Blogtext "Hoc est Corpus meum, eller hocus pocus? "

”Hoc est Corpus Meum” (Vi dricker Hans blod och äter hans kött.)

Den fjärde april 2019 ombads jag att lyssna på en predikan från en EFS församling i Sverige. Jag är ganska viss om att denna predikan på inget sätt var av enastående eller ensamt förekommande slag. Varje år kommer ni att kunna höra några tusen likartade, framför allt i de kyrkor som har en påkostad liturgi, dvs antigen folkkyrkorna eller de hierarkiska "prästkyrkorna". Med utgångspunkt från Apostlagärningarnas kapitel 2:42 förklarade talaren, en prästvigd man , att det som anförs i denna text är den kristna församlingens “fyra ben”, Apostlarnas undervisning, brödra- (och systra) gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. Utan ett ben kan man nog ändå sitta på pallen, men med bara ett ben eller två blir det knepigt. Så summarum: tre ben bra, men fyra ben bättre!

Dagens predikan ägnar talaren åt det tredje benet “brödsbrytelsen” och lovar redan från början att han nu skall komma att säga saker som kommer att uppröra en del. “Men detta är ändå hans övertygelse, och den står han för.” Nå det sägs hur många provocerande saker som helst från predikstolarna idag och det vore en heltids sysselsättning att bara lyssna på dem än mindre ge något slags genmäle. Så varför gör jag det? Varför bryr jag mig om denna? Det som denne pastor serverade sin församling är ingalunda något nytt eller revolutionerande. Det är i själva verket gammal skåpmat som ännu hänger kvar i folkkyrkorna, visserligen i två olika former men varandra skäligen lika.

Är vi religiösa kannibaler?
Jag vänder mig emot den minst sagt barbariska föreställningen att man i nattvarden bokstavligen får del av Jesu fysiska kropp och blod. Visserligen är det ett mysterium, dvs, i hans mun, “ett sakrament” men det är så man måste förstå vad Jesus säger vid den första nattvarden, (Johannes kap 6) uppbackat av en ganska slarvig utläggning av 2 Mos 12 och en ännu mindre grannlaga referens till 1 Korintierbrevet 10 och 11. Denna hans syn på nattvarden är en luthersk variant av den katolska nattvardssynen som i klartext betyder att när brödet och vinet lyfts upp till välsignelse så förvandlas det till bokstavligt kött och blod. Den lutherska modifikationen betyder att bröd och vin visserligen fortfarande bara är bröd och vin, men det man får i sig när man äter dessa är ändå bokstavligen Jesu kropp och blod. Så långt alltså även denna nutida präströst.

Ett flertal invändningar mot denna förkunnelse.
Jag skall bemöta denna föreställning med ett antal kontrollstationer, för deras skull som på olika sätt är utsatta för detta slag av förkunnelse och som av olika skäl inte för sitt liv kan fatta hur det är möjligt att bröd och vin samtidigt kan vara kött och blod. Man behöver bara ta sig tid att läsa om blodets roll i bibeln, då får man snabbt klart besked: “blodet som är livets säte får ni under inga förhållanden äta.” Läs 1 Mosebok 9:4-5 3 Mosebok 17:10-12 “Och om någon av Israels hus eller främlingen som bor ibland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet och utrota honom ur hans folk. För kroppens liv är blodet som bringar försoning genom själen som är i det. Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er skall äta blod.” Och läs vidare: “Men se till att du inte äter blodet, för blodet är livet och du får inte äta livet tillsammans med köttet. Du får inte äta det. Du skall hälla ut det på marken som vatten. Ät det inte, så skall det gå väl för dig och dina barn efter dig när du gör vad som är rätt i Herrens ögon. “

I sin predikan använde han Israels påskalamm som utgångspunkt för nattvardsfirandet och det är ju i sin ordning så långt att Israels folk slaktade ett lamm vars blod ströks på dörrarnas över och sidostycken så att de stod under blodets beskydd när Herrens ängel passerade genom landet och dödade den förstfödde i varje egyptiskt hem. Sedan åt de av lammet. Men under inga förhållanden av blodet! Men eftersom de åt av lammet görs tolkningen att då måste det vara vad som menas även sedan när Jesus instiftar nattvarden och så inviterar till det nya förbundet. Men påskalammet som är det nya förbundets offer äts ju aldrig av någon annat än i en symbolisk handling där brödet och vinet äts i blodets och köttets ställe! (Förkunnaren i fråga kom aldrig på tanken att citerar samma Moseböcker för en förståelse av blodet som för hävdandet att ätandet av påskalammet legitimerar hans syn på nattvarden.)


Låt mig sammanfatta den första invändningen mot den förkunnelsen att vi skulle få i oss Jesu kött och blod i nattvarden. Allt ätande av blod är förbjudet! I det förra förbundet såsom i det nya: när församlingen i Jerusalem kallas till sammankomst för att ta ställning till allt det som sker i de tillväxande kyrkorna överallt i östra Medelhavsområdet lämnar de en skrivelse till alla de heliga att de skall vinnlägga sig om socialvård av de fattiga och att de skall avhålla sig från all sexuell omoral, samt att de skall avstå från kött från kvävda djur och från att äta blod. Apg 15:19-21


Förbundets blod.

Varför väljer dessa kyrkor inte att hålla fast vid att det är ’förbundsblodet” som borde vara utgångpunkten för varje diskussion om nattvarden? Nattvarden börjar nämligen inte med vare sig påsklammet eller uppstarten av det mosaiska förbundet utan långt tidigare i den frälsningshistoria som omspänner hela Bibelns samtliga texter. Det ”nya förbundet i mitt blod” är ställt i kontrast mot det första förbundet i brevet till Hebreerna kapitel 9. Därmed åsyftas det förbund som slöts med Israel som folk men detta förbund var en direkt konsekvens av det förbund som Gud hade slutit med människorna redan när den genom Noahs ark räddade skaran som står förbluffade i en ny värld och får sig till del den föreskrift som gäller för de som är räddade.

Gud slöt först ett förbund med Noah och hans efterkommande. 1 Mosebok 6:18f ”Allt på jorden skall förgås, men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du skall gå in i arken med dina söner din hustru och dina sonhustrur..” Vidare 1 Mos 9:9f ”Se jag skall upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er..” ..”Och aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten.” ”Detta är tecknet på mitt förbund med er som jag för all framtid sluter med er.. min båge sätter jag i skyn.. då skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och allt levande på jorden” Och det är nu som villkoren för detta förbund läggs fast: inget blod får förtäras. Allt blod utgjutet kommer att avkrävas dem som utgjuter det.

Bröd och Vin
Nattvardens firande med bröd och vin har emellertid en upprinnelse mellan förbundet med Noa och förbundet med Abram. Det berättar 1 Mos 14:17-19 ”Och Melkisedek, (Rättfärdighetens konung) kungen i Salem (Frid) lät bära ut nrd och vin, han var Präst åt Gud den högste och han välsignade Abram och sade. Välsignad vare Abram, av Gud den högste, skapare av Himmel och Jord Och välsignad vare Gud den Högste som gett dina fiender i din hand.” Abram, som kallas Guds vän så som esus kallar sina lärjungar för sina vänner möts av Herrens tjänare med bröd och vin till gemenskap, till åminnelse och till kontinuerande av en relation mellan Gud och människor.
Läs det 7 kapitlet av Hebreerbrevet så förstår du strax att Melkisedek är en förebild för Jesus Kristus, som möter de sina med bröd och vin när det fullkomliga och en gång för alla avslutade offret av Hans eget kött och blod har skett. ”Det var en sådan överstepräst som vi behövde, en som är oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte bra fram offer varje dag som de andra översteprästerna, först för sina egna synder, sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv.” När ”mässoffer” ännu firas är det den mest flagranta ordervägran, det mest oerhörda övertramp mot Guds eget Ord som det går att stava till. ”Offertorium” symbolisk, eller inbillad verklighet är ett smädande av Kristi kors. En förnekelse av det fullbordade verket på korset.

För att Jesu död på Golgata var det slutliga utgjutandet av blodet och brytande av hans kropp är det som brödet och vinet är tillräckliga för att ’förkunna Herres död och uppståndelse” tills det han kommer. ”Utan att blod utgjuts finns ingen borttagning/rening från/av synd.” ”..Han gick en gång för alla in i det heligaste.. med sitt eget blod och vann en evig återlösning” ”Han har genom evig Ande framburit sig själv som ett felfritt offer till Gud.”

Gud slöt sedan ett förbund med Abram och hans efterkommande. 1 Mosebok 15:18 ”På den dagen upprättade Gud ett förbund med Abram och sade: åt dina efterkommande skall jag ge landet..” Hur upprättades det förbundet? Genom att fyra levande kroppar av en kviga, en bagge och en duva och en turturduva dödades, styckades i sina hälfter (utom duvorna) och lades på altaret. Blodet utspillt enligt förbundet med Noah. Mitt i det djupaste nattmörket går en fackla fram mellan styckena på altaret. ”På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: åt dina efterkommande skall jag ge detta land..” Det förbundet har Gud ännu inte ångrat eller ändrat på. Det är dess historiska fullbordan som pågår i landet Israel under världens ögon. Hur anmärkningsvärt är det inte att den lutherska kyrkan sällat sig till antisionism så väl som till ’blodets förtäring” i trots mot Guds förbunds stadgar. Det ena hänger samman med det andra. Kyrkan sätter sig nämligen på båda dessa punkter över både Guds ord och Guds förbund.

Gud slöt ett förbund med Moses och det befriade folket. På grund av förbundet med Noa och Abram upprättas det likaledes med en absolut kravspecification som omfattar entydiga regelverk för hur detta förbund är beskaffat. 2 Mos 19:5, 24:7,28. Ingen kan på minsta vis av Guds ord få för sig att någon enda av Guds tjänare någonsin skulle tro sig tjäna i en gudstjänst genom att ’äta’ förbundslammet eller dricka dess blod. Det är uttryckligen förbjudet. (Läs hela 16 kap i 3 Mosebok) 

Det som uttryckligen är förbjudet för det förra förbundet kan inte upphöjas till att vara ’det högsta trons mysterium’ i det nya förbundet. Men det är vad trans- och consubstantitionens nattvardsförkunnelse hävdar.

Kristi församlings nattvard
Vi möter den unga kyrkan i Apostlagärningarna och blir snabbt införstådda med att brödsbrytelsen är integrerad del av den gudstjänst som sker varhelst de troende möts. I hus och hem, på torg, vid stilla floder, på höga berg, brödsbrytelsen ingår som en självklar del i Kärleksmåltiden, men som med allt gott kunde också detta urarta till frosseri och fylleri.  (1 Kor 11)  Ingenstans heter det att någon vare sig apostel, evangelist eller präst måste officiera. Ingenstans visas med en min att detta firande var förbehållet ’kyrkorummet’ etc etc. Och absolut ingenstans uppfattade den kristna gemenskapen att de återigen gång på gång ’åt Kristi verum corpus eller drack hans blod."
Att apostlarna skulle ha kunnat skriva som de gjorde till alla de heliga om dessa firade nattvard i husen och hemmen där de trodde sig dricka Jesus blod kan bara den hålla för sant som är beredd att bekänna sig till total mental förvirring. Ingen i nya testamentet trodde att han eller hon var religiös kannibal när de tog del av nattvarden. Ingen. Hur de förstod sin delaktighet i Jesus Kristus skall jag återkomma till.

Vare sig det första eller det andra förbundet tillåter ätandet av kött och blod av Människosonen i någon som helst form.


Sakrament 
Den som då protesterar mot den nattvardssynen får direkt veta att det är helt ok ”att du inget fattar av hur det är möjligt att äta och dricka blod och kött och bröd och vin samtidigt, för det är nämligen detta som är trons mysterium.” Nattvarden är ett sakrament, en helig handling, en andlig hemlighet, den kan inte förstås med förståndet. “Sacramentum” är latin för grekiska “musterion”. Då väntar vi oss alltså att finna att nattvarden kallas för just ‘musterion’ i NT eller hur? Sacramenten är ett påfund av senare generationers teologer. Den romersk katolska kyrkan har sju, Luther reducerar dem till två, nattvarden och dopet. Du behöver inte leta: ingendera kallas någonsin vare sig sacrament eller musterion i NT. Det existerar nämligen inga ‘sacrament’ i den bemärkelsen i den heliga Skrifterna.

Begreppet 'musterion' dvs 'hemlighet' finns dock.

Här är ett axplock av NT:S ‘mysterier’. Matt 13:11 “Ni har fått lära känna himmelrikets hemligheter, men de har inte fått det” (se Markus 4:11, Lukas 8:10)

Rom 11:25 “Bröder jag vill att ni skall känna till denna hemlighet så att ni inte skall få för höga tankar om er själva”

Rom 16:25 “Gud har makt att styrka er genom mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus. Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider var dold men nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska skrifter på den evige Gudens bafallning för att föra allt folk till trons lydnad.”

1 Kor 2:7 “Vi förkunnar Guds hemlighet och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt skall bli till härlighet för oss.”

1 Kor 4:1 “Alltså man skall se oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter.”

Ef 3:3-4 “Ni har ju hört..hur jag genom en uppenbarelse fick känna den hemlighet som jag redan i korthet har beskrivit för er. När ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet.”

Kol 1:25-26 “Dess tjänare har jag blivit genom det uppdrag som Gud gav mig för er skull: att överallt predika Guds ord, den hemlighet som varit dold genom tider och generationer men som nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville visa dem vilken rik härlighet denna hemlighet är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp.” Se vidare: Kol 2:2, 4:3, 2 Tess 2:7, 1 Tim 3:9, 3:16, Upp 1:20, 10:7

Summerar: Ingen enda bibeltext så mycket som andas ett ord om att nattvarden eller dopet skulle vara en sådan hemlighet att den därför måste mottas utan vidare diskussion som något obegripligt och ologiskt och onaturligt. Mysteriet med det kristna livet är Kristus i oss. Ja menar de då: men genom nattvarden och dopet kommer ju Kristus till oss, så då måste väl medlet vara lika som resultatet! Låter lite sannolikt? Bara tills du frågar dig hur skrifterna förklarar hur Kristus blir en ande med oss. För då måste du nu läsa på om hur man blir en andligt född människa. Kommer Kristus verkligen till oss, och rent av in i oss genom dop och nattvard? Kan kött och blod verka ande och liv?

Hurudana tillbedjare vill Gud ha? Sådana som genom pånyttfödelsen har blivit födda av Anden. "Det som är fött av kött är kött och det som är fött av Anden är Ande." Hur blir kött något 'andligt'? Den syn på nattvarden som så ofta företräds av dem som i brist på en bättre term kan kallas för 'sakramentalister' påstår att "kyrkans" präster besitter förmågan att verkställa en sådan förvandling. Varken Jesus eller någon annan i hela Guds ord understöder detta "trolleri." "Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern... det kommer en tid så sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i Ande och Sanning.. sådana tillbedjare vill Fadern ha." Att kött och blod skulle ha det minsta med tilbedjan eller andligt liv att göra är uteslutet.
Det är profeternas återkommande börda under hela det förra förbundets tid att utvärtes åtbörder, offerhögtider, fromma beteenden ställs mot den frånvarande verklighet som alla dessa yttre och utvärtes ting står för. Gud är less på offer utan lydnad.

Nådemedel?
För vilka är dop och nattvard nådemedel? (Inte heller detta ord existerar i den Helige Andes vokabuär enligt skrifterna)  Dopet är nådemedel i det att jag genom dopet begravs med Kristus. Och att jag när jag kommer upp ur dopets vatten tar emot ett nytt liv som är det samma liv som Kristi uppståndelse gör möjligt. Dop måste vara  både i vatten och i Ande. Det är detta nya liv som underhålls genom deltagandet i nattvarden. Nattvarden ger inte det nya livet, den påminner om vad som hände när det som skiljer mig från Gud röjdes ur vägen: Jesus död på korset. Inte ens tiotusen nattvardsfiranden gör någon till en andlig varelse, aldrig! Vi firar delaktighet med varandra i Kristi nya kropp, som är hans kyrka på jorden, och vi påminner oss vad det kostade honom som nu bor i oss, och det stärker oss i vår vandring med Herren och varandra. “Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död tills han kommer.” 1 Kor 11:23-26


“Men Jesus sade ju..”
Tyngdpunkten i den anförda predikan var avsnittet från Johannes kapitel 6 och framför allt då dessa rader. “Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också ni som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som kommit ner från himlen, inte det bröd som fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet.” Joh 6:53-58

Förkunnaren ville med bestämdhet hävda att det som här står skall tas bokstavligt. Men frågan måste ställas: var hölls denna förkunnelse? För vem? Svar i en synagoga i Kafarnaum. Hur talade Jesus till judarnas ledare och till fariseerna och saduseerna? Läs Matteus 13:34 “Allt detta talade Jesus i liknelser till folket och utan liknelser talade han inte till dem.” Läs sammanhanget och ställ sedan frågan igen. Handlar det i texten i Johannes om en faktiskt utsaga baserad på bokstavlighetens ordval? Eller är det ännu en liknelse? Privat utlägger han sedan saken vidare för lärjungarna. Jesus har ju också sagt att han är vägen, sanningen och livet, att han är det sanna vinträdet, att han är den gode herden och att han är porten till fårakätten. Är det någon som på allvar hävdar att dessa skall förstås bokstavligt? Jfr med Johannes 10:6 där det klart framgår att hela Jesu anförande om sig själv som den gode Herden är en liknelse. "Denna liknelse berättade Jesus för dem, men de förstod inte vad han ville säga dem."


Nackdelen med den sortens förkunnelse som  denna predikan såväl som i tusentals andra är  ideliga bevis på, är att den aldrig orkar mer än små snuttar av någonting, och framför allt aldrig inbegriper hela sammanhang. Fast skrifterna är i allt utandade av Gud och att all Skrift är skriven för vår undervisning så är detta faktum okänt för hela generationer av förkunnare präster och pastorer. Undras varför? För att de  som utbildar, alternativt inbillar dem, inte vare sig läser eller tror på Guds ord. De förefaller enbart att kunna läsa bibeltexter lössryckta ur sin helhet och med sin å förhand givna teologi som filter.

Att detta var ett hårt tal förstod hans 12 disciplar, men ingen av dem uppfattade att han verkligen menade vad han sa i liknelsen, den pekade nämligen framåt mot något ännu otroligare! Korsets annalkande verklighet. Och Jesus punkterar eventuella vanföreställningar i samma sammanhang genom att säga: “Tar ni anstöt av det här? Hur mycket underligare skall ni då inte uppfatta det som sker när Människosonen återvänder dit som han kom ifrån? Det är Anden som ger liv, köttet är till ingen nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” Joh 6:61-63 “Men trots allt jag sagt er finns det en del bland er som ännu inte tror.” v 64

Vad Jesus också sa..
Jesus själv slår alltså i samma sammanhang undan fötterna för föreställningen om att kött och blod kan göra en människa andlig. Hur många religiösa "hokus pokus" eller  "Hoc est Corpus meum" som än uttalas över bröd och vin så förblir de bröd och vin och även om de blev kött och blod skulle det inte hjälpa, ty ‘köttet är till ingen nytta”. 

(Hokus Pokus är en dialektal förvanskning av det som sägs i den katolska nattvarden när ’förvandligen’ sker. Bröd och vin blir kött och blod när orden uttalas ”Hoc est corpus meum”, dvs ”Detta är min kropp.” )
Andlig mat är bara för de andligt födda. Minns ni diskussionen om lagens renhetskrav om handtvagning vid måltider som Jesus tidigare hade haft? De lagkloke var av uppfattningen att en människa blir oren av oren mat. Jesus sa ungefär: “Snick snack! Det som går in genom munnen passerar genom mag tarm systemet ut den naturliga vägen, det orenar inte din själ! Det som kommer ur ditt hjärta orenar dig!” Lika lite som att fysisk föda kan ändra ett enda uns av ditt hjärtas orenhet eller förstöra dess renhet lika lite kan bröd och vin eller kött och blod frälsa eller rädda din själ från den skörd som kommer av att du sår i din kötts åker och inte i Anden. Anden och köttet står i strid med varandra, man kan inte mätta anden med kött och blod. Allra minst i ett nattvardsfirande som fullständigt blandat bort begreppen.

Vid det faktiska nattvardsfirandet i Ex vis Markus 14:22 håller Jesus bröd och vin i sina händer och säger att ”detta är min kropp” och ”detta är mitt blod, förbundsblodet.” Hur uppfattade de övriga deltagarna detta? Finns det ens en minsta antydan om att de missförstod symboliken? Är det någon av dem som förklarar detta högtidliga ögonblick som att de alla hade ätit av sin Herre? Den som uttryckt sig mest om nattvarden har fått sin insikt om den från Herren själv. Så skriver Paulus i 1 Korintierbrevet: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: den natt då han blev förrådd tog han ett bröd. Tackade Gud bröt det och sade Detta är min kropp som bli utgiven för er.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade denna bägare är det det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den gör ni det för att minnas mig.” Betydelsen är inte att vi äter Kristi kropp och blod, utan att bröd och vin ersätter dem och att de är bekännelsesymboler. Ja vi tillhör Kristus, ja vi är en kropp i världen för Kristus är inte delad.
Vi förkunnar och påminner genom nattvarden. Missköter vi det heliga och försummar dess andliga betydelse ådrar vi oss skada. Talaren i den aktuella predikan ville antyda att om vi inte förstår att vi äter Kristi kropp och drack hans blod i nattvarden så skulle vi ådra oss sjukdom och klenhet och till och med vår död. 

Men här är den springande punkten: om det bokstavligen vore så att vi bara kan komma in i trons hemlighet genom ett fysiskt förtärande av kött och blod, oavsett form, då skulle tron kräva gärningar som endast kan ske i köttet. För äta och dricka hör kroppen och gärningarna till. Genom vilka gärningar blir vi rättfärdiggjorda? Genom att dricka blod och äta kött? Kärnan i den kristna tron är given till Abraham: ”Abraham trodde på Gud och det tillräknas honom som rättfärdighet.” Nya förbundet är av exakt samma åsikt.


Slutpunkt: Det som denna förkunnelse om nattvarden ännu en gång uppvisade, var den Svenska Kyrkans, och tyvärr Evangeliska Fosterlandsstiftelsens, stora brott mot både den Heliga skrift och den Helige Ande. Att citera lösryckta texter utan minsta insikt om helheten, utan kunskap om sammanhangen och utan hänsyn tagen till skrifternas totala vittnesbörd är ett brottsligt beteende. Inte teologi. Dessutom trampar den i sådana predikningar hårt på sin lärofader Martin Luthers fötter.

(Den gode Luther hade många djup och gav välsignade bidrag , men han var människa som vi, och såg endels han också, ett styckverk kommer från honom som från alla andra som någonsin levt och verkat, läst Guds ord och vandrat i gemenskap med Gud. Utan undantag.)

Den som nämligen citerar ordet som det passar ögonblickets ingivelse förkunnar inte ‘hela Guds rådslut’ utan använder bibelorden som ursäkt för att torgföra sina egna teorier. Det är sannerligen inte att stå på sanningens grund enligt apostlarnas och profeternas förarbete. Att göra gällande att bröd och vin blir kött och blod när vi äter av det trampar på ‘sola fide’ principen i Luthers kärnundervisning om hur man blir räddad. Genom tron allena. Denne pastor tror och förkunnar utan minsta självbevarelse att människans ande blir välsignad genom en bisarr “förandligad” kannibalism. Det tror ingen i NT. Men väl en hel del i den avfälliga kyrka som anser sig ha tolkningsföreträde över även Guds Helige Ande.

Och som sista spiken i kistan: det slags prästerskap som påstås ha sådan utförsgåvor att de kan förvandla kött och blod till bröd och vin existerar inte alls i det nya förbundets folk. Ingen av vare sig profeterna eller apostlarna har ett uns av förståelse för den sortens "magi".

Men hur kan och bör vi då nalkas nattvardsfirandet? Det blir nästa blogtext samt en video inom kort.



Teddy Donobauer, Doncaster 11 april

Blogtext: Hur skall jag föreställa mig Gud?

Livet är omgivet av bilder. Den mänskliga föreställningsförmågan ordnar himmelen till stjärnbilder. Ögat vill ha ordning i galaxerna. Mönster vill spåras upp och omedelbart fastställas. Det finns ett inneboende trygghetsförfarande som alltid vill ha namn och form tydliggjorda. Vi tål inte kaos särskilt länge.

Vårt behov av att ha kontroll, skenbar eller verklig, medför att allt måste underordna sig denna drift att genom att sätta namn på saker locka oss att tro att det vi kan namnge det kan vi också förfoga över. Från denna mänskliga grundaktivitet finns inga undantag. Således drabbas även Gud av denna obändiga iver att katalogiseras och förstås. Och genom att visualisera Gud kan Gud sättas bakom lås och bom. Lejonet blir tämjt.

Så hur tänker vi om Gud? Hur skall jag förstå Gud? Är det ens rimligen möjligt? Är det ens tillåtet att försöka? Vi har kraftfulla förmaningar oss givna att orientera oss utifrån. 2 Mos 20:3-7

"Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.  Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig,  men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud. Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn."

Detta det första budet är utan tvekan det största och ett brott mot det leder till de mest ödesdigra konsekvenser för människan. Hon som är satt i Guds skapelse som förvaltare men som när den överträder detta påbud blir skapelsens förgörare. Förvaltarskapet förutsätter en relation till uppdragsgivaren och ägaren av det som skall förvaltas. Om vi skaffar oss en annan Gud än den Gud som är har grundbulten i tillvaron rubbats ur sitt läge och all byggnation blir ett sammanstörtande tempel.

I våra dagar hör man allt oftare det sägas "att Gud är bortom alla våra ord". Det är i en mening sant. Alla våra beskrivande ord om Gud kan aldrig mer än röra vid Guds periferi och vår fattigdom på den punkten kommer sig av att vi försöker beskriva någots utsida medan vi är inlåsta på insidan. Det är som om man föddes i en ambulans och försöker sig på att beskriva dess utansida utan att någonsin ha lämnat den eller sett någon annan ambulans. Beskrivningen blir bristfällig.

Men uttrycket används också i en annan och mycket farligare mening. "Eftersom Gud är bortom alla ord, skall alla ord om Gud ignoreras och istället skall vi bilda oss en uppfattning om Gud utifrån den enda egenskap som Gud har: kärlek." De som så talar om Gud har med en axelryckning också alltid övergivit hela Guds ord. Bara det av dem själva valda paradigmet återstår när de talar om Gud, vilket de följaktligen bara gör undantagsvis. Framför allt måste de tillstå att den definition av kärlek som de tillämpar inte heller den skall fastläggas av det som är skrivet. Man söker en fasthet för gudsbegreppet i en kvicksand.

Ofta har jag påpekat att vi inte kan ställa oss utanför Gud och 'objektivt' bedöma Gud. Inför Gud är vi inordnade och underordnade subjekt. Att ett objektivt förhållande till Gud skulle vara möjligt stupar på den orimligheten att det skapade kunde vara skaparens läromästare. Och därför gör hela bibeln genom alla sina sekreterare samma observation: Gud är och vårt varande är en blek återspegling av detta det eviga varandet.

Mitt sökande efter vem jag är är ju en direkt konsekvens av att jag har förlorat mig själv när jag är utan Gud i tillvaron. Denna förunderliga begäran efter att få möta Gud på ett jämlikt plan är omöjlig. Job brottas länge och mycket med den frågan. Och svaret blir sent omsider att Job har hört talas om utkanten på allt Guds verk och har sett en skymt av Gud men kommer till insikt att ingen människa kan förhandla med Gud som om Gud bara vore en människolik annan.

Vi kommer till Gud som Guds skapelser och som guds subjekt, som undersåtar, inte skolkamrater.

Gud förstår väl vårt dilemma. Därför säger han å ena sidan att ingen kan se Gud och leva. Och å andra sidan uppenbarar Gud sig i en mängd demonstrationer där hans osynliga egenskaper och eviga karaktär ideligen framställs i jordisk klartext. Vid varenda sådan demonstration rycker det genast i människan att nu konkretisera detta möte i en fasthållbar form. Man bygger altare, man reser minnestoder, man vill bygga tabernakel. Människan vill permanenta det immanenta. Gud kommer och går in och ut ur sin skapelse allt medan hela skapelsen är i hans kupade hand. Han kommer alltid i människans formspråk. Från nyfött barn till korsfäst brottsling. Från förstfödd son till den som har givits all makt i himmelen och på jorden. "Närmare oss står en som är oss närmare än en broder."

Sonen kommer för att göra Faden känd. "Den som har sett mig har sett allt det som en människa kan lära känna av Gud." Lägg till: medan hon lever i denna skapelse och innan hon får det nya liv som kan se Gud utan att dö. Att lära känna Gud görs alltså konsekvent genom att lära känna Gud och den som Gus har sänt. Men ändå har vi en varning mot att göra oss en gudsbid av Jesus sådan han var under sitt jordeliv. "Om vi än kände Jesus efter köttet, så gör vi inte det mera." Så hur känner vi Gud alls? Efter Guds kungjorda egenskaper, där kärlek är en av många. Vår Gudsbild omfattar alla Guds egenskaper sådana de är beskrivna i Guds ord. Summan av Guds egenskaper sammanslutna i Guds ord är också alla de egenskaper som finns hos Yehoshua, Jesus.

"Vi får ha vilken bild vi vill om Gud. så länge vi minns att det bara är vår bild av Gud" Vad vi under inga omständigheter får göra är att sätta likhetstecken mellan Gud och gudsbild. Under livets gång hinner vi med att ha många olika föreställningar om Gud, de är alla tillåtna som en del av en pågående uppenbarelse. Vi är aldrig färdiga med att förstå Gud och det är närmast sanningen att säga att så fort jag tror mig ha fattat Gud så sker en förvandlig i den senaste Gudsbilden. Det är som om jag just har fattat en fjärilspuppa men just då bryter den sig ur sin form och blir något oändligt skönare än puppan.

Så hur bygger jag upp en hållbar Gudsbild? (Alarmklockorna ringer! Är vi där nu igen? Vi ger Gud form och legitimitet genom våra handlingar?)
Lär känna Jesus Kristus i hela skrifterna och du kommer nära Guds mantelfåll. Knäböj där och bli stilla, låt Gud vara den han Är om än det medför att hela världen förövrigt förefaller bestå av lögnare.

Den som 'ser Sonen har sett Fadern, och den som har Sonen har Fadern'. Inte enbart som en extern bild att efterlikna, för att inte säga efterapa, utan som en resident närvaro i oss, som , oss jälva obemörkt, är i färd med att göra oss Kristus lika. Så blir vi i världen vad Han själv var. Guds ord som tog sin boning mitt ibland oss.

Svårigheten att tillbe en osynlig gud är uppenbar. Därför plågas Guds folk av sina avguderier i generation efter generation. Gud har gjort det omöjligt för köttet att tillbe Gud. Gud vill ha tillbedjare som tillber i Ande och Sanning. Inte efter vad köttet ser, hör, kan ta på och förnimma.

Du skall inte göra dig någon avbild av något som finns i skapelsen för att sedan tillbedja det. Det är religionens suveräna domän. Men inte trons. Man kan vara troende medan man är omgärdad av religionens bilder, ikoner och mer eller mindre smaklösa avbildningar av död och lidande. Men det är den tomma gravens bild som öppnar ögonen för trons hemlighet.

Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Ser du det? Då har du en Gudsbild som bär.

Blogtext: Alpha och Omega, Gud och det Onda

”Jag är den förste och den siste, förutom mig finns ingen”.

Jesaja 44:6-8 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

6 Så säger Herren, Israels Kung,
        och hans Återlösare,
            Herren Sebaot:
    Jag är den förste, och jag är den siste.
        Utom mig finns ingen Gud.
7 Vem är som jag?
    Låt honom berätta och lägga fram
            för mig vad som har hänt
        sedan jag insatte folket för evigt,
    och berätta vad som ska komma
        i framtiden.
8 Var inte rädda eller förskräckta.
    Har jag inte låtit er höra om det
        och förkunnat det
            för länge sedan?
        Ni är mina vittnen.
    Finns det någon annan Gud än jag?
        Nej, det finns ingen annan klippa,
            jag vet ingen.

Hur föreställer du dig Gud? Vilken bild har du gjort dig av Gud, och varifrån hämtar du underlaget för din gudsbild. Det finns några olika möjliga svar på hur synen på Gud formas och några olika huvudspår för detta lösa uttryck ”Gudsbild”. Konsekvenserna av vår syn syns sällan ’rakt framifrån” s a s. Det är först när vi drar ut vår tanke till logiska slutledningar som det visar sig hurudan vår Gudsbild är beskaffad.

Den nutida, moderna, inställningen är given: var och en får tro som den vill och göra sig vilka bilder som helst. Gud är tolerant nog att acceptera alla synsätt, för det viktiga är ju att vi tror att gud finns. (skrev det med liten bokstav för att markera att denna gud är då inte längre Gud i sig utan bara gud i din tanke.) Vad en tänkt Gud kan åstadkomma och eventuellt faktiskt tycker och tänker är ointressant för dessa ”auto-teologer” som skapar gud utifrån sin egen förebild. Redan här uppstår en våldsam kollision mellan gudsbilden och Gud. Det är nämligen ett kategoriskt imperativ, en absolut tvingande nödvändighet att utgångspunkten är entydig:

”Jag är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud.

Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” 2 Mos 20:2-7

Inget samtal om Gud kan vara meningsfullt om Gud inte på något sätt har givit oss någon som helst vink om vem Gud är. Om Gud inte har talat, om all visdoms källa inte är gud själv, om inte alla våra ord har sitt ursprung i Ordets manifestation ibland oss, då har vi full frihet att tycka och säga vad vi vill om Gud. Det spelar ändå ingen roll vad vi säger då det inte kan mätas mot något som har fristående status i förhållande till våra funderingar. Men en sådan gudsbild är då privat och i alla avseenden ’envars’ ensak, har alltså dåligt kommunikationsvärde. Om alla har rätt att tycka vad de vill och att det är rätt för att de tycker det, då upphör alla meningsfulla ansatser till samtal. Det blir i slutändan soloframträdanden på selfie scenens tiljor. Och orden klingar ohörda och tomma ut i lokalen. Om alla åsikter om gud är rätt är också alla fel.

Den här texten leder ingenstans alls om den bara är en åsikt. Är den däremot en insikt som inte är en produkt av egen verksamhet så är den insikten en domare över hjärtats uppsåt och tankar, och kan i väsentlig omfattning skilja sig från mina egna åsikter innan insikten kom mig till del. Det är nämligen inte på grund av människans egen tankeverksamhet som hon kan veta något om Gud.

Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son."

Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.”

(Noteras att det är på människan Petrus mottaglighet för gudomlig uppenbarelse som är den klippa på vilken församlingen byggs.)

Här introduceras begreppet ’uppenbarelse’. Det är diametralt motsatt till ”har du räknat ut det själv?” Med uppenbarelse menas att något som är fördolt för mig och utom all räckvidd för mina naturliga egenskaper, tydliggörs för mig som när en scenridå dras undan och avslöjar scenografin som jag var fullständigt omedveten om innan ridån drogs undan. När ridån gått ser jag visserligen en rad föremål som jag känner igen var för sig, men deras samband i rummet var dolt för mig. Och när aktörerna kliver in på scenen och spelet börjar får de förut kända tingen en ny roll, syns i ett nytt ljus och ger en helt annan insikt.

Om vi skall prata alls om Gud måste vi klargöra detta: Antingen har Gud uppenbarat sig trovärdigt och konsekvent eller också vet ingen av oss något om det, varför vi alla är helt fria till att skapa Gud i vår egen avbild. (Antingen eller. Inte både och.) Om vi anser oss ha behov av en sådan företeelse för att rationalisera våra handlingar ord och tankar så måste vi välja det ena eller andra. Gud delar inte sin ära med någon. Att välja ståndpunkt är inte förhandlingsbart. Vi måste välja eller vara tysta. Har vi det inte struntar vi i hela frågan och läser nästa nummer av Expressen Aftonbladet eller Kvällsposten eller GT. Det gör oss säkert mera nytta än att grubbla över återvändsgränden ’gudsbild’. Om inte Gud finns! För då kanske det visar sig att den nämnda tabloidpressen i allt väsentligt ljuger om allt den framför till de intet ont anande. Den som har sin hemvist i dessa medier har sannolikt näst intill ingen hemvist i Guds ord.

Genast förstår var och en att om det finns ett Guds ord som fungerar som ’likriktare’ för vad som är sant, då är det naturligt att alla som håller sig till de andra informatörerna måste till varje pris förneka, förtiga och förringa varje ansats till att ta Guds ord, bibeln, på allvar. De enögda måste sticka ut minst ett öga på den som ser med båda ögonen, det är inte rättvist annars.

Tillbaka till texten från 2 Mosebok alltså:

”Jag är Herren din Gud”

”Oavsett om du vet det eller inte så finns Jag och har ett alldeles eget liv som inte i minsta mening är avhängigt av om du tror på mig eller inte. Jag är mig själv i alla fall. Jag vet vem jag är och jag kommer konsekvent att förbli den jag alltid har varit. Jag är oföränderlig och tidlös och om du än stänger till om ditt hjärta och dina tankar visavi mig, så förmår det inte mig att sluta vara Mig Själv.
Vad du således kallar för gud är antingen det Jag är, eller något som du hittar på ur ditt eget långt mindre tillförlitliga ’jag är’. Men blanda inte ihop dessa två.”

”Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig.”

Det finns bara en av mig, och en är mer än nog. Jag saknar konkurrens, jag har ingen vid sidan om mig som kan göra mig rangen stridig. Jag har därför inte ens behov av ett namn. Jag är. Den som är unik är inte i behov av namn. Namn är till för att skilja gelikar åt. Jag har inga gelikar. Vid sidan om mig finns ingen Gud, jag vet inte av någon alls. Det finns ingen annan jämbördig eller lika stor enhet någonstans i hela den skapade världen. Eftersom jag har skapat den borde jag veta om det finns någon sådan kraft som min. Det finns det inte. Utanför mig och min skapelse existerar inget skapat eller icke skapat. Varandets bas är den som heter ”Jag Är”. Utanför mig finns alls ingenting.

Det är här som Jesajas ord om att Gud har skapat ljus och mörker, det onda och det goda tillika får sin plats. (Jes 45:7 Folkbibeln har här en svag översättning. Lycka och olycka)) Ingen av dem som genom Helig Ande leddes att skriva ner vad som gavs dem kan föreställa sig att det skulle finnas fickor eller no-go zoner i hela skapelsen som Gud inte är suverän över. Eftersom allt som är är ett resultat av Guds skapande, så har ingen annan skapat något av det som är. Betyder det att Gud har skapat det onda? Nej det betyder att det som skapades kunde bli annat än gott. Det goda är gott just för att det finns en risk att det slutar vara det. Även den från det goda avfallna existensen är ursprungligen Guds verk. I valet mellan att ge det Onda egenstatus eller ge uttryck för att det onda trots allt är underlagt Gud väljer Guds Ande det senare alternativet. Att Gud skulle vara orättvis i detta har Satan redan i lustgården talat om för oss. Dåraktigt upprepar vi den lögnen. Men även Gud ångrar intensivt att det som var gott blev sin motsats. Gud tar också ansvar för att det gjorde det. Det är därför bibeln inte är en legolåda lösryckta meningar utan en hel och sammanhållen frälsningsberättelse. Orkar man inte läsa helheten blir detaljerna orimliga.

Den grymme Guden i förra förbundet?

I diskussionerna om Guds godhet anför Guds kritiker utplånandet av kananéerna i löfteslandet som vanlig käpphäst. Det är fascinerande på ett ganska bisarrt sätt att de anser sig ha belägg för grymheterna, för de står ju omtalade i bibeltexterna, men kommer aldrig fram till att läsa anledningen till dessa skeenden i samma bibel. Då hoppar de hage! Och om något är ont och av ondo, så är det att läsa bibeln på det sättet att man blundar för skälen medan man vill vara trovärdig som ifrågasättare av resultatet. Det är helt enkelt ohederligt bibelläsande.

För att tydliggöra saken. Till Abram gav Gud löftet om landets framtida tillhörighet till det judiska folket. Men innan det övertagande skedde skulle Israels tolv stammar växa till sig under ca 430 år i Egypten. Varför det? ”Ty ännu har amoréerna inte uppfyllt sin missgärnings mått!” Gud har alltså en moralisk standard som han har upprättat för all mänsklighet. Således måste den ha varit kännbar och begriplig för mänskligheten från början. Eftersom Jorden inte någonsin tillhör oss, vi är nämligen bara gäster och främlingar i Guds värld, kan Hans rätt till att bestämma hur vi som är gäster skall bete oss i Hans värld inte ifrågasättas. Han lämnar de kananéeiska folken 400, skriver fyrahundra, år att göra bättring ifrån sina onda vägar. Onda i Herrens ögon! Guds kritiker kan inte läsa mer än det lilla som passar deras egen fattningsförmåga. De uppträder även vid sin bibelläsning som Guds censorer och mästrare och rådgivare.

”Hör, Israel! Du går i dag över Jordan för att komma och lägga under dig hednafolk, större och mäktigare än du, med stora städer befästa upp mot himlen.  ..Han ska förgöra dem och kuva dem för dig, och du ska driva bort dem och utrota dem snabbt, så som Herren har lovat dig. .. När Herren din Gud driver undan dem för dig, får du inte säga i ditt hjärta: ”Det var på grund av min rättfärdighet som Herren lät mig komma in i detta land och ta det i besittning.” Det är nämligen ogudaktigheten hos dessa folk som gör att Herren driver bort dem för dig. 5  Det är inte genom din rättfärdighet eller ditt hjärtas rättsinnighet som du går för att ta deras land i besittning, utan det är till följd av ogudaktigheten hos dessa folk som Herren din Gud driver bort dem för dig och så uppfyller vad han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob. 6  Du ska veta att det inte är för din rättfärdighets skull som Herren din Gud har gett dig detta goda land till besittning, för du är ett hårdnackat folk. 5 Moseboken 9:1 ff

Dessa som alltså inte vill acceptera att den enda rätta måttstocken för att bedöma vad som är ont och gott utgår ifrån Skaparen, Ägaren och Livgivaren, sätter upp sitt eget godtyckes mått för ’gott och ont’, rätt och fel, och om Gud inte gör som dessa vill, så Gud nåde Gud.

Att det inte går upp för dem att de är gäster i Hans värld är redan det gravt diskvalificerande för att uppträda som domare över Gud.

Men läs:
”När ni säljer jord ska ni inte sälja den för all framtid, för landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.”3 Mos 25:23

De som gör sig till Guds kritiker har i själva verket ställt sig på Åklagarens sida, men det begriper de tydligen inte. Och vad kan vara ondare än att göra gemensam sak med Djävulen?
Åklagarens roll är intressant i sammanhanget. Hoppas återkomma till den senare.

Gud har skapat allt, men inget ont i sig.

Apostlagärningarna 17:24-25 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt.

Ingenting existerar som inte har sitt liv från Gud. Inte ens guds fiender, inte heller andemakter i himlarymderna, inte heller allt som kan kallas Satan har sitt liv utanför denna ram.

”Jag är den förste och den siste.” Jag är ”Alpha och Omega”. Finns det fler bokstäver i det grekiska alfabetet? Jag är ”Alef och Tau”, finns det fler bokstäver i det hebreiska alfabetet än mellan dessa inkluderande anfang och avslut? Utanför mig, säger alltså Jahweh, existerar ingenting alls.

Gör dig därför inga föreställningar om någonting vid sidan om mig, för det är att ge namn åt det som inte är. Det är att klä icke-varandet i skendräkt och leder till tillbedjan av vad som varken kan hjälpa eller säga vad sant är om Gud.

”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild, varken i fysiskt substantiella material eller i dina tankars gömmor. Inget annat skall vara föremål för din tillbedjan än den Jag Är.”

Att ge gudomlig rang och status åt någon annan än Gud är alltså uteslutet för den som har förstått att uppenbarelse om Gud alltid måste stå i ett upphöjt och särskilt förhållande till allt annat vi kan tänka ut med oss själva som utgångspunkt.

”Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”

Israels historia är att läsa i ljuset av denna varning. Hela dess historia är en enda lång rad av nationella faser av brott mot dessa ’lagbud’. Den ena vågen av avgudadyrkan följer på den andra, den ena Baalsdyrkan avlöses av den nästa. Därpå följer alltid reformationer och tillfällig återgång till utgångsläget i en eller möjligen två generationer, därefter är det om igen slut på hörsamheten. Går det bra för dem under dessa tider? Knappast. Fångenskapen i sjuttio år luttrar dem till viss grad. Men till sist är det den egna judaistiska religionen som är avguden. Det är då Messias stiger in i handlingen. Och varför måste han dö? Därför att han gör anspråk på att vara Guds Son och därigenom gör sig till Gud. Det vill säga, allt det som den judiska historien har visat sig ha sådana besvär med, dvs att hålla sig till Yahweh, kommer här till sin spets: de visste inte vem deras Gud verkligen var. Så när Gud kommer i en form med vilken de kan identifiera sig vägrar de ändå att tro att Gud är den han säger sig vara. Vi förstår hur oerhört svårt Jesu Ord måste ha fallit på deras öron: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Ömsom gör de Gud så helig att de inte ens kan säga hans namn dvs: YHWH, utan slätt kallar Gud för HaShem (Namnet), ömsom byter de bort Honom mot Baal, Moloch, Astaroth eller något annat, i förekommande fall Beelzebub.

Den kristna historien har liknande och i en del fall värre exempel på detta envisa drag hos människorna: Att låta Gud vara Gud är en ständig och oemotståndlig retsticka. Att på olika sätt förminska Gud, förskjuta Gud, ta Gud i försvar, bortförklara vad människan finner misshagligt i den bild som Gud själv ger av sitt handlande, anklaga Gud för diverse omoraliskhet etc etc är mycket av innehållet i dogmhistoria och teologi. Och i vår samtid tar sig detta en rad olika uttryck. De flesta är lika gamla som kristenheten själv. För där åteln är dit skall gamarna flockas enligt Jesu ord. Frestelsen att förbättra Gud för att passa den oförbätterliga människan ligger ständigt på lur.

Vad med allt det onda i världen?

Behovet att ’bättra på Guds anseende’ kommer i flera former. Varför tycker man att det behövs?
Det största och mest påtagliga skälet är förekomsten av ’det onda’. ”Hur kan Gud vara god när världen är så full av det som vi kallar för det onda”, är ett av kampropen! Men vilka kriterier har vi för att kalla något för ”ont”?

Motfrågan kan illustreras av en kinesisk berättelse. För att ens svara på frågan måste nämligen en urskiljning ske mellan det som vi väljer att kalla ’ont’ och det Gud kallar för ”det onda”. Igen så handlar det inte om vad vi tycker från våra helt subjektiva ståndpunkter, utan om vad som är uppenbarat för oss. Det onda är alltför nära oss själva för att vi skall kunna ’se’ det för vad det är.

En lantbrukare i en kinesisk by håller på med hästavel. Hans hästar betar i några hagar runt byn. En dag har en vildhäst sökt sällskap i en hage där den går och betar med hans egna hästar. Han säkrar hagen och har plötsligt blivit en häst rikare.
Byborna säger: vilken tur du har!
Han svarar: hur vet ni att det var tur?

En tid senare har hästen blivit så van vid att nu vara nära människor att bondens äldste son börjat göra försök att tämja den för att göra ett riddjur av den. Det bär sig inte bättre än att hästen kastar av sonen som bryter sitt ena ben.
Byborna säger: Å vilken otur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det är otur?

Trakten är sedan länge känd för sina rövarband och halvmiliser ständigt på jakt efter nya soldater, med lock och pock. En natt gör de en räd in i byn och kidnappar en rad unga män som spårlöst försvinner i natten. Benbrottet räddar bondsonen från denna tvångsrekrytering.

Byborna säger: Vilken tur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det var tur?

Om vi nu gör en lista på allt det onda vi kan komma på ett namn för hur skulle listan se ut? Den skulle omfatta allt från barn födda med grava missbildningar till jordskred, vulkanutbrott, översvämningar, farsoter, hungersnöd och de miljoner gärningar som människorna begår mot varandra. Är vi ens i närheten av att vara överens om att allt detta är av ondo? Varför är missfall av ondo medan abort anses som en rättighet? Vad är då nästa steg? Att identifiera orsaker, att hitta syndabockar, att söka svar på frågan om varför. Varför har detta skett? Det sker ju i en värld om vilken Gud har sagt att allt han gjorde var gott!

Vi söker mildra effekterna av det som sker genom mer eller mindre långsökta förklaringar eller ’skäl till deras måste-varande’. ”Detta skedde för att...” Oftast är dessa felsökningar utsiktslösa. Det är inte sant att allt har en rationell förklaring. En del av förklaringarna är att finna först när det rationella överges.

Dualismen

För att undkomma smärtan som tveklöst ligger nära tillhands när Gud upplevs som hjälplös mot alla dessa ’onda ting’ har tänkare frångått varje tanke på att Gud skulle vara suverän härskare över allt vad liv och anda har, och har postulerat följande scenario. Tillvaron är från början tudelad i en God sida och en Ond sida. De är ko-valenta, likvärdiga, jämbördiga enheter i ständig strid med varandra. Än vinner den ene, än den andre. Människan är hjälplöst utelämnad åt dessa dragkrafters krig över våra huvuden men systemet innehåller ändå ett visst hopp om att vi kan räddas undan det värsta av detta på ett eller annat sätt. Det goda är det andliga, det onda är allt det naturliga.

Satan är i det schemat skaparen av allt det materiella och onda. Inte Gud. Allt i skapelsen är i den Ondes våld låter Johannes oss veta och det översätts av somliga med att hela skapelsen är ond. Det är resonemanget bakom klosterväsen, förakt för äktenskapet, späkningar och fastor för att tygla köttet och göra det andligt genom umbäranden, flagellation etc etc.
Gud befrias på detta sätt från all skuld för världens alla onda ting, verkligt onda så väl som godtyckligt utsedda sådana, och så räddas Guds ära. På bekostnad av Hans egen syn på sig själv: ’Mig förutom finns ingen...” Gud är alltså i dualismens tankevärld inte Allsmäktig, inte Allestädes närvarande och inte Allvetande. Han förfogar bara över halva verkligheten.

Säger Bibeln det med ett enda ord? Dualismen förminskar Gud. Den gör skapelsen som Gud gjorde god till Andens fiende. Sätter man likhetstecken mellan ’köttet’ och skapelsen blir det hela helt galet. Kroppen är Andens tempel. ”Köttet” är den fallna människans ockupation av templet för andra syften än Guds.

Ingen har lyckats visa mig ännu, efter snart sjuttio medvetna och läskunniga år att någon av Profeterna eller Apostlarna hade en enda tanke åt det hållet. Så var kommer detta ifrån? Hur smög det sig in i en del av kristenheten? Det har sitt ursprung i en gammal religion som kallas Zoroasterism och är känd från ca 570 f Kr i Persien. Två jämnbördiga Gudar/Principer/Makter framträder i dess kosmologi: Ahura Mazda och Angra Mainu. Ahura Mazda är den högsta visdomen icke skapade makt medan Angra Mainu är de onda demonernas andemakt. Dualismen i sin renaste form med andra ord. Via flera olika villfarelser på 2-3 hundratalet, som Manicheerna, Arianerna och så småningom Bogomilerna i Bulgarien, Katharerna i Sydfrankrike kom denna lära att få ryktbarhet och blodsutgjutelse till följd när den mäktiga Kyrkan i Rom såg dessa som sina fiender och till och med startade ett från ’Heliga Landet korstågen’ skilt korståg mot dem som resulterade i en sällan skådad slakt på människor från ca 1000 ända fram till början av 1300 talet. Tusentals brändes på bål. För en lära som inte var de sanna martyrernas lära alls.

Men då har ju Gud ansvar för det onda?

Ja, säger då än den ene än den andre: Du påstår i motsats till detta att Gud har skapat allt och alltså även det Onda!!!

Det finns två uppenbara risker med att tala om det Onda. Det ena är att underskatta dess existens och blunda för det. Att denna självvalda blindhet är vanlig har sin förklaring i att det onda redan från 1 Moseboken befinns vara en del av människans eget hjärta. Vem vill tillstå att det onda inte är ’därute’ utan först ’här inne’? De enda som gör det är de som kommit fram till botgöringen och omvändelsens kritiska ögonblick.

”Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. ” 1 Mos 6:16

Nota bene: inte ett ord i hela bibeln säger att människohjärtats ondska kommer från Satan!
Inte heller säger bibeln någonstans att synden kom in i världen genom den Onde, utan enbart genom Adam. Ge inte kredit åt djävulen för vad han inte vare sig har gjort eller kan göra.

Genomgående hoppar Guds kritiker över syndafallet och dess konsekvenser för människan och därmed för hela skapelsen. Om man inte förstår syndens verklighet har man verkligen ingen möjlighet att förstå bibeln.
Den andra risken är att överdriva det Ondas existens och genom att ge det form och gestalt utöver vad det har i Guds ögon, ställer sig hjälplös mot det och lever sitt liv i ångest för det ’hjärnspöke’ som man genom överdriften själv har skapat. Fruktan är den Ondes primära vapen, och det är människan som har satt det vapnet i hans händer. Detta gör hon för att hon inte längre vet att Gudsfruktan är begynnelsen på all visdom.

”Och fridens Gud skall snart låta Satan bli krossad under era fötter!”

”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly ifrån er. Närma er Gud, så skall han närma sig er. Rena era händer, ni syndare, och rena era hjärtan ni splittrade.”

Nej, jag säger inte alls att Gud har skapat det Onda. Efter att ha läst igenom varenda text om det onda, den Onde, och därmed sammanhängande fenomen i hela bibeln i förberedelsen för denna uppsats har jag en ganska klar bild av hur detta enigmatiska problem presenteras och beskrivs.

Två separata element i Satans bilden är direkt påtagliga: Å ena sidan den skygghet med vilken Satan uppträder, eller med andra ord den tillbakahållna position som ges denne. Detta utnyttjar han till sin fördel ibland. Att inte tro att denne existerar är en av målsättningarna som driver hans agenda. Han väljer att inte visa sin hand, att inte framträda i sin rätta gestalt. Han uppträder i olika skepnader beroende på var han är och vad han har i sinnet, och inte minst, med vilka han har att göra. Ingen är så skicklig på att använda sig av bulvaner, eller som det numera heter ”målvakter” för att bedriva sin verksamhet.
Han uppträder förklädd, milt sagt, till ’ormen i lustgården’ när han vill vara en del av den fullkomliga skapelsen och just utifrån den egenskapen invagga urmänniskan i säkerhet när han drar till med sin programförklaring: att förneka att Gud skulle ha menat vad Gud har sagt. Han förkläder sig till förnuftig rådgivare som talar om för David att en kung som han måste kunna veta hur många som han styr över i sitt rike. Han uppviglar till en folkräkning som kommer att kosta David tre dagar av Guds doms-svärd över hela folket. Han står bredvid översteprästen Josua och anklagar honom inför Gud. Han möter Jesus i öknen som Pantokrator och bibelsprängd förförare med själva bibelordet som vapen. Han far in i Petrus som opponent till Jesus själv när Jesus i klartext redogör för hur Gud avser att föra all synd till stupstocken. Han tar plats i Judas från Keriots hjärta när denne har bestämt sig för att förråda sin Mästare. Han tar gestalt i Ananias och Safira när de bestämt sig för att ljuga inför Gud och den helige Ande. Han tar makt över Skevas sju söner när de vill dra nytta av andliga ting för jordiska syften och begår misstaget att tro att det låter sig göras ostraffat. Det är vid insläpp som han tar över kommandot. Men trots att synden ligger på lur utanför varje människohjärta är det fullt möjligt att hålla honom utanför. Men följer jag det onda hjärtat blir jag bonde i hans schackspel.
”Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” 1 Mos 4:6-7

När jag släpper iväg mig till att följa mitt hjärtas onda uppsåt gör jag mig tillgänglig för den Onde på olika sätt. I extremfallet blir jag så besatt av det onda att ingen räddning mer finns. Men nu talar vi om svåra ting som ligger förbi denna uppsats. Nog sagt: utan ett medgivande har Satan ingen makt alls. Sant är att om jag ger honom lillfingret griper han glupskt efter hela handen. Och lavinen börjar glida nerför berget. Men att hjärtat mitt är ont är inte Satans fel. Eller hans seger. Den som säger om sina handlingar att ’det var inte jag som gjorde det, utan Satan’ ger denne kredit för vad den inte kan om jag inte låtit honom göra det.

Det finns ett annat skäl till att Djävulens person syns oss mindre sannolik än de flesta andras personligheter. Att tro på Gud, Kristus är enklare än att tro att något skulle kunna vara ’personligt’ sant som också är ren ondska. Ett svar på frågan har den som har sett en människa fastna i syndens garn. De krymper och förminskas tills dess att de bara är ett hölje och skal för det onda de nu är gripna och kontrollerade av. ”Diaballon” dvs ”den som slungar något emot”, Satan, Åklagaren är en krympande storhet, en gradvis av sitt eget högmod förstörd skugga av det han var då han skapades.

Åklagare och anklagad samtidigt?
Om man nu hävdar att Satan är upphovet till allt ont, och det är det tydligen en hel del som gör, så ställer sig en följdfråga av sig själv. Om det onda alltså helt och hållet kommer av Satans verk och att Satan själv är den som åklagar, så är det med andra ord sig själv som han anklagar. I vilken domstol tillåts den juridiska fadäsen? Att Åklagaren sätter oskyldiga på de anklagades bänk och sedan anklagar sitt eget verk som dessa olyckliga inte är skuld till? Hur många sekunder hinner det gå i den rättegången innan Domaren reser sig och synar bluffen? Om Satan själv är upphovet till all synd kan i varje fall inte Han vara åklagaren för just det.

Det ondas ofullgångna skepnad
Att den onde således inte förefaller vara riktigt verklig är en riktig observation. Men han döljer sina uppsåt bakom denna rökridå. Underskatta honom inte.

Han fortsätter att göra anspråk på makten och härligheten trots att de har gått honom ur händerna. Respekten för den Ondes färdigheter till att lura och bedra även de som lärt känna Kristus får inte försvinna ur vår vapenrustning. ”Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden. 1 Pet 5:8-9

Han vill uppsluka dem som inte håller sig till det andra Lejonet. För detta lär oss Guds ord: Lejonet av Juda, Guds Lamm, har övervunnit detta mindre lejon. Det är bara de som envisas med att trampa på rågränserna som riskerar att uppslukas. Därför är det en stadig kallelse att hålla sig nära Herren. För den som gör det kan inte ryckas ur Herrens hand. Aldrig!

En dålig ursäkt

Konsten att skylla på någon annan för det som jag själv är orsak till lärde sig Adam i lustgården. Vi lever ännu idag helt och hållet i en värld där att inte ta ansvar för den egna handlingen är den enskilt dyraste nationalekonomiska utgiftsposten.
Han ikläder sig ljusängels form för att förvilla de som inte känner Herren utan far efter änglasyner och uppenbarelser utanför Ordets ram. Ideligen ser vi att denne har maktanspråk med förhinder. Han begår självmål på självmål skulle vi säga. Det stora debaclet är den illasittande dumheten att föra Judas till översteprästerna. Jesu Död är nämligen också i förlängningen hans egen. Han är vis på sätt och vis, men han är också skapad med allt vad det innebär av begränsningar.

Men ingen i den heliga Skrift ger honom kredit för allt detta. Ingen säger någonsin: Djävulen har segrat! Det är det andra elementet: skrifterna tilldelar honom ingen reell eller förblivande makt. Han är impotent, om ingen bemyndigar honom. Genom att låta mig själv snärjas av det jag inte borde fångas av, krymper jag i den takt som hans inflytande får grepp om mig. Han tillväxer i skenbar makt ju hjälplösare jag blir i min jakt efter det förbjudna.

Vilka är det då som tillåter Satan att verka? Gud gör det i Jobs fall. Men det beror inte på att Satan har någon egen makt utan på att det saken gäller är precis detsamma som i 1 Mos 1-3. Den som måste be om lov för att göra något som sedan syns oss vara ”ont”, står inte bakom det onda utan under befäl. De som står under befäl är alla alltid underordnade. Anklagelsen är att Job bara är ’gudsnådelig i mun’ så länge han är skyddad av Gud. ”Men ta ifrån honom allt och Job kommer att förbanna dig, du Gud.”

Att vi skulle vara utsatta för ett spel bakom kulisserna som är långt bortom våra ramar kan ju tyckas problematiskt, men det kan knappast underkännas som varande en Guds rättighet att göra det. Men inte ett hår kan krökas på någons huvud utan Faderns medgivande. Aldrig. Satans primära aktivitet förefaller att vara inriktad på att skilja människan ifrån Gud. Att få Guds avbild i världen att bli en sådan vrångbild av Gud att Satans alternativ kan ta över jorden.

Jesus säger till Petrus att ”Satan har begärt att få sålla dig (er alla) som man siktar vete.” Uppenbarligen har Satan fått tillåtelse till det. Men dess resultat har i varje fall blivit till Petrus och Guds fördel. Knappast Satans tanke. ” Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder." Hur det gick vet vi.

Bibeln ser Satan som en terrorist som för närvarande gör anspråk på att ’äga’ jorden med sina världsliga system av mänsklig aktivitet. Hela världen är i den Ondes välde/våld. (Han skäms inte ens att, i utbyte mot ett erkännande av sin ockupationsmakt och därmed sammanhängande tillbedjan, erbjuda Jesus alla världens riken. Anspråket är ingen legitimation av stölden. Tjuven blir hälare när han säljer vidare vad han inte har förtjänat. Matt 4:1ff) Med begreppet ’världen’ menas här inte den egentliga skapelsen utan fastmer ”Le Monde”. Dvs det som ockuperar skapelsen. För vi vet med säkerhet vad som är summan av ’världen’:

”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Allt som är i världen – köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda – det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt.” 1 Joh 2:15-16 Notera att världen här inte är synonym med Satan utan det system som Satan styr över i världen. Förakt för skapelsen är inte en naturlig del av vårt liv utan en perversion.

Men sjukdomar då? Nog är väl de ett bevis på Satans makt?

Men säger någon, är inte sjukdom något ont i sig. Är det inte så att all sjukdom är Satans verk?
Det finns förvisso texter om sjukdom som talar om sjukdomsanden. Men det absoluta mertalet har ingen sådan bakgrund. Det är ovarsamt att kalla sjukdom för Satans verk. Och det är att alldeles bortse från att den första texten i Bibeln om helande omfattar ett dråpslag mot den falska teologin som kallar sjukdom för Satans verk: ” Han sade: ”Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare.” 2 Mos 15:26 Varifrån kommer sjukdomar? De är konsekvenser av att inte leva i Guds värld på Guds villkor. Bibelns första lektion i helandets problematik är att finna i den profylaktiska medicinen.

Vid ett tillfälle får vi veta att ett helande åtföljdes av en allvarlig maning: ” Senare fann Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda nu inte mer, så att inte något värre drabbar dig." Mannen gick då och berättade för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Joh 5:18) Med andra ord är det faktiskt troligt att en del sjukdomar är ett resultat av egna synder, som vid upprepning kan förvärra patientens framtid. I varje fall anser Jesus det.

Till och med Herrens tjänare blev sjuka i sin tjänst för Guds församlingar. Se till exempel: ”Jag tyckte dock det var nödvändigt att skicka tillbaka Epafroditus till er, min broder, medarbetare och medkämpe som ni sände för att hjälpa mig med vad jag behövde. Han har längtat efter er alla och varit orolig, eftersom ni har hört att han blivit sjuk. Och han var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig så att jag inte skulle få sorg på sorg.” Fil 2:25-27 Hade Satan något med det att göra? Inte ett spår. Det kan ha varit så att Epafroditus blivit så engagerad i sitt verk att han ignorerade vilodagen för det myckna arbetets skull. Det gör att en människa kan gå ”i väggen”. Det är visserligen en synd att leva som om Gud inte givit oss vilodagen av goda skäl, men det är inte Satan som straffar tjänaren med sjukdom. Gud har aldrig anställt Satan som sin bödel.
Det handlar då om att inte leva i enlighet med Herrens bud för tjänsten, orsak och verkan alltså.

Vad skall vi säga om den blinde mannen som Jesus botar och vars blindhet av hans samtida diskuteras i skuldtermer? Vem har syndat för att han skall ha blivit född blind? Hans föräldrar? Han själv (i ett tidigare liv måhända?) Svaret förbluffar och ställer alla teorier om Satans roll i sammanhanget på ända: ”När Jesus kom gående såg han en man som hade varit blind från födseln. Hans lärjungar frågade: "Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?"Jesus svarade: "Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.” Joh 9:1-3
Det är alltså en parallell historia i NT som i fallet med Job. Bakom kulisserna sker det saker som ibland har helt andra orsaker än någon påstod ondska. Och fortfarande har vi ingen definition av vad som är ont.
Eller det kanske vi har när vi har sett vad Johannes skrev i sitt första brev enligt ovan. Det som hör världen till och som skall förgås kan alldeles rakt av beskrivas som mänsklig ambition utan Guds tillåtelse! Och då är vi äntligen saken på spåret. Hur ofta som det heter att ”de gjorde vad ont var i Herrens ögon” kan jag förstås ta reda på. Lite enkel konkordansslagning löser den frågan. Då är svaret ca 50 ggr i GT. Måttstocken för vad som är ont är alltså något som bara kan fastläggas när vi vet vad Gud anser vara rätt. På den punkten finns det ingen tvekan alls. Utgångspunkten är alltid Guds egen helighet. Det är för att Gud är helig som han ger det rättesnöre som lagen utgör. Alla de eländen som drabbar mänskligheten är i en eller annan mening direkta konsekvenser av att människan övergivit Gud och Guds lagar.

Hur mycket egen substans har ondskan?

Är det onda i sig ’någonting’? Svaret är blankt nej. Det onda är ’bara’ avvikelse från det goda, men uppnår genom sin avvikelse ingen egen ny självständig status utan går bara mot sin undergång. Det skapar ingenting nytt utan förvränger något som har varit och bär i avvikelseögonblicket fröet till sin egen undergång med sig. Det är en självdestruerande förminskning av det goda. Har Gud skapat det onda? Mörker är ingen parallell kvalitet till ljus. Döden är ingen parallell kvalitet till Liv. Likgiltighet är inte ett mätbart något vid sidan om kärlek. (Hat är kärlekens tvilling, inte dess mosats.) Gud är kärlek; och Gud hatar allt det som förstör det Gud älskar, utan att för ett ögonblick sluta vara kärlek.

Frågan är således alltid besvarad med ett otvetydigt ”Nej Gud har inte skapat något ont i sig”.. Han skapade de träd som stod i lustgården. Det ena för att genom att äta av det skulle man få förstånd att skilja mellan gott och ont. Men trädet var inte ont i sig. Det enda som kan göra något ont är att använda det utanför det vartill Gud avsett det. Men möjligheten att göra tvärtemot avsikten är inbyggd i själva människovarandet. Inte nödvändigheten därtill. Valmöjligheten att hörsamma eller ignorera har ju inte heller lämnats för fäfot, utan omgivits av den klaraste regeln av alla. Ät och du dör. Synden är det onda resultatet av en övergiven kurs som var avsedd att leda till evigt liv. Överger man den kursen är bara döden kvar som mål för resan. Man kan aldrig begå synd utan uppsåt. Det visas i lagen enligt tredje Moseboken genom att olika slag av synder har olika ’prissättning’. För oavsiktliga olyckor gäller en annan sak.

Varför förundras vi över att människor dör? Syndens lön är döden. Den syndalönen har en inbyggt fördröjning. Varför vill vi inte tro att det är så? För att det är av ondo att de som gör vad deras onda hjärtan gör inte får obegränsat med tid att göra det? Den som tar livet av en annan förverkar sitt eget liv. Den som bryter mot lagen på en punkt har brutit mot hela lagen. Ond är den som med berått mod avviker från den rätta vägen. Men denna ondska blir aldrig någon egen enhet. Den är en restprodukt av ett moraliskt vägval, som när den tar sin början redan är i färd med att passera ur tiden.

Frestelser vi möta få..

Vad gör Satan egentligen? Jag har visat på vilka strategier och mål som han använder sig av i andra bloggar så jag skall inte upprepa dem. Men jag skall skynda mig att tala något om ”Fader Vår bönens” viktiga rader om ’inled oss inte i prövning/frestelse, utan fräls oss ifrån den onde/det onda.” Guds ord gör det entydigt klart att Gud inte frestar oss med något alls, varken med gott eller ont. Men han låter alla slags prövningar komma. Vad är skillnaden?

Frestelse är att uppsåtligen lägga snaror för en hungrig fågel. I vetskap om sparvens fäblesse för att äta sädeskorn lägger jag ut dem under ett fågelnät om jag vill fånga sparven. Jag utnyttjar sparvens natur för att fånga och förslava eller förtära den, eller frambära den som offer om jag är en fattig man. När jag låter min egen natur följa sin egen lust finner jag att en lång rad frestelser alltid ligger i vägen för mina goda avsikter. Och följer jag min ’natur’ så faller jag för de frestelser som jag ursäktar och rättfärdigar som varande ’mina rättigheter’. När mitt hjärta åstundar det onda kommer Frestaren med feta lockelser. Det är ett av Satans verk som i magnifik omfattning sveper över hela mänskligheten. Och de flesta sakar den motvikt i livet som håller dem från att falla. Vanan att falla ökar proportionerligt med hur ofta man gjort det.

Det finns alltså en betydande skillnad mellan frestelse och prövning. Prövningen är nämligen ett instrument för att göra Guds Barn fasta i sin hängivenhet till Gud. De som står fasta under prövningen vinner karaktär och mognad. Motsatsen är hos dem som faller för frestelserna så ofta att de inte ens längre ser den som farlig. Underskatta aldrig samvetets avtrubbning genom upprepad synd. Den som spelar gitarr får hårda fingertoppar. Den som älskar sin synd får i sin själ sådana förhårdnader på det området att detta samvete inte längre reagerar alls. De vänjer sig vid att vara beroende av frestelsen, men dess försåt ligger i att den hela tiden kräver mer av samma ’synd’ för att ge samma stumma samvete som förra gången. Det är inte för att leva som syndaren syndar, utan för att slå dövörat till sin förestående död. Bröd och skådespel förhindrar uppror ansåg de romerska kejsarna.

Prövningen och frestelsen kan i ögonblicket se likadana ut! Men resultaten är olika beroende på i vilken mening jag möter dem.
Att prövningar inte är onda i sig kan den förvissa sig om som läser 2 Korintierbrevet 4 där Paulus beskriver sin erfarenhet av sin tjänst i Herren. ”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. Eller läs Jakobs brev 1:2 ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.”

Eller brevet till Hebréerna kap 12.7-11: ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.”
Notera nogsamt: lidande är inte i sig något ont. Det är fastmer instrumentalt i det godares tjänst! Är detta som verkar ont verkligen ont om det åstadkommer något som Gud anser vara gott? ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Står det inte så? Vad är då innefattat i detta allt? Även det som av oss kallas ’ont’?

Om det Onda har vi således en del information. Om Satan som en ljusets ängel kan vi veta något som antyds i förra förbundets skrifter. (Jesaja 14:9 ff) Satan är visserligen skapad. Men inte som ond. Det onda skapas inte som varande ont. Det Onda skapar ingenting alls. Det kan som bäst bara kopiera! Den som är god kan inte skapa något ont. Men allt som är gott kan förvanskas och förvrängas, perverteras bort från sin ’lodlinje’. Då blir det visserligen ’ont’ men inte på samma sätt som det goda är gott. Det senare är nämligen bestående, det förra är underlagt fördömelsen och intigheten. Ingenting i skrifterna låter det onda ”vara från evighet till evighet.”

Bättre kunde du väl, Gud?

Det många vill anklaga Gud för är att han borde ha vetat bättre än att skapa människan sådan att hon kunde välja det onda. Men hade Gud inte gjort det så hade det inte varit människan som Han hade skapat utan något slags hubot som inte kunde göra fel vad han än gjorde. Dess intelligens hade varit artificiell och dess moral en maskinell programmering.

Glöm aldrig att Gud skapade människan till sin avbild och att han sände sin Son i alla delar ’människa som vi’ med fulla möjligheter att falla för varenda frestelse som kunde komma i hans väg, men avstod från dem för att kunna befria oss som inte kunde låta bli att falla. Sådan som Sonen är sådan är Fadern och om möjligheten att begå synd inte hade funnits hade han inte kunnat vara god. Han hade bara varit en skugga. Precis det hävdade dualisterna: Jesus kunde i deras världsbild inte födas som människa för det var redan det en demonisk verksamhet. Han kom inte i en ”inkarnation” utan i en ”adumbration” dvs. som en skugga bara. Det såg ut som om han var sann människa, men var det inte. Förnekelsen av både inkarnationen och treenigheten är del av dualismens fotspår i dogmhistorien. Hur man kan hålla fast vid dualism utifrån Bibelns budskap är en gåta.

Det blir dock begripligt om man ger det ”Onda” egen form, makt och bestämmelse. Om man glömmer att den Onde är en lögnare och förförare, en mördare och en falsk åklagare från början av sin tid på jorden så har man lättare att undersöka det Ondas anspråk på att vara någonting i sig. När det i själva verket bara är en parasit på det som är. En svavelticka på en tusenårig ek som blåser upp sig när det passar med skrämseltaktik, (dess existens på den ännu levande är nämligen bevis för att döden börjat) men som lika gärna kan uppträda med bländande skönhet, visdom och intelligens vars främsta medel till förförelse är det näst bästa. Det är inte med fula hemska onda ting det onda blir ondast utan genom dess till förvillelse likadana framtoning och föreställning inför deras ögon som inte har sett på Kristus, men ändå vill följa ’Ljuset’. Om det onda inte uppträdde som det goda skulle vi inte falla för det så lätt som nu är fallet. Det nästan goda är det bästas fiende.

Finge Satan framgång skulle han bygga ett Gudsrike utan Gud. Han skulle skapa ett världsrike med alla de möjliga landvinningar den mänskliga kapaciteten kan uppbringa. Men det skulle ske på Hans villkor. Vilka det är kan du läsa i varje dagstidning, eller i Galaterbrevet: ” Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant.” Det är för att den Onde inte rår på människans hjärta som hans rike med nödvändighet är splittrat från början. Han vill så gärna att människan skall vara lydig honom, men inte ens den lydnaden kan han räkna med utan att vara diktator. Hans rike kan inte byggas på människor som lever i avsiktlig självvald synd.

Naturen och dess katastrofer

En sista passning i detta ärende. Som ju ingalunda är uttömt på dessa femton sidor. Är inte alla dessa naturkatastrofer ett bevis på att Gud är oförmögen att regera världen? Är de inte raka ärliga bevis på att Gud inte är god som låter dem ske? När han sveper bort oskyldiga människor i parti och minut är Gud då inte oerhört känslokall och likgiltig? Visst måste väl allt detta visa på att det Onda finns?

Att det är oerhört illa är en sak. Vem kan utan tårar se effekterna på människornas liv av alla dessa eländen som nu tack vare medievärldens möjligheter serveras på frukost-tv så att gröten fastnar i halsen? Att det med nödvändighet är det samma som uppsåtlig ondska att låta det ske är något helt annat. Guds ord ger en lång rad informationer om att själva frågeställningen är felaktig. För det första sveps inga oskyldiga med alls. Det finns inga ’oskyldiga människor’, alla utan ett enda undantag har sedan Adam samma syndabelastning och ingen dör utan den. Oavsett ålder. Till det kommer att Gud är helt rättvis i alla sina domar, alltid. Och således är domskälen enligt vilka Han dömer hans egna och de kommer alla att resultera i rättvisa domar. Ingen kommer att överklaga dem.

Ingenstans i de heliga skrifterna äger Satan förfogande rätt över naturkatastrofer. I undantagsfall har han nyttjande rätt, men i regel är det Gud som sänder dessa olyckor som ett resultat av det mänskliga handlandet med Guds skapelse. Det är Gud som sänder de plågor som drabbar Egypten, inte den Onde. De är dessutom del av en uppgörelse med alla de avgudar som egyptierna dyrkade! Var enskild plåga har en direkt ”andlig adress”. Sambanden mellan naturliga skeenden och andliga orsaker finns det hur många texter som helst om. Läs i 5 Mosebok 27-28 som en del av insiktsskapande åtgärd. Det är till och med så att vi genom våra naturvidriga förhållningssätt till skapelsen bringar hela vädersystem i olag. Det säger redan Jeremia. Till det behövs inga IPCC paneler.

Jer 5:25
De säger inte i sina hjärtan:
    ”Låt oss frukta Herren vår Gud,
        som ger regn i rätt tid
            både höst och vår
    och som skänker oss
        de bestämda skördeveckorna.”

25 Era missgärningar
        har nu bringat detta i olag,
    era synder håller det goda
        borta från er,
26 för bland mitt folk
        finns ogudaktiga människor.
    De ligger i bakhåll
        liksom jägaren ligger på lur,
    de sätter snaror
        och fångar människor.

Till dessa konsekvensskeenden hör att ingen i hela bibel biblioteket någonsin placerar dessa händelser någon annanstans än inom relationen Gud-Människa. Det onda eller den onde är aldrig på tapeten. Att ge honom äran för det är en överdrift som visserligen föder hans ego men det kastar inget ljus över verkligheten för vår del. Högmod och stolthet och hybris är kardinalegenskaper hos den Onde. Och hos dem som följer honom. Det är ett axiom att högmod gör före fall.

Ett andra orsakssamband mellan vissa typer av naturkatastrofer är direkt mänsklig verksamhet och dumhet. Låt mig illustrera: Människor kommer till vad som ser ut som en bördig ådal. Frodig grönska längs ån båda sidor lockar att bygga sig ett liv där. Att inga människor före dem kommit på tanken slår dem inte i hågen att fundera över. De bosätter sig där. Det går bra i några år, men sedan kommer en kraftig snövinter uppströms och en vårflod som sköljer dem och allt de ägde till havs. ”Var är Gud nu då?”

En norsk brant bergssida avverkas på all skog. Dess funktion som ytbrytare och lavinstopp har ingen av dessa skogsägare kommit ihåg att ta reda på, för de bor ju inte där nere i dalen under branten. Lavinen kommer och föröder hela samhället. Sen snyftar de drabbade om hur orättvist livet är. Jo tack. Naturens lagar upphöjs av naturalismens och den materialistiska ateismens tillbedjare till gudomlig status, men följs inte alltid ens av dess mest inbitna tillbedjare.

Om man som i fallet med Assuandammen i Egypten lägger en av världens största och tyngsta vattenreservoarer på en av jordytans tunnaste skorpor, kan man då inte räkna ut att trycket på jordytan på denna svaga punkt kommer att leda till tryckutjämning i jordens plasmainnehåll och resultera i svåra vulkanutbrott någon annanstans? Jag bara frågar.

Den tredje kategorin är förknippad med den insikten som bibeln är ensam om. Jorden är INTE stadd i ständig uppåtgående evolution utan i en allt snabbare devolution, på väg mot sin slutliga död i eld. Om man inte vill förstå syndafallets konsekvenser för hela jorden och allt levande har man ingen möjlighet att fatta att själva jorden rister som en kvinna i barnsnöd och sliter i allt den kan ta i för att skaka av sig allt det onda som har förvandlat det som kunde vara paradis till ett alltmer giftigt avloppsdike. En punkt passeras efter vilken ingen återvändo kan finnas. Den arma tysta planeten kvider sig i sin dödsryckning. Den vill inte längre vara med. Detta säger Paulus i klartext i Rom 8. Och Herren själv, han som kommer när det ingen tid mer finns att göra bättring, säger utan att darra på manschetten, att naturkatastrofer och mellanmänskliga krigstillstånd kommer att öka, inte minska, i slutfasen av denna civilisation.

”Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.

Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då ska många komma på fall, och de ska förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

Till sist
Hur kan Gud låta allt detta ske utan att röra en min? Lustigt eller sorgligt nog, är det bara när det går åt pipan som de börjar peka finger åt gud. Intressant nog frågar ingen efter Gud när de har bestämt sig för att leva som de vill. Men sen när de skördar vad de sått gnäller de över inbärgningen. Varför sitter Gud med armarna i kors och väntar ut oss? För att varje dag är en dag av nåd som erbjuder att människan vänder sig bort ifrån sin onda väg. För det är det enda man kan kalla de vägar som människan valt när hon inte vill gå på de vägar som är Guds vägar.
”Tänk på din skapare i dina unga år, innan de onda dagar och år kommer i vilka du ska erkänna, det här var inte roligt!” Pred 12:1

Gud sitter inte med armarna i kors alls. Han har själv tagit det fulla ansvaret för allt det onda och låtit sin Son ge sitt liv till lösen för många. Hela skapelsen är föremål för ett förlossningsverk. Det som sker är att den gamla skapelsen som vi har ruinerat når sin termiska död i en allt upplösande eldstorm, därefter skapar Gud en ny himmel och en ny jord. Den sista fienden som skall böja knä inför Honom är döden själv. Och den som genom dödsfruktan höll människorna fångna följer med i fallet. Heb 2:14-15 ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. ”

Idag om du hör hans röst, förhärda inte ditt hjärta!
”Var dag är sällsam gåva, en skimrande möjlighet, var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav.” En dag snart nog blir vår sista dag att vända om. Sedan är det för sent.

Det onda och den onde och de som genom sin bortvändhet från Gud är onda i uppsåt tanke och handling är en del av den nuvarande skapelsen. De har ingen plats i den nya.

Det ondaste onda har bara begränsad tid kvar. Det har snart parasiterat färdigt på allt det goda. Inget av det som nu så illa stör oss i hela världen kommer att överleva ändens tid, Messias ankomst och den stora domens dag. Ingenting. Bara de som vill vara där Herren är kommer att vara där. Ingen annan skall nödgas vara där hos den som de har undvikit eller föraktat eller rent av avskytt medan de levde här.

Det är för att det onda tycks så mäktigt som den kristna kyrkan ropar Maranatha! Kom Herre kom.
Men makten är i Jesu händer!
Han är Herrars Herre och konungarnas Kung, och alla knän skall böjas inför Honom. Allas..

Teddy Donobauer, Doncaster i England 1 Nov 2018