Freud och Hitler, motsatser och paraleller,

Den oheligaste alliansen någonsin...om de nu bara hade mötts hade vi kanske sluppit hundra år av vanvett..

Sigmund och Adolf

Så vitt jag har kunnat fastlägga bodde Sigmund Freud och Adolf Hitler i Wien samtidigt under några år i början av förra århundradet. Så vitt jag vet träffades de aldrig.

Wien var vid denna tid en träffpunkt för intellektuella eliter, musikaliska genier, drömmare av pan-germanska drömmar om ett stortyskt rike. Wien var då inte bara operettsångarnas drömmars stad utan även hederliga människors mardömsstad.

Sigmund Schlomo Freud är en av de första förespråkarna för användande av Kokain. Vissa nervösa neuroser har sitt säte i näsan, kokain botar... Hoppla!

Juden Freud formulerar den märkliga tesen att sonens frigörelse från fadern innebär ett virtuellt dödande av fadern, och ett sexuellt övertagande av modern, ett ersättande av fadern helt sonika. Inte helt olikt hur lejonhanen dödar sin rivals barn för att säkerställa sin egen linjes framgång. Fast här handlar det om fratricid, dvs fader mord. Men bara som ett inre emotionellt drama i vuxenblivandets tjänst. Så möts grekisk mytologi och psykoanalytisk teoribildning.

Några kvarter bort kluddar Adolf Hitlar på linneduk. En gränslöst betuttad mor håller sin son för ett geni i vardande. En gränslöst totalitär fader förnims i bakgrunden. Som för övrigt hos Sigmund.

Men kluddandet övergår till social engenieering drömmar. Hur formar man en människotyp som är fri från defekter? Man idealiserar vissa rasegenskaper.

Man hittar ett ariskt ideal, trots att man själv i inget avseende är bärare av detta ideals egenskaper. Man identifierar fiender till detta ideal. Man inser någonstans längs vägen att det finns ett väldigt hinder till det ariska brödraskapet. Så länge Fadern regerar kan sönerna inte ta makten.

Det judiska folket och dess andliga avkomma, den kristna kyrkan, är de enda som i Gud finner en Fader, sin fader.

Sönerna kan inte bilda våldets brödralag om Fadern straffar deras pubertila tilltag. Infantiliseringens våldsamma spiral kan inte brinna om inte Fadern dör. Övergreppen mot kvinnorna och barnen kan inte ske i en kultur där Fadern lyfter sonen ur moderns famn och ger sonen manlig resning innan hans mandom reser sig mot kvinnans kön. Kvinnorna skulle lyftas ur mödrars famn för att bli starka självständiga kvinnor, innan de tvingas på rygg i barnafödande medan de ännu själva är ofullgångna flickebarn.

Hos Juden Freud: det virtuella fadermordet

Hos tysken Hitler: den reella utrotningsplanen av allt vad Fader heter.

Då Fadern inte är åtkomlig i sig är det bärarna av tron på denna Fader som måste utrotas. Det innebär att de som bär denna tro beseglar sin egen dödsdom för att de tillhör detta orena folk. Den som åberopar en Fader som dömer sönerna måste dö för brödraskapets hand. De vill nämligen inte lyssna.

Nationalsocialismen är därvidlag inget annat än alla andra slags brödraskap, vare sig det är socialism eller kommunism eller all sorts fascism.

Höger och vänster är bara skenbara motsättningar. I en rund värld flinar de i broderskap bakom ryggen på de vilseförda massorna.

Men tänk om de hade möts i verkliga livet?

Hade Freud fått Hitler som klient, som objekt för att studera urartade tendenser till storhetsvansinne, hade hans fadershat då botats?

Hade Hitlers ambitioner stäkts?

Och om någon utsatt Freud för hans egen psykoanalys, hade hans patologiska grävande i sjuka själar stoppats i sin linda? Hade förhärligandet av kokain som medicin för sjuka själar stoppats i sina tidigare faser? Hade besattheten att projicera sexualiteten ut över hela livet aldrig blivit kulturnorm?

Freud, juden, flyr Wien undan Hitlers utrensning av de oönskade, de mindre värda. De som ställdes inför ultimatum: livlös eller faderslös. Och i våldsberusningens kalla namn: utrota de skändliga som inte böjer sina knän för pöbelbröderna.

Det var Freud som formulerade fadermordet som psykologisk nödvändighet.

Som så ofta: vem orsakar vem? Vem skapar förutsättningen för den egna dödsdomen. vem sätter vapnet i bödelns hand?

Tema: Vad jag tror om evolutionshypotesen

Tema: ’Kreationistiska irrläror’

När så många så ofta sparkar på en död hund måste man fråga sig:varför? Ideligen omtalas i svensk press vilken fara de så kallade ’kreationisterna’ lär vara. Men ingen redovisar någonsin ärligt vad det är dessa förkättrade människor tror. Eller varför det är så många som trots den totala hegemonin för den evolutionistiska världsbilden inte är övertygade.

Den mänskliga rasen i sin nuvarande observerande författning har existerat i något tiotusental år. Homo sapiens innehåller visserligen inte enbart människor som både ser och observerar vad de ser men ett överväldigande antal människor är både sapiens och observans. Hur många människor som hittills levt känner jag inte till men några miljarder är det. Och dessa miljarder människor har under minst tiotusen år levt mitt i en oändligt fertil värld och upplevt millioner och åter millioner födslar. Utan ett enda undantag har de observerat en enda verklighet.: ur en art kommer bara en artfrände. Aldrig någonsin har en ny art, genetiskt väsenskild från sitt upphov, fötts eller på annat sätt frambringats. Evolution från en art till en annan har aldrig observerats. Det som ingen någonsin har sett, det som ingen lyckats visa kunna ske, vare sig i naturen eller i ett laboratorium eller planerad avsiktlig experimentell avel på annat sätt, har heller inte skett.

Forskares favorit är Drosophila, den lilla snabbavlade bananflugan. Den har utsatts för experiment och mutationer på millioner sätt under ett stort antal ’brain hours’ och vad har experimenten visat? Att art föder art. Att mutationer till 99.99% är negativa, och att slumrande egenskaper kan lockas fram under kontrollerade omständigheter. Men ingenting av allt detta har lett fram ens till rudimentet för nya arter. Var är djurrättsaktivisterna när kusin Drosophila offras på ’vetenskapens’ bord?

Sålunda baseras kreationisters skepsis om arternas uppkomst på sund observation och sunt förnuft. Och i inte ringa mån på det faktiska förhållandet att de verktyg som evolutionen skall ha till sitt förfogande inte producerar vad de förväntas göra. Mutationer förekommer. Men vad åstadkommer de? I virusvärlden åstadkommer de att dessa organismer blir oåtkomliga för alla vapen emot dem, det medför att de dödar de organismer i vilka de har sitt liv och de förstör därmed basen för sin egen existens. Är det utveckling? Det kan lika gärna vara bevis för avveckling och sönderfall. Terminologin bestäms av det på förhand valda tolkningsparadigmet. Anser man att evolutionen är bevisad så kallar man det utveckling, anser man inte det är man i sin fulla rätt att kalla det bevis på sönderfall. Men tyvärr kallas man då för bakåtsträvare, fundamentalistisk idiot eller rent av villolärare.

Om evolutionen reagerar på förändringar i miljön varför har då älgar inga airbags? Igelkottar inga pansarnaglar som punkterar bildäck? Svaret är lika fantastiskt som oåtkomligt för rationellt ifrågasättande: förändringar anses ske så långsamt att de inte kan inrymmas i ’tiotusentals år’ utan måste ses över ’årmiljoners’ förlopp. Aha, den förklarande dynamiken är tiden. Om vi bara låter älgar utsättas för bilar tillräckligt länge kommer det med tiden att utvecklas älgar som inte skadas av bilar. (Airbags är tveklöst en god egenskap att förvärva under miljötryck! Och biologin har gott om airbags i redan existerande system.) Så varje ifrågasättande av metoden Miljöurval möts med hänvisning till något annat icke observerbart: Tid. Icke mätbar för den homo observans som nu finns. Nåväl: när teologen anför Gud som orsak till något är det ett ’trossteg’, när biologen anför en annan storhet som icke låter sig kontrolleras är det varken mer eller mindre än tro det heller. En del seriösa forskare medger det, men de kommer sällan till medias uppmärksamhet.

Så två icke i laboratorium observerbara storheter anses vara evolutionens motorer. Tiden och det naturliga urvalet. ( I labb sker kontrollerade processer.. inte slumpartade i naturlig mening.)

I den observerbara tiden och rummet sker ingen evolution från art till art. Väl sker viss utveckling av latenta egenskaper inom arterna. Men från art till ny art går denna utveckling aldrig annat än i tolkarnas uppsatser.

Vad är då utdöda hominider om de inte är bevis på människans utveckling från art till ny art?

De representerar sannolikt icke livsdugliga, icke reproduktiva och icke miljöanpassade återvändsgränder av befintliga mångfalder. Antalet arter ökar inte på jorden utan minskar. Det skapas inte fler, fler försvinner. Jorden går mot sin termiska död inte mot alltmer liv.

Kreationister tror att naturens ordningar är resultatet av en större intelligens arbete. Märk väl de tror detta. Men de som företräder den populärvetenskapliga myten om evolutionen hävdar att de ’vet’ hur det som ingen sett hända händer. De förra medger att de tror.. de senare hävdar att deras ståndpunkt är vetenskaplig och därför absolut sann. De förra är betydligt ärligare än de senare.

Men nu kan vi ju bevisa att liv kan skapas genom att kombinera egenskaper ur olika DNA i nya befruktningar? Javisst kan vi. Men det är ju för att vi har lärt oss den oerhörda komplexiteten som redan finns. Och när vi har gjort detta har vi bara kopierat processer som redan finns. Kopierat märk väl! Att vi sedan berömmer dem som duktigt kan kopiera vad någon annan redan gjort före dem, är lika märkvärdigt som att en del gillar att ölstinnt skråla på karaokebaren. Världen faller i beundran för en kopiator och ger den nobelpris men skakar på huvudet åt den självklara insikten att det skulle kunna finnas en skapare som hittade på alltihop först.

Att vi kan så mycket om världen beror ju på de gåvor av förstånd och insikt som kommer av att vi är skapade till Guds avbild. Och den intelligens vi fått är oerhört imponerande, till och med Gud fruktar den. Den används nämligen så ofta så påtagligt illa.

Vad är då en irrlära? Att försäkra människor att det som ingen under tiotusentals års observation har sett hända ändå händer kallas idag oblygt för ’vetenskap’. Det enda som behövs för att gå från krabba till (musikgruppen) Abba är Tid plus Energi Plus Miljö.? Men den tron förutsätter en godtrogenhet visavi vetenskapens teoribilding och okunnighet om hur naturen är funtad av ett slag som inte i något stycke står dem efter som envisas med att hävda att jorden är platt.

DNA är levande information. Biologiska informationssystem finns inte någonstans utanför de organismer som bär dem. Informationen skapar inte liv, den finns alltid och enbart i redan skapat liv. Information skapar sig inte själv i vår värld. Den skrivs av någon som har tänkt. Minsta slumpmässiga användning av information förvandlar allt till nonsens eller till blå datorskärm med försmädlig information om systemkrasch. Det vet varenda informerad människa. Men evolutionsbiologin påtvingar oss som absolut sanning: ’informationsbärande system uppstår ur slump plus tid plus otyglad energi plus oorganisk materia’. Men ingen har sett det hända. Det som inte synes ske kan med normalt språkbruk inte heller vara vetenskap. Att kalla evolutionsteorin för vetenskap är ’nyspråk’. Ett beprövat ord har fått helt ny innebörd.

Alla vet att bröd inte bakar sig självt. Alla vet att det enda som kommer ur tid plus materia plus slump och naturliga processer är plåtskrot i skogen, inte nya bilar på gården.

Sen vet de flesta en sak till: de flesta människor vi mött är inte tillräckligt intelligenta för att tänka sig en högre intelligens än sin egen. Det är därför som de inte skulle upptäcka en eventuell skapares närvaro i skapelsen, lika lite som man väntar sig att finna bagaren i sitt bröd. Men den som vet att bröd inte bakar sig själv av någon i mjölet inneboende benägenhet att vilja bli fralla, tror heller inte att den millionfalt informationsbärande naturen är en produkt av tanklös materia.

Vad är det för irrlära i den skepsisen? Det är närmast sunt förnuft att inte tro på evolutionsläran som svar på frågan om hur livet och dess mångfald blivit till. Att det sedan finns galenpannor som vill upphöja sin version av kreationstro till vetenskap är en helt annan problematik. Men de må vara förlåtna. Prejudikatet att göra vetenskap av en obevisad tro har redan skapats av evolutionslärans förespråkare. Och de har statsanslagen för all forskning och informationsspridning på sin sida.

Men varför sparkar de på den döda hunden? Den är kanske inte död nog, eller den har kanske ännu levande loppor i pälsen som livnär sig på liket, och dessutom har många ’döda’ hundar tiotusentals anhängare som i sund skepsis anser att de som sparkar har en större bevisbörda än de som företräder den uppfattning som det så ofta sparkas på.

Teddy Donobauer

Oförskämt skeptisk homo observans

Brottsbalkar i påskdagstid..

Brottsbalk

Lagboken är uppdelar i balkar. En balk är då en serie lagar och konsekvenser av dessa lagar på ett visst område. Balkar är också bärande element i byggnader, fordon, broar och inte minst forntida avrättningsinstrument.

Han hade en tid undervisat i svenska och filosofi och just denna märkvärdighet hos språket hade kommit till honom både från språket och från de filosofiska tankarna om etik och moral. Lagars plats i samhället och balkars plats i byggnaden, är de parallella? Är de ens skenbart jämförbara?

Det hade sedan länge stått klart för honom att lagar tillkom i en strid ström och att många lagar skapades för att mildra eller upphäva de negativa effekterna av andra lagar som skapats tidigare, ofta med samma korrigerande syfte mot ännu äldre lagar. Så löpte det systemfelet vidare i generation efter generation av nya lagar, som alla i sig och tillsammans visar att en bärande grundbalk uppenbarligen var för klen för den tankebyggnad lagen är. När en byggnadskonstruktion belastas utöver de bärande balkarnas toleranser kollapsar så småningom hela byggnaden. Men i lagstiftningens virrvarr och lapptäcke är konsekvensen mycket värre än så: meningslösa lagar, lagar som strider mot det lagförda folkets gemensamm a moraliska förnuft underminerar själva tilltron till att lag också är rätt. När ett samhället når en kritisk massa av bristande tilltro till lagen kollapsar det i kaos och anarki. Förr eller senare, det vet historikerna, filosoferna och alla andra människor, utom synbarligen juristerna.

Det stod också tydligt för honom att det fanns en stor sanning i att människor först då blev kriminella när lagen skrevs. Det var ofta lagarna som gjorde bovarna. Om lagen kräver att en människa måste ikläda sig skatte och uppgiftsansvar om hon ger mer än 50€ till en medmänniska då blir till och med den allmäna barmhärtighetsskyldigheten att 'ta vara på min broder' olaglig. Lagstiftarna har alla det gemensamt att de stiftar lagar i bästa välmening, men med ofta horribla resultat, och vad värre är: lagstiftarna stiftar alla lagar utan personligt ansvar för konsekvenserna.

En husbyggare som underdimensionerar en balk blir kanske senast avslöjad vid den opartiska slutbesiktning som byggnadsregelverket kräver. En cancerböld av samhällsomstörtande art kan ligga dold i folkets undermedvetna och lagboken i trettio generationer innan revolutionens krutdurk briserar. Och en sak är säker: ingen lagstiftare fattar sammanhanget förrän det är för sent..

Men den användning av begeppet balk i kombination med skuld som slog honom som mest upprörande var den som mängder av människor drabbats av under makthavare som använde begrepp som 'lag och ordning' men tillämpade dem i sin absurda förlängning. Lagen kriminaliserar, lagen ligger till grund för ofta orättfärdiga domar, men makten fullbordar avhumaniseringen genom att låta den dödsdömde betala för den spade med vilken han skall gräva sin egen grav.

Alla dessa tankar smög sig in en långfredag. Texten om händelserna i Jerusalem den första påsken visade grymheten hos den romerska lagstiftningen och dess uttolkare och tillämpare. Yeshua av Nazareth tvangs att bära tvärbalken till sitt eget kors, och det hade han inte varit ensam om. Romarna älskade ända till kalhuggningens brant korsfästelsens skräckfyllda död. På en redan sönderslagen och blödande rygg förväntades brottslingen släpa den balk vid vilken han först skulle fastspikas och sedan vinschas upp på den redan markfasta 'resaren' på vid vars övre del balken sedan bands fast innan fötterna spikades till 'resarens' trä.

Så lägger lagstiftaren försmädlig förödmjukelse till den människa som lagen kriminaliserar. Och detta är en redan rutten balk i samhällsbygget. En dag faller det bygget på dem som skapar orättens lagar och likväl på oss som inte protesterar emot dem. De ansvariga i Jerusalem sa alla: 'Hans blod får komma över oss och våra efterkommande, vi tar risken'. Bort med honom.

Av historien lär vi oss att vi ingenting vill lära av historien. Men idag drabbar det inte längre bara Yeshua av Nasareth, sätt in ditt eget namn, människa. Det var inte då, det är nu.

Förtryckets semantik

    Ofta klagar kvinnor över allt som uppfattas som manliga hierarkier, förtryckarmekanismer och könsrollsförfördelning.
    Men själva roten till detta onda kommer alltför sällan på tal.
För om verkligheten är som det sägs så har den en orsak, den har rötter, den har ett språk. Den har sin egen semantik. Och den semantiken börjar i barnkammaren. Dess i alla avseenden dominerande exponenter är just kvinnorna, mödrarna..
    Det är mellan navelsträngen och körkortet som alla grundläggande värderingar grundläggs. Det vill säga under den tiden då de uppväxande, blivande förtryckarna  lever mer än 90% av sina liv i vuxenkontakt men nära nog enbart kvinnor.Förtryckarmekanismerna föds alltså på samma ställe som där barnen växer upp.

Hur ser grunderna i denna semantik ut?
1) lär barn tidigt att NÅN annan SEN tar hand om allt som blir över när de tillfredställt sina önskningar och behov. Vill de ha chips så låt dem släppa sina tomma påsar där de tömts, sophantering är en extremt viktig vuxenuppgift. Vill de hellre äta jordgubbar så låt den tomma asken med de gröna resterna ligga kvar efter att de gått sin väg. Det är så man kopplar njutning till ansvarslöshet och skapar förtryckarbeteenden.
2) lär dem framför allt inte något som skulle göra den vuxna mindre behövda. Odla myten om din egen absoluta oumbärlighet genom att aktivt förhindra  varje ansats till eget ansvarstagande.
3) acceptera infantiliseringen som ett bevis på din egen kärleksfullhet. Ställ inga krav och vänta dig ingen tacksamhet.

    Visserligen är NÅN SEN rent nonsens, men det smärtar mindre än DU NU. För då måste mamma våga vara vuxen. Då måste konsekventa rutiner införas som gör det självklart att om man är gammal nog att njuta så är man gammal nog att förväntas  ta hand om det 'avfall' som njutningen skapar.       Godtyckligheten och bristen på konsekvent hållning från den vuxnes sida skapar både osäkerhet och ansvarslöshet hos barnen. De lär sig att tolka 'mammas eller pappas'  humör och blir konditionerade att reagera om den vuxnes humör verkar vara ur lag, inte på det faktum att de själva lämnat ett berg av råddiga sopor efter sig. Att kräva ordning endast när man själv bearbetar inre kaos men inte annars är en ganska bra väg till neuroser.

      Förtryckare uppstår inte över en natt. De odlas systematiskt fram över de första decennierna av livet. Men istället för att hantera orsakerna kan man göra karriär på att skriva om konsekvenserna. Gå för all del INTE till roten. Rotfyllningar gör ju ont.

Kulturen och samhällsnyttan

   Det nyligen antydda kulturprogrammet för den nya regeringen väcker en del tankar om hur frånvarande en helhetssyn är när det gäller just kulturen plats i samhället. Marknadskrafterna saknar annan värdegrund än de kommersiella hänsynen. I slutändan handlar allt om pengar med andra ord. Den som har pengar kan köpa kulturyttringar som konst, musikupplevelser etc. Den som saknar pengar får gå utan alla kulturyttringar andra än de som hans egen inre estetik skapar. Konstutövare som inte har andra ekonomiska reserver kan inte skapa konst till försäljning.

   Men det är just här som marknadskulturen brakar igenom all logik.

Kultur i bred bemärkelse är det som står för alla etiska och moraliska fundament. Ideologierna är kultur, religionen, filosofin är kultur. Idéer formateras i konsterna, att växa upp i en idé och kulturlös värld skapar trångbodda själar men botar inte själens hunger efter mer än konsumtion för överlevnad. Och de trångbodda själarnas fängelse är den renodlade materialismens murar mot kulturen där den så kallade underhållningen är fångvaktarskrået.

Ta ifrån människorna kulturyttringarna och ödsligheten i den del av människan som är annan än djurets basala drifter att överleva och reproducera sig själv, blir det vakuum som sedan andra marknadskrafter fyller med s k njutningsmedel. Samhällets kostnader för de njutningarna överstiger med tusentals procent kostnaderna för kulturen. Det är först när man kopplar ihop missbruket och den därmed sammanhängande reduktionen av livskvalitet och dess kostnader som man kan börja diskutera kulturens rätt till del av samhällets finansiella resurser.

     Jag har upprepade gånger det senaste året frågat alla som engagerar sig i aktionerna mot drogmissbruket i samhället varför Jeppe super, det enda svar jag fått är en svamlig kombination av 'taskiga  hemförhållanden, trasig uppväxtmiljö, tillgängligheten till droger och alkohol.' Men sanningen är den att det är Jeppes själ som är tom på värdegivande kulturella företeelser. Jeppe super för att glömma att han skäms, han skäms för att han super, men förstår inte att han super för att han bara är Jeppe, en människa fullständigt renons på andra värden än maten för dagen och supen för att döva att hans själ kräver bättre och annan föda.

     En kulturpolitik som skall ske på marknadskrafternas villkor gynnar till största delen Alko, ÅHS, Ålands färjetrafik och droghandlens baroner.Den genererar visserligen också skattemedel, men inte ens i närheten av kostnaderna för samhället just på grund av marknadskrafternas produkter. Åländska Jeppar super för att deras själar är tomma på allt som skulle bilda motvärn mot den ödesdigra materialism som konsekvent översätter livsvärden enbart till det som kroppen kan konsumera. Att huvudet blir tämmeligen dumt av en ständigt överfylld mage och att hjärnan slutar ta kulturella intryck efter ett antal frivilliga men inte mindre avsiktliga försök att döda så många hjärnceller som möjligt är ställt utom allt tvivel. Det vittnar inte minst kulturministerns föreställningar om den åländska kulturens framtid de närmaste fyra åren ytterst belysande och tydligt om. 

Hyckleriets anatomi

Ny Tid

Hyckleriets Anatomi

'I samspelet med våra medmänniskor är ett välvilligt hyckleri ofta av nöden, vi tvingas handla som om vi inte genomskådade de andras motiv.' Friedrich Nietzsche

Informationssamhället har inte bara ohyra i pälsen.Tilltron till sanningshalten i den oerhörda floden av meddelanden minskar i takt med att mängden ökar. Satte vi tilltro till att alla desa meddelanden om allt mellan himmel och jord hade någon mening skulle vi inte kunna välja bort något enda. Att vara i besittning av kritiska filter och förmåga att på mikrosekunder värdera infomolnen är den nya elitismens kännetecken. Den som kan sovra effektivt bland alla messen är kung i infoträsket. Det urskiljningslösa mottagandet kännetecknar den förledda populasens oförmåga att urskilja mellan trivialiteter och väsentligheter. Om det piper i mobilen måste det omedelbart läsas och tillåtas 'äga ögonblicket', kommenteras och/eller besvaras. Infoadeln har aldrig mobilen på när de umgås med fysiskt och mentalt närvarande gelikar. Infoplebejerna dansar vid varje ryck i marionettrådarna, oavsett omgivning, pågående aktivitet eller sammanhang.

All denna kommunikation är i sig alltid verbal. Eftersom ordmängden är viktigare än ordmeningen stympas språket till kodade förkortningar eller undan för undan till en ny hieroglyfi, där smileyn utgör en essentiell mönsterbild. Det som förr kunde sägas endast med rosor sägs nu med digitala blaffor. Att nyanserna därigenom går förlorade, och att innebörderna tillplattas och bleks av värdeutplåningen följer per automatik. Ordens mängd är precis som den ekonomiska motsvarigheten 'inflationen' ett sätt att prångla ut fler sedlar än det finns täckning för i realvärde.

Att använda ord i syfte att vilseleda, avleda och mörklägga förekommer i alla led i samhället. Religion, politik, journalistik, författarskap, poesi, juridik påverkas av att ord används för att förhindra människors kontakt med deras innebörd snarare än att låta orden få fullvärde. Behovet att dölja sanningen bakom orden skapar den störtflod av 'tillsynes-mening' som blotta mängden av ord tycks utlova men aldrig hålla.

När kommunikation är en fråga om synliggörande av talaren snarare än talet skys inga medel. I ordens mängd och illustrativa häftighet ligger budskapet, inte i ordens överlappning med en allmän insikt om ordets betydelse. När ett ord kan betyda vad som helst förvandlas samhällets samtal från att vara ett meningsbyte till att bli ett medialt rus. Betydelsens berggrund övergår till ögonblicksbrusets gungfly.

Marshall McLuhans tes att 'the media IS the message' blir alltmer besannad i infotech kulturen. 'Att det sägs' förefaller viktigare än vad som sägs. Skulle mot förmodan något sägas som tas på allvar kan det omedelbart dränkas i nästa våg av briserande ballonger. Allt av verkligt värde kan bäddas in i sådana bassänger av nonsens att risken för påverkan av människors faktiska ideologi omintetgörs. Om bildningens syfte en gång var att medvetandegöra människor till ställningstagande baserat på en förståelse av meningen, handlar det allt mera om att kunna fontänsprudla kortlivad politisk korrekthet. I morgon är det annan färg i fontänen och kanske såpbubblor istället för champagne.. Länge leve flyktigheten och mångfalden.

Språket och orden blir därmed hyckleriets handgångna lakejer. Hyckleriets anatomi är 'att spela en roll' och att 'sakna förmåga till urskiljning', det är 'hypokrisis' två möjliga härledningar i grekiskan. Att spela en roll som öppet redovisas är helt i sin ordning. En alkoholist kan predika nykterhet så länge han inte låtsas vara absolutist mellan fyllorna. Det är när han halvfull spelar rollen av nykterist som han blir hycklare. Att omhulda ideal som man strävar efter medan man då och då misslyckas, och kan erkänna det, det är mänskligt. Att förtiga att det levda livet står i absolut motsats till det föregivna politiska eller religiösa idealet är en helt annan sak.

Var börjar denna värdeglidning? Som allt annat börjar det med språket. Eller kanske utarmingen på idéer bakom språket. Ett språk är den klädnad utan vilken ingen mening kan komma ut ur garderoben. Men om det inte finns en mening innanför garderoben blir språket animerade förklädnader för ingentinget, för tomheten och för den ideologiska tystnaden. Enfaldig är den som tror att förekomsten av något ord garanterar ett intimt förhållande med en mening bakom ordet.

Författare och andra som har språket som främsta verktyg kämpar med denna fundamentala relation mellan tanke och ord. Skriver man för att man enbart vill hålla upp en spegel framför sin mun för att se om man ännu andas spelar det kanska bara en narcissistisk roll och man behöver inte bry sig om att bli läst. Men om man skriver i någon slags föreställning om att man har en skyldighet att meddela idéer, om så bara för att få dem sågade av kritiker av annan ideologisk ådra, då är relationen mellan det tänkta och det sagda och läsarens tankevärld verkligen kritisk. 'Nemo saltat sobrius,' ingen dansar nykter. Utan att vinet innehåller alkohol kan det inte berusa. Saknar mina ord mening är det inte vin utan vichyvatten. Hyckleriets anatomi är sådan att ord som för mig har en helt annan mening än den som lyssnaren iklär dem kan av lyssnaren användas i helt annan mening och ge helt andra resultat än orden egentligen innebär.

Det är inte bara min dators programvara som råkar ut för fragmentering. Alla ord, mängden av ord, flödet av urskiljningslös diatrib fragmenterar idévärlden, skapar ett allt större avstånd mellan orden och deras mening och låter vem som helst värdeladda vad som helst hur som helst. Många kan snart inte säga något annat än en visuell smiley. De har gått på en semantisk grynna och ideologins farkost tar in vatten. Det gurglar i samhället när den dyvickan är urdragen som satte stopp för utplånandet av ordens mening till förmån för fler homonymer, synonymer, akronymer som alla tjänar till att ge ett sken av mening men bara lämnar den tomhet som strax, lik all annan berusning ropar på mer vin.

Mängden människor som läser för att förstå förefaller att minska, mängden skribenter som skriver för att ge sken av att ha något att säga ökar i takt med att mediet 'texten' blir själva budskapet. När kontakten mellan orden och deras mening kapas lobotomeras samhället alldeles av sig självt. Ingen tanke behövs så länge det finns tungor beredda att klia allas öron med sprakande nonsens. Varför då odla en kritisk hjärna?

Kommen så långt undrar läsaren: vad säger karln? Det var kanske det jag hoppades att orden skulle tvinga fram: vad är meningen med ord som inte längre betyder något gemensamt för alla i vårt språkområde. Om inte korstågsidén var så hopplös redan från början skulle jag vilja uppmana till kamp för att ordens mening skall vara viktigare än ordens form, deras nutidskulör och 'attention getting factor.' 

När ord alltmer används för att förhindra oss från att uppfatta deras mening, då har själva språket blivit hyckleriets triumfvagn. Den körs ofta av rusiga segrare i politiska val..

Vi borde söka en större äkthet än att lockas stå bakpå den vagnen.

Björn Teddy Donobauer

15 nov 2011