"Det kristna kärleksbudet - i rövarhänder"

"Det började som en skakning på övre däck"... Nå nä..

Det började med en serie åsikter om  den finska lutherska kyrkans ställningstagande i frågan om samkönade äktenskap. Det fortsatte med att samma kyrka ännu sa nej därtill. I nästa ögonblick agerade femton namnkunniga av kyrkans personal och präster för att skynda på en process inom kyrkan för att ändå så fort som möjligt rallarsvinga sig igenom det motstånd som ännu finns hos de som är kyrkans bas, dess medlemmar. I syfte att inte förlora trovärdighet i världens ögon måste vi snabbt se till att alla som vill skall få kyrkans välsignelse.

Man kan få intrycket att kyrkan alltså tror att man blir bättre på att hoppa höjdhopp om man sänker ribban. Hur många människor är egentligen homosexuellt lagda? Hur många av dessa har minsta intresse av kyrkan? Går de i kyrkan? Generöst tilltaget  kan det aldrig röra sig om mer än några få.
För att få landet och folket att på nytt komma till kyrkan behövs det alltså att kyrkan nu tar steget fullt ut i det kristna kärleksbudets anda och godkänner samkönade äktenskap.

På sociala medier gick vågorna höga. Baneret under vilket 'alla' samlades var direkt. 'Störst är kärleken'. Tätt följt av 'Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att ingen skall gå förlorad utan ha evigt liv." Varifrån har de nu fått dessa vackra tankar? Jo det har de hört i kyrkan, De kan också ha läst det i bibeln. I första rummet är bibeln ett bibliotek av 66 böcker författade över en tidsrymd om 1500 år i olika delar av Israel och nuvarande Turkiet av 40 olika författare. Det handlar då i första rummet om litteratur av människor som skrev hela meddelanden med början, mitt och slut, med sammanhängande tema och med avsikt att förmedla något till eftervärlden.

Alla hade det gemensamt att de trodde att det var deras uppdrag att i klartext tala det som gavs dem av den Gud de var beredda att ge sina liv för. Deras uppsåt var att lyssna, höra och lyda. Skriva utifrån sina mänskliga förutsättningar och utifrån sin språkkultur och sin referensram. Visst! För om ordet inte blir verklighet i den som får det är det bara ord. Men ingen skrev vad de själva tyckte kunde passa.

Johannes, den ene av ett brödrapar i Jesu lärjungaskara fick tidigt namn om sig att han var 'kärlekens apostel'. Han omskrivs som den som närmast vinnlade sig om att hålla sig nära Jesus, och hans berättelse om den som han lärt känna så nära, är det vi kallar Johannes Evangelium. Det är han som skriver det som kallas 'lilla bibeln' Johannes 3:16 (Det är inte bibeln som gör den reduktionen) Han skrev 21 kapitel som omspänner hela Jesu officiella liv och undervisning under tre år, samt Jesus slutliga konfrontation med både den judiska lydstaten och det väldiga romerska riket. Hur det gick och vad som hände sen upptar hela texten. Johannnes skriver i det näst sista kapitlet varför han skrev: "Många andra saker kan berättas om vad Jesus gjorde, men som inte är skrivna i denna bok, men det som är skrivet skrevs för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son och att ni som troende skall ha liv i hans namn."

Så planen är klar. Allt som står i den här boken har ett enda syfte: att berätta den del av storyn som är en kristen tros bas. Det är alltså ingen samling löst hopslängda aforismer, tänkespråk eller strödda tankar. Det är en biografi, en livsberättelse i sin helhet. Det är ingen legolåda för småbarn att bygga ordslott med. Det är något helt annat. För att ha lov att citera något alls ur den måste man veta vad man läser. Om man vill använda sig av en lösryckt mening  och ge den ett annat innehåll än författaren avsåg begår man det som kallas 'stöld av immateriell egendom' . Om man dessutom avsiktligt ignorerar den så kallade kontexten gör man sig skyldig till vad som omedelbart skulle tillrättavisas om man gjorde det i ett vetenskapligt arbete. Källhänvisning tack!!

Med ingen annan text i världen förfar man som med bibeln. Det är som om hela bibeln lagts i dokumentförstöraren, strimlats till tunna strimlor och hällts ut på en sopptipp. Där hittar någon en remsa med texten 'Störst är kärleken" och påstår omedelbart att detta är allt som stod i boken!

Ursäkta? Ett mera ohederligt sätt att behandla en boktext finns inte. Men den metoden omhuldas alltså av dagens kulturella elit, och är också Borgå stifts handlingssätt. Möjligen även dess enda bibelsyn.

Kärleksbudskapet påstås alltså vara det enda som skall vara kvar av tusentals sidor text vars syfte det var att förmedla den ende oföränderlige barmhärtige Gudens vilja, kärlek och regelverk för den värld som Gud skapade. Vars början och slut han har bestämt och vars villkor för en bestående existens han angivit i klartext. För alla tider. "För i Honom finns ingen växling av ljus och mörker. Han är den samme igår idag och i morgon."

Vad är då kontexten ur vilken kärleksbudet i den lilla bibeln är lösryckt? "Så djupt älskade Gud världen att han gav den sin ende Son så att var och en som tror på honom inte skulle gå under eller förgås utan ha evigt liv. 
För Gud sände sin son till världen, inte för att döma världen men för att (hela) världen skulle bli räddad genom Honom. Den som tror på honom är inte fördömd, den som inte tror på honom är redan fördömd för att han inte tror på den enfödde Guds Sons namn. 
Och domen är denna: ljuset har kommit in i världen men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar är av ondo. Alla som gör det onda hatar ljuset och gör allt för att inte komma till det för att slippa få sina gärningar avslöjade. Men den som gör det rätta kommer till ljuset så att det denne gör skall klart synas vara i Gud."

Efter vilka kriterier är den första meningen i stycket mindre väsentlig än resten?  Med vilken moralisk, etisk, litterär eller juridisk rätt väljer man bort allt det andra?   Av vilka intellektuella skäl ifrågasätter man Johannes ursprungliga mening?  Vilken "kontext" kan rättfärdiga den sax som klipper av rosen och förnekar busken?

Johannes har mer att säga: "Den som Gud har sänt talar Guds ord, det Anden ger är inte snålt tilltaget. Fadern älskar sin Son och har givit allt i Hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv, den som inte tror på Sonen skall inte se livet utan Guds vrede förblir över honom."

Fadern dömer ingen utan har överlåtit all dom åt Sonen så att alla skall visa Sonen ära så som de ärar Fadern, den som inte ärar Sonen ärar heller inte den som har sänt Honom. Sannerligen säger jag er att den som hör mina ord och tro på den som har sänt mig har evigt liv, denne kommer inte under dom utan har övergått från död till liv."

Jag har kommit i min Faders namn och ni tar inte emot mig, men om någon annan kommer i mitt namn då kommer ni att välkomna honom. Hur kan ni tro som eftertrakar berömmelse från era likasinnade medmänniskor och som inte ens söker den ära och härlighet som bara Gud kan bestå er med? Tro inte att jag skall stå som er anklagere inför Fadern, det är Moses som anklagar er, den som ni satte ert hopp till. Om ni hade lyssnat på Moses skulle ni tro på mig för han talade om mig."

"Lagen kom genom Moses, men nåden och saningen genom Jesus Kristus." Jag har inte kommit för att ta bort lagen, utan för att uppfylla den. Jag säger er att inte en prick av lagen skall förgås."
(det sista från Matteus, medbroder till Johannes)

Med vilken rätt gör vi anspråk på Guds kärlek? Genom att förstå varför den behövdes. Att den är gratis för att någon betalt priset för den. Hur kan vi separera kärleken på det mänskliga planet 'Du skall älska din nästa så som dig själv" från sin förled: "Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, all din kraft och allt ditt förstånd?"

Med vilken rätt kräver vi det ena och förnekar det andra?

Det påstås att alla har rätt att leva som de vill. Men det gäller bara dem som samtiden anser ha den rätten. Den enda rätt vi har inför Gud är denna: "Men åt alla dem som tog emot honom, som satte sin tilltro till Hans namn, gav han rätten att kallas Guds barn. Åt dem som är födda inte bara genom blodlinjen eller den fysiska formen baserad på mänsklig vilja, utan födda av Gud. .. Om en människa inte blir född på nytt så kan hon inte se Guds rike."

Men, men! skriker man från alla håll och kanter: Det står ju att störst av allt är kärleken! Och vi har rätten att definiera vad kärlek är utifrån vårt eget gottfinnande!   Nå nä. Återigen har ett annat av Guds ord hamnat i rövarnas händer och ligger blåslaget och blodigt i rännstenen.

"Kärleken är tålmodig och mild, den är inte avundsjuk eller högmodigt skrytsam (inte full av 'pride') den är inte heller arrogant eller oförskämd, den kräver inte att få saker och ting på sina villkor, är heller inte lättretad eller full av bitterhet, den gläder sig inte åt det onda, men har sin glädje i vad som är rätt. Kärleken bär allt, hoppas på allt, är uthållig under alla förhållanden....Så är då dessa tre av bestående värde: tron, hoppet och kärleken, bland dessa tre är kärleken den största."


När jag gick in i  diskussionen på sociala medier och sa detta om att ingen har rätt att rycka lös ord ur bibeln till försvar för det kristna budskapets raka motsats, fick det ett gensvar som var överväldigande. Över hundra personer anslöt sig till en skallgång där de istället för jakthorn använde sig av mantrat 'det kristna kärleksbudskapet' för att demonstrera exakt hur detta kärleksbudskap hade trängt ner i dem. Ingenting av ovanstående finns hos en enda av dem som påstår sig veta vad det är.

Istället visade de sig att de alla hängde på och accepterade att jag utmålades som 'homofientlig', vilket med dagens språk är på par med homofob, islamofob, xenofob etc etc. De bär alla falskt vittnesbörd om mig och min faktiska ståndpunkt. De hävdar att jag dömer dem fast jag i klartext sa att om vi inte hörsammar Guds ord är vi alla dömda. De öste invektiv över mig och dem som försökte säga emot. De visade med all önskvärd tydlighet att det är rätt i deras ögon att förkasta hela Guds ord och alla som står upp för det.

En del av dem går varenda söndag i kyrkan och läser trosbekännelsen. Visserligen tiger eller mimar de bara alla de delar som de inte längre anser att en vetenskapligt bildad människa kan tro på, men de går fram till nattvarden som de heller inte tror på i någon biblisk mening och betalar säkert trofast sin kyrkoskatt.

Men när jag inisterar på den att sista delen i trosbekännelsen är  lika sann som 'Så älskade Gud världen', nämligen "Sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda" då är det fullt legitimt att skylla budskapet på budbäraren och kasta sig över honom med alla tillhyggen. Tysta helst. Tvingas att tiga. För deras kärlek till sin sanning är intolerant mot all annan.

Jag påstås stå för en ideologi och bibeltolkning som den moderna människan har vuxit ifrån. Att jag vill vrida klockan tillbaka tusen år. Tvärtom. Jag vill vrida fram till den dagen då Han som är Guds kärleks främsta exponent  kommer tillbaka till sin egendom. "Människosonen skall komma i sin Faders härlighet tillsammans med sina änglar och då skall han belöna varje människa efter sina gärningar" . "Då skall en förfärlig tid randas, en tid vars like icke har funnits, men de skall bli räddade vars namn är skrivna i boken. Många skall uppstå från de döda, några till evigt liv och några till evig smälek. De som är visa skall skina som som himmelens ljus, och de som har omvänt många till rättfärdighet skall lysa som stjärnor."

Hur kan en intelligent människa tro att Kristus kommer tillbaka? Det handlar inte om intelligens. Det handlar om den tro som en gång för alla är given åt de heliga. Detta var kyrkans tro i tvåtusen år. Den överges först under de senaste 80-100 åren av den nutida kyrkan till förmån för den intelligens som sätter människan själv som mått på Gud.

Där Gud skapade människan till sin avbild har nu den fallna människan skapat Gud till sin egen. Och vränger Guds kärlek till att licensera vad Gud förbjuder: "Du skall inga andra Gudar ha vid sidan om mig".  Gud är kärlek, men de vill ha det till att 'min uppfattning om kärlek är Gud'.
Det är dock mera tveksamt om det har förändrat Gud eller Guds ord en enda millimeter. Om kärleksbudet som alla menar sig ha monopol på att uttolka  inte är mera värt än som syns idag då är det ännu i rövarhänder.

En man gick till Jeriko från Jerusalem, blev överfallen, blottställd och halvt sönderslagen, lämnad för död vid vägkanten. En präst kom längs vägen, såg eländet och passerade förbi på andra sidan vägen.  En tempelansvarig  gjorde likadant. Sen kom en man från det avskydda folket utanför den egna sfären, han hade barmhärtigheten kvar och förband därför den slagne med steriliserande och välgörande medikamenter. Lade honom på sin åsna och förde honom till vård hos en krögare. Han betalade vad det kostade och lovade återkomma med mer betalning. 

Det krävs ingen kärlek alls att jama med i kören 'korsfäst korsfäst', det krävs kärlek att säg stopp, hit men inte längre.

"Den som älskar Gud håller hans bud." Men i många stycker felar vi ju alla. Jag med. Men majoriteten bryr sig överhuvudtaget inte om att ens försöka. Och för att undkomma alla buden skriver de om bibeln för att passa sin livsföring.

"Vi skall alla stå inför Kristi domstol så att var och en skall få det goda eller onda som den har gjort i sin kropp."  Man kan göra det medan det ännu finns tid att vända om, sen är det för sent.
"Vi skall alla  stå inför Guds domstol ty det står skrivet, Så sant som jag lever skall varje knä böjas inför mig och varje tunga skall prisa Gud. Var och en av oss skall avlägga räkenskap inför Gud"

När bibeltexter läses i kyrkorna så säger man efter var text, 'Gud vi tackar dig, eller Kristus vi tackar dig'. Det är tveksamt om det idag är mer än en tom fras från de flestas läppar. Till stor sorg för kyrkans Herre och Frälsare. "Skall människosonen när han kommer finna tro på jorden?"

Jag tror, Herre, hjälp min otro.

Teddy Donobauer  28 Februari 2017

Kvinnor skall tiga i församlingen... eller?

"Den där Paulus, han var ju inte riktigt avnavlad.
Nä,den kan jag inte med. Jesus lyfte fram kvinnorna, men Paulus, han förtryckte dem. Paulus förstörde Jesu budskap."

Se där axplock ur floran av mer eller mindre vanliga påståenden från både kyrkfolk och utomstående. Vet de ingenting om bibeln så vet de åtminstonde allt om dess tillåtande av slaveriet och påstådda kvinnoförtryck.

Det olustiga i det är påtagligt. Det är som om en människa skulle slita handbromsspaken ur en bil, springa ut i folkmassan och hävda att denna losslitna spak är hela bilen. Skulle någon människa ta sig före att behandla någon annan litteratur på det sättet skulle kritiker snart påpeka det otillbörliga i den sortens tolkning. Men med bibeln har det aldrig funnits några gränser. Fragmentering, sönderstyckande och godtyckliga val av vad som passar är snarast standard. Mycket starkt underblåst av kyrkan själv genom att reducera helheten till 'dagens text'.

Så hur kvinnofientlig är Paulus då, om man nu låter hela bilden framträda? Höra på allt han har att både säga och göra i möten med kvinnor?

Först ett ord om Paulus plats i sammanhanget: han räknas bland apostlarna, dvs de sändebud till hela världen vars mission är att göra Jesus känd, förstådd och mottagen. Han ser sig som en senkommen och 'minsting' i skaran. Men han vet att hans kallelse till uppdraget är lika fast som någon av de andras. Han har till och med ett personligt tilltal att falla tillbaka på. Han är betrodd att var Jesu egen vittnesbärare och kan säga: "Jag har från Herren mottagit vad jag förmedlar." Att han som inför den uppståndne Herren legat på sitt ansikte i tillbedjan och ödmjukhet skulle avsiktligt ha förvrängt samme Herres budskap saknar all trovärdighet.  Dessutom är han den 'lärare' som först har blivit uppfylld av just den Ande som Jesus hade utlovat och vars uppgift det är att 'ta allt det som jag har sagt och förklara det för er'. Den som påstår att Jesu ord slutade i och med evangelietexterna vet helt enkelt inte vad han pratar om och kan inte ens läsa.

Paulus kommer in i den nya tidsålder där ett fundamentalt profetiskt skeende ägde rum: "Det skall ske härefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött, och era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, och ynglingar skall se syner... Och det skall ske att var och en  som på den dagen åkallar Herren skall bli frälst." 

Mera inklusivt kan det inte bli. Samma Ande över människor oavsett kön, ålder eller annan status än ett behov av att bli frälst från det tillstånd av främlingsskap från Gud  som i alldaglig mening kallas 'synd'. De som åkallar Gud om räddning får del av Guds ande. Det är det som först sker på pingstdagen och sedan varhelst en människa omvänder sig till Gud.

Utan urskiljning eller hänsyn till kön, ras, social status är Guds gåva given till de som vill ta emot den och leva i konsekvensen av den förvandling som det medför. Och helt följdriktigt vet Paulus att förklara att när det gäller tillhörigheten i den nya kroppen så är det här inte längre fråga om något annat än att vara 'ett med Kristus'. Det finns alltså inte olika villkor för män och kvinnor vad det gäller delaktighet i Herrens gemenskap.

Men församlingen har ett uppdrag på jorden. Att göra Kristus trovärdig och känd överallt. Det gör den genom att Kristus utrustar den men gåvor. 'Vi har alla olika gåvor allt efter den nåd som har blivit given'. Dessa gåvor skall sedan utövas i enlighet med den tro som brukaren har.  Paulus avslutar Romarbrevet med en rad hälsningar:'Hälsa Prisca och Akvila mina medarbetare i Kristus' (maka-make team) som tillsammans undervisade  den alexandrinske lärde Appollos, 'Febe, er syster som är församlingstjänare i församlingen i Kenkrea', hälsa 'Maria som arbetat så mycket för er'.  'Hälsa Tryfena och Tryfosa som arbeta i Herren','Hälsa Persis, den älskade systern som har arbetat så mycket i Herren. Hälsa 'Rufus och hans Mor som också har varit som en moder för mig.'
Under sina resor mötte han kvinnor i olika 'andliga tjänster'. Lydia, en väl beställd kvinna som lyssnade till Paulus och öppnade sitt hjärta för budskapet och lät döpa sig med hela sitt husfolk och erbjöd (med visst tjat) Paulus att bo där under sin vistelse. På plats efter plats anslöt sig 'många av de främsta kvinnorna' till Paulus. Mer kvinnoförakt än så hade han inte.
På sin resa mot Jerusalem och tillfångatagandet stannade han till hemma hos den forne diakonen från Jerusalemförsamlingen som sedan sitt äventyr med den etiopiska hovmannen blivit en stadgad och gift man och som  var far till fyra döttrar som alla 'profeterade', men knappast med stängd mun!

Att Paulus hade en negativ kvinnosyn kan då knappast utläsas av hur han både handlade och talade.  Men så är det ju detta med vad han säger i sina  brev till  Timoteus och till Korintförsamlingen. Dessa brev innehåller specifika svar på eller inlägg i samtal om de faktiska situationer som där råder.  Korintförsamlingen har  ett antal egenskaper som alla sammantaget kan beskrivas som 'vildvuxna'. Det är då inte ett bra förvaltande av Guds ord att göra undantagen och de specifika missförhållandena till en generalplan som i och med detta gör alla till måltavla.

 På snart sagt alla områden rådde kaos i dess inre ordning. Sexuella beteenden av ett slag som Guds lag inte tillåter, vanhelgandet av nattvarden, interna stridigheter som ledde till att syskon drog varandra inför världslig domstol, underligheter som att folk trodde sig kunna påverka de redan döda  genom att döpas i deras ställe etc etc.. gudstjänsterna saknade den ordning som kommer av frid och kärlek. I det sammanhanget undervisar han dem om vad församlingen är. Eller borde vara. Alla kan delta, alla får bidraga till allas uppbyggelse. ALLA. "Ni kan alla profetera, men profeterna skall vara innebördes ansvariga för sina gåvors utövande." ( Hur profeterar man med stängd mun? Om ordet profemi betyder 'utsäga, uttala.) Men det fanns ganska specifika problem. Några använde gudstjänsttiden till meningslöst pladder som borde höra hemma någon annanstans.


'Jag tillåter inte kvinnor att tala, om de har något att fråga om, skall de hemma fråga sina män.'  Detta sagt i svepet där han först har sagt att ' om någon kvinna profeterar eller ber ' så skall hon också uppträda värdigt och med dekorum. Den tiden var det utan tvekan att ha huvudet täckt.  (Kravet på huvudbonad under den svenska frikyrklighetens storhetstid ledde till varianter som var raka motsatsen till täcka, de var ofta vedervärdigt otäcka) Tror ni att han led av schizofreni och bipolär sjukdom när han i samma brev kan säga desa två saker i samma sammanhang?

Således  mest sannolikt att det handlar om kvinnor som i församlingen under den heliga sammankomsten dryftar ärenden av 'hemma hos' karaktär som inte har uppbyggande funktion när de kommer samman till gudstjänst. I övrigt gäller att 'var och en har en nådegåva' som är till för allas väl. Där är det ingen skillnad på kön. För den som är i Kristus är en 'Ande' med Honom oavsett kön.

"Jag tillåter inte att kvinnor har auktoritet över män' . Den kristna församlingen har ett ledarskap av människor som lever i gemenskap. Inga ensamhärskare utan gåvor givna till församlingen för att den skall vara försedd med 'herdar, lärare, evangelister, profeter och apostlar'. Herren kallade män, det behövdes, kvinnor följde utan att behöva kallas. Kallelse till tjänst baserades inte på deras kön utan på deras relation till sanningen själv. Varför var det männen som kallades att bära ansvaret. Obs inte  ha makten utan ta på sig tjänandet!

Genom vem kom synden in i världen? Genom Eva är standardsvaret efter två millenia av felaktig undervisning från ett patriarkat utan Fader. Guds ord är entydigt: "genom en enda, genom Adam kom synden in i världen'. Eva blev bedragen, inte Adam. Han valde att mot bättre vetande ta det förbjudna, och det är honom Gud frågar efter ända sen dess. Och Adam fortsätter att smita undanansvar men har gärna makt. 'Jag sökte efter en man att stå i bräschen, men jag fann ingen, då kom min egen arm mig till hjälp'.

Eftersom Guds gåvor inte är könsbundna finns således inga hinder för att Gud utrustar kvinnor på samma sätt som män. Vilket ideligen sker, inte minst för att männen sviker kallelsen och håller sig undan på travbanan, hockeyföreningens årsmöte eller pubrundan med polarna. Våra kyrkor är utarmade på män som tar ansvar. Att en del av dessa sedan sitter i ett hörn och ifrågasätter om kvinnor skall predika är bara för mycket. 'Om lärjungarna tiger skall till och med stenarna tala"

Om kvinnor skall leda skall de precis som i fallet med män, vara Kristi lärjungar, vara väl hemma i Skriften, bära andlig frukt, vara ansvariga tillsammans i ett kollektivt ledarskap och leda fåren dit Herden pekar.  Gör de inte det är de lika värdelösa som de män som inte heller gör det. Att koppla 'tjänstduglighet' till kön är lika begåvat som att tro att den som föds i ett garage är en bil. Det enda som är avgörande är om Kristus har anförtrott sig åt den människan. Har Han det syns det på den personens livsföring och helighållandet av Kristus i allt den företar sig. Om Kristus inte blir synlig i den människan är det egalt vad utbildning, kön, prästvigning, universitetpoäng den har.

Det är inte en fråga om vad kön den har som håller fram ett glas vatten till en som dör av törst. Bibeln är full av exempel på där kvinnor utrustas till att göra det som män vägrar göra.
Allt ifrån Deborah som i sin andliga klarsyn kallar den unge mannen Barak till tjänst till de som först besöker den tomma graven, till de som samlas till bön inför pingstdagens under, till tjänst i alla guds församlingar.  Den är också full av exempel på både män och kvinnor som gjort sig själva viktigare än Gud och hans ord, och som på grund av sin ovilja att själva leva rättfärdigt förleder människor. Ahab har sin Jezebel. Och mannen Diotrefes är lika stor usling som den kvinnan Jesebel som en av församlingarna i början av Uppenbarelseboken är drabbad av.

Så länge män är män enligt de specifikationer som ges av Paulus så är en viss ordning fastslagen. Om de älskar sina kvinnor så som Kristus har älskat församlingen och utgivit sig för henne så kommer de att underorda sig sina män därför att det är rätt i Herren. Underordnande kan aldrig krävas, det måste förtjänas. När män som uppträder som härskare, som tyranner, som 'besserwisser' utan faktisk insyn och kunskap i det varom de talar har de varken män eller kvinnors respekt. Vår stora historiska tragedi är att vi accepterat kyrkligt ämbete som garant för andlig status. Det har kostat Kristi församling oerhört elände.

Där män inte böjer sig för Kristus kan de inte begära något företräde för någonting eller någon. Inte heller kan kvinnor som tror att ' halva himmelen är vår', dvs att den skulle vara könskvoterad, ha minsta anspråk på Guds rike. Det riket består inte i ord utan i rättfärdighet.

Blir kvinnan frälst genom att föda barn? Man kan få det intrycket av Paulus när han säger så här: (1917) 'Dock skall kvinnan under det att föder sin barn vinna frälsning om hon förblir i tro och kärlek och helgelse med ett tuktigt väsende'   Hm?  Har alltså den gode brodern plötsligt tagit avsteg från sin insikt om att vi är frälsta genom tron och den oförtjänta nåden och faktiskt hävdar att det för kvinnors del är frälsning genom gärningar? Och vad med alla barnlösa?   Se där, vi förstår hur Petrus kunde säga "att vår broder Paulus säger ett och annat som är svårt att förstå, och som obefästa människor vränger till och missförstår sig själva till fördärv."

Nå nej, frälsning genom gärningar är det inte fråga om, inte ens den enskilda kvinnans barmafödande. Barn är Gudgåvor, kvinnors höga delansvar i tillvaron är just barnen och deras vård och uppväxt. Timoteus saknade som så många andra andligt närvarande far, det var hans mor Lois  och mormor Eunice som var befästa i en tro som Timoteus också tillgodogjort sig. En tro som helt och enbart baserades på det budskap som Paulus förklarade med de helga skrifterna. "Ett barn blir oss fött, en son blir oss given."
Så hur hänger det ihop med frälsningen  och barnafödande?  Den gängse översättningen är kanske tokot? Paulus använder 'teknogonia' , 'barnfödandet' bara här. Ingen annan använder det heller i nya testamentet. Här är en utbroderad expansion av en annan och fullt sannolik tolkning av grundtexten.

"Oaktat  (barnafödandets välsignelse eller förbannelse efter syndafallet) finns inget hinder för kvinnors frälsning då de blir frälsta genom att fortfara i tro och kärlek och helgelse med den självkontroll som är Guds andes gåva till oss alla, ja verkligen räddade genom det barnafödande som gav oss den enfödde Jesus, gudabarnet."

Jaha, så Paulus är kvinnofientlig. Han förtrycker kvinnor. Han tvingar dem att tiga. Den värld han skriver i och för var kvinnofientlig, det Paulus gör är raka motsatsen, han tillkänner kvinnor status och jämlikhet inför Gud och Kristus som skiljer sig markant från allt i hans samtid. De 'krav' som ställs på kvinnor är varken högre eller lägre än de som ställs på män, men de är annorlunda. Och de relateras till Adam och Eva och det som skedde i begynnelsen. Bryr man sig inte om helheten i skriften kommer man aldrig att fatta det.

Men en författares text gör anspråk på att bli läst i sin helhet. Det var det längesedan kyrkan gjorde. Resultatet är att den räds, förminskar och bländar ut Paulus och låter förtalet av honom normera människors uppfattning om Bibeln.

Och hur kommer det sig att den vrångbilden av Pauli inställning blivit så djupt rotad? Det har använts som vapen av patriarkala bevakare av 'manlig' hegemoni. Alltså har det passat som hand i handske för partsintresset att bevara kyrkan  som enbart mäns spelplan.  Alltså har deras manlighet satts över ordets tydlighet. Och den andra anledningen är att det med tidens gång har blivit en lättvindig undanflykt från att ta det övriga innehållet i Guds ord på allvar. Man använder 'Kvinnan tige' som måltavla och dödar budbäraren för att slippa höra hela budskapet.

"Ve den skändliga"


Teddy Donobauer

Hur sann är bibeln, och hur?

Lägger upp en text från 2013
Den är alltid lika aktuell.

I vilken mening är bibeln 'sann'?

En av de största måltavlorna för löjet och angreppen på den kristna tron riktas mot Bibeln som varande 'sanningen'. Hävdandet att hela bibeln är Guds ord och att hela bibeln skall tas bokstavligen som den står har förmodligen varit en av de största anledningarna till att både kyrka och bibel kommit i totalt vanrykte. Bildstormarna har haft rena frispelet i att slå straffar i ett tomt mål. Inställningen att 'Hela Bibeln enbart är Guds ord och skall åtlydas' är inget annat än ett brott mot det första budet i Mose lag: du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig. Förhållningssättet kan bara kallas vid sitt rätta namn: 'Bibliolatri', dvs tillbedjan av bibeln  istället för Gud.

Bibeln själv, dvs 40 olika skrivare av det som gavs dem att säga och skriva, hävdar ingenstans att Bibeln är sanningen. De är däremot i fullständig enhet om att sanningen är en person: 'gränssnittet' mellan Gud och människa, Yeshua Meschiach, Jesus Christos.. eller hur ni nu vill stava det. Han säger det dessutom själv: 'Jag är Vägen, Sanningen och Livet.' den utsagan kan antingen förkastas eller accepteras, efter att den har förståtts. Inte förr. Och frågan är omedelbart självklar: om vad är 'Guds frälsare' (Yeshua) Sanningen?

Är han  'sanningen' om hur man bäst odlar ekologiskt? Är han sanningen om elektroniska kretsar? Sanningen om hydralikens lagar? Självfallet inte.. den kunskapen är inbyggd i den skapelse som är Hans och hans Faders, och den utrustning han givit till människan, skapad till Guds avbild, ger oss möjligheterna att upptäcka allt detta världsliga kunskapsflöde på (nästan) egen hand. Och för denna förmåga hyser han en orolig respekt: 'vad helst de företar sig kommer att lyckas dem'.

Vad är Han då sanningen om? 1) Sanningen om Gud: 'den som har sett mig har sett Fadern.' Den som vill veta något om Gud, något som inryms i de begränsningar som det är att vara skapad och inte själv skapare har i Honom den enda tillförlitliga källan. För den som vet sig vara begränsad och dödlig och i sig oförmögen att omfatta Gud annat än som viskningar och aningar har inget val: Guds skyltfönster är Guds Son, sann människa och sann Gud tillika. Det är ett entydigt besked som bibeln ger. Bibeln är sanningsvittne om den Gud som är Det är inte allt som kan sägas om Gud men det är allt människan kan fatta..

2) Han är också sanningen om människan. 'Sådan jag är sådana kan ni vara i världen'  Han är själv i sin person det lod som när det upphängs bredvid varje människa visar att varje människa är skev och vind i förhållande till det som en gång skapades. 'Alla är felviktade klot på livets bowlingbana och hur man än siktar rullar de ner i en eller annan sidoränna.'  Han är i sig själv väl förtrogen med den mänskliga verkligheten för han hann under sitt liv ibland oss bli prövad i alla avseenden så som vi, utan att falla under prövningen till att någonsin vara något mindre än sann Människa och heller aldrig mera. Det är sannolikt för att undkomma varje lodning som skulle visa människans sanna tillstånd som avståndstagandet från Bibeln och Vittnesbördet om Guds son är så allmänt utbrett idag. Kyrkan hjälper till det 'avfallet' genom att sätta sig själv i vägen för Kristus genom det grepp som den formella religionen utövar.

3) Han är också sanningen om hur hela skriften skall uttydas. 'Han utlade för dem vad som i lagen profeterna och skrifterna var sagt om honom.'  (dvs 'förra förbundets skrift') Och det är Han som är huvudinnehållet i det nya testanmente som nu gäller. Dessutom är det hans Ande som är primus motor och anföraren för allt som är skrivet i det vi slarvigt kallar NT.

Jesus Kristus är sanningen.
Bibeln är sanningsvittnet till denna Sanningens tid på jorden och dess konsekvenser.
Teologierna är de urval som människor gör ur Bibeln och på basis av dessa teologier skapas psykosociala strukturer som kommit att kallas 'kyrkan'.

Kyrkan, teologierna, och bibeltexterna kan alla hanteras, förstås eller tolkas så att de för sökaren till Kristus, eller ersätter Kristus med sig själva.

Kristus är sanningen
Bibeln är sannngen om sanningen
Teologi är en sanning om sanningen om sanningen
Kyrkornas varande och görande är sanningen om sanningen om sanningen om sanningen.

Urvattningen och fördunklingen av Sanningen med stort S går fort  igenom de efterföljande leden.
Bibeln skrevs  för att vi skall orientera oss till Honom, och genom tron på honom ha det liv som från början var Guds erbjudande till människan. Det kallas evigt, men evigt har inte med tid att göra, utan med den kvalitet som bibeln kallar 'att vara Guds avbild'. När kyrkan gjort bibeln till ersättare för gud dödar den tron med ett sytematiskt missbruk av bibelordet.
När kyrkan gjort sig själv till sanningen är den bara en religion bland andra och har lika mycket med sanningen att göra som att en bild av en smörgås kan mätta en hungrig. När teologin utformar sig utan att göra rättvisa åt sanningsvittnet Bibeln så leder den ofelbart till en massa ord (logos) utan  Gud (theos).

Dagens 'teologi' har inte 'Guds ord' som annat än ett slags fossilerat minne och är helt och hållet i sådana rövarhänder som varken känner Gud eller skrifterna. Sig själva och världen till oändlig skada.


Teddy Donobauer

"Jag finner inte det eviga livet på Facebok"

"Jag hittade ingenting om hur man får evigt liv på Facebook."

I det dagliga flödet av en fullständigt absurd blandning av olika informationer kom detta från en av mina vänner på nätet. Sen lade jag mig att vila min vanliga power-nap. Vaknade till och såg neonskylten: "Ingenting på Facebook har evighetsvärde", nå det var ju ingen direkt nyhet.

Facebook är designat och framtagit för att vi skall leva i illusionen om allt det pågåendes egenvärde. Vi ska inte ha tid att fråga några stora frågor, vi ska upptas av en makthavares frisyr, vi ska reta oss på att det som den ene gör får den andre inte göra. Vi ska upptas av vad som är ögonblickligt och hastigt övergående. Vi ska inte leta efter guld utan nöja oss med att svämmas med i gyttjan av mänsklig banalitet. Vi ska inte fråga efter mening., vi ska nöja oss med att mediet ger sken av betydelse.

Vi ska helt enkelt avledas från att tänka, och reduceras till att "reagera" alltefter den algoritm som bestämmer vad vi ens får se i vår inbox. Eftersom vi för ofta bara intresserar oss för det tillfälliga så får vi aldrig det riktigt väsentliga för ögonen, och om vi får det är det inbäddat i så mycket skräp att själva flödesförloppet hindrar oss från att hinna stanna upp och reflektera. Nyckelordet är 'nästa och nästa och nästa', var så god och svälj.

Nu är detta inget nytt. Min blogg heter 'sub sola nihil novus', som är latin för 'inget nytt under solen'.
Allt som finns har funnits förr skulle visdomens röst ljuda. Det är inte alldeles sant för på ett sätt är allting nytt. Den informationsteknologi vi har tillgång till bjuder nivåer av informationsflöden som ingen gång i historien varit möjliga förut. Så hastigheten på det som ständigt strömmar emot oss är ny. Men innehållet är det inte.

'Nu förhöll det sig med folket i Aten, att de hela tiden inte ägnade sig åt något annat än att flänga efter något som hade nyhetens behag."  En dåtida kultur beskrevs av en trons turist med en liknande förvåning som den vi upplever i dagens flöde. De hade tydligen inget bättre för sig än att hela tiden leta efter något uppseendeväckande. De var så uttråkade av vad de hade att de bara såg värde i vad de ännu inte kände till. De underskattade betydelsen av det som hade gjort dem till en framstående kultur till den grad att de föll sönder inifrån för att till sist uppslukas av just dem som utnyttjade deras förlust av kärna och därför kunde reducera dem till slavar och underlydande i en helt ny värld för vilken de saknade all motståndskraft.

Det var där Paulus av Tarsus noterade deras vilsenhet och deras tidsbundenhet och den fåfänga jakt på nyheter som bara serverade dem upphettade rester från gårdagens förhållningssätt och ideer. Där sa han: "Jag ser att ni har gjort religion av i princip allting, ja ni har till och med garderat er med både hängslen och livrem genom att till och med ha gjort ett altare åt 'divus incognitus' den okände guden.  Det är synd att ni i all er jakt på de verkliga nyheterna ännu inte hört talas om den sanning som inte är ett irrbloss i flödet utan är den hemlighet som redan innan världens grund var lagd  har varit i görningen. Den okände gud ni har projicerat är den Gud som inte är ett objekt utan är själva tillvarons grund, utan att ni vet om det är det i Honom som vi lever, andas och existerar. Med denna er okunnighet har Gud haft överseende ända tills nu, men nu har Gud bjudit människor överallt att omvända sig från detta fåfängliga förhållningssätt och  göra bättring, för en dag är bestämd på vilken hela världen skall ställas till svars inför en rättfärdig man som genom sin uppståndelse från de döda har fått behörighet till att döma."

Uppror bland atenarna, de förnärmade till höger, de nyfikna till vänster, de filosofiskt skolade delade i två läger: naturalisterna som inte trodde annat än de kunde se, och supernaturalisterna som trodde att ideerna om tingen var självständiga från tingen och fanns i den osynliga världen. En del fattade omedelbart och slog följe med Paulus.

Vad fattade de? Att om någon hade uppstått ifrån de döda är livet inte tidsbestämt. Det ser ut att vara en del av tidens förgänglighet men har en inneboende vägran att acceptera att allt bara tar slut för att kroppen når sin maximala brukartid. När kroppens "bäst före" tid gått ut finns det för mycket kvar. Omgiven som människan är av en fullständigt gränslös strävan efter bestående och permanens i allt från litteratur till arkitektur, från tanke till text, från tillfällena till det bestående, har hon en naturlig motvilja mot att ingenting annat vara än sin förpackning. Världens samlade kultur visar strävandet efter "immortality". När människans praktverk Titannic sjunker i djupet sjunger Celine Dionne "Immortality" . We don't say goodbye, we don't say goodbye. In my journey to eternity... my soul will never end..

"Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan, dock så att vi inte någonsin kan begripa hur". Men evighetsvarelser är vi hur vi än intalar oss att det är över när kroppen viker ner sig för det gemensamma och slutliga öde vi alla kommer att få möta. Vår biologiska död.

Från världslitteraturens stora drama 'Hamlet' citeras ofta 'Att vara eller inte vara, det är frågan..att sova , sova! Kanske också drömma? Se däri ligger knuten! Ty i den döden- Vad drömmar i den   månde komma, när stoftets tunga skrud vi kastat av, - Det tål att tänka på.   Den tanken skapar hela vårt långa levernes elände! Vem skulle inte... om det inte vore för  fasan i det oupptäckta landet från vars gränser ingen kommer åter."

 Men för Paulus och för oss som har förstått vad Mannen från Nasareth har gjort för oss är det inte fasan i livet bortom kroppen utan glädjen som kallar. För det eviga livet har två möjligheter. I det ena heter det 'ske dig efter din vilja' i det andra heter det 'ske mig efter Din vilja'.  Beslutet om vilketdera som väntar tas här. Det var därför Paulus och så många med honom var beredda att vända upp och ner på all samhällsordning, ta gigantiska riskere för sitt eget liv, ifrågasätta alla invanda föreställningar, genom att predika Kristus, hans död och uppståndelse. Om Kristus har uppstått eller inte är en absolut nyckelfråga. Att tro sig om att kunna göra anspråk på att vara troende fastän man vägrar bekänna uppståndelsen är att göra både Gud och miljoner vittnen till lögnare.

"Detta är evigt liv: att de tror på dig, den ende Sanne Gud och den som Du har sänt, hans Son.. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Sonen har det inte"

Herre jag tror, hjälp min otro!

Det eviga livet är inte en tidsutdräkt av det liv som bjuds här utan det är den kvalitet av liv som finns i Kristus själv och som vi blir delaktiga i genom att omvända oss från dödens väg till den väg som är Hans och genom att bli som barn och ta emot Honom som själv är livets ord. Den första människan, Adam var en levande själ, den andra människan, den andre Adam, dvs Kristus av Nasareth är en levandegörande ande. De som tar emot Honom har det eviga Livet. Svårare än så är det inte.

Det är inget nytt budskap. Det är bara bortglömt, undanskymt, ifrågasatt och ignorerat.

Till vilket pris?


Teddy Donobauer 13 Februari

Vems Fader om inte vår?

En torsdag kväll, en typisk Glasgwegian gråblöt, kol-os-dimmig afton där de blekaste gatskenet spökar till hela tillvaron. Genom betongkasernrnas fönster strålar tvapparaterna med sitt förljugna löfte om lättnad från slitet för överlevnaden, lättnad eller åtminstonde en stunds nirvana ifrån det.

Mellan huskropparna sprang eller släntrade grupper av barn i olika åldrar, en del redan kriminellt belastade gäng som de så kallade 'Tiny Tots' som rusade in i butiker beväpnade med avbrutna och spetsade bilradioantenner och stal allt inom räckhåll. De yngsta var runt fem år.

Jag tillhörde dem som gjorde en blygsam insats för att försöka nå åtminstone några av dem med något annat. Vi bjöd in de ungdomar som vi mötte på gatan till bibelsamtal i en skolsal som vi disponerade. Ungdomar kom. Deras värld och vår värld möttes på väldigt ojämna villkor. Vi hade ingen aning om de liv de levde. En kväll hade vi 7-8 barn i salen och försökte förklara att Gud hade sänt sin Son för att uppsöka och rädda det som var förlorat. Ett av barnen var ett lysande undantag från de andra i det att han var propert klädd, skjorta slips och kavaj och faktiskt pressade byxor. Resten var rena lumpboden vid jämförelse. Han satt också som den ende  av dem som satt tyst genom hela vår lilla "predikan" . Eftertänksamt hade han lyssnat på "Faderns omsorg om hela världen."

Sen dräpte han oss. "If dat Fadda is enythink loike mine Oi wont have nuffink te de wif ham." (Om den där fadern har minsta likhet med min farsa så vill jag inte ha något att göra med honom.)
Ibland slutar saliven att rinna till i mun. Då var det så.. det är nog inte ofta jag blir mållös. Men då var det så. Blotta tanken att människan, 13 år gammal, hade en sådan djupt rotad misstänksamhet mot allt vad Fader heter var som ett dråpslag mot hela min dåvarande teologi.

Det ledde till att jag blev tvungen att gå på djupet. Hur var min egen resa till att kunna följa med i s k 'Fader Vår'? Läsa och upprepa går ju lätt, det kan man lära varenda papegoja. Men att förstå och faktiskt bekänna en relation? Då måste man ju veta vem Fadern är och vad denne kan och vill.

Jag växte upp utan en far. En biologisk bidragare till min fysiska härvaro fanns det förstås. En spermadonator som det heter i nutida feministjargong. Men som far hade han inga förutsättningar om man menar något annat än just avlare. Han hade i sin tur vuxit upp faderslös, dumpad på en bondgård hos släktingar till de ovilliga föräldrarna som under ett virrigt rus blivit ett barnaskaps ovilliga trälar. En träldom de blixtsnabbt skakade av sig vid första bästa tillfälle. Han växte upp som 'lösnummer' med i bästa fall drängstatus i sikte. Och lärde sig ingenting om att vara far från de som satte honom på plats i hierarkin på den stora bondgården. Han var vild och vacker. Vacker är ett gammalt ord som också betyder oförvägen, vårdslös och risktagande. Hans liv ändades i en fallolycka, krossad till döds mot vass kalksten i Silberkarklamm i Ramsau i Österrike, Kvar lämnade han en ung mor med tre små barn.

Jag växte upp och fick en andra 'pappa'. Styvfar som det heter. Men han var i sin tur son till en sjöman som var borta hemifrån 6 månader i sträck och hade heller ingen fader att tala om, bara en exotisk "då och då-are. Mera bananer än vägledning om man säger. Styvfar hade under militärtjänstgöring ådragit sig en reumatisk hjärtsvikt och när han sprang till morgonbussen den 20 januari 1960 hann han bara ombord och började leta efter nitroglycerintabletterna i bröstfickan när hjärtinfarkten för gott släckte hans liv. Han lämnade en änka med fem barn, det äldsta, jag, fjorton år gammal.

 Förväntades nu ta ansvar och ta hand om min mor och mina syskon.. Lyckades inget vidare.

Fader blir man inte. Fäder fostras till det av en Fader. Fader blir man inte för att man kan befrukta en kvinnas ägg. Fader blir man inte för att man har läst Bill Cosby eller Robert Bly. Eller Björn Ranelid för den delen. Fader blir man inte på imitation av Tom Cruise i Top Gun eller Arnold Schwarzenegger. Rambo alldeles att förtiga. Tv rutan fylls år efter år av män som berättar om sina politiskt eller kulturellt framstående pappor, men i fråga om faderskap misslyckade fäder. Och så vitt jag kan se har ingen enda av alla de medialt framtonande homosexuella männen haft en far värd namnet.

Jag mötte i övre tonåren samma förkunnelse: "Gud är vår käre himmelske far." Jag vet att jag under en av många kristider slängde honom detta i ansiktet: " Om du nu är en sådan god far, varför har du då gjort mig faderslös två gånger om innan jag ens var kommen till mandom? Skall det föreställa en god far det? ( Sedermera har jag lärt mig att Gud har mycket tåliga skenben, man får sparka hårt.)

Det tog många år innan det sakta gick upp för mig att saker inte är som de ser ut för den som fastnnat i sin sorg och gjort sorgen till måttstock för vad som är möjligt för det gudomliga. Någonstans ifrån kom en dag en visshet: "Om jag hade låtit dina fäder leva hade du aldrig funnit vägen till mig".
Stilla, stilla nu mitt hjärta. Tig och lyssna. (Många kan säga motsatsen: min levande far har gjort min väg till Gud oändligt svår, och jag kan inte med det där om Gud Fader..)

Jag blev ingen bra far jag heller. Men detta har min själ tvingat mig till ett sökande efter förståelse för vad som kunde ha blivit om jag hade haft en far värd namnet. Hela Bibeln levererar hållpunkter för att rekonstruera vad som har gått  förlorat, ja till och med sådant som  ännu aldrig funnits!  Men det finns där som "oxpikar" som skulle kunna fösa oss ovilliga till att äntligen göra det som sedan 50-talet efter Kr har stått i lysande klartext: "För den sakens skull är det som jag böjer mina knän inför honom från vilken allt vad som kallas far (egentligen allt som kallas patria=faderskap/familj) på jorden har sitt namn. " Efesierbrevet 3:14-19

Kyrkan av idag över hela fältet, från lågkyrkligaste frikyrka till högkyrkligaste liturgiförvaltare har alla det gemensamt att de bara ger läppars service till Fader Vår. De känner inte längre vare sig Sonen eller Fadern. Den som har sett Sonen i aktion har sett Fadern. Sonen gjorde alls ingenting som han inte sett Fadern göra. Sonen ger vidare allt det han fått av sin fader. Och förvaltar allt det som Fadern har anförtrott åt honom.

Var är den ära som tillkommer fadern? Den som inte ärar Sonen ärar heller inte fadern. Den som inte har sonen har heller inte fadern. Den faderslösa kyrkan har ingenting. De som lämnats faderslösa är barnhusbarn på vift, övergivna som skriker ut sin övergivenhet och ensamhet i mun på varandra.
När söner inte längre har någon fader bildar de rövarband som våldtar kvinnor och barn. Om inte bokstavligt fysiskt så i varje fall intellektuellt och mentalt och moraliskt.  Hela Bibeln vittnar om Faderns försök att hålla sönerna i schack. Frälsningsdramat är Faderns yppersta och yttersta uppoffring för att äntligen förvandla pojkar till män. Det är inte för att män är män som de står för en betydande del av vansinnet i världen, utan för att de vägrar låta Fadern vara Fader och vägrar lydnad.

Kvinnor söker män som är män innan de  blir biologiska fäder. Men vilka förebilder till manlighet finns det i  samtiden?  Kvinnor som tror sig om att kunna uppfostra män utan en fader lyckas ofta med att bevara sönerna i ett  beroende till dem själva där det oförlösta barnet är kvar fast i manlig gestalt,  men utan dess egentliga inre resning.  Det fanns en man... värd att möta.

Allt börjar alltså med att vi orienterar oss tillbaka till den evige Gud som är vår himmelske Fader. Detta i sin tur förutsätter att vi först ser på våra fördomar om Fadern. Den som håller sina negativa erfarenheter från fallerade fäder emot Gud kommer aldrig att vare sig böja knä för Fadern eller ta emot den enda Son som ger barnaskap hos Gud.   Där, i en profetiskt förutsagd väckelse i de sista raderna av gamla förbundets skrifter finner vi det som föregår "Herrens stora dag": " Se  jag skall sända er Elia innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han skall vända födernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och viger landet åt förintelse" Malaki 4:6

Om kyrkan i någon som helst form skall överleva så måste vi börja med att enskilt och gemensamt böja knä för Honom från vilket allt som är Gudsfamilj har sitt namn. Nej, det är aldrig en mariakyrka, det är och förblir den kyrka som är född genom Fadern, Sonen och den Helige Ande. Någon annan familjebildning finns inte i Guds rike.  Inget annat ger Gud Fadern sitt namn åt.

Men kvinnor då? Skall de inte ha en likaberättigad Moderskyrka?  Kyrkan, Kristi jordiska kropp är inte Faderskyrka i någon som helst könslig mening. Den är alla deras kyrka och arvsberättigande som genom pånyttfödelsen blivit Guds söner, oavsett jordiskt kön. "Här gäller inte längre jude eller grek, träl eller fri, barbar eller scyt, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus. .. Här gäller en enda sak: Om någon är i Kristus är denne en Ande med Honom." Gal 3:26, Kol 3:11

Vi har ett gemensamt behov av att förbehållslöst be Fadern om  förlåtelse för att vi inte känner honom tros att Sonen kom för att göra honom känd. Där börjar vår vandring till full förståndsvisshets fulla rikedom.
Då, när vi inte längre bortser från Fadern för att vi tror om oss att "ha" nog med Sonen, utan inser att ingen kan ha Sonen utan att också ha Fadern då börjar hjärtats massiva försvarsmur emot Gud i all sin härlighet luckras upp.

Då kan den sargade kyrkan vara försoningsplats för kvinnor och män, för familjer och gemenskaper. En gemenskap som inte konserverar avstånden emellan människorna utan en som förbinder barnen med varandra i Faderns nya förbund genom Sonen. Men först då..

En dag skall alla knän ovillkorligen böjas inför honom som sitter på Tronen. Det kan vara en klok handling att göra det frivilligt redan nu.

Teddy Donobauer 12 februari 2017