Vems Fader om inte vår?

En torsdag kväll, en typisk Glasgwegian gråblöt, kol-os-dimmig afton där de blekaste gatskenet spökar till hela tillvaron. Genom betongkasernrnas fönster strålar tvapparaterna med sitt förljugna löfte om lättnad från slitet för överlevnaden, lättnad eller åtminstonde en stunds nirvana ifrån det.

Mellan huskropparna sprang eller släntrade grupper av barn i olika åldrar, en del redan kriminellt belastade gäng som de så kallade 'Tiny Tots' som rusade in i butiker beväpnade med avbrutna och spetsade bilradioantenner och stal allt inom räckhåll. De yngsta var runt fem år.

Jag tillhörde dem som gjorde en blygsam insats för att försöka nå åtminstone några av dem med något annat. Vi bjöd in de ungdomar som vi mötte på gatan till bibelsamtal i en skolsal som vi disponerade. Ungdomar kom. Deras värld och vår värld möttes på väldigt ojämna villkor. Vi hade ingen aning om de liv de levde. En kväll hade vi 7-8 barn i salen och försökte förklara att Gud hade sänt sin Son för att uppsöka och rädda det som var förlorat. Ett av barnen var ett lysande undantag från de andra i det att han var propert klädd, skjorta slips och kavaj och faktiskt pressade byxor. Resten var rena lumpboden vid jämförelse. Han satt också som den ende  av dem som satt tyst genom hela vår lilla "predikan" . Eftertänksamt hade han lyssnat på "Faderns omsorg om hela världen."

Sen dräpte han oss. "If dat Fadda is enythink loike mine Oi wont have nuffink te de wif ham." (Om den där fadern har minsta likhet med min farsa så vill jag inte ha något att göra med honom.)
Ibland slutar saliven att rinna till i mun. Då var det så.. det är nog inte ofta jag blir mållös. Men då var det så. Blotta tanken att människan, 13 år gammal, hade en sådan djupt rotad misstänksamhet mot allt vad Fader heter var som ett dråpslag mot hela min dåvarande teologi.

Det ledde till att jag blev tvungen att gå på djupet. Hur var min egen resa till att kunna följa med i s k 'Fader Vår'? Läsa och upprepa går ju lätt, det kan man lära varenda papegoja. Men att förstå och faktiskt bekänna en relation? Då måste man ju veta vem Fadern är och vad denne kan och vill.

Jag växte upp utan en far. En biologisk bidragare till min fysiska härvaro fanns det förstås. En spermadonator som det heter i nutida feministjargong. Men som far hade han inga förutsättningar om man menar något annat än just avlare. Han hade i sin tur vuxit upp faderslös, dumpad på en bondgård hos släktingar till de ovilliga föräldrarna som under ett virrigt rus blivit ett barnaskaps ovilliga trälar. En träldom de blixtsnabbt skakade av sig vid första bästa tillfälle. Han växte upp som 'lösnummer' med i bästa fall drängstatus i sikte. Och lärde sig ingenting om att vara far från de som satte honom på plats i hierarkin på den stora bondgården. Han var vild och vacker. Vacker är ett gammalt ord som också betyder oförvägen, vårdslös och risktagande. Hans liv ändades i en fallolycka, krossad till döds mot vass kalksten i Silberkarklamm i Ramsau i Österrike, Kvar lämnade han en ung mor med tre små barn.

Jag växte upp och fick en andra 'pappa'. Styvfar som det heter. Men han var i sin tur son till en sjöman som var borta hemifrån 6 månader i sträck och hade heller ingen fader att tala om, bara en exotisk "då och då-are. Mera bananer än vägledning om man säger. Styvfar hade under militärtjänstgöring ådragit sig en reumatisk hjärtsvikt och när han sprang till morgonbussen den 20 januari 1960 hann han bara ombord och började leta efter nitroglycerintabletterna i bröstfickan när hjärtinfarkten för gott släckte hans liv. Han lämnade en änka med fem barn, det äldsta, jag, fjorton år gammal.

 Förväntades nu ta ansvar och ta hand om min mor och mina syskon.. Lyckades inget vidare.

Fader blir man inte. Fäder fostras till det av en Fader. Fader blir man inte för att man kan befrukta en kvinnas ägg. Fader blir man inte för att man har läst Bill Cosby eller Robert Bly. Eller Björn Ranelid för den delen. Fader blir man inte på imitation av Tom Cruise i Top Gun eller Arnold Schwarzenegger. Rambo alldeles att förtiga. Tv rutan fylls år efter år av män som berättar om sina politiskt eller kulturellt framstående pappor, men i fråga om faderskap misslyckade fäder. Och så vitt jag kan se har ingen enda av alla de medialt framtonande homosexuella männen haft en far värd namnet.

Jag mötte i övre tonåren samma förkunnelse: "Gud är vår käre himmelske far." Jag vet att jag under en av många kristider slängde honom detta i ansiktet: " Om du nu är en sådan god far, varför har du då gjort mig faderslös två gånger om innan jag ens var kommen till mandom? Skall det föreställa en god far det? ( Sedermera har jag lärt mig att Gud har mycket tåliga skenben, man får sparka hårt.)

Det tog många år innan det sakta gick upp för mig att saker inte är som de ser ut för den som fastnnat i sin sorg och gjort sorgen till måttstock för vad som är möjligt för det gudomliga. Någonstans ifrån kom en dag en visshet: "Om jag hade låtit dina fäder leva hade du aldrig funnit vägen till mig".
Stilla, stilla nu mitt hjärta. Tig och lyssna. (Många kan säga motsatsen: min levande far har gjort min väg till Gud oändligt svår, och jag kan inte med det där om Gud Fader..)

Jag blev ingen bra far jag heller. Men detta har min själ tvingat mig till ett sökande efter förståelse för vad som kunde ha blivit om jag hade haft en far värd namnet. Hela Bibeln levererar hållpunkter för att rekonstruera vad som har gått  förlorat, ja till och med sådant som  ännu aldrig funnits!  Men det finns där som "oxpikar" som skulle kunna fösa oss ovilliga till att äntligen göra det som sedan 50-talet efter Kr har stått i lysande klartext: "För den sakens skull är det som jag böjer mina knän inför honom från vilken allt vad som kallas far (egentligen allt som kallas patria=faderskap/familj) på jorden har sitt namn. " Efesierbrevet 3:14-19

Kyrkan av idag över hela fältet, från lågkyrkligaste frikyrka till högkyrkligaste liturgiförvaltare har alla det gemensamt att de bara ger läppars service till Fader Vår. De känner inte längre vare sig Sonen eller Fadern. Den som har sett Sonen i aktion har sett Fadern. Sonen gjorde alls ingenting som han inte sett Fadern göra. Sonen ger vidare allt det han fått av sin fader. Och förvaltar allt det som Fadern har anförtrott åt honom.

Var är den ära som tillkommer fadern? Den som inte ärar Sonen ärar heller inte fadern. Den som inte har sonen har heller inte fadern. Den faderslösa kyrkan har ingenting. De som lämnats faderslösa är barnhusbarn på vift, övergivna som skriker ut sin övergivenhet och ensamhet i mun på varandra.
När söner inte längre har någon fader bildar de rövarband som våldtar kvinnor och barn. Om inte bokstavligt fysiskt så i varje fall intellektuellt och mentalt och moraliskt.  Hela Bibeln vittnar om Faderns försök att hålla sönerna i schack. Frälsningsdramat är Faderns yppersta och yttersta uppoffring för att äntligen förvandla pojkar till män. Det är inte för att män är män som de står för en betydande del av vansinnet i världen, utan för att de vägrar låta Fadern vara Fader och vägrar lydnad.

Kvinnor söker män som är män innan de  blir biologiska fäder. Men vilka förebilder till manlighet finns det i  samtiden?  Kvinnor som tror sig om att kunna uppfostra män utan en fader lyckas ofta med att bevara sönerna i ett  beroende till dem själva där det oförlösta barnet är kvar fast i manlig gestalt,  men utan dess egentliga inre resning.  Det fanns en man... värd att möta.

Allt börjar alltså med att vi orienterar oss tillbaka till den evige Gud som är vår himmelske Fader. Detta i sin tur förutsätter att vi först ser på våra fördomar om Fadern. Den som håller sina negativa erfarenheter från fallerade fäder emot Gud kommer aldrig att vare sig böja knä för Fadern eller ta emot den enda Son som ger barnaskap hos Gud.   Där, i en profetiskt förutsagd väckelse i de sista raderna av gamla förbundets skrifter finner vi det som föregår "Herrens stora dag": " Se  jag skall sända er Elia innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han skall vända födernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och viger landet åt förintelse" Malaki 4:6

Om kyrkan i någon som helst form skall överleva så måste vi börja med att enskilt och gemensamt böja knä för Honom från vilket allt som är Gudsfamilj har sitt namn. Nej, det är aldrig en mariakyrka, det är och förblir den kyrka som är född genom Fadern, Sonen och den Helige Ande. Någon annan familjebildning finns inte i Guds rike.  Inget annat ger Gud Fadern sitt namn åt.

Men kvinnor då? Skall de inte ha en likaberättigad Moderskyrka?  Kyrkan, Kristi jordiska kropp är inte Faderskyrka i någon som helst könslig mening. Den är alla deras kyrka och arvsberättigande som genom pånyttfödelsen blivit Guds söner, oavsett jordiskt kön. "Här gäller inte längre jude eller grek, träl eller fri, barbar eller scyt, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus. .. Här gäller en enda sak: Om någon är i Kristus är denne en Ande med Honom." Gal 3:26, Kol 3:11

Vi har ett gemensamt behov av att förbehållslöst be Fadern om  förlåtelse för att vi inte känner honom tros att Sonen kom för att göra honom känd. Där börjar vår vandring till full förståndsvisshets fulla rikedom.
Då, när vi inte längre bortser från Fadern för att vi tror om oss att "ha" nog med Sonen, utan inser att ingen kan ha Sonen utan att också ha Fadern då börjar hjärtats massiva försvarsmur emot Gud i all sin härlighet luckras upp.

Då kan den sargade kyrkan vara försoningsplats för kvinnor och män, för familjer och gemenskaper. En gemenskap som inte konserverar avstånden emellan människorna utan en som förbinder barnen med varandra i Faderns nya förbund genom Sonen. Men först då..

En dag skall alla knän ovillkorligen böjas inför honom som sitter på Tronen. Det kan vara en klok handling att göra det frivilligt redan nu.

Teddy Donobauer 12 februari 2017