser vara rätt. På den punkten finns det ingen tvekan alls. Utgångspunkten är alltid Guds egen helighet. Det är för att Gud är helig som han ger det rättesnöre som lagen utgör. Alla de eländen som drabbar mänskligheten är i en eller annan mening direkta konsekvenser av att människan övergivit Gud och Guds lagar.
Hur
mycket egen substans har ondskan?
Är det onda i sig ’någonting’? Svaret är blankt nej. Det onda är ’bara’ avvikelse från det goda, men uppnår genom sin avvikelse ingen egen ny självständig status utan går bara mot sin undergång. Det skapar ingenting nytt utan förvränger något som har varit och bär i avvikelseögonblicket fröet till sin egen undergång med sig. Det är en självdestruerande förminskning av det goda. Har Gud skapat det onda? Mörker är ingen parallell kvalitet till ljus. Döden är ingen parallell kvalitet till Liv. Likgiltighet är inte ett mätbart något vid sidan om kärlek. (Hat är kärlekens tvilling, inte dess mosats.) Gud är kärlek; och Gud hatar allt det som förstör det Gud älskar, utan att för ett ögonblick sluta vara kärlek.
Frågan är således alltid besvarad med ett otvetydigt ”Nej Gud har inte skapat något ont i sig”.. Han skapade de träd som stod i lustgården. Det ena för att genom att äta av det skulle man få förstånd att skilja mellan gott och ont. Men trädet var inte ont i sig. Det enda som kan göra något ont är att använda det utanför det vartill Gud avsett det. Men möjligheten att göra tvärtemot avsikten är inbyggd i själva människovarandet. Inte nödvändigheten därtill. Valmöjligheten att hörsamma eller ignorera har ju inte heller lämnats för fäfot, utan omgivits av den klaraste regeln av alla. Ät och du dör. Synden är det onda resultatet av en övergiven kurs som var avsedd att leda till evigt liv. Överger man den kursen är bara döden kvar som mål för resan. Man kan aldrig begå synd utan uppsåt. Det visas i lagen enligt tredje Moseboken genom att olika slag av synder har olika ’prissättning’. För oavsiktliga olyckor gäller en annan sak.
Varför förundras vi över att människor dör? Syndens lön är döden. Den syndalönen har en inbyggt fördröjning. Varför vill vi inte tro att det är så? För att det är av ondo att de som gör vad deras onda hjärtan gör inte får obegränsat med tid att göra det? Den som tar livet av en annan förverkar sitt eget liv. Den som bryter mot lagen på en punkt har brutit mot hela lagen. Ond är den som med berått mod avviker från den rätta vägen. Men denna ondska blir aldrig någon egen enhet. Den är en restprodukt av ett moraliskt vägval, som när den tar sin början redan är i färd med att passera ur tiden.
Är det onda i sig ’någonting’? Svaret är blankt nej. Det onda är ’bara’ avvikelse från det goda, men uppnår genom sin avvikelse ingen egen ny självständig status utan går bara mot sin undergång. Det skapar ingenting nytt utan förvränger något som har varit och bär i avvikelseögonblicket fröet till sin egen undergång med sig. Det är en självdestruerande förminskning av det goda. Har Gud skapat det onda? Mörker är ingen parallell kvalitet till ljus. Döden är ingen parallell kvalitet till Liv. Likgiltighet är inte ett mätbart något vid sidan om kärlek. (Hat är kärlekens tvilling, inte dess mosats.) Gud är kärlek; och Gud hatar allt det som förstör det Gud älskar, utan att för ett ögonblick sluta vara kärlek.
Frågan är således alltid besvarad med ett otvetydigt ”Nej Gud har inte skapat något ont i sig”.. Han skapade de träd som stod i lustgården. Det ena för att genom att äta av det skulle man få förstånd att skilja mellan gott och ont. Men trädet var inte ont i sig. Det enda som kan göra något ont är att använda det utanför det vartill Gud avsett det. Men möjligheten att göra tvärtemot avsikten är inbyggd i själva människovarandet. Inte nödvändigheten därtill. Valmöjligheten att hörsamma eller ignorera har ju inte heller lämnats för fäfot, utan omgivits av den klaraste regeln av alla. Ät och du dör. Synden är det onda resultatet av en övergiven kurs som var avsedd att leda till evigt liv. Överger man den kursen är bara döden kvar som mål för resan. Man kan aldrig begå synd utan uppsåt. Det visas i lagen enligt tredje Moseboken genom att olika slag av synder har olika ’prissättning’. För oavsiktliga olyckor gäller en annan sak.
Varför förundras vi över att människor dör? Syndens lön är döden. Den syndalönen har en inbyggt fördröjning. Varför vill vi inte tro att det är så? För att det är av ondo att de som gör vad deras onda hjärtan gör inte får obegränsat med tid att göra det? Den som tar livet av en annan förverkar sitt eget liv. Den som bryter mot lagen på en punkt har brutit mot hela lagen. Ond är den som med berått mod avviker från den rätta vägen. Men denna ondska blir aldrig någon egen enhet. Den är en restprodukt av ett moraliskt vägval, som när den tar sin början redan är i färd med att passera ur tiden.
Frestelser
vi möta få..
Vad gör Satan egentligen? Jag har visat på vilka strategier och mål som han använder sig av i andra bloggar så jag skall inte upprepa dem. Men jag skall skynda mig att tala något om ”Fader Vår bönens” viktiga rader om ’inled oss inte i prövning/frestelse, utan fräls oss ifrån den onde/det onda.” Guds ord gör det entydigt klart att Gud inte frestar oss med något alls, varken med gott eller ont. Men han låter alla slags prövningar komma. Vad är skillnaden?
Frestelse
är att uppsåtligen lägga snaror för en hungrig fågel. I vetskap
om sparvens fäblesse för att äta sädeskorn lägger jag ut dem
under ett fågelnät om jag vill fånga sparven. Jag utnyttjar
sparvens natur för att fånga och förslava eller förtära den,
eller frambära den som offer om jag är en fattig man. När jag
låter min egen natur följa sin egen lust finner jag att en lång
rad frestelser alltid ligger i vägen för mina goda avsikter. Och
följer jag min ’natur’ så faller jag för de frestelser som jag
ursäktar och rättfärdigar som varande ’mina rättigheter’. När
mitt hjärta åstundar det onda kommer Frestaren med feta lockelser.
Det är ett av Satans verk som i magnifik omfattning sveper över
hela mänskligheten. Och de flesta sakar den motvikt i livet som
håller dem från att falla. Vanan att falla ökar proportionerligt
med hur ofta man gjort det.
Det
finns alltså en betydande skillnad mellan frestelse och prövning.
Prövningen är nämligen ett instrument för att göra Guds Barn
fasta i sin hängivenhet till Gud. De som står fasta under
prövningen vinner karaktär och mognad. Motsatsen är hos dem som
faller för frestelserna så ofta att de inte ens längre ser den som
farlig. Underskatta aldrig samvetets avtrubbning genom upprepad synd.
Den som spelar gitarr får hårda fingertoppar. Den som älskar sin
synd får i sin själ sådana förhårdnader på det området att
detta samvete inte längre reagerar alls. De vänjer sig vid att vara
beroende av frestelsen, men dess försåt ligger i att den hela tiden
kräver mer av samma ’synd’ för att ge samma stumma samvete som
förra gången. Det
är inte för att leva som syndaren syndar, utan för att slå
dövörat till sin förestående död. Bröd
och skådespel förhindrar uppror ansåg de romerska kejsarna.
Prövningen
och frestelsen kan i ögonblicket se likadana ut! Men resultaten är
olika beroende på i vilken mening jag möter dem.
Att prövningar inte är onda i sig kan den förvissa sig om som läser 2 Korintierbrevet 4 där Paulus beskriver sin erfarenhet av sin tjänst i Herren. ”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. Eller läs Jakobs brev 1:2 ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.”
Att prövningar inte är onda i sig kan den förvissa sig om som läser 2 Korintierbrevet 4 där Paulus beskriver sin erfarenhet av sin tjänst i Herren. ”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. Eller läs Jakobs brev 1:2 ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.”
Eller
brevet till Hebréerna kap 12.7-11: ”Det
är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som
sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte
fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga
söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade
respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss
andarnas Far så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss en kort
tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa,
för att vi ska få del av hans helighet. För stunden verkar ingen
fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som
har tränats genom fostran ger den längre fram frid och
rättfärdighet som frukt.”
Notera nogsamt: lidande är inte i sig något ont. Det är fastmer instrumentalt i det godares tjänst! Är detta som verkar ont verkligen ont om det åstadkommer något som Gud anser vara gott? ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Står det inte så? Vad är då innefattat i detta allt? Även det som av oss kallas ’ont’?
Om det Onda har vi således en del information. Om Satan som en ljusets ängel kan vi veta något som antyds i förra förbundets skrifter. (Jesaja 14:9 ff) Satan är visserligen skapad. Men inte som ond. Det onda skapas inte som varande ont. Det Onda skapar ingenting alls. Det kan som bäst bara kopiera! Den som är god kan inte skapa något ont. Men allt som är gott kan förvanskas och förvrängas, perverteras bort från sin ’lodlinje’. Då blir det visserligen ’ont’ men inte på samma sätt som det goda är gott. Det senare är nämligen bestående, det förra är underlagt fördömelsen och intigheten. Ingenting i skrifterna låter det onda ”vara från evighet till evighet.”
Notera nogsamt: lidande är inte i sig något ont. Det är fastmer instrumentalt i det godares tjänst! Är detta som verkar ont verkligen ont om det åstadkommer något som Gud anser vara gott? ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Står det inte så? Vad är då innefattat i detta allt? Även det som av oss kallas ’ont’?
Om det Onda har vi således en del information. Om Satan som en ljusets ängel kan vi veta något som antyds i förra förbundets skrifter. (Jesaja 14:9 ff) Satan är visserligen skapad. Men inte som ond. Det onda skapas inte som varande ont. Det Onda skapar ingenting alls. Det kan som bäst bara kopiera! Den som är god kan inte skapa något ont. Men allt som är gott kan förvanskas och förvrängas, perverteras bort från sin ’lodlinje’. Då blir det visserligen ’ont’ men inte på samma sätt som det goda är gott. Det senare är nämligen bestående, det förra är underlagt fördömelsen och intigheten. Ingenting i skrifterna låter det onda ”vara från evighet till evighet.”
Bättre
kunde du väl, Gud?
Det många vill anklaga Gud för är att han borde ha vetat bättre än att skapa människan sådan att hon kunde välja det onda. Men hade Gud inte gjort det så hade det inte varit människan som Han hade skapat utan något slags hubot som inte kunde göra fel vad han än gjorde. Dess intelligens hade varit artificiell och dess moral en maskinell programmering.
Glöm aldrig att Gud skapade människan till sin avbild och att han sände sin Son i alla delar ’människa som vi’ med fulla möjligheter att falla för varenda frestelse som kunde komma i hans väg, men avstod från dem för att kunna befria oss som inte kunde låta bli att falla. Sådan som Sonen är sådan är Fadern och om möjligheten att begå synd inte hade funnits hade han inte kunnat vara god. Han hade bara varit en skugga. Precis det hävdade dualisterna: Jesus kunde i deras världsbild inte födas som människa för det var redan det en demonisk verksamhet. Han kom inte i en ”inkarnation” utan i en ”adumbration” dvs. som en skugga bara. Det såg ut som om han var sann människa, men var det inte. Förnekelsen av både inkarnationen och treenigheten är del av dualismens fotspår i dogmhistorien. Hur man kan hålla fast vid dualism utifrån Bibelns budskap är en gåta.
Det blir dock begripligt om man ger det ”Onda” egen form, makt och bestämmelse. Om man glömmer att den Onde är en lögnare och förförare, en mördare och en falsk åklagare från början av sin tid på jorden så har man lättare att undersöka det Ondas anspråk på att vara någonting i sig. När det i själva verket bara är en parasit på det som är. En svavelticka på en tusenårig ek som blåser upp sig när det passar med skrämseltaktik, (dess existens på den ännu levande är nämligen bevis för att döden börjat) men som lika gärna kan uppträda med bländande skönhet, visdom och intelligens vars främsta medel till förförelse är det näst bästa. Det är inte med fula hemska onda ting det onda blir ondast utan genom dess till förvillelse likadana framtoning och föreställning inför deras ögon som inte har sett på Kristus, men ändå vill följa ’Ljuset’. Om det onda inte uppträdde som det goda skulle vi inte falla för det så lätt som nu är fallet. Det nästan goda är det bästas fiende.
Finge Satan framgång skulle han bygga ett Gudsrike utan Gud. Han skulle skapa ett världsrike med alla de möjliga landvinningar den mänskliga kapaciteten kan uppbringa. Men det skulle ske på Hans villkor. Vilka det är kan du läsa i varje dagstidning, eller i Galaterbrevet: ” Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant.” Det är för att den Onde inte rår på människans hjärta som hans rike med nödvändighet är splittrat från början. Han vill så gärna att människan skall vara lydig honom, men inte ens den lydnaden kan han räkna med utan att vara diktator. Hans rike kan inte byggas på människor som lever i avsiktlig självvald synd.
Naturen och dess katastrofer
En
sista passning i detta ärende. Som ju ingalunda är uttömt på
dessa femton sidor. Är inte alla dessa naturkatastrofer ett bevis på
att Gud är oförmögen att regera världen? Är de inte raka ärliga
bevis på att Gud inte är god som låter dem ske? När han sveper
bort oskyldiga människor i parti och minut är Gud då inte oerhört
känslokall och likgiltig? Visst måste väl allt detta visa på att
det Onda finns?
Att det är oerhört illa är en sak. Vem kan utan tårar se effekterna på människornas liv av alla dessa eländen som nu tack vare medievärldens möjligheter serveras på frukost-tv så att gröten fastnar i halsen? Att det med nödvändighet är det samma som uppsåtlig ondska att låta det ske är något helt annat. Guds ord ger en lång rad informationer om att själva frågeställningen är felaktig. För det första sveps inga oskyldiga med alls. Det finns inga ’oskyldiga människor’, alla utan ett enda undantag har sedan Adam samma syndabelastning och ingen dör utan den. Oavsett ålder. Till det kommer att Gud är helt rättvis i alla sina domar, alltid. Och således är domskälen enligt vilka Han dömer hans egna och de kommer alla att resultera i rättvisa domar. Ingen kommer att överklaga dem.
Att det är oerhört illa är en sak. Vem kan utan tårar se effekterna på människornas liv av alla dessa eländen som nu tack vare medievärldens möjligheter serveras på frukost-tv så att gröten fastnar i halsen? Att det med nödvändighet är det samma som uppsåtlig ondska att låta det ske är något helt annat. Guds ord ger en lång rad informationer om att själva frågeställningen är felaktig. För det första sveps inga oskyldiga med alls. Det finns inga ’oskyldiga människor’, alla utan ett enda undantag har sedan Adam samma syndabelastning och ingen dör utan den. Oavsett ålder. Till det kommer att Gud är helt rättvis i alla sina domar, alltid. Och således är domskälen enligt vilka Han dömer hans egna och de kommer alla att resultera i rättvisa domar. Ingen kommer att överklaga dem.
Ingenstans
i de heliga skrifterna äger Satan förfogande
rätt
över naturkatastrofer. I undantagsfall har han nyttjande
rätt,
men i regel är det Gud som sänder dessa olyckor som ett resultat av
det mänskliga handlandet med Guds skapelse. Det är Gud som sänder
de plågor som drabbar Egypten, inte den Onde. De är dessutom del av
en uppgörelse med alla de avgudar som egyptierna dyrkade! Var
enskild plåga har en direkt ”andlig adress”. Sambanden mellan
naturliga skeenden och andliga orsaker finns det hur många texter
som helst om. Läs i 5 Mosebok 27-28 som en del av insiktsskapande
åtgärd. Det är till och med så att vi genom våra naturvidriga
förhållningssätt till skapelsen bringar hela vädersystem i olag.
Det säger redan Jeremia. Till det behövs inga IPCC paneler.
Jer
5:25
De säger inte i sina hjärtan:
”Låt oss frukta Herren vår Gud,
som ger regn i rätt tid
både höst och vår
och som skänker oss
de bestämda skördeveckorna.”
De säger inte i sina hjärtan:
”Låt oss frukta Herren vår Gud,
som ger regn i rätt tid
både höst och vår
och som skänker oss
de bestämda skördeveckorna.”
25 Era
missgärningar
har nu bringat detta i olag,
era synder håller det goda
borta från er,
26 för bland mitt folk
finns ogudaktiga människor.
De ligger i bakhåll
liksom jägaren ligger på lur,
de sätter snaror
och fångar människor.
har nu bringat detta i olag,
era synder håller det goda
borta från er,
26 för bland mitt folk
finns ogudaktiga människor.
De ligger i bakhåll
liksom jägaren ligger på lur,
de sätter snaror
och fångar människor.
Till
dessa konsekvensskeenden hör att ingen i hela bibel biblioteket
någonsin placerar dessa händelser någon annanstans än inom
relationen Gud-Människa. Det onda eller den onde är aldrig på
tapeten. Att ge honom äran för det är en överdrift som
visserligen föder hans ego men det kastar inget ljus över
verkligheten för vår del. Högmod och stolthet och hybris är
kardinalegenskaper hos den Onde. Och hos dem som följer honom. Det
är ett axiom att högmod gör före fall.
Ett andra orsakssamband mellan vissa typer av naturkatastrofer är direkt mänsklig verksamhet och dumhet. Låt mig illustrera: Människor kommer till vad som ser ut som en bördig ådal. Frodig grönska längs ån båda sidor lockar att bygga sig ett liv där. Att inga människor före dem kommit på tanken slår dem inte i hågen att fundera över. De bosätter sig där. Det går bra i några år, men sedan kommer en kraftig snövinter uppströms och en vårflod som sköljer dem och allt de ägde till havs. ”Var är Gud nu då?”
En norsk brant bergssida avverkas på all skog. Dess funktion som ytbrytare och lavinstopp har ingen av dessa skogsägare kommit ihåg att ta reda på, för de bor ju inte där nere i dalen under branten. Lavinen kommer och föröder hela samhället. Sen snyftar de drabbade om hur orättvist livet är. Jo tack. Naturens lagar upphöjs av naturalismens och den materialistiska ateismens tillbedjare till gudomlig status, men följs inte alltid ens av dess mest inbitna tillbedjare.
Om man som i fallet med Assuandammen i Egypten lägger en av världens största och tyngsta vattenreservoarer på en av jordytans tunnaste skorpor, kan man då inte räkna ut att trycket på jordytan på denna svaga punkt kommer att leda till tryckutjämning i jordens plasmainnehåll och resultera i svåra vulkanutbrott någon annanstans? Jag bara frågar.
Den tredje kategorin är förknippad med den insikten som bibeln är ensam om. Jorden är INTE stadd i ständig uppåtgående evolution utan i en allt snabbare devolution, på väg mot sin slutliga död i eld. Om man inte vill förstå syndafallets konsekvenser för hela jorden och allt levande har man ingen möjlighet att fatta att själva jorden rister som en kvinna i barnsnöd och sliter i allt den kan ta i för att skaka av sig allt det onda som har förvandlat det som kunde vara paradis till ett alltmer giftigt avloppsdike. En punkt passeras efter vilken ingen återvändo kan finnas. Den arma tysta planeten kvider sig i sin dödsryckning. Den vill inte längre vara med. Detta säger Paulus i klartext i Rom 8. Och Herren själv, han som kommer när det ingen tid mer finns att göra bättring, säger utan att darra på manschetten, att naturkatastrofer och mellanmänskliga krigstillstånd kommer att öka, inte minska, i slutfasen av denna civilisation.
”Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.
Ett andra orsakssamband mellan vissa typer av naturkatastrofer är direkt mänsklig verksamhet och dumhet. Låt mig illustrera: Människor kommer till vad som ser ut som en bördig ådal. Frodig grönska längs ån båda sidor lockar att bygga sig ett liv där. Att inga människor före dem kommit på tanken slår dem inte i hågen att fundera över. De bosätter sig där. Det går bra i några år, men sedan kommer en kraftig snövinter uppströms och en vårflod som sköljer dem och allt de ägde till havs. ”Var är Gud nu då?”
En norsk brant bergssida avverkas på all skog. Dess funktion som ytbrytare och lavinstopp har ingen av dessa skogsägare kommit ihåg att ta reda på, för de bor ju inte där nere i dalen under branten. Lavinen kommer och föröder hela samhället. Sen snyftar de drabbade om hur orättvist livet är. Jo tack. Naturens lagar upphöjs av naturalismens och den materialistiska ateismens tillbedjare till gudomlig status, men följs inte alltid ens av dess mest inbitna tillbedjare.
Om man som i fallet med Assuandammen i Egypten lägger en av världens största och tyngsta vattenreservoarer på en av jordytans tunnaste skorpor, kan man då inte räkna ut att trycket på jordytan på denna svaga punkt kommer att leda till tryckutjämning i jordens plasmainnehåll och resultera i svåra vulkanutbrott någon annanstans? Jag bara frågar.
Den tredje kategorin är förknippad med den insikten som bibeln är ensam om. Jorden är INTE stadd i ständig uppåtgående evolution utan i en allt snabbare devolution, på väg mot sin slutliga död i eld. Om man inte vill förstå syndafallets konsekvenser för hela jorden och allt levande har man ingen möjlighet att fatta att själva jorden rister som en kvinna i barnsnöd och sliter i allt den kan ta i för att skaka av sig allt det onda som har förvandlat det som kunde vara paradis till ett alltmer giftigt avloppsdike. En punkt passeras efter vilken ingen återvändo kan finnas. Den arma tysta planeten kvider sig i sin dödsryckning. Den vill inte längre vara med. Detta säger Paulus i klartext i Rom 8. Och Herren själv, han som kommer när det ingen tid mer finns att göra bättring, säger utan att darra på manschetten, att naturkatastrofer och mellanmänskliga krigstillstånd kommer att öka, inte minska, i slutfasen av denna civilisation.
”Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.
Då
ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli
hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då ska många komma
på fall, och de ska förråda varandra och hata varandra. Många
falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom
laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den
som håller ut till slutet ska bli frälst. Och detta evangelium
om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för
alla folk. Sedan ska slutet komma.”
Till
sist
Hur kan Gud låta allt detta ske utan att röra en min? Lustigt eller sorgligt nog, är det bara när det går åt pipan som de börjar peka finger åt gud. Intressant nog frågar ingen efter Gud när de har bestämt sig för att leva som de vill. Men sen när de skördar vad de sått gnäller de över inbärgningen. Varför sitter Gud med armarna i kors och väntar ut oss? För att varje dag är en dag av nåd som erbjuder att människan vänder sig bort ifrån sin onda väg. För det är det enda man kan kalla de vägar som människan valt när hon inte vill gå på de vägar som är Guds vägar.
”Tänk på din skapare i dina unga år, innan de onda dagar och år kommer i vilka du ska erkänna, det här var inte roligt!” Pred 12:1
Gud sitter inte med armarna i kors alls. Han har själv tagit det fulla ansvaret för allt det onda och låtit sin Son ge sitt liv till lösen för många. Hela skapelsen är föremål för ett förlossningsverk. Det som sker är att den gamla skapelsen som vi har ruinerat når sin termiska död i en allt upplösande eldstorm, därefter skapar Gud en ny himmel och en ny jord. Den sista fienden som skall böja knä inför Honom är döden själv. Och den som genom dödsfruktan höll människorna fångna följer med i fallet. Heb 2:14-15 ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. ”
Hur kan Gud låta allt detta ske utan att röra en min? Lustigt eller sorgligt nog, är det bara när det går åt pipan som de börjar peka finger åt gud. Intressant nog frågar ingen efter Gud när de har bestämt sig för att leva som de vill. Men sen när de skördar vad de sått gnäller de över inbärgningen. Varför sitter Gud med armarna i kors och väntar ut oss? För att varje dag är en dag av nåd som erbjuder att människan vänder sig bort ifrån sin onda väg. För det är det enda man kan kalla de vägar som människan valt när hon inte vill gå på de vägar som är Guds vägar.
”Tänk på din skapare i dina unga år, innan de onda dagar och år kommer i vilka du ska erkänna, det här var inte roligt!” Pred 12:1
Gud sitter inte med armarna i kors alls. Han har själv tagit det fulla ansvaret för allt det onda och låtit sin Son ge sitt liv till lösen för många. Hela skapelsen är föremål för ett förlossningsverk. Det som sker är att den gamla skapelsen som vi har ruinerat når sin termiska död i en allt upplösande eldstorm, därefter skapar Gud en ny himmel och en ny jord. Den sista fienden som skall böja knä inför Honom är döden själv. Och den som genom dödsfruktan höll människorna fångna följer med i fallet. Heb 2:14-15 ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. ”
Idag
om du hör hans röst, förhärda inte ditt hjärta!
”Var dag är sällsam gåva, en skimrande möjlighet, var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav.” En dag snart nog blir vår sista dag att vända om. Sedan är det för sent.
”Var dag är sällsam gåva, en skimrande möjlighet, var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav.” En dag snart nog blir vår sista dag att vända om. Sedan är det för sent.
Det
onda och den onde och de som genom sin bortvändhet från Gud är
onda i uppsåt tanke och handling är en del av den nuvarande
skapelsen. De har ingen plats i den nya.
Det
ondaste onda har bara begränsad tid kvar. Det har snart parasiterat
färdigt på allt det goda. Inget av det som nu så illa stör oss i
hela världen kommer att överleva ändens tid, Messias ankomst och
den stora domens dag. Ingenting. Bara de som vill vara där Herren
är kommer att vara där. Ingen annan skall nödgas vara där hos den
som de har undvikit eller föraktat eller rent av avskytt medan de
levde här.
Det
är för att det onda tycks så mäktigt som den kristna kyrkan ropar
Maranatha! Kom Herre kom.
Men makten är i Jesu händer!
Han är Herrars Herre och konungarnas Kung, och alla knän skall böjas inför Honom. Allas..
Men makten är i Jesu händer!
Han är Herrars Herre och konungarnas Kung, och alla knän skall böjas inför Honom. Allas..
Teddy
Donobauer, Doncaster i England 1
Nov
2018
