Ärkebiskopen Jackelén har i en intervju avfärdat tanken att Mohammed skulle vara en falsk profet med hänvisning till att då denne inte står i den gammaltestamentliga profetiska traditionen så kan han inte värderas efter någon biblisk mall.
Vilka mallar skall då användas för att finna ut om någon är falsk profet?
Det är nämligen alldeles säkert att falska profeter skulle komma: "Många kommer som gör gällande att de är 'Den smorde' och kommer att förleda många...många falska profeter kommer att föra många vilse.'
'Även om vi själva eller en ängel från himmelen kommer med ett annat evangelium än det vi har givit er vare denne fördömd.'
'Vem är lögnaren annan än den som förnekar att Jesus är 'den smorde' Kristus? Detta är antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen,... den som bekänner Sonen bekänner Fadern, den som har Sonen har också Fadern, den som förnekar Sonen har inte heller Fadern.'
Att som ärkebiskopen gör blanda bort korten om vad saken gäller är direkt villfarelse och/eller uppsåtlig vilseförande av den hjord som hon är satt att leda rätt.
När hon förnekar att Jesus ensam skulle vara 'Vägen Sanningen och Livet' har hon tagit ett avgörande steg bort ifrån det heliga evangelium som kyrkan påstår sig stå för. Den enda logiska utgången av det är att alla vars hjärta är hos Herren lämnar kyrkan, eller att ärkebiskopen avsätts. Kyrkan som social/kulturell tummelplats för köttslighetens religiositet fortsätter så länge skatteunderlag och statsbidrag tillåter, men under sådant ledarskap krymper livsutrymmet för den tro som övervinner världen. Men då får denna tro återgå till att leva och verka där den började: utanför stadens murar.
Mohammeds efterföljare erkänner Jesus som profet, men förnekar fullständigt att Fader och Son skulle vara ett, och de förnekar att frälsning endast finns i detta namn: Jeshua/Jesus/Issa..
Därmed är det oväsentligt om Mohammed står i en gammaltestamentlig profettradition, han står nämligen fullständigt klart upplyst i den nytestamentliga söklampans avslöjande sken. Han förnekar det som evangelium i sig innerst inne innebär, därtill uppmuntrad av även Ärkebiskopen av den svenska lutherska kyrkan.
'Skall Människonen när han kommer finna tro på jorden?' Inte den tro som en gång för alla är given till alla de heliga. Det har också Ärkebiskopen gett sig den på.
Teddy Donobauer
tisdag 8 mars 2016
fredag 26 februari 2016
"Lagen om de oönskade effekternas ofrånkomlighet"
"När de som bäst ropar 'allt är väl, allt är väl' rycks de bort och ingen minns längre deras namn"
Sammanblandningen av utvecklingshypotesen om arternas uppkomst med föreställningen om att samhällets utveckling är en idelig och gradvis förbättring där varje ny era förebådar nya erövringar av friheter och färdigheter är ett misstag. I själva verket följer civilisationerna uppgång och fall en cykel som är likadan i alla de civilisationer som kommit och gått. De kommer och går nämligen på samma sätt. Vår egen västerländska, s k postmoderna civilisation står i tur att svepas bort.
Din och min 'civilisation'. Vad nu detta ord egentligen betyder, för i fråga om barbari och förmåga att åsamka oss själva ond bråd död är ordet inte en synonym till 'högre medvetande' 'bättre humanism' eller 'en ny tidsålders folk'. Det är snarare en fråga om att beskriva möglet på osten som "Ostens tillväxt."
Under de första halvan av förra seklet dominerades synen på sex av den freudianska revolutionen. Alla samhällsproblem är, menade han, resultatet av den hämmade sexualiteten. Frigjorde vi oss bara från alla de restriktioner som inte minst då det viktorianska samhället stod som primärt exempel för, skulle 'den nya mänskligheten' visa sina framfötter. Paradiset är synonymt med fri tillgång till skamlös sexualitet. Det virtuella fadermordet och den mer eller midre virtuella incesten med den egna modern är medicinen till människans frigörelse, Denna 'liberté' har rullat över Europa i en historisk 'frigörelsevåg' som vi i nutiden inte ens anar slutet på. Merparten förefaller att applådera den och den senaste tiden har vi då sett att gränserna för friheten att göra som vi vill hela tiden flyttas framåt. Senast uttryckt i liberala ungdomsförbundets konsekventa demontering av 'du skall inte'.
Den som vi valde att lyssna på och 'tro' på var kokainmissbrukaren, den av en tyrannisk far 'verklemte' juden Freud. På annan plats i min blog beskriver jag märkvärdigheten att han under några år bodde några kvarter från Adolf Hitler i Wien. Men vi borde kanske ha lyssnat på en helt annan röst från början av förra seklet. Hans namn är okänt för alla andra än en trång inre krets av socialantropologer och forskare på området etnisk moral.
Joseph Daniel Unwin var professor i ethnologi och social antropologi i Oxford och Cambridge och 1934 kom hans opus magnum: 'Sex and Culture', ut på Oxford University Press. Jag äger ett ex av originalutgåvan. Nyfiken som han var på de mänskliga samhällenas utveckling fann han det intressant att upptäcka att den psykoanalytiska tolkningen av sexuella frihetsbegränsningar, nästan som i en bisats gjorde gällande att när den sexuella energin inte får fritt spelrum så 'sublimeras den' och skapar det vi kallar civilisation! Psykoanalytikerna drog inga växlar på det i kulturella termer. Men det var spåret som Unwin följde. I en gigantiskt upplagd forskning studerade han 80 olika folks historia, sexuella friheter och begränsningar, världsbild och gudsbild (det existerar inga ateistiska kulturer i den kända världen), över 5000 år av 'utveckling'.
Vad han fann ville han inte först torgföra därför att han inte hade någon uppfattning som skulle bekräftas genom hans studier och därför mottogs även av honom själv mot hans vilja, och det dessutom på tvärs emot tidens rådande anda. Men han gjorde sin 700 sidor stora avhandling och levererar sina slutsatser om relationen mellan kontrollerad sexualitet och den sociala dynamik som låter nationer att både expandera och växa upp i kulturellt, intellektuellt och finansiellt.
Jag citerar Aldous (Du nya sköna Värld) Huxley som sammanfattar Unwins forskningsresultat:
Sammanfattat: Varje mänskligt samhälle befinner sig i en av fyra möjliga faser eller tillstånd. beroende på den aktuella fasen har det samhället mer eller mindre energi till det som vi kallar samhällssbygge. Det zoistiska samhället kännetecknas av sexuell frihet före äktenskapet och nära nog obehindrad sexuell frihet efter dess ingående. Lägst tillgänglig energi finns i de samhällen där sexuella friheten släpps lös. Ett samhälles kulturella uppgång står i direkt proportion till dess reglering av sexualiteten och sexutlevelsens tillgänglighet. Ett samhälle som släpper alla hämningar förlorar sin inre sammanhållning, sin drivkraft och förmågan att nå sina mål. Processen är inte reversibel.
I hela den kända mänskliga historien finns det inte ett enda exempel på att en grupp människor nått civilisation utan att vara absolut monogama, och det finns heller inte en enda grupp som lyckats bevara sin kulturella nivå efter det att det har släppt sin reglering och accepterat 'liberalare' regler.
Notera att Unwin inte är vare sig teolog eller filosof på den kristna sidan. Men han konsterar att bara där det finns en monoteistisk gudsbild finns den moraliska förmågan att sätta gränser för den sexuella utlevelsen. När månggudadyrkan och eller förlusten av tron på 'högguden' inträder faller ramverket, och då börjar nedgången i samhället. Det finns inga polyamorösa samhällen som har en hög form av monoteism.
Ju fler gudar och gudinnor, dessto mindre sexuell självkontroll och därmed sammanhängade förutsättning för samhällelig expansion och kulturell tillväxt. Tvärtom: religionen sexualiseras.
I ett avsnitt berör han en av kärnfrågorna: betyder begränsningen av sexualiteten att det legitimerar männens sexualitet på kvinnans bekostnad? Den sexuella frihet som finns innanför det samhällsbevarande regelverket måste vara rättvist födelad. Det har den sannerligen inte varit. Det uppstår en konflikt mellan två begrepp som tycks vara lika vid första anblicken: Sexuell frigörelse och sexuell promiskuitet. Men benar man ut detta ser man att sexuell lössläppthet och gränslös tillgång till sexuell utlevelse alls inte är det samma som 'frihet under ansvar med bibehållen begränsad sexuell utlevelserätt'. Men då samma frihet för båda könen.
Hur går det alltid för folk och nationer som befriar sig från sin Gudstro? De förfaller alltid moraliskt, förr eller senare, Det är också Unwins slutsats, och den som har brytt sig om att läsa hur det moraliska tillståndet var i civilisation efter civilisation i generationen innan den försvann från maktens tilja drar snart samma slutsats. Någon kommer in och sopar bort de som har förlorat sin moraliska ryggrad. Historielösheten skördar har feta lagrar av dumhet i vår samtids tolkning av det degenererade som varandra 'frigörelse'. Fångarna putsar sina galler och kallar dem juveler.
Mot den bakgrunden är att notera att det tar en mansålder för den fulla effekten av ett sådant paradigmskifte att implenteras. Dödryckningarna tas av de perspektivlösa för livstecken, men samhällets inre är angripet av gudlöshetens kräfta, oeftergivligt. Från 1968 till 2018 är en mansålder.
Det kan inte bara vara jag som ser att islam kanske kommer att vara den piassavakvast med vilken Europa rensas från en dekadent civilisation, för även om islams äktenskapssyn och våldsmoral är förfärlig i våra liberala ögon, så är de kanske att föredra framför dem som i sin sexuella frigörelseiver nu också vill ha rätt att ha sex med sina närmaste och sina döda.
Jag är ju Kristustroende så jag sneglar på vad Gud tycker. Jag vet vad Gud tycker: "När ni har kommit till landet som jag gett er, och ni då uppför er så som de folk som fanns där före er, så kommer det landet att utspy också er. Gör inte så...'
Sa jag att en sådan utveckling var omöjlig att hejda? Nä Unwin säger det. Men jag vet att Nineveh, den stora staden fick sin dom, men den gjorde bättring och levde 150 år till. I all sin dom ihågkommer Gud barmhärtighet. Ingenting är omöjligt för Gud..
Teddy Donobauer
Sammanblandningen av utvecklingshypotesen om arternas uppkomst med föreställningen om att samhällets utveckling är en idelig och gradvis förbättring där varje ny era förebådar nya erövringar av friheter och färdigheter är ett misstag. I själva verket följer civilisationerna uppgång och fall en cykel som är likadan i alla de civilisationer som kommit och gått. De kommer och går nämligen på samma sätt. Vår egen västerländska, s k postmoderna civilisation står i tur att svepas bort.
Din och min 'civilisation'. Vad nu detta ord egentligen betyder, för i fråga om barbari och förmåga att åsamka oss själva ond bråd död är ordet inte en synonym till 'högre medvetande' 'bättre humanism' eller 'en ny tidsålders folk'. Det är snarare en fråga om att beskriva möglet på osten som "Ostens tillväxt."
Under de första halvan av förra seklet dominerades synen på sex av den freudianska revolutionen. Alla samhällsproblem är, menade han, resultatet av den hämmade sexualiteten. Frigjorde vi oss bara från alla de restriktioner som inte minst då det viktorianska samhället stod som primärt exempel för, skulle 'den nya mänskligheten' visa sina framfötter. Paradiset är synonymt med fri tillgång till skamlös sexualitet. Det virtuella fadermordet och den mer eller midre virtuella incesten med den egna modern är medicinen till människans frigörelse, Denna 'liberté' har rullat över Europa i en historisk 'frigörelsevåg' som vi i nutiden inte ens anar slutet på. Merparten förefaller att applådera den och den senaste tiden har vi då sett att gränserna för friheten att göra som vi vill hela tiden flyttas framåt. Senast uttryckt i liberala ungdomsförbundets konsekventa demontering av 'du skall inte'.
Den som vi valde att lyssna på och 'tro' på var kokainmissbrukaren, den av en tyrannisk far 'verklemte' juden Freud. På annan plats i min blog beskriver jag märkvärdigheten att han under några år bodde några kvarter från Adolf Hitler i Wien. Men vi borde kanske ha lyssnat på en helt annan röst från början av förra seklet. Hans namn är okänt för alla andra än en trång inre krets av socialantropologer och forskare på området etnisk moral.
Joseph Daniel Unwin var professor i ethnologi och social antropologi i Oxford och Cambridge och 1934 kom hans opus magnum: 'Sex and Culture', ut på Oxford University Press. Jag äger ett ex av originalutgåvan. Nyfiken som han var på de mänskliga samhällenas utveckling fann han det intressant att upptäcka att den psykoanalytiska tolkningen av sexuella frihetsbegränsningar, nästan som i en bisats gjorde gällande att när den sexuella energin inte får fritt spelrum så 'sublimeras den' och skapar det vi kallar civilisation! Psykoanalytikerna drog inga växlar på det i kulturella termer. Men det var spåret som Unwin följde. I en gigantiskt upplagd forskning studerade han 80 olika folks historia, sexuella friheter och begränsningar, världsbild och gudsbild (det existerar inga ateistiska kulturer i den kända världen), över 5000 år av 'utveckling'.
Vad han fann ville han inte först torgföra därför att han inte hade någon uppfattning som skulle bekräftas genom hans studier och därför mottogs även av honom själv mot hans vilja, och det dessutom på tvärs emot tidens rådande anda. Men han gjorde sin 700 sidor stora avhandling och levererar sina slutsatser om relationen mellan kontrollerad sexualitet och den sociala dynamik som låter nationer att både expandera och växa upp i kulturellt, intellektuellt och finansiellt.
Jag citerar Aldous (Du nya sköna Värld) Huxley som sammanfattar Unwins forskningsresultat:
Aldous Huxley wrote;
According to Unwin, after a nation becomes prosperous it becomes increasingly liberal with regard to sexual morality and as a result loses it cohesion, its impetus and its purpose. The process, says the author, is irreversible:
Sammanfattat: Varje mänskligt samhälle befinner sig i en av fyra möjliga faser eller tillstånd. beroende på den aktuella fasen har det samhället mer eller mindre energi till det som vi kallar samhällssbygge. Det zoistiska samhället kännetecknas av sexuell frihet före äktenskapet och nära nog obehindrad sexuell frihet efter dess ingående. Lägst tillgänglig energi finns i de samhällen där sexuella friheten släpps lös. Ett samhälles kulturella uppgång står i direkt proportion till dess reglering av sexualiteten och sexutlevelsens tillgänglighet. Ett samhälle som släpper alla hämningar förlorar sin inre sammanhållning, sin drivkraft och förmågan att nå sina mål. Processen är inte reversibel.
I hela den kända mänskliga historien finns det inte ett enda exempel på att en grupp människor nått civilisation utan att vara absolut monogama, och det finns heller inte en enda grupp som lyckats bevara sin kulturella nivå efter det att det har släppt sin reglering och accepterat 'liberalare' regler.
Notera att Unwin inte är vare sig teolog eller filosof på den kristna sidan. Men han konsterar att bara där det finns en monoteistisk gudsbild finns den moraliska förmågan att sätta gränser för den sexuella utlevelsen. När månggudadyrkan och eller förlusten av tron på 'högguden' inträder faller ramverket, och då börjar nedgången i samhället. Det finns inga polyamorösa samhällen som har en hög form av monoteism.
Ju fler gudar och gudinnor, dessto mindre sexuell självkontroll och därmed sammanhängade förutsättning för samhällelig expansion och kulturell tillväxt. Tvärtom: religionen sexualiseras.
I ett avsnitt berör han en av kärnfrågorna: betyder begränsningen av sexualiteten att det legitimerar männens sexualitet på kvinnans bekostnad? Den sexuella frihet som finns innanför det samhällsbevarande regelverket måste vara rättvist födelad. Det har den sannerligen inte varit. Det uppstår en konflikt mellan två begrepp som tycks vara lika vid första anblicken: Sexuell frigörelse och sexuell promiskuitet. Men benar man ut detta ser man att sexuell lössläppthet och gränslös tillgång till sexuell utlevelse alls inte är det samma som 'frihet under ansvar med bibehållen begränsad sexuell utlevelserätt'. Men då samma frihet för båda könen.
Hur går det alltid för folk och nationer som befriar sig från sin Gudstro? De förfaller alltid moraliskt, förr eller senare, Det är också Unwins slutsats, och den som har brytt sig om att läsa hur det moraliska tillståndet var i civilisation efter civilisation i generationen innan den försvann från maktens tilja drar snart samma slutsats. Någon kommer in och sopar bort de som har förlorat sin moraliska ryggrad. Historielösheten skördar har feta lagrar av dumhet i vår samtids tolkning av det degenererade som varandra 'frigörelse'. Fångarna putsar sina galler och kallar dem juveler.
Mot den bakgrunden är att notera att det tar en mansålder för den fulla effekten av ett sådant paradigmskifte att implenteras. Dödryckningarna tas av de perspektivlösa för livstecken, men samhällets inre är angripet av gudlöshetens kräfta, oeftergivligt. Från 1968 till 2018 är en mansålder.
Det kan inte bara vara jag som ser att islam kanske kommer att vara den piassavakvast med vilken Europa rensas från en dekadent civilisation, för även om islams äktenskapssyn och våldsmoral är förfärlig i våra liberala ögon, så är de kanske att föredra framför dem som i sin sexuella frigörelseiver nu också vill ha rätt att ha sex med sina närmaste och sina döda.
Jag är ju Kristustroende så jag sneglar på vad Gud tycker. Jag vet vad Gud tycker: "När ni har kommit till landet som jag gett er, och ni då uppför er så som de folk som fanns där före er, så kommer det landet att utspy också er. Gör inte så...'
Sa jag att en sådan utveckling var omöjlig att hejda? Nä Unwin säger det. Men jag vet att Nineveh, den stora staden fick sin dom, men den gjorde bättring och levde 150 år till. I all sin dom ihågkommer Gud barmhärtighet. Ingenting är omöjligt för Gud..
Teddy Donobauer
onsdag 24 februari 2016
Behöver Jesus vikarie?
"Vicarius Christi.."
I ganska tidiga samtal om församlingsledarnas roll (Inom hundra år efter Jesu död) förekommer tanken att församlingens ledare/biskopar (som då ännu alltid var plurala) på ett visst sätt ju är Guds representanter i församlingen. Detta därför att den helige Ande som alla de troende skulle vara beklädda med gemensamt är bärare av sanningens ande som lär oss att hålla allt vad Kristus har befallt är församlingens garant för Guds närvaro mitt i församlingen. Guds 'vikarie' i församlingen är den Helige ande.
Men det är inte vad som menas när Rom gör påveämbetet till Kristi ställföreträdare.
Gemene man uppfattar nog att om någon skall vara någons ställföreträdare så borde det finnas en del gemensamt mellan ställföreträdaren och den i vars direkta uppdrag denne verkar. Gör man då en jämförelse mellan Förebild och Ställföreträdare i fallet Kristus-Påven riskerar man att slå sig för pannan. Kan dessa två överhuvudtaget ha minsta samband? Har ställföreträdaren överhuvudtaget varit i kontakt med företrädaren? Med vem talar påvarna i sina böner?
En av många förklaringar till att mångfaldiga människoskaror går i Roms ledband är att dessa skaror inte själva känner till Jesus annat än genom Roms filter och läror. De kan aldrig ha läst den heliga skrift på egen hand. Hade de gjort det skulle de ha kunnat se med egna ögon de totala skillnaderna mellan Jesus själv och den som nu skall anses vara hans sanna ställföreträdare i världen.
Varför behöver någon en vikarie som själv lovar: 'Se jag är med er, alla dagar intill tidens ände.
Varför skall någon som genom sin helige Ande bor i den troende ersättas av en åldrad 'extrapappa' i Rom när hela himlen är tillgänglig för den som har barnaskapets ande?
Varför behöver vi en vikarie då den egentligen ju aldrig lämnar oss? Dessutom en vikarie som föraktar äktenskapet som varande mindre andligt, som pådyvlar oss matregler som fastetider, som för fram falska läror om allt mellan nattvarden till kvinnokulten Maria?
Äktenskapet ska hållas i ära hos alla[b] och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare. 5 Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.[c] 6 Därför kan vi frimodigt säga:
jag ska inte vara rädd.
Vad kan en människa göra mig?
Herren är min hjälpare,
I ganska tidiga samtal om församlingsledarnas roll (Inom hundra år efter Jesu död) förekommer tanken att församlingens ledare/biskopar (som då ännu alltid var plurala) på ett visst sätt ju är Guds representanter i församlingen. Detta därför att den helige Ande som alla de troende skulle vara beklädda med gemensamt är bärare av sanningens ande som lär oss att hålla allt vad Kristus har befallt är församlingens garant för Guds närvaro mitt i församlingen. Guds 'vikarie' i församlingen är den Helige ande.
Men det är inte vad som menas när Rom gör påveämbetet till Kristi ställföreträdare.
Gemene man uppfattar nog att om någon skall vara någons ställföreträdare så borde det finnas en del gemensamt mellan ställföreträdaren och den i vars direkta uppdrag denne verkar. Gör man då en jämförelse mellan Förebild och Ställföreträdare i fallet Kristus-Påven riskerar man att slå sig för pannan. Kan dessa två överhuvudtaget ha minsta samband? Har ställföreträdaren överhuvudtaget varit i kontakt med företrädaren? Med vem talar påvarna i sina böner?
En av många förklaringar till att mångfaldiga människoskaror går i Roms ledband är att dessa skaror inte själva känner till Jesus annat än genom Roms filter och läror. De kan aldrig ha läst den heliga skrift på egen hand. Hade de gjort det skulle de ha kunnat se med egna ögon de totala skillnaderna mellan Jesus själv och den som nu skall anses vara hans sanna ställföreträdare i världen.
Varför behöver någon en vikarie som själv lovar: 'Se jag är med er, alla dagar intill tidens ände.
Varför skall någon som genom sin helige Ande bor i den troende ersättas av en åldrad 'extrapappa' i Rom när hela himlen är tillgänglig för den som har barnaskapets ande?
Varför behöver vi en vikarie då den egentligen ju aldrig lämnar oss? Dessutom en vikarie som föraktar äktenskapet som varande mindre andligt, som pådyvlar oss matregler som fastetider, som för fram falska läror om allt mellan nattvarden till kvinnokulten Maria?
Äktenskapet ska hållas i ära hos alla[b] och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare. 5 Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.[c] 6 Därför kan vi frimodigt säga:
jag ska inte vara rädd.
Vad kan en människa göra mig?
Herren är min hjälpare,
7 Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. 8 Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.
9 Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant. 10 Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. 11 Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. 12 Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod.
13 Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. 14 Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. 15 Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar[h] hans namn. 16 Och glöm inte att göra gott och dela med er, för sådana offer behagar Gud.
17 Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er.
Varför behövs det en vikarie när det i själva verket är en 'ersättare och usurpator' som Il Papa är?
"Non habeam papam, habeam Christus!"
Teddy Donobauer
"Non habeam papam, habeam Christus!"
Teddy Donobauer
Den gudlösa kristendomen
Kristen bekännelse omfattade tills ganska nyligen hos alla kyrkorna att Gud har uppenbarat sig i och genom sin Son. Sonen är det 'användarvänliga gränssnitt' som förenar Gud och människa. Syndafallets främlingsskap som har satt människan på kant med Gud, med skapelsen, med medmänniskan, och sig själv har i detta 'gränssnitt' givits försoningen som en nådegåva.
Vem Kristus är framgår utan minsta tvekan av de skrifter som ännu skenheligen läses, i urval och inte sällan under besvärat mumlande. Han är Faderns son, men Fadern är tillika alltid Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud. Guds löften om frälsning till hela världen ges genom det judiska folket, uppfylls i det judiska landet och är för alltid förbundet med den judiske människosonen, Jeshua från Nazareth.
En kristen bekännelse av antisemitiskt snitt där judarna antingen förpassas till historiens dammiga arkiv, eller där man gör antizionism till täckmantel för judehat i gemen, betyder då i klartext att kyrkan inte längre har någon Gud som den som i de heliga skrifterna har identifierat sig själv som den enda Gud som är.
Det är uppenbart att den lutherska kyrkans ställning till vem Gud är i allra högsta grad är ambivalent för att nu vara vänlig. Uppsalas slirande på punkten Israel visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som är avsedd när trosbekännelsen läses i mässan.
Bekännelsen till Gud är därmed losskopplad från Guds löften, den har omdefinierat Gud Fadern och Sonen och berövat dem den identitet som de tillsammans har bragt till ljuset genom den Heliga Skrift. Det har med andra ord skett en fundamental 'fanflykt', mer eller mindre i det tysta. Gradvis har en värdeglidning skett så att kyrkan nu aktivt spottar på Abrahams avkomma efter Isak, till förmån för hans avkomma genom Ismael.
Ofrånkomligen har den därmed också tagit farväl från en frälsning genom tron allena, bekostad av nåden, till förmån för en gärningarnas självfrälsninglära och diverse annat religöst allmängods. Den hävdar till och med att Israels gud är den samme som Allah, vars anhängare i dominerande grad bara har ett för ögonen: sina halvbröders utplåning.
Kyrkan står därmed alltmer på deras sida som i det profetiska perspektivet går upp mot Jerusalem, inte för att möta den uppståndne Jesus Kristus, judasonen, gudasonen, utan för att med de skränande hoparna kräva 'korsfäst, korsfäst' ännu en gång, denna gång för hela det judiska folket.
Om den hade läst: "Den som rör vid dig Israel, rör vid min ögonsten, säger härskarornas anförare", skulle de kanske ändå dröja på steget att överge den tro som en gång för alla är given till, ja eller i varje fall de heliga: oss. Men hon hastar och skyndar att sälla sig till Guds fiender mitt i sin katedrala präktighet.
Betyder det att vi okritiskt skall acceptera den moderna staten Isaels göranden och låtanden? Långt ifrån. Staten Israel är lika lite Guds stat som Kyrkan är det samma som Kristi kropp. Men det betyder att om vi inte vill förstå att Guds Israel nu som alltid består av både 'får och getter', precis så som kyrkan gör det, och aktivt isolerar Israel för dess missgärningars skull (medan vi gör business av våra egna) också separerar oss från Gud själv. I Israel av idag finns fortfarande den rot i vilken vi bara är en ymp. Israel skall 'se honom som de har stungit' och omvända sig till Meshiach. Israel måste böja knä för Honom. Kyrkan gör det nämligen allt mindre. Den dagen då Israel 'ser' Honom som kommer i Herrens namn, och sjunger Hosianna Davids son, kommer vara en dag under stort betryck och stor nöd för hela världen. Det är bara en tidsfråga tills det sker. Men synen hastar.
En kyrka som inte längre står för den ende Guden och den som Han har sänt, som inte längre står fast vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den vars löften ges till först till Israel och sedan till hela världen, men som ändå låtsas hålla gudstjänst har en fråga att besvara: Vilken Gud har ni valt att dyrka sedan ni har fjärmat er från den ende Sanne?
Hon läser den aaronitiska välsignelsen, men avskyr Aarons folk. Hon har en form av utvärtes religiositet men saknar Gudsfruktan. Hon ger läppars betygelser åt en främmande gudomlighet, en som ingen i den kristna kyrkan skulle ha vågat ens nämna vid namn. Genom att numera stå emot den judiske Kristus är kyrkan i sig själv en av alla de 'antikrister' som skulle komma.
Hon lär ut de tio buden till sina konfirmander men överträder varje söndag det första budet: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig, eller i stället för mig."
Om denna kyrka skall bestå?
Hus på sand gör inte det när stormen kommer.
Teddy Donobauer
Vem Kristus är framgår utan minsta tvekan av de skrifter som ännu skenheligen läses, i urval och inte sällan under besvärat mumlande. Han är Faderns son, men Fadern är tillika alltid Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud. Guds löften om frälsning till hela världen ges genom det judiska folket, uppfylls i det judiska landet och är för alltid förbundet med den judiske människosonen, Jeshua från Nazareth.
En kristen bekännelse av antisemitiskt snitt där judarna antingen förpassas till historiens dammiga arkiv, eller där man gör antizionism till täckmantel för judehat i gemen, betyder då i klartext att kyrkan inte längre har någon Gud som den som i de heliga skrifterna har identifierat sig själv som den enda Gud som är.
Det är uppenbart att den lutherska kyrkans ställning till vem Gud är i allra högsta grad är ambivalent för att nu vara vänlig. Uppsalas slirande på punkten Israel visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som är avsedd när trosbekännelsen läses i mässan.
Bekännelsen till Gud är därmed losskopplad från Guds löften, den har omdefinierat Gud Fadern och Sonen och berövat dem den identitet som de tillsammans har bragt till ljuset genom den Heliga Skrift. Det har med andra ord skett en fundamental 'fanflykt', mer eller mindre i det tysta. Gradvis har en värdeglidning skett så att kyrkan nu aktivt spottar på Abrahams avkomma efter Isak, till förmån för hans avkomma genom Ismael.
Ofrånkomligen har den därmed också tagit farväl från en frälsning genom tron allena, bekostad av nåden, till förmån för en gärningarnas självfrälsninglära och diverse annat religöst allmängods. Den hävdar till och med att Israels gud är den samme som Allah, vars anhängare i dominerande grad bara har ett för ögonen: sina halvbröders utplåning.
Kyrkan står därmed alltmer på deras sida som i det profetiska perspektivet går upp mot Jerusalem, inte för att möta den uppståndne Jesus Kristus, judasonen, gudasonen, utan för att med de skränande hoparna kräva 'korsfäst, korsfäst' ännu en gång, denna gång för hela det judiska folket.
Om den hade läst: "Den som rör vid dig Israel, rör vid min ögonsten, säger härskarornas anförare", skulle de kanske ändå dröja på steget att överge den tro som en gång för alla är given till, ja eller i varje fall de heliga: oss. Men hon hastar och skyndar att sälla sig till Guds fiender mitt i sin katedrala präktighet.
Betyder det att vi okritiskt skall acceptera den moderna staten Isaels göranden och låtanden? Långt ifrån. Staten Israel är lika lite Guds stat som Kyrkan är det samma som Kristi kropp. Men det betyder att om vi inte vill förstå att Guds Israel nu som alltid består av både 'får och getter', precis så som kyrkan gör det, och aktivt isolerar Israel för dess missgärningars skull (medan vi gör business av våra egna) också separerar oss från Gud själv. I Israel av idag finns fortfarande den rot i vilken vi bara är en ymp. Israel skall 'se honom som de har stungit' och omvända sig till Meshiach. Israel måste böja knä för Honom. Kyrkan gör det nämligen allt mindre. Den dagen då Israel 'ser' Honom som kommer i Herrens namn, och sjunger Hosianna Davids son, kommer vara en dag under stort betryck och stor nöd för hela världen. Det är bara en tidsfråga tills det sker. Men synen hastar.
En kyrka som inte längre står för den ende Guden och den som Han har sänt, som inte längre står fast vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den vars löften ges till först till Israel och sedan till hela världen, men som ändå låtsas hålla gudstjänst har en fråga att besvara: Vilken Gud har ni valt att dyrka sedan ni har fjärmat er från den ende Sanne?
Hon läser den aaronitiska välsignelsen, men avskyr Aarons folk. Hon har en form av utvärtes religiositet men saknar Gudsfruktan. Hon ger läppars betygelser åt en främmande gudomlighet, en som ingen i den kristna kyrkan skulle ha vågat ens nämna vid namn. Genom att numera stå emot den judiske Kristus är kyrkan i sig själv en av alla de 'antikrister' som skulle komma.
Hon lär ut de tio buden till sina konfirmander men överträder varje söndag det första budet: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig, eller i stället för mig."
Om denna kyrka skall bestå?
Hus på sand gör inte det när stormen kommer.
Teddy Donobauer
lördag 30 januari 2016
'DNA' och makroevolutionen, håll andan.
The 2015 Nobel Prize in Chemistry was awarded to Tomas Lindahl, Paul Modrich, and Aziz Sancar for their work on the molecular mechanisms of DNA repair processes.[5][6]
Det är med stigande förvåning som jag noterar den totala tystnaden om detta nobelpris i kemi och dess konsekvenser för det som sedan Charles Darwin har framhållits som varande evolutionens dominerande motor.
Den grundläggande koden, den biologiska grunden för allt liv är som numera de flesta vet den s k DNA sekvensen. Det är en liten begränsad serie proteiner som kan arrangeras i olika följder, olika långa kedjor. Detta är den informationsbas som alla organiska företeelser i hela skapelsen är byggda på. Varje art byggs efter sitt eget program. Det programmet existerar ingen annanstans än i redan levande individer av arten. Denna information byggs bara upp till en arttypisk individ under förutsättning att informationen i DNA överförs från en 'föräldraindivid' till en' avkommaindivid' på en mängd olika sinnrikt konstruerade sätt. DNA måste existera för att det skall bli individer av en viss typ. DNA åstadkommer ingenting utanför den art i vilken den alltså redan finns.
Frågan om varifrån denna oerhört informationsrika biokemiska katalog kommer kan inte besvaras av att studera DNA i sig. Hypoteserna om detta livets nyckel faller i olika kategorier. Alla har det gemensamt att inget svar i sig kan fastslås med det som man allmänt kallar 'vetenskapliga bevis'.
Hypoteserna förblir mer eller mindre sannolika gissningar. Inget mer, oavsett om man tror på Naturen, Evolutionen eller något som hänskjuts till det utomvärldsliga, tex Gud. Konsekvenserna av vilket ursprung man anser vara det sanna skiljer sig dock radikalt åt, så det har visst värde att förstå sambandet mellan de olika hypoteserna och deras effekt på hur kunskapen om DNA sedan används på olika forskningsområden.
I den levande cellen utsätts DNA för konstant påverkan. Ideliga fel sker i strukturen, både när de är på plats och när de reproduceras. Dessa förändringar kallas för mutationer, och all vetenskaplig forskning vet att 99.99% av dessa mutationer är skadliga för organismen. Det är ett under att några friska individer existerar alls. Hur kommer det sig att dessa skadliga förändringar inte slår igenom fullt ut? Ja, det var detta som 2015:s nobelpris i kemi lyfte fram. Inom den levande organismen finns det förutom det DNA som kodar varje levande cell med hela organismens samlade information också andra agenter, ideliga skador möts av en armé av reparatörer. Hela tiden är all organism utsatt för angrepp, och hela tiden slåss en inre, artegen armé mot angreppen och dess effekter. Mutationer repareras i den takt som de uppstår. DNA kodar också in denna räddningsverksamhet.
När reparationen misslyckas inträffar ett av tre olika tillstånd, nu kommer några svåra ord:
Det är med stigande förvåning som jag noterar den totala tystnaden om detta nobelpris i kemi och dess konsekvenser för det som sedan Charles Darwin har framhållits som varande evolutionens dominerande motor.
Den grundläggande koden, den biologiska grunden för allt liv är som numera de flesta vet den s k DNA sekvensen. Det är en liten begränsad serie proteiner som kan arrangeras i olika följder, olika långa kedjor. Detta är den informationsbas som alla organiska företeelser i hela skapelsen är byggda på. Varje art byggs efter sitt eget program. Det programmet existerar ingen annanstans än i redan levande individer av arten. Denna information byggs bara upp till en arttypisk individ under förutsättning att informationen i DNA överförs från en 'föräldraindivid' till en' avkommaindivid' på en mängd olika sinnrikt konstruerade sätt. DNA måste existera för att det skall bli individer av en viss typ. DNA åstadkommer ingenting utanför den art i vilken den alltså redan finns.
Frågan om varifrån denna oerhört informationsrika biokemiska katalog kommer kan inte besvaras av att studera DNA i sig. Hypoteserna om detta livets nyckel faller i olika kategorier. Alla har det gemensamt att inget svar i sig kan fastslås med det som man allmänt kallar 'vetenskapliga bevis'.
Hypoteserna förblir mer eller mindre sannolika gissningar. Inget mer, oavsett om man tror på Naturen, Evolutionen eller något som hänskjuts till det utomvärldsliga, tex Gud. Konsekvenserna av vilket ursprung man anser vara det sanna skiljer sig dock radikalt åt, så det har visst värde att förstå sambandet mellan de olika hypoteserna och deras effekt på hur kunskapen om DNA sedan används på olika forskningsområden.
I den levande cellen utsätts DNA för konstant påverkan. Ideliga fel sker i strukturen, både när de är på plats och när de reproduceras. Dessa förändringar kallas för mutationer, och all vetenskaplig forskning vet att 99.99% av dessa mutationer är skadliga för organismen. Det är ett under att några friska individer existerar alls. Hur kommer det sig att dessa skadliga förändringar inte slår igenom fullt ut? Ja, det var detta som 2015:s nobelpris i kemi lyfte fram. Inom den levande organismen finns det förutom det DNA som kodar varje levande cell med hela organismens samlade information också andra agenter, ideliga skador möts av en armé av reparatörer. Hela tiden är all organism utsatt för angrepp, och hela tiden slåss en inre, artegen armé mot angreppen och dess effekter. Mutationer repareras i den takt som de uppstår. DNA kodar också in denna räddningsverksamhet.
När reparationen misslyckas inträffar ett av tre olika tillstånd, nu kommer några svåra ord:
- an irreversible state of dormancy, known as senescence
- cell suicide, also known as apoptosis or programmed cell death
- unregulated cell division, which can lead to the formation of a tumor that is cancerous
Översatt: 1 ett sömnlikande tillstånd där cellen inte kan utföra något arbete och blir 'senildement'
2 cellen begår självmord, programmerad celldöd, apoptosi
3 okontrollerad celldelning som kan leda till tumörbildningar av olika slag, inte sällan dödlig cancer
3 okontrollerad celldelning som kan leda till tumörbildningar av olika slag, inte sällan dödlig cancer
Det som aldrig händer är att det ur en misslyckad reparation framkommer den sorts makroförändring som gör att denna art av varelse kommer i närheten av att bli en annan art. Om reparationen misslyckas skapar mutationen inte förutsättningar för nya eller andra former av liv utan enbart den existerande organsimens nedsatta funktionalitet och i förlängningen en destruktion, en degeneration av den existerande fullt funktionella organismen.
Enligt evolutioneteorin är det mutationer i DNA som orsakas av miljötryck, mattillgång, miljöpåverkan som genom det s k naturliga urvalet isoleras och i nästa generatiuon kodar upp föräldra DNA till den nya art DNA som ger upphov till livets diversifikation.
Eftersom 99,99 % av alla mutationer är skadliga..
och eftersom antalet nödvändiga mutationer som måste inträffa samtidigt för att kunna selekteras måste påverka en stor mängd av det humana genomet för att alls ge en förändring på individbasis i avkomman, och överhuvudtaget aldrig skapar en annan art..
och eftersom reparationstrupperna eliminerar mutationerna redan när de uppkommer...
och eftersom antalet nödvändiga mutationer som måste inträffa samtidigt för att kunna selekteras måste påverka en stor mängd av det humana genomet för att alls ge en förändring på individbasis i avkomman, och överhuvudtaget aldrig skapar en annan art..
och eftersom reparationstrupperna eliminerar mutationerna redan när de uppkommer...
Så kan evolutionens påstådda drivkraft med 99,99%s säkerhet avskrivas som varande en meningsfull förklaring för livets utveckling. Det som aldrig händer i den verkliga världen kan heller inte hållas för vetenskapligt sannt i någon som helst mening.
Mutationer som per definition är skadliga för organismen repareras eller dödar sin värd. De kan inte förklara positiva, avancerade nya livsformer. Framför allt kan de inte förklara samband mellan arter annat än som parallella livsformer som byggs ungefär samtidigt av samma grundmaterial.
Alla vetenskapsmän värda sitt namn vet att ur en art kommer bara samma art, den variation som arterna uppvisar är inte en produkt av mutationerna utan av att organismen i sig håller grundinformationen så intakt, trots mutatiuonerna, att dess genetiska mångfald kan formas efter den miljö som organsimen lever i. Om miljötrycket ökar negativt uppstår inga nya arter, de gamla dör ut.
Mutationer som per definition är skadliga för organismen repareras eller dödar sin värd. De kan inte förklara positiva, avancerade nya livsformer. Framför allt kan de inte förklara samband mellan arter annat än som parallella livsformer som byggs ungefär samtidigt av samma grundmaterial.
Alla vetenskapsmän värda sitt namn vet att ur en art kommer bara samma art, den variation som arterna uppvisar är inte en produkt av mutationerna utan av att organismen i sig håller grundinformationen så intakt, trots mutatiuonerna, att dess genetiska mångfald kan formas efter den miljö som organsimen lever i. Om miljötrycket ökar negativt uppstår inga nya arter, de gamla dör ut.
Så vitt jag förstår har samtidens vetenskap för alltid slagit undan fötterna på den "primus motor" som Charles Darwin en gång torgförde med så stor framgång. Om denna insikts spridning hör vi ännu väldigt lite. Men det kommer säkert..
onsdag 27 januari 2016
Peterstol och Petersplats. Katolska myter..
En av den katolska kyrkans mest påfallande mytbildningar handlar om att det från aposteln Petrus skulle ha förekommit en rakt nedstigande obruten linje av handpåläggningar från Påve till Påve. En handpåläggning som skulle garantera att det som Jesus givit åt Petrus nu med säkerhet placerats i den nuvarande påven och verifierar hans mandat som den kristna kyrkans överhuvud och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden.
Den som kan sin bibel vet med säkerhet att Petrus har en framträdande plats i urkyrkan. Men ingen mer framträdande plats än apostlarna i gemen. Och framför allt vet man då att Petrus hade en specifik roll: den att fullborda kallelsen att predika Kristus för det judiska folket. Den apostel som hade uppdragit att föra det till 'hedningarna' var inte Petrus, utan Paulus.
Petrus var den som förnekade Kristus inför dem som undrade om inte Petrus var 'en av dem'. Det var Petrus som ideligen gick emot de klara befallningar som Jesus givit. Det var Petrus som blev tillrättavisad av Paulus när evangeliet inte fick förmedlas fritt från tvånget att också vara 'judiskt'.
Enligt en sentida legend, skapad av litterära föreställningar men alldeles utan faktagrund, skall Petrus ha rest till Rom. Förföljelse skall ha utbrutit mot den judiska sekt som kyrkan ansågs vara, Petrus skall ha lämnat Rom, men på väg bort mött den uppståndne Jesus som sägs ha varit på väg in i Rom, för att där korsfästas igen. Petrus ska ha frågat Quo Vadis? (Vart går du) Och när han fick svaret vänt om och sedan korsfästs, möjligen upp och ner, i Rom.
Nå varifrån kommer dessa fantastiska uppgifter? Från en dokumentation som kallas de "pseudo-isadoriska" skrifterna från 900talet EFTER Kristus. Dvs nära tusen år efter Petrus död. Var dog Petrus? I varje fall inte i Rom.
Vem av apostlarna hade 'de oomskurnas väl lagt på sin tjänst?' Paulus. Vem var någonsin på besök i Rom? Paulus. Vem skrev brevet till församlingen i Rom? Paulus. Vem ville vara med i den andliga skörden i Rom? Paulus.
Så varför är inte Paulus den förste påven? För att det ännu tog fler hundra år innan någon ens kom på tanken att kyrkan skulle ha ett sådant ämbete, en sådan galjonsfigur, en sådan ställföreträdare för den kristnas församlingens enda överhuvud, Kristus själv.
Tolkade hans samtid hans uppträdande och uppgift som särskild eller annorlunda än någon annan apostels? Ingalunda. Hade han själv ett enda påstående om att han skulle ha ansett sig vara speciell? Han skrev två brev... inte en susning om särställning. I ett av sina brev gör han gällande att han betraktar Paulus skrifter som jämställda med det övriga av Guds heliga ord. Ord som vissa människor förvanskar, sig själva till betydande men. Det säger han inte om sina egna.. fast hans brev är lika mycket en del av den heliga skrift som Pauli skrifter.
Att en särskild apostolisk påvlig välsignelse skulle vare sig ha funnits eller kunnat förmedlas vidare faller på sin orimlighet. Alla apostlarna la händer på människor till välsignelse: blev alla beklädda med påvlig status? De flesta påvar, så vitt jag vet alla, har dött INNAN en ny påve valts. Varför behöva välja en påve när det borde ha kunnats ordna med successionen medan den förre levde? Eller har de redan döda påvarna lagt händer på den levande kardinal som sedan blev deras ersättare och efterföljare?
Påven kan vara en skurk, har så varit under många tider, påven kan vara en varmt troende kristen, fångad i en roll och ett gyllene fängelse. Påven kan förtjäna respekt som chef för en stor och mäktig organisation med makt att döda vem de vill var som helst i världen. Men kan också ses som en garanti för kvinnors lidande under patriarkatet. Kan ses som direkt ansvarig för den celibatära läran och dess onaturliga sexualsyn som lett till miljoner övergrepp på kvinnor och barn av perverterade präster.
Men påven är aldrig mer än människa. Varje anspråk på att vara Jesu Kristi ställföreträdare, att vara fullkomligt höjd över motsägelse och missuppfattning, höjd över villfarelse eller makthunger, är en direkt motsägelse av Guds ord: I alla stycken felar vi ju alla. Utan undantag.
Att följa efter till 'Rom' är att abdikera från all sund bibelläsning, och tillika ett övergivande av den Helige Ande vars uppgift det är att 'lära oss att hålla allt vad Kristus har befallt oss.' Kristus! Inte den romersk-katolska kyrkan.
Vill någon läsa vad den Ortodoxa kyrkan anser om Roms anspråk går det utmärkt: http://www.oodegr.co/english/papismos/dogma/petros_rwmi1.htm
Roms anspråk som moderkyrka åt alla är en myt, en lögn och ett folkbedrägeri utan motstycke.
Teddy Donobauer
En av den katolska kyrkans mest påfallande mytbildningar handlar om att det från aposteln Petrus skulle ha förekommit en rakt nedstigande obruten linje av handpåläggningar från Påve till Påve. En handpåläggning som skulle garantera att det som Jesus givit åt Petrus nu med säkerhet placerats i den nuvarande påven och verifierar hans mandat som den kristna kyrkans överhuvud och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden.
Den som kan sin bibel vet med säkerhet att Petrus har en framträdande plats i urkyrkan. Men ingen mer framträdande plats än apostlarna i gemen. Och framför allt vet man då att Petrus hade en specifik roll: den att fullborda kallelsen att predika Kristus för det judiska folket. Den apostel som hade uppdragit att föra det till 'hedningarna' var inte Petrus, utan Paulus.
Petrus var den som förnekade Kristus inför dem som undrade om inte Petrus var 'en av dem'. Det var Petrus som ideligen gick emot de klara befallningar som Jesus givit. Det var Petrus som blev tillrättavisad av Paulus när evangeliet inte fick förmedlas fritt från tvånget att också vara 'judiskt'.
Enligt en sentida legend, skapad av litterära föreställningar men alldeles utan faktagrund, skall Petrus ha rest till Rom. Förföljelse skall ha utbrutit mot den judiska sekt som kyrkan ansågs vara, Petrus skall ha lämnat Rom, men på väg bort mött den uppståndne Jesus som sägs ha varit på väg in i Rom, för att där korsfästas igen. Petrus ska ha frågat Quo Vadis? (Vart går du) Och när han fick svaret vänt om och sedan korsfästs, möjligen upp och ner, i Rom.
Nå varifrån kommer dessa fantastiska uppgifter? Från en dokumentation som kallas de "pseudo-isadoriska" skrifterna från 900talet EFTER Kristus. Dvs nära tusen år efter Petrus död. Var dog Petrus? I varje fall inte i Rom.
Vem av apostlarna hade 'de oomskurnas väl lagt på sin tjänst?' Paulus. Vem var någonsin på besök i Rom? Paulus. Vem skrev brevet till församlingen i Rom? Paulus. Vem ville vara med i den andliga skörden i Rom? Paulus.
Så varför är inte Paulus den förste påven? För att det ännu tog fler hundra år innan någon ens kom på tanken att kyrkan skulle ha ett sådant ämbete, en sådan galjonsfigur, en sådan ställföreträdare för den kristnas församlingens enda överhuvud, Kristus själv.
Tolkade hans samtid hans uppträdande och uppgift som särskild eller annorlunda än någon annan apostels? Ingalunda. Hade han själv ett enda påstående om att han skulle ha ansett sig vara speciell? Han skrev två brev... inte en susning om särställning. I ett av sina brev gör han gällande att han betraktar Paulus skrifter som jämställda med det övriga av Guds heliga ord. Ord som vissa människor förvanskar, sig själva till betydande men. Det säger han inte om sina egna.. fast hans brev är lika mycket en del av den heliga skrift som Pauli skrifter.
Att en särskild apostolisk påvlig välsignelse skulle vare sig ha funnits eller kunnat förmedlas vidare faller på sin orimlighet. Alla apostlarna la händer på människor till välsignelse: blev alla beklädda med påvlig status? De flesta påvar, så vitt jag vet alla, har dött INNAN en ny påve valts. Varför behöva välja en påve när det borde ha kunnats ordna med successionen medan den förre levde? Eller har de redan döda påvarna lagt händer på den levande kardinal som sedan blev deras ersättare och efterföljare?
Påven kan vara en skurk, har så varit under många tider, påven kan vara en varmt troende kristen, fångad i en roll och ett gyllene fängelse. Påven kan förtjäna respekt som chef för en stor och mäktig organisation med makt att döda vem de vill var som helst i världen. Men kan också ses som en garanti för kvinnors lidande under patriarkatet. Kan ses som direkt ansvarig för den celibatära läran och dess onaturliga sexualsyn som lett till miljoner övergrepp på kvinnor och barn av perverterade präster.
Men påven är aldrig mer än människa. Varje anspråk på att vara Jesu Kristi ställföreträdare, att vara fullkomligt höjd över motsägelse och missuppfattning, höjd över villfarelse eller makthunger, är en direkt motsägelse av Guds ord: I alla stycken felar vi ju alla. Utan undantag.
Att följa efter till 'Rom' är att abdikera från all sund bibelläsning, och tillika ett övergivande av den Helige Ande vars uppgift det är att 'lära oss att hålla allt vad Kristus har befallt oss.' Kristus! Inte den romersk-katolska kyrkan.
Vill någon läsa vad den Ortodoxa kyrkan anser om Roms anspråk går det utmärkt: http://www.oodegr.co/english/papismos/dogma/petros_rwmi1.htm
Roms anspråk som moderkyrka åt alla är en myt, en lögn och ett folkbedrägeri utan motstycke.
Teddy Donobauer
Nej, alla vägar bär inte till Rom.
Rubrikerna är många.
"Ulf Ekman har konverterat till den romersk-katolska kyrkan."
"Den nye påven är en sann Fransiscus,"
"Påven kommer till Sverige i höst."
"Många svenska präster lutar mot Rom.."
Rom anser att bibeltolkningen i enlighet med den egna tradition som finns inom den romerska kyrkan är tillförlitlig och att dess tolkning inte är en förvanskning från det ursprungliga budskapet utan den andliga evolutionen av den.
Det med ensamrätt i kraft av en teologisk konstruktion om Påveämbetets ofelbarhet. Det Rom säger, är sanning. Punkt
Moderkyrkan kallar alla sina avfälliga barn, det vill säga alla de andra hundratals miljonerna av troende som inte är katoliker, att krypa tillbaka in i modersfamnen, att ta emot den generösa nåd som kyrkan erbjuder och upphöra att stå emot GUD. För det är bara hos Rom som Gud verkligen talar. Allt utanför kyrkan är kätteri och avfällighet.
Mariakulten är en integrerad del av Moderskyrkan, utan den skulle den katolska kyrkan kollapsa.
Men Mariakulten, modersmyten, är ett täckelse för flykten från Fadern. När Fadern kastrerats till förmån för den ömma modern gör sedan sönerna vad de vill med arvet.
Det eviga Jesusbarnet som aldrig växer upp, som är evigt förpassat till moderns knä är så vekt och klent att det måste ha en ställföreträdare, som i sin person gör anspråk på att vara bärare av alla de titlar som enbart tillkommer Jesus själv. Påvedömet i sig är med andra ord en annan gud, den som kan denna maktutövnings historia kan bara dra slutsatsen är det är ett ständigt och återkommande brott mot det första budet: 'Du skall inga andra Gudar ha mig förutan.'
Den evigt lidande, korsfäste men aldrig uppståndne är en annan subtil förvanskning. Den uppståndne är den som är verksam i sin kyrka genom sin Ande, den enbart korsfäste gör ingenting alls, han behöver kyrkan som sin ersättare. Romkyrkans anspråk är att utanför henne finns ingen sann kyrka, och utanför den sanna kyrkan finns ingen frälsning. Det är alltså inte Gud som sänder sin son som räddar, utan det är kyrkan som genom sina verk frälsar. Ett fint ord för den föreställningen är 'ekklesiolatri', dvs kyrkan som avgud. Kyrkans heliga mysterier, dvs 'sakramenten' är dess frälsningsverktyg. Det enda som kallas 'mysterion' dvs 'sacramentum', i bibeln är detta: den hemlighet som innebär att Gud har kommit i kötts gestalt och genom den andliga pånyttfödelsen tar sin boning i de troende. Varken dop, nattvard, etc kallas någonsin för ett 'mysterium' i biblen. Det hindrar inte Rom från att modfifiera och avika från den tro som är en gång för alla given åt de heliga.'
'Kyrkan' är inte betjänt av att dess medlemmar kan sin bibel. Den är betjänt av de kan de delar av bibeln som kyrkan filtrerat ut åt dem och tacknämligt tolkar 'rätt' åt dem. Vilket gör att Den Helige Ande som inspirerat skrifterna inte har det tolkningsföreträde som med rätta tillkommer författaren utan fastmer ersätts av 'kyrkans' maktgremium. Då ligger fältet fritt att skapa hundratals dogmer som alla tilldelas status i par med Jesu egna ord, dogmer som dessutom direkt motsäger vad som redan är skrivet.
'Du skall inte förtära blodet, för i blodet är livet, och det livet tillhör Gud.' I Guds, Faderns Sonens och den Helige Andes Ord är det den största styggelse att förtära blodet. Den katolska läran om ' transsubstantiationen' lär att vid prästens ord förvandlas nattvardens vin och bröd till sannskyldigt Jesu kött och blod. Nattvardsfirandet är därmed minst förbjuden förtäring eller som värst religiös kannibalism. Nattvardsteologin kör med andra ord över det som står skrivet och ersätter det med en mysterikults handlingar, ett veritabelt trollerinummer. Ingen troende i urkyrkan ansåg sig fira nattvard på det viset. Denna nattvardssyn är en produkt av kyrkans lära, inte av Guds ord.
Exemplen kan göras hur många som helst. För att sälla mig till Rom måste jag sluta tro att bibeln är Guds ord, och börja tro att bara kyrkans läror rätt förstår bibeln. Jag måste sluta tro att Jesus erbjuder frälsningen och barnaskapet genom andlig pånyttfödelse den 'kyrkan' förutan. Jag måste börja tro att den som inte har sitt godkännade av denna 'kyrka' kommer till helvetet, oavsett vad den människan är i Guds ögon. Jag måste acceptera att det avslutade och evigt effektfulla offer Jesus fullbordade på Golgata måste upprepas var gång man firar mässan. et al et al
Under tusentals år har Rom gjort anspråk på att ha rätt att döda de som ifrågasätter Rom. Den makten har begränsats av tidernas nya ordningar i omvärlden. då gör hon som gör anspråk på att vara den evigt öföränderliga helomvändning i taktik, men inte i syfte. Idag vänder hon kuttingen och erbjuder sin generösa barm och pjåskar med sina avfälliga barn, ger dem vad religöst ögongodis de kan sukta efter och ' visar sig' storsint. För att sedan hon slutit dem i sin famn kväva dem.
Vi blev av den helige Ande varnade för allt det som Rom står för. I skrifterna! Som Rom alltså använder för att legitimera vad som skrifterna själva förbjuder. När det passande bibelordet finns förstås, annars hävdar man sin andliga tradition som garant för tolkningens gudomliga sanktion.
Skall människosonen, när han kommer finna tro på jorden? Han frågar inte efter en kyrka, han frågar efter den tro som låter Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare.
Inte den tro som en gång för alla givits åt de heliga, men väl den tro som genom 'Kyrkans' förvandlingsnummer erbjuds oss istället.
Min väg bär inte till Rom. Det skulle för mig vara ett övergivande av de friska källorna till förmån för ett nersölat och giftigt flöde. Att följa i spåren av dem som övergivit Jesus och nu springer efter hans mamma skulle vara liktydigt med att ha börjat i Anden och sluta i köttet.
Teddy Donobauer
"Ulf Ekman har konverterat till den romersk-katolska kyrkan."
"Den nye påven är en sann Fransiscus,"
"Påven kommer till Sverige i höst."
"Många svenska präster lutar mot Rom.."
Rom anser att bibeltolkningen i enlighet med den egna tradition som finns inom den romerska kyrkan är tillförlitlig och att dess tolkning inte är en förvanskning från det ursprungliga budskapet utan den andliga evolutionen av den.
Det med ensamrätt i kraft av en teologisk konstruktion om Påveämbetets ofelbarhet. Det Rom säger, är sanning. Punkt
Moderkyrkan kallar alla sina avfälliga barn, det vill säga alla de andra hundratals miljonerna av troende som inte är katoliker, att krypa tillbaka in i modersfamnen, att ta emot den generösa nåd som kyrkan erbjuder och upphöra att stå emot GUD. För det är bara hos Rom som Gud verkligen talar. Allt utanför kyrkan är kätteri och avfällighet.
Mariakulten är en integrerad del av Moderskyrkan, utan den skulle den katolska kyrkan kollapsa.
Men Mariakulten, modersmyten, är ett täckelse för flykten från Fadern. När Fadern kastrerats till förmån för den ömma modern gör sedan sönerna vad de vill med arvet.
Det eviga Jesusbarnet som aldrig växer upp, som är evigt förpassat till moderns knä är så vekt och klent att det måste ha en ställföreträdare, som i sin person gör anspråk på att vara bärare av alla de titlar som enbart tillkommer Jesus själv. Påvedömet i sig är med andra ord en annan gud, den som kan denna maktutövnings historia kan bara dra slutsatsen är det är ett ständigt och återkommande brott mot det första budet: 'Du skall inga andra Gudar ha mig förutan.'
Den evigt lidande, korsfäste men aldrig uppståndne är en annan subtil förvanskning. Den uppståndne är den som är verksam i sin kyrka genom sin Ande, den enbart korsfäste gör ingenting alls, han behöver kyrkan som sin ersättare. Romkyrkans anspråk är att utanför henne finns ingen sann kyrka, och utanför den sanna kyrkan finns ingen frälsning. Det är alltså inte Gud som sänder sin son som räddar, utan det är kyrkan som genom sina verk frälsar. Ett fint ord för den föreställningen är 'ekklesiolatri', dvs kyrkan som avgud. Kyrkans heliga mysterier, dvs 'sakramenten' är dess frälsningsverktyg. Det enda som kallas 'mysterion' dvs 'sacramentum', i bibeln är detta: den hemlighet som innebär att Gud har kommit i kötts gestalt och genom den andliga pånyttfödelsen tar sin boning i de troende. Varken dop, nattvard, etc kallas någonsin för ett 'mysterium' i biblen. Det hindrar inte Rom från att modfifiera och avika från den tro som är en gång för alla given åt de heliga.'
'Kyrkan' är inte betjänt av att dess medlemmar kan sin bibel. Den är betjänt av de kan de delar av bibeln som kyrkan filtrerat ut åt dem och tacknämligt tolkar 'rätt' åt dem. Vilket gör att Den Helige Ande som inspirerat skrifterna inte har det tolkningsföreträde som med rätta tillkommer författaren utan fastmer ersätts av 'kyrkans' maktgremium. Då ligger fältet fritt att skapa hundratals dogmer som alla tilldelas status i par med Jesu egna ord, dogmer som dessutom direkt motsäger vad som redan är skrivet.
'Du skall inte förtära blodet, för i blodet är livet, och det livet tillhör Gud.' I Guds, Faderns Sonens och den Helige Andes Ord är det den största styggelse att förtära blodet. Den katolska läran om ' transsubstantiationen' lär att vid prästens ord förvandlas nattvardens vin och bröd till sannskyldigt Jesu kött och blod. Nattvardsfirandet är därmed minst förbjuden förtäring eller som värst religiös kannibalism. Nattvardsteologin kör med andra ord över det som står skrivet och ersätter det med en mysterikults handlingar, ett veritabelt trollerinummer. Ingen troende i urkyrkan ansåg sig fira nattvard på det viset. Denna nattvardssyn är en produkt av kyrkans lära, inte av Guds ord.
Exemplen kan göras hur många som helst. För att sälla mig till Rom måste jag sluta tro att bibeln är Guds ord, och börja tro att bara kyrkans läror rätt förstår bibeln. Jag måste sluta tro att Jesus erbjuder frälsningen och barnaskapet genom andlig pånyttfödelse den 'kyrkan' förutan. Jag måste börja tro att den som inte har sitt godkännade av denna 'kyrka' kommer till helvetet, oavsett vad den människan är i Guds ögon. Jag måste acceptera att det avslutade och evigt effektfulla offer Jesus fullbordade på Golgata måste upprepas var gång man firar mässan. et al et al
Under tusentals år har Rom gjort anspråk på att ha rätt att döda de som ifrågasätter Rom. Den makten har begränsats av tidernas nya ordningar i omvärlden. då gör hon som gör anspråk på att vara den evigt öföränderliga helomvändning i taktik, men inte i syfte. Idag vänder hon kuttingen och erbjuder sin generösa barm och pjåskar med sina avfälliga barn, ger dem vad religöst ögongodis de kan sukta efter och ' visar sig' storsint. För att sedan hon slutit dem i sin famn kväva dem.
Vi blev av den helige Ande varnade för allt det som Rom står för. I skrifterna! Som Rom alltså använder för att legitimera vad som skrifterna själva förbjuder. När det passande bibelordet finns förstås, annars hävdar man sin andliga tradition som garant för tolkningens gudomliga sanktion.
Skall människosonen, när han kommer finna tro på jorden? Han frågar inte efter en kyrka, han frågar efter den tro som låter Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare.
Inte den tro som en gång för alla givits åt de heliga, men väl den tro som genom 'Kyrkans' förvandlingsnummer erbjuds oss istället.
Min väg bär inte till Rom. Det skulle för mig vara ett övergivande av de friska källorna till förmån för ett nersölat och giftigt flöde. Att följa i spåren av dem som övergivit Jesus och nu springer efter hans mamma skulle vara liktydigt med att ha börjat i Anden och sluta i köttet.
Teddy Donobauer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)