Att bära ett kors som symbol är den resandes ensak. Att förstå varför man gör det är dock inte alla förunnat. Korset är buret av så många olika motiv och med så många olika förståelser att det förvånar att en bred uppslutning runt själva dess bärande och dess konstnärliga form ens är möjlig. Eller: det är möjligt just för att alla får tycka som de vill bara de bär det. Provocerar det så är det en bisak. Talet om korset är även för en kristen människa alltid en dårskap, att då bära dårskapens signum är naturligtvis till för att med den dårskapen vara iögonfallande för dem som betraktar sig för visa. Därav måste följa spott och spe, det kan inte undvikas.
Men visst vore det fint om man bakom symbolen förstod dess betydelse.
Läsaren kanske tror att korset är en 'det-råkade-bli-symbol' på grund av den omständigheten att det var så Rom avrättade människor med mesta möjliga publika gestaltning av 'crowd control' genom att avskräcka från brott mot Rom på detta mest offentligt förnedrande sätt. Men det är att vara ute i ett alldeles för grunt vatten.
Läser man hela bibeln som om den faktiskt har en sammanhängande gemensam berättelse så finns korset som symbol för flera bakomliggande verkligheter. De syns först när det lyfts fram i ljuset av symbolen.
Ursprungsberättelsen om människan beskriver henne som en skapad avbild av sin icke-skapade Elohim, Gud. Hennes plats i tillvaron är bestämd av fyra armar, fyra relationer som hon placeras in i från början. Hennes bestämning är uppåt som "en sinnebild på två ben" för Skaparen. Människan, den tvåparts företeelse som kallas man och maninna, men människa tillsammans, är Guds avbild och har sin primära bestämning som just detta. Den relationen mellan skapad och skapare är primär. Om den förloras, så förloras själva essensen i människovarandet.
Den vertikala relationen är i sin andra, nedåtpekande, riktning hennes förankring som 'av jord', på jord, till jord igen. Förvaltare av skapelsens mångfald å skaparens vägnar. Biologisk är människan till sin fysiska belägenhet, men sant männsklig bara möjlig som en kropp levandegjord av Guds 'Ruach', Ande. Det andligaste är alltid också det som jorden behöver mest för att blomstra. Att se lustgården och omvandla resten av världen till en liknande är själva urmönstret för människans skäl att existera.
Gud visar mönstret och människan är satt att förvalta världen i enlighet därmed. Samma slags "see and do" finns sedan vid byggandet av Tabernaklet och lyser också bjärt i frågan om hur församlingen skall byggas på en given grund.
Den vertikala axeln har alltså skaparen i ena ändan och skapelsen i den andra. Skärningspunkten är människan, som för att kunna sköta det nedre måste vara ajour med det som är därovan. Där har ni korsets 'ståndare'. Nu till dess tvärbalk.
Ensam. Inte bra. Man allena är det enda skaparen underkänner. En hjälp måste till. En lik men inte samma, en som "tillsammans med" gestaltar den helhet som ensamhet aldrig kan ge. Kvinnan som du gav mig! Människans horisontella relation är alltså med en medmänniska. I ursprungsfallet den del av människan som kallas kvinna eller egentligen maninna. Att de är tänkta att vara ett, oskiljaktliga och samverkande, för att fullgöra uppdraget att vara skaparens sanna representanter lämnar dock det utrymme mellan dem som kan leda till att den enheten bryts upp. Bara möjligheten till distans tillåter närhet. När relationen uppåt bryts sönder kollapsar också relationen mot medmänniskan.
Och vad tydligt är: tvärbalkens andra ända är Adams relation till sig själv. Det är självinsikten och förlusten av den egna kärnan, den som förutsätts i relationen till skaparen, som gör att Adam gömmer sig, då som nu. Han räds sin skapare, han räds sin blottlagda själ, symboliserad av skammen över nakenheten. Han har förlorat sin själ. I denna innersta kärnröta blir inte bara den förbjudna frukten skrott utan även mäniskan urholkas och urartar i ordets djupaste mening.
Här tecknas alltså ett relationskors. Fyra armar som placerar in mäniskan i en helhet, sedan i ett begynnande sönderfall där de fyra armarna bryts loss från centrum och sedan orsakar det främlingsskap som hela utvecklar sig genom hela vår historia.
Det är det sönderfallet som Gud åtgärdar på Golgata. Korset som symbol för vad som gått förlorat går alltså före symbolen för vad som skulle kunna försonas! Frälsning är just detta, en omvändelse process bort från det fyrfaldiga sönderfallet till dess motsats. Återförening, rehabilitering, försoning.
Att det i så ringa utsträckning lyckas är ett resultat av det tredje, dolda korset. Det som består av en aktivitet som inte omtalas, förkunnas eller förklaras. Livet är en kamp. Men inte främst en kamp mot kött och blod utan mot andemakter i den för oss osynliga sfär som omger jorden och världen och som har sitt utspel i himlarymderna, eller varhelst det nu kan vara. "Vi är inte okunniga om den Ondes metodik' dristar sig Paulus att hoppas i Efesierbrevets 6 kapitel. Men det är alldeles uppenbart att det är just det vi är, bortkollrade, okunniga och vilseförda.
Denne "motståndare", denne "motkastare" är en lögnare från begynnelsen. Lögnarens första åtgärd är att förefalla vara sanningssägare. "Skulle Gud ha sagt att..., nej tvärtom!" Sedan måste denne utplåna insikten om hans egentliga existens som lögnare, annars fungerar inte metodiken. Hur ser den ut? Den har formen av ett kors den också.
Diabolon åklagar Gud inför människan och misstänkliggör Guds avsikter och karaktär.
Diabolon åklagar människan inför Gud och ifrågasätter hennes gynnade ställning som Guds avbild.
Diabolon anklagar medmänniskan inför människan och bänder och bryter tills relationen mellan människor är bräckliga och lättstörda och skapar den ensamhet och isolering som Gud sa inte var god.
Diabolon åklagar mig själv inför mig själv! "Om än mitt hjärta anklagar mig...." "Det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill gör jag..."
Det första korset är således vår urspungsposition och dess fyra armar. Att representera korset som ett trearmat T är därför vilseledande, för där är relationen till Gud osynliggjord. När det i själva verket är den som förutsätter alla de andra. (En förklaring till T korset kan vara att det hebreiska tecknet Tau avslutar alfabetet och kopplingen mellan Alef (A) och Tau (T) är "Tjänaren och Korset", dvs att Jesus kommer för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.)
Det andra korset är då den fyrarmade metodik med vilken den Onde underblåser det sönderfall av det första korset som pågår i accelerande takt i hela världen. Men denna metod är avslöjad i och med kors nummer 3.
Det kors som bestod av en rest ståndarbalk med urtag för den tvärbalk som Simon av Cyrene bar sista biten till Golgata. Den tvärbalk vid vilken Guds son naglades fast och sedan upphissades till sin plats under anklagelsen: INRI, Iesus Nazareus Rex Iudaeorum. Där dör han inte, men när verket att försona hela världen med Gud genom sig själv är fullbordat ger han upp andan. Det är fullbordat. "Tetelestai"!
Varför bära ett kors? För att sticka dem i ögonen som hatar Kristus? För att provocera islam?
Tänk om. Jag bär mitt kors för att bevittna att allt vad som är sagt om Honom i den heliga skrift är sant. Att det bakom den symbol jag bär på min kropp står de verkligheter som beskrivs i Bibeln, och endast där. Det är därför jag 'älskar det urgamla kors', för i dess kraft skall jag segra till slut.
Bär jag mitt kors runt halsen är det för att jag vill bära mitt eget kors av bekännelse om vem Gud är, vem människan är utan Gud och vem Gud har sänt för att åtgärda det brutna korset som en gång var det relationskors där människan har sitt ursprung, och sin bestämning. Jag bevittnar också med mitt kors att jag är medveten om Diabolons metodik. Det är den jag måste ikläda mig en vapenrustning mot så att jag kan uthärda striden och stå fast till det sista andetaget.
Gör inte korset till blingbling. Det är hädelse. Om någon känner sig provocerad av korset så se till att det är av rätt skäl. Korset är en dårskap, men skall inte förlöjligas genom att reduceras till slagträ mellan religionsutövare som sinsemellan alla bara tjänar en annan Gud än den som skapade oss alla.
"Tag mitt kors på dig..."
Religion gör dekoration av de verktyg som bäst kunde rädda oss ur alla våra skulder. En sant troende är absolut inte religiös!
NagelfarenRunt halsar på rappare i urringningen på bystiga bimbos inpiercat i naveln på gothiga babes upplyst på väggar, fasader till större eller mindre gudliga sten eller trä hus eller stål och glaskatedraler kors symboler för allt mellan himmel och jord betraktaren övermätt på övermaga utbud funderar knappast kommer inte på tanken att nagelfara korset Men det som alla korsen aldrig bär, är märken after spikarna. Tre spikar höll honom där länge nog för att absolvera oss från den skuld vår okunnighet sammanfattar oss alla i. En spik höll något annat, en anklagelseskrift ett skuldebrev mitt livs överskrift: skyldig! Som en bongnål bredvid kassan staplade notor betalda står korset där för att fastnagla all vår skuld Men medan korsen på arm och barm och bakom fönsterkarm dinglar, blinkar och blingar som dekoration går vi med fickorna fulla av obetalda skulder fast priset för vår skuld är fullt betalt \'Kors i all sin dar \' |
