Sub sola nihil novus

Förtryckets semantik

2011-12-31T03:05:00.000-08:00

Ofta klagar kvinnor över allt som uppfattas som manliga hierarkier, förtryckarmekanismer och könsrollsförfördelning.
Men själva roten till detta onda kommer alltför sällan på tal.
För om verkligheten är som det sägs så har den en orsak, den har rötter, den har ett språk. Den har sin egen semantik. Och den semantiken börjar i barnkammaren. Dess i alla avseenden dominerande exponenter är just kvinnorna, mödrarna..
Det är mellan navelsträngen och körkortet som alla grundläggande värderingar grundläggs. Det vill säga under den tiden då de uppväxande, blivande förtryckarna lever mer än 90% av sina liv i vuxenkontakt men nära nog enbart kvinnor.Förtryckarmekanismerna föds alltså på samma ställe som där barnen växer upp.

Hur ser grunderna i denna semantik ut?
1) lär barn tidigt att NÅN annan SEN tar hand om allt som blir över när de tillfredställt sina önskningar och behov. Vill de ha chips så låt dem släppa sina tomma påsar där de tömts, sophantering är en extremt viktig vuxenuppgift. Vill de hellre äta jordgubbar så låt den tomma asken med de gröna resterna ligga kvar efter att de gått sin väg. Det är så man kopplar njutning till ansvarslöshet och skapar förtryckarbeteenden.
2) lär dem framför allt inte något som skulle göra den vuxna mindre behövda. Odla myten om din egen absoluta oumbärlighet genom att aktivt förhindra varje ansats till eget ansvarstagande.
3) acceptera infantiliseringen som ett bevis på din egen kärleksfullhet. Ställ inga krav och vänta dig ingen tacksamhet.

Visserligen är NÅN SEN rent nonsens, men det smärtar mindre än DU NU. För då måste mamma våga vara vuxen. Då måste konsekventa rutiner införas som gör det självklart att om man är gammal nog att njuta så är man gammal nog att förväntas ta hand om det 'avfall' som njutningen skapar. Godtyckligheten och bristen på konsekvent hållning från den vuxnes sida skapar både osäkerhet och ansvarslöshet hos barnen. De lär sig att tolka 'mammas eller pappas' humör och blir konditionerade att reagera om den vuxnes humör verkar vara ur lag, inte på det faktum att de själva lämnat ett berg av råddiga sopor efter sig. Att kräva ordning endast när man själv bearbetar inre kaos men inte annars är en ganska bra väg till neuroser.

Förtryckare uppstår inte över en natt. De odlas systematiskt fram över de första decennierna av livet. Men istället för att hantera orsakerna kan man göra karriär på att skriva om konsekvenserna. Gå för all del INTE till roten. Rotfyllningar gör ju ont.

Kulturen och samhällsnyttan

2011-12-09T00:17:00.000-08:00

Det nyligen antydda kulturprogrammet för den nya regeringen väcker en del tankar om hur frånvarande en helhetssyn är när det gäller just kulturen plats i samhället. Marknadskrafterna saknar annan värdegrund än de kommersiella hänsynen. I slutändan handlar allt om pengar med andra ord. Den som har pengar kan köpa kulturyttringar som konst, musikupplevelser etc. Den som saknar pengar får gå utan alla kulturyttringar andra än de som hans egen inre estetik skapar. Konstutövare som inte har andra ekonomiska reserver kan inte skapa konst till försäljning.

Men det är just här som marknadskulturen brakar igenom all logik.

Kultur i bred bemärkelse är det som står för alla etiska och moraliska fundament. Ideologierna är kultur, religionen, filosofin är kultur. Idéer formateras i konsterna, att växa upp i en idé och kulturlös värld skapar trångbodda själar men botar inte själens hunger efter mer än konsumtion för överlevnad. Och de trångbodda själarnas fängelse är den renodlade materialismens murar mot kulturen där den så kallade underhållningen är fångvaktarskrået.

Ta ifrån människorna kulturyttringarna och ödsligheten i den del av människan som är annan än djurets basala drifter att överleva och reproducera sig själv, blir det vakuum som sedan andra marknadskrafter fyller med s k njutningsmedel. Samhällets kostnader för de njutningarna överstiger med tusentals procent kostnaderna för kulturen. Det är först när man kopplar ihop missbruket och den därmed sammanhängande reduktionen av livskvalitet och dess kostnader som man kan börja diskutera kulturens rätt till del av samhällets finansiella resurser.

Jag har upprepade gånger det senaste året frågat alla som engagerar sig i aktionerna mot drogmissbruket i samhället varför Jeppe super, det enda svar jag fått är en svamlig kombination av 'taskiga hemförhållanden, trasig uppväxtmiljö, tillgängligheten till droger och alkohol.' Men sanningen är den att det är Jeppes själ som är tom på värdegivande kulturella företeelser. Jeppe super för att glömma att han skäms, han skäms för att han super, men förstår inte att han super för att han bara är Jeppe, en människa fullständigt renons på andra värden än maten för dagen och supen för att döva att hans själ kräver bättre och annan föda.

En kulturpolitik som skall ske på marknadskrafternas villkor gynnar till största delen Alko, ÅHS, Ålands färjetrafik och droghandlens baroner.Den genererar visserligen också skattemedel, men inte ens i närheten av kostnaderna för samhället just på grund av marknadskrafternas produkter. Åländska Jeppar super för att deras själar är tomma på allt som skulle bilda motvärn mot den ödesdigra materialism som konsekvent översätter livsvärden enbart till det som kroppen kan konsumera. Att huvudet blir tämmeligen dumt av en ständigt överfylld mage och att hjärnan slutar ta kulturella intryck efter ett antal frivilliga men inte mindre avsiktliga försök att döda så många hjärnceller som möjligt är ställt utom allt tvivel. Det vittnar inte minst kulturministerns föreställningar om den åländska kulturens framtid de närmaste fyra åren ytterst belysande och tydligt om.

Hyckleriets anatomi

2011-11-15T08:31:00.000-08:00

Ny Tid

Hyckleriets Anatomi

'I samspelet med våra medmänniskor är ett välvilligt hyckleri ofta av nöden, vi tvingas handla som om vi inte genomskådade de andras motiv.' Friedrich Nitzsche

Informationssamhället har inte bara ohyra i pälsen.Tilltron till sanningshalten i den oerhörda floden av meddelanden minskar i takt med att mängden ökar. Satte vi tilltro till att alla desa meddelanden om allt mellan himmel och jord hade någon mening skulle vi inte kunna välja bort något enda. Att vara i besittning av kritiska filter och förmåga att på mikrosekunder värdera infomolnen är den nya elitismens kännetecken. Den som kan sovra effektivt bland alla messen är kung i infoträsket. Det urskiljningslösa mottagandet kännetecknar den förledda populasens oförmåga att urskilja mellan trivialiteter och väsentligheter. Om det piper i mobilen måste det omedelbart läsas och tillåtas 'äga ögonblicket', kommenteras och/eller besvaras. Infoadeln har aldrig mobilen på när de umgås med fysiskt och mentalt närvarande gelikar. Infoplebejerna dansar vid varje ryck i marionettrådarna, oavsett omgivning, pågående aktivitet eller sammanhang.

All denna kommunikation är i sig alltid verbal. Eftersom ordmängden är viktigare än ordmeningen stympas språket till kodade förkortningar eller undan för undan till en ny hieroglyfi, där smileyn utgör en essentiell mönsterbild. Det som förr kunde sägas endast med rosor sägs nu med digitala blaffor. Att nyanserna därigenom går förlorade, och att innebörderna tillplattas och bleks av värdeutplåningen följer per automatik. Ordens mängd är precis som den ekonomiska motsvarigheten 'inflationen' ett sätt att prångla ut fler sedlar än det finns täckning för i realvärde.

Att använda ord i syfte att vilseleda, avleda, mörklägga förekommer i alla led i samhället. Religion, politik, journalistik, författarskap, poesi, juridik påverkas av att ord används för att förhindra människors kontakt med deras innebörd snarare än att låta orden få fullvärde. Behovet att dölja sanningen bakom orden skapar den störtflod av 'tillsynes-mening' som blotta mängden av ord tycks utlova men aldrig hålla.

När kommunikation är en fråga om synliggörande av talaren snarare än talet skys inga medel. I ordens mängd och illustrativa häftighet ligger budskapet, inte i ordens överlappning med en allmän insikt om ordets betydelse. När ett ord kan betyda vad som helst förvandlas samhällets samtal från att vara ett meningsbyte till att bli ett medialt rus. Betydelsens berggrund övergår till ögonblicksbrusets gungfly.

Marshall McLuhans tes att 'the media IS the message' blir alltmer besannad i infotech kulturen. 'Att det sägs' förefaller viktigare än vad som sägs. Skulle mot förmodan något sägas som tas på allvar kan det omedelbart dränkas i nästa våg av briserande ballonger. Allt av verkligt värde kan bäddas in i sådana bassänger av nonsens att risken för påverkan av människors faktiska ideologi omintetgörs. Om bildningens syfte en gång var att medvetandegöra människor till ställningstagande baserat på en förståelse av meningen, handlar det allt mera om att kunna fontänsprudla kortlivad politisk korrekthet. I morgon är det annan färg i fontänen och kanske såpbubblor istället för champagne.. Länge leve flyktigheten och mångfalden.

Språket och orden blir därmed hyckleriets handgångna lakejer. Hyckleriets anatomi är 'att spela en roll' och att 'sakna förmåga till urskiljning', det är 'hypokrisis' två möjliga härledningar i grekiskan. Att spela en roll som öppet redovisas är helt i sin ordning. En alkoholist kan predika nykterhet så länge han inte låtsas vara absolutist mellan fyllorna. Det är när han halvfull spelar rollen av nykterist som han blir hycklare. Att omhulda ideal som man strävar efter medan man då och då misslyckas, och kan erkänna det, det är mänskligt. Att förtiga att det levda livet står i absolut motsats till det föregivna politiska eller religiösa idealet är en helt annan sak.

Var börjar denna värdeglidning? Som allt annat börjar det med språket. Eller kanske utarmingen på idéer bakom språket. Ett språk är den klädnad utan vilken ingen mening kan komma ut ur garderoben. Men om det inte finns en mening innanför garderoben blir språket animerade förklädnader för ingentinget, för tomheten och för den ideologiska tystnaden. Enfaldig är den som tror att förekomsten av något ord garanterar ett intimt förhållande med en mening bakom ordet.

Författare och andra som har språket som främsta verktyg kämpar med denna fundamentala relation mellan tanke och ord. Skriver man för att man enbart vill hålla upp en spegel framför sin mun för att se om man ännu andas spelar det kanska bara en narcissistisk roll och man behöver inte bry sig om att bli läst. Men om man skriver i någon slags föreställning om att man har en skyldighet att meddela idéer, om så bara för att få dem sågade av kritiker av annan ideologisk ådra, då är relationen mellan det tänkta och det sagda och läsarens tankevärld verkligen kritisk. 'Nemo saltat sobrius,' ingen dansar nykter. Utan att vinet innehåller alkohol kan det inte berusa. Saknar mina ord mening är det inte vin utan vichyvatten. Hyckleriets anatomi är sådan att ord som för mig har en helt annan mening än den som lyssnaren iklär dem kan av lyssnaren användas i helt annan mening och ge helt andra resultat än orden egentligen innebär.

Det är inte bara min dators programvara som råkar ut för fragmentering. Alla ord, mängden av ord, flödet av urskiljningslös diatrib fragmenterar idévärlden, skapar ett all större avstånd mellan orden och deras mening och låter vem som helst värdeladda vad som helst hur som helst. Många kan snart inte säga något annat än en visuell smiley. De har gått på en semantisk grynna och ideologins farkost tar in vatten. Det gurglar i samhället när den dyvickan är urdragen som satte stopp för utplånandet av ordens mening till förmån för fler homonymer, synonymer, akronymer som alla tjänar till att ge ett sken av mening men bara lämnar den tomhet som strax, lik all annan berusning ropar på mer vin.

Mängden människor som läser för att förstå förefaller att minska, mängden skribenter som skriver för att ge sken av att ha något att säga ökar i takt med att mediet 'texten' blir själva budskapet. När kontakten mellan orden och deras mening kapas lobotomeras samhället alldeles av sig självt. Ingen tanke behövs så länge det finns tungor beredda att klia allas öron med sprakande nonsens. Varför då odla en kritisk hjärna?

Kommen så långt undrar läsaren: vad säger karln? Det var kanske det jag hoppades att orden skulle tvinga fram: vad är meningen med ord som inte längre betyder något gemensamt för alla i vårt språkområde. Om inte korstågsidén var så hopplös redan från början skulle jag vilja uppmana till kamp för att ordens mening skall vara viktigare än ordens form, deras nutidskulör och 'attention getting factor.'

När ord alltmer används för att förhindra oss från att uppfatta deras mening, då har själva språket blivit hyckleriets triumfvagn. Den körs ofta av rusiga segrare i politiska val..

Vi borde söka en större äkthet än att lockas stå bakpå den vagnen.

Björn Teddy Donobauer

15 nov 2011

Valet över, eller?

2011-10-17T03:47:00.000-07:00

2011 års lagtings och kommunalval på Åland är över. Det var mitt första val på Åland och jag fick lov att rösta i kommunvalet. Så är det när man är en ännu inte integrerad medborgare i det land där man ändå lever, bor och betalar skatt. Det blir kanske en annan ordning till nästa val.

Men hur som helst. Yran över att mitt parti återtog de mandat man förra valet förlorade är påtaglig och vittnar lika mycket om glädjen att återvinna förtroende för antydd politik som över att det låsta läget i den sittande regeringen nu i alla händelser är brutet.

Men eftertankens kranka blekhet säger ändå detta: verkliga vinnare kan inget parti kalla sig. Ingen har fått mandat för sin politik av majoriteten av väljarna. Vad mera är: ca 30% av de röstberättigade valet sofflocket! 6 eller sju mandat av 30 är mindre värt om bara 66% alls röstade.

Men politik handlar inte först och främst om de röstandes väl utan om alla innevånarnas väl. Av de drygt 27.000 innevånarna röstade alltså mindre än hälften dvs ca 12000, en % färre än förra valet.
I yran skall vi alltså se det faktum i vitögat att mer än hälften av Ålands befolkning inte har kunnat sagt sitt, eller iddats säga sitt om hela det partipolitiska spektaklet. Ålänningens allmäna motto: 'Iss inga jåla'.

Förlorar vi detta ur sikte laddar vi för en fortsatt tillbakagång för demokratins spelregler och ignorerar merparten av befolkningen. Vad vet vi, det officiella partifolket, egentligen om den enorma medborgarkroppen om drygt 14.000 innevånare som alltså tigit sig igenom hela valkampanjen och förblir tyst även på valdagen?

Det ger två uppdrag åt den nya regeringen utöver allt det pressande arbete som redan måste göras: 1) inventera skälen till 30% av väljarnas ovilja/oförmåga att rösta och åtgärda dem! 2) Förankra alla beslut som rör även dem som inte röstade hos dem innan de tas.

Parlamentarismen är på ett sätt förledande: bara de som genom den synliga partiverksamehten kommer till tals är värda att lyssna på. Det är en arrogans som ett socialdemokratisk parti inte kan unna sig om det vill ha trovärdighet i nästa val. Arbetet med att vinna medborgarnas, alla medborgares förtroende börjar NU..

Maskineriet kommer att kräva resurserna som de nu invalda har till 100 procent, naturen , även den politiska, hatar vakuum. Men det som behöver göras för att säkra valframgången kräver 150% av alla partimedlemmar. Nästa val hänger faktiskt en hel del på de som slår sig till ro nu och lägger hela politiken på hyllan i tacksamhet över att andra nu jobbar åt dem.

Det är nu alla måste upp från sofflocket, både de som gick till val och de som av olika skäl inte gjorde det. Annars vänder vindarna igen och det är vi som sitter med böjda huvuden nästa gång.

För övrigt anser jag att centern borde tvingas vara oppositionsparti under denna mandatperiod..

(s) plus (M) plus ObS kan funka.. om inte annat skulle det snabbt rensa upp ObS vinglighet..

dagen före valet

2011-10-15T00:32:00.000-07:00

Så har då den sista packen flygblad för de hundratals kandidaterna gått till återvinning via väljarnas händer. Hur många ansikten har fastnat mellan fingrarna och sitter kvar när röstsedeln skall läggas i kuvert? Tja bara en sak är säker, bara ett fåtal av alla som känt sig kallade kommer att tillhöra de utvalda.

Hur många som ännu idag lördag inte bestämt sig för ens vilket parti de skall rösta på än mindre vilken kandidat har det lite brydsamt. Det blir en del 'hit och dit' i morgon dårå..

Hur ska man rösta? Bortsett då från det uppenbara 'RÖSTA PÅ OSS' lägg till valfri partibeteckning, så handlar ju det om hur tydliga alternativen varit, och det har de nog inte i alla delar, det beror på vilka som kandiderar, och där är nog en del namn förbrukade i förtid. De som suttit och visat vad de kan åstadkomma med retorikens hjälp har lite grann oddsen emot sig å ena sidan, å andra sidan har de ju rutin..

Skall man fortsätta att satsa på ett sittande lag och inte välta skutan? Eller skall man inse att skutan håller på att sjunka och därför bör den gamla skutan överges?

Grundläggande borde det vara att man skall rösta så att man som enskild individ under de närmaste fyra åren kan se alla sina medmänniskor i ögonen och säga: jag informerade mig så gott jag kunde, och nu står jag för mitt val. Sen är det de valdas sak att motsvara mina förväntningar, och dina.

Val handlar om förtroende. Har vi inte vunnit det skall du inte rösta på oss bara för att du inte hittar något bättre alternativ. Förtroende får man inte av att läsa partietiketterna, det får man genom att aktivt välja att lära känna kandidaterna. Har du gjort det så kan du rösta med gott samvete, Annars är det lite tombola..med en massa nitlotter för varje vinst!

Gott val i morgon då..

om trovärdiga politiker

2011-10-10T05:53:00.000-07:00

Så har en av social demokratins ledande namn i Norden hamnat i ett rejält blåsväder. Håkan Juholt står mer eller mindre hudflängd och försvarar sig med en troskyldig min emot anklagelserna om att han lyft 160.000 sek orättmätigt för sin och sedermera sambons övernattningslägenhet. Han hade ingen kunskap om att villkoren för detta bostadsbidrag som landsortens ledamöter har bara är för den del av bostaden som han ensamt förfogar över.
Regelverket verkar vara otydligt skrivet kan man läsa sig till. Det står inte explicit: att om du delar lägenheten med en 'kul särbo som när hon hos dig också är en sambo' så skall det anses att ni solidariskt delar på hyran och då minskas till bidrag till hälften.' Men andemeningen i villkorstexten kan inte missförstås OM MAN BYR SIG OM ATT SKÄNKA DEN ETT ÖGONBLICKS EFTERTANKE.

Nå, i augusti fick Juholt enligt revisionens handläggare en fråga om hur han skall ha det. Frågan väcks alltså, i september lämnar han in förnyad ansökan.. Görs det varje år? Tydligen.. Och i sin ansökan fortsätter han som alla tidigare år sedan 1994 att äska hela hyran som bidrag. Omedveten om att det finns ett regelverk, ovetandes om att han har fått en specifik fråga om saken så sent som i somras.

Vi missar alla på en eller annan punkt. Enklast kan man hävda att varje nation egentligen består av idel brottslingar, de upptäckta och ertappade, och de som ännu klarat sig undan ertappandets skam.

Frågan är dock en helt annan: Vilken trovärdighet har en politiker som varken kan läsa och förstå ett regelverk, som inte kan tolka en fråga om fortsatta bidrag som ett memento till vaksamhet, och som sedan när han ertappas hävdar att han ingenting vet.
Hans politik kräver nämligen av hans väljare att dessa skall känna till alla lagar. För de av oss som ingen immunitet har inför lagarna och som inte har en bråkdel av de förmåner som politikerkadern skaffat sig på våra skattemedel är Juholts valfläsk en svårtuggad och mycket seg biff.

Man skäms som socialdemokrat över den påtagliga nonchalansen inför regelverk och inför väljarna. Och detta av en man som vill styra hela nationen..

Det kan gå riktigt åt helvete det.. Tur att detta inte händer på Åland..

Lite om något besynnerligt

2011-10-08T09:49:00.000-07:00

Vid olika tillfällen har jag kommit att röra vid problemet som sammanhänger med att alltför många sätter barn till världen utan att ha ens den mest elementära kunskap om konsekvenserna. Nå, inte om det faktum att barn kräver mycket, men uppenbarligen ändå en okunnighet om hur föräldrarollen stämmer med samhällets åtaganden.

Många blir föräldrar men sedan tar barnet över relationen mer eller mindre och det går ofta ut över relationen och många blir ensamföräldrar. Det är då som det plötsligt visar sig att de inte hade en aning om hur ensamma de är som ensamstående föräldrar.

Vad samhället faktiskt ställer upp på, och vad föräldrarna väntar sig är vitt skilda ting. Och när 'barnfällan' väl slagit igen så är det en himmelsvid skillnad mellan vad många uppfattar som sina rättigheter och vad samhället anser sig ha för skyldigheter.

Det är bland annat därför som jag anser att ett slags körkort för föräldraskap borde utfärdas efter en medvetet utformad och genomtänkt prövning av insikterna om vad det innebär att bli föräldrar.

Under samtal med andra politiska kandidater hör jag till min häpnad att man är orolig för att det skall smyga in 'rasbiologiska perspektiv' om man pratar allvar om dessa frågor. Som om det handlade om att sortera bland vilka som är lämpliga att få barn alls. Det handlar det inte om.

Det handlar om att samhället måste informera dom som inte tar ansvar för sin sexualitet vad konsekvenserna är. Och vad det kostar att så sin säd utan att ha en plan för produkten. Eftersom alla förväntar sig att någon annan än de själva skall stå för fiolerna så måste den som betalar kalaset ha rätt att säga i klartext vilka premisserna är.

En handlare som säljer en flaska läsk måste ha resurser att ta hand om tomflaskan. Hur kan det komma som en överraskning att den som genom att sätta barn till världen påtvingar samhället oerhörda kostnader i många många år framöver skall bevisa att de har kunskaper om var gränserna går mellan privat barnalstrande och samhällets skyldigheter? Det är närmast en samhällelig skyldighet att avkräva ett sådant ansvar.

Smakar det, så kostar det, och den som inte vill betala vad det kostar skall avstå från att smaka..

Det är inte politisk propaganda eller rasbiologiska övertoner, det är sund samhällsekonomi.

Varje enskild individ som vill att samhället skall ta hand om konsekvenserna av hans egen oansvarighet MÅSTE i förväg veta vad en sådan nonchalans kommer att kosta.

Det kan kanske stämma i en bäck istället för att försöka stoppa en tsunami.

2011-10-07T02:29:00.000-07:00

Svårt att välja?

Kommunalvalet Finström Till Lagtinget

Björn 'Teddy' Donobauer 515 Katarina Gäddnäs 18

En röst på oss i valet betyder att du tycker som vi att mer måste göras för:

Arbete för en hållbar utveckling
Utvidgad och utvecklad närdemokrati

Ett för alla tillgängligt kulturutbud
Utökad omsorg om de som ingen annan lyssnar på

Samarbete över alla gränser

Vi ställer upp för Socialdemokraterna

Ställer du upp för oss?

Vi lovar inte guld och gröna skogar

Vi lovar att göra vårt bästa med våra gemensamma kunskaper för ett samhälle där alla som vill får del av allt som hör ett bra liv till.

Katarina Gäddnäs

Björn Donobauer

Sprängstoff

2011-10-07T01:46:00.000-07:00

Det finns en märkligt minerad mark under allas våra fötter. Ett tabu som sällan eller aldrig ens nämns vid namn.I allafall inte bland män.
Det handlar om oss män och vår sexualitet. Eller den till synes självklara rätten att 'kan man så ska man'.

Ingen annan egenskap hos männen än denna basdrift skapar så oerhörda sorger, plågor och skador i hela världen. Bara under ett år förgriper sig män med en eller många våldshandlingar sig mot 27.000 kvinnor över 18 år i Sverige. Det är som om hela Ålands befolkning skulle vara utsatt för våld.

Maktlösheten hos dessa våldsverkare uttrycker sig i de mest förnedrande och kränkande former. Och majoriteten av brotten innefattar en eller annan sexuell handling. Könet hos männen har urartat och blivit ett vapen mot människor som inte är som vi män.

Det är en tickande bomb, en näve apterade handgranatar innanför skjortan på oss alla. Vi män måste börja ifrågasätta hur vi definierar och agerar utifrån vårt kön. Det har kvinnorna sagt länge. Ända sedan Lysistrates sexstrejk i teaterpjäsens form, för att då ena stridande kombattanter i ett krig, har kvinnor försökt förmå oss män att lämna våldets och könsmaktens köttgrytor.

Men vi har inte orkat lyssna. Det är för plågsamt att vara man och läsa om mäns övergrepp. Det är pinsamt att räknas till fylleknullarnas sällskap, det är en plåga att kvinnor skräms av män som inte har vett att skämmas.

När George Orwell beskriver det mänskliga samhället i sin allegoriska berättelse så slutar hans bok med att den från grymma människor rensade djurfarmen tas över av de av djuren som är bättre än andra. I hans bok är det svinen. Dessa inleder en kampanj för att ta över makten och när de gjort det börjar de lägga sig till med människornas dryckesvanor. För att finansiera sitt missbruk säljer de av djur. Till de människor som de en gång drivit bort. Sina egna närmaste säljer de ut.

En afton står de ännu inte utsålda djuren, de som betraktas som nyttiga än, och ser på ett fylleslag mellan människor och grisar. Alliansen har bildats, fienden har blivit förhandlingspartner och tillhandahållare av varor som bara svin behöver. Djuren ser från den ene till den andre, och kan inte längre skilja dem åt.

Kombinationen alkohol och självsvåldig sexuell makt utan ansvar är en av mannens värsta fiender. Och därmed också alla andra levande varelsers.

Evolutionen har lyckats så gränslöst illa att vi idag har en teknologi som står skyhögt över oss, men en moralisk förpliktelse som ligger långt under alla andra levande varelser.
Det är vår olycka.

Det är få som vill kliva upp på den barrikaden och ta bladet från munnen. 'Numbers who wanna be heroes number practi'cly zero, but there are millions who want to be civilians.'

Men om det skall finnas en chans att nå en bättre framtid måste vi våga vara hjältar som ifrågasätter den manliga sexualitetens anspråk.

Nummerlotteri

2011-10-05T00:40:00.000-07:00

Så här 12 dagar före valet inser jag att valet nu har blivit en enda bingohall. Väljarna skall ropa upp sina favoritnummer i skriftlig form om bara 12 dagar. Och sen läggs raden och kanske blir det bingo.

Frågan är om det blir bingo på horisontalen eller vertikalen eller diagonalen.. Blir majoriteten c-lib-obs eller m-s-åf-lib eller c-s-m- eller blir det bara etta nolla etta nolla etta nolla, dvs dödläge.

I nummerlotterier drar bara en högsta vinsten, här hoppas alla på den och alla nuffrorna lovar: vid val av mitt nummer garanteras hel vinst..

De som ville ha vettiga personer med bred kunskap och förmåga att marknadsföra den samt fatta mäktiga och riktiga beslut i samklang med andra får finna sig i att det bästa de kan hoppas på är ett partipolitiskt nummer. Cirkusnummer?

Tombola känns det som..

TÄNK OM..

2011-10-01T23:28:00.000-07:00

Gårdagens valkampanjande utanför Mattssons i Godby var nästan rörande mysigt. Moderaternas vita ballonger i början av parkeringen på fiskstugans kant. Till höger om entren till köptemplet står de lite lätt gräsgröna centerpartiet, till vänster om entrén, (var annars) den röda arméfraktionen Åland. Partiledare, landshövdingar, fotfolk, lagtingskandidater och på hoppet levande kandidater till kommunalvalet. Mängder av människor, ett flöde ut och in nonstop.. Borta i söderändan av parkeringen står fiskrensbussen och lovar sin röda färg till trots en grönare framtid. Martin Nilsons hyrbrid energy bil och den underbara Kharman Ghian med batteridrift vänslas med Gottbergs gamla Indian vid brevlådorna, som för att skicka en hälsning: ta till vara det som vi kan göra här.. lämna konsumtionssamhällets oansvar för en mera omtänksam politik i alla led.

Mysiga gubbar och tanter, trevliga ungdomar och vitala pensionärer.. Är detta valkamp? Nä det är en sinnebild för den samstämmighet som vi, den politiska retoriken till trots har här på Åland. Det är då tankesprånget föds: Går det verkligen inte att lägga ner ballongerna och samla alla dessa kloka människor och skapa en landskapsregering som mobiliserar alla de som har faktisk kunskap inom olika områden och satsa på en samförståndsregering med folkmandat tvärs över de dragna linjerna?
För att eka åländska sentimenter: 'Men härrigud, sku de va utopi?

Nåja nu är det söndag morgon och man vaknar till solsken och daggtungt nyklippt gräs, sommarmöbler på väg in i vinterförvar och fotbollar som snart rullar ner i sommarens leklåda. Rabarberblasten slokar över odlingsramen och de sista klasarna röda vinbär är under björktrastens attack.

Men nog vore det en fantastisk sak om kunskap, medmänsklighet och helhetsperspektiv var viktigare än färgen på ballongerna..Då skulle en del namn på nummerlapparna försvinna, och andra komma till, och valsamtalen vid stugan och utanför butikerna skulle handla om realia och inte bara gnällia på det som int' är bra..

För det som inte är bra, blir inte bättre om inte ALLA krafter samverkar.

Men för tusan, rösta rött!

Politeia och partipolitik

2011-09-14T22:31:00.000-07:00

'Politisk' har med tiden fått en begränsad betydelse i de flesta sammanhang som det ordet används. Det betyder nämligen ofta 'partipolitisk' dvs, infållad i en viss ideologisk programförklaring. Partier som säger sig vara fria från en sådan ideologiskt tydlig profil tenderar att ha svårt att förklara sina bevekelsegrunder för den politik man vill föra, medan de som har ett ideologiskt fundament ofta tvingas stå för saker som de sedan länge reviderat och förnyat.

Det partipolitiska systemet står och faller med den representativa demokratin. Dvs partierna är i olika grad talesmän för den eller den befolkningsgruppen, den eller den målsättningen, det eller det sociala reformbehovet. Det betyder att man riktar sig till en del av väljarkåren snarare än till alla som sedan skall leva med valet.. Och deras politik kommer alltid att bära spåren av den partiella representationen. Beslutet att majoriteten. om den så bara är representativ för 50,1% av befolkningen, skall gälla för de 100% som politiken berör innebär då att inga val någonsin leder till att ett för allas bästa gemensamt samförstånd kan uppnås. Partisystemet i sig kategoriserar samhällets människor och konserverar uppdelningarna på relativt lösa boliner. Med andra ord skapar partipolitiken ett heterogent samhälle där intressen spelas ut mot varandra och ideliga kompromisser måste framförhandlas. Det blir en slags dragkamp där den 'springande knuten' flyttar över fixpunkten i kraft av hur media och propaganda förmår att flytta tyngdpunkten från vänster till höger och tillbaka igen.

Politisk propaganda förhåller sig till sanningen som köttgrytans skum förhåller sig till köttet i grytan.

Politik är inte detsamma som partipolitik. Och politiker är inte bara folk med röd sjal, gul ballong eller grön jacka. Ordet kommer ju från det grekiska ordet 'politeia' som helt enkelt betyder medborgare. Nu var inte alla fullvärdiga medborgare i den grekiska kultur där ordet myntades. Varje gång en medborgare agerade så att hans aktion berörde en enda annan medborgare så var det en politisk, dvs medborgerlig handling.

Inte heller idag är alla människor som bor i ett samhälle fullvärdiga medborgare. Den som inte kan läsa och skriva har svårt att fullt ut vara medvetet handlande medborgare. Den som inte bryr sig om andra än sig själv är också utanför 'politeian', deltar inte i politiken så att säga. (Fast de flesta som lever så har inga problem att utnyttja det som de andra gemensamt skapar.)

Ett av den socialdemokratiska politikens honörsbegrepp är 'från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov.' Därför vill vi bedriva en politik som omfattar alla medborgare. Vi kan egentligen inte tänka oss att politiken skall beröra bara tillräckligt många så att vi får mandat att påtvinga alla andra vår politiska agenda. Men vi är tvungna att acceptera faktum: det är så partipolitiken ser ut.

Partipolitiken säkerställer alltså att vi aldrig kan genomföra bestående förändringar oavsett hur bra de skulle vara för alla. Förlorar vi nästa val kan allt det vi bygger upp under valmandatets tid raseras av motsatta intressen.

Alla val är förlorade om den regering som skapas av valresultatet fastställer en uppdelning mellan olika medborgarkategorier och spelar ut medborgare mot medborgare. Politiska partier är med andra ord både ett uttryck för en viss form av medborgerlig makt (folkmakt) och samtidigt ett absolut hinder för att medborgarna skall se sig själva som ett enda folk med gemensamma intressen, allmänt acceptabla behov och ansvar till delaktighet för alla andras bästa.

Ett samhälle för alla kräver allas medverkan. Partisystemet flyttar över det ansvaret på relativt små eliter av företrädare för mer eller mindre snäva ideologiska ansatser. Väljarna väljer mellan representanter som på grund av sin litenhet i det stora systemet tvingar alla att kompromissa.

Vallöftena står och faller med sin görbarhet i den splittrade verkligheten.

Partisystemet är en trög dinosaurie som har överlevt tack vare att mänskligheten av just det systemet hålls isär i fraktioner. Det enda viktiga är att 'min eller vår' fraktion är stor nog att ge oss makt att regera. Är den inte det så får vi finna oss i att äta smulorna från maktens bord.

Det låter som om den mänskliga och därmed 'politiska' utvecklingen har betydande brister.. Att komma tillrätta med det problemet kräver en absolut samverkan mellan alla partier och alla deras väljare, samt de 15-25% av medborgarna som inte alls röstar.

Trollstav någon?

Å Cecilia..

2011-09-13T00:34:00.000-07:00

Jag postade häromdagen en provokativ dikt med titel 'Intrång, Invasion, Integritet'. Jag fick en respons från någon Cecilia som ondgjorde sig över att 'kvinna får skulden för allt som männen ställer till med.' Se där det är också en möjlig reaktion på textens innehåll. Men dessvärre är ju en enda dikt just bara det.

Så för Cecilia och andra skall jag tala klartext om vad jag tror att det hela egentligen handlar om: frånvaron av 'Fadern'. Med fader menas inte manskön, biologiskt determinerad man, utan 'Fadersrollen' för hela och alla människor. Män blir inte fäder för att de blir pappa. Kvinnor blir inte med automatik mödrar för att de föder.
Fadersrollen är inte medfödd utan inlärd, men i dagens samhälle finns det knappast några fäder kvar.

Det är FADERN som så respekterar och omhuldar MODERN att sönerna lär sig respekt för kvinnor och barn.
Det är FADERN som lyfter sonen ur MODERNS famn så att han blir man innan han tillåts bli far.
Det är FADERN som lyfter dottern ur MODERNS famn så att hon blir självständig kvinna innan hon blir mor.

Fram till tonåren växer de blivande männen till 90% upp i miljöer där värdegrund fostran och socialisering sker genom kvinnor, av kvinnor och i en miljö där männen är mestadels perifiera.

Trots detta ökar övergreppen på kvinnor och barn av de män som vuxit upp utan en fungerande FADERSROLL. Respektlösheten är genomgående i hela samhället. Det handlar om ett urartat patriarkat. Ett abdikerat släkte av män som ingen FADER hade och inga FÄDER blir.

Så, ta av dig skygglapparna Cecilia. (Cecilia betyder för övrigt 'den blinda' på latin.) Jag anser inte att det är kvinnorna, mödrarna, som är vållande till allt männen ställer till med. Men dessa är heller inte i tillräcklig utsträckning kapabla att kompensera för den största förlusten av alla: Den frånvarande FADERN, jag pratar inte om frånvarande män, en man är inte med någon nödvändighet det samma som FADER även om han blivit pappa.

Nu får jag väl på moppo för att jag inte villkorslöst nerfaller och tillbeder i beundran för den moderliga omsorgen.
Jag är säker på att kvinnor tvingas göra så gott de kan. Jag är medveten om att de har en oerhört taskig sits, de saknar oftast män som är FÄDER, och de flesta av dem växte upp utan FÄDER..

Många axlar både moders och fadersrollen, de är som ovan sagt inte könsbestämda funktioner, det är ett tungt lass, det är få män som gör detsamma, alldeles för få. Lösningen heter inte kvotering, föräldrabidrag, barnaskapspenning, utan medveten fostran av män till att bli FÄDER innan de blir pappor.
Bara ett problem: det finns nästan inga förebilder för det. Och man kan inte göra valfläsk av den insikten..

Vi måste antingen uppfinna hjulet igen, eller gå tillbaka och ta reda på var FAR försvann ur bilden. Och mer än så: vad försvann med honom?

Tack för din reaktion Cecilia..

Det är detta ämne jag jobbar på i ett av mina bokprojekt.

Låneord:solidaritet

2011-09-12T23:48:00.000-07:00

Allt som kommer i säck, dvs i nutida tappning, det har varit i historisk påse långt långt innan det fått sin gestalt i nutiden. Min blogg heter' 'inget nytt under solen'. Jag menar bokstavligen att när det gäller ideér ideologier och tankemönster så är det inte mycket nytt som har inträffat i mänsklighetens historia, i en eller annan form har praktiskt taget allting som vi tänker idag tänkts från mänsklighetens begynnelse. Jo tankarna har utvecklats, satts in i nya sammanhang, tolkats och anpassats, men grundtankarna är inte så många och inte så komplexa i sig.

Ett av samhällsdebattens återkommande honnörsord är ordet 'solidaritet'. Socialdemokratin står och faller med sin förmåga att omsätta det ordet i politisk handling och konkret samhällelig verklighet.

Vissa grundtankar innefattas av ordet. Vi är bekanta med uttrycket solid, dvs någonting är enhetligt, sammanhållet och gediget gods inifrån och ut. Människor förekommer i en mängd olika färger former och dussintals andra skillnader. Men mänskligheten är ett enda solitt faktum. Ansvarsfull politik är därmed ute efter en sak endast: att ge alla samma förutsättningar och att förvänta från alla samma medansvar.

Däri ligger problemet: alla är inte likadana, men alla skall behandlas rättvist, dvs olika!! Om de visserligen är en enda mänsklighet men inom den spännvidden har tusentals olika förutsättningar och behov så måste solidaritet vara mer än en schablon som alla skall formas av, det måste vara en möjlighet till individuell behandling under gemensamma och överenskomna tak. Gränserna för vad var och en kan förvänta sig måste sättas av gemensamma insikter om vad som är möjligt i en resursbegränsad värld, annars får de få övertrassera det gemensamma kontot. Det vore osolidariskt, för de fås överkonsumtion innebär allas brist på sikt. Det är ju en av kärnorna i tanken på det förnyelsebara samhället och uthålliga användandet av världens resurser.

I den allmänna historielöshetens mingelbrus har många uppfattningen att solidaritet är ett socialistiskt begrepp som man kan ha något slags monopol på. Men även en ytterst ytlig analys visar omedelbart att det är lånegods och kanske rent av plagiat och därmed tankestöld från det begrepp som den kristna kyrkan kallar 'agapä'.

Solidaritet andas, men uttalar inte i klartext, att politik måste handla om kärlek. Kärlek i sin tur har förvandlats till amorös, sexuell eller asexuell medmänsklig trevlighet, en flyktig känsla som byter mål men aldrig mening. Men kärlek talar vi inte om när vi målar solidaritet. Väldigt få av oss älskar sina medmänniskor i den bemärkelse som ordet kärlek har i nutiden. Solidaritet är ändå ett derivat av 'agapä' som betecknar en helt och hållet självutgivande kärleksdimension. Föremålet för denna agapä är den andra människans bästa, kanske till och med på min bekostnad.

Skillnaden mellan solidaritet och agapä är att medan den som känner till agapä är beredd att avstå från egna plusvärden för att ge till de som står i större brist i nästa led, så betyder solidaritet att alla skall kräva lika mycket av dem som har mer än vi i nästa gruppering högre upp på den sociala skiktningens stege. Dvs medan agapä letar efter vad den kan ge vidare har solidaritet blivit en täckmantel för 'vad kan vi göra anspråk på för vår egen skull'. Drivkraften i agapä, som är ett grekiskt ord flitigt förekommande i bibeln, är ett handlande som Gud står för. Det finns ingen sådan extern motor för solidaritetsbegreppet. I sin skönaste ursprungliga form skulle solidaritet vara 'att ge inte för att få, utan för att befria de som äger för mycket till att förmedla till dem som har för lite'. DVS exempel som visar på att man inte förlorar om man ger, utan vinner på att andra får.

Åsikten att bara jag skall ha det bättre innebär att alla får det sämre. Insikten att ingen borde få mera innan alla fått tillräckligt är av något större värde för de många..

I modern tappning har ordet solidaritet blivit en plattform för gruppegoism, habegär och kravställningsmekanismer, och riktningen är då att med politiska styrmedel tvinga den som har att lämna ifrån sig det någon annan vill ha. Det är en eftergift åt den sorgliga insikten att den mänskliga naturen i sig själv inte vet av någon självutgivande kärlek alls. Vi är alla mer eller mindre släkt med blodigeln. Se där ett av bevisen på ofullbordat evolution.

Agapä förutsätter att någon har visat verklig solidaritet: dvs till hundra procent har delat våra villkor, och med full insikt om vår fattigdom har givit oss det vi inte förtjänade men väl behövde.

Om ordet solidaritet uppdaterades närmare sitt ursprung skulle det också få en bättre politisk tyngd.
Det var i biblisk säck innan det kom i politisk påse. Men det har de flesta aldrig hört talas om.

Stämma i bäck eller drunkna i spritsjön

2011-09-07T23:19:00.000-07:00

Alkoholdebatt, restaurangskolan Mariehamn. Mindre debatt än samtal om ett av samhällets mörkaste och dyraste problem. Lagtingspartierna samlade, drogrelaterade arbetare närvarande, journalister,fältarbetare etc.
Jag hade med mig en rad frågor som bara delvis blev antydda i inläggena, så jag tar dem här igen för tydlighetens skull.

1 Alla som blir missbrukare har börjat med alkohol.

2 Åland lever till stor del på taxfreeverksamheten.

3 Medan vi vet hur mycket man dricker per person i Sverige och Finland finns inga sådan faktiska siffror för Åland. Men det kan på goda grunder befaras att de inte ligger lägre än Finland.

4 Kostnaderna för det åländska samhället för den totala missbruksvården och samhällets kostnader för missbruken är inte sammanvägda och vi kan således inte ens veta hur mycket missbruket kostar.

5 Så länge vi inte vet vad det kostar vet vi heller inte hur relationen mellan spritflödets inkomster förhåller sig till missbrukets kostnader. Alltså kan vi säga att missbruket, med våld, olyckor, arbetsförmågans nedsättning, utslagningen, brottsligheten, våldtäkterna och de oöverskådliga effekterna på det uppväxande släktet som garanterade resultat är varken mer eller mindre än den ytterst cyniska attityden att 'Lite skit får man ta'.

6 Oavsett vilken konsensus som det finns mellan de politiska partierna om behovet av samordning så är en sak säker. Det allmäna alkoholklimatet och den totala konsumtionen i sig ifrågasätts bara lamt. Men utan egentlig pregnans.

7 Om alla verkligen vet att framtida missbruk grundläggs genom tidig debut i bruk av alkohol men inga åtgärder vidtas för att förhindra tidig alkoholdebut så säger vi samfällt: Vi föredrar att låta många drunkna i sjön, för vi iss inga jåla med att stämma i bäck.

8 Ett gemensamt manifest och en ålandsövergripande kraftfull handling vore att göra Åland nyktert en vecka i månaden. En gemensam vit vecka. Varje månad. Omräknat i antal unga och äldre liv som missbruken skördar skulle det kanske rädda ett liv per vecka som vi avstår från all alkohol.

Men då skulle människovärdet behöva etableras som högre än näringens vinster. Då skulle marknadens och skatteinkomsternas verkliga siffror balanseras mot samhällets kostnader för den osynliga avkastningen, dvs utslagningen, lidandet och döden. Missbrukare har 20 ggr högre dödlighet än andra.

Som det nu är syftar samhällets insatser till att ingripa när det redan är sent på dagen. Vi satsar på brandkår för att vi inte vill lära barn att inte leka med tändstickor.

Hur stor del av samhällets missbrukskostnader utgörs av satsningen på förebygggande verksamhet? Oavsett eurotal så är det uppenbarligen inte rätt använt. Pengarnas avsätts i budget, men det faktiska arbetet görs inte på optimalt sätt. .

Varför super Jeppe? VARFÖR.. den frågan är viktigare än hur vi skall göra när Jeppe redan är utslagen.

Teddy Donobauer (s)

Den goda människan, inte..

2011-09-05T23:01:00.000-07:00

När jag för trettio år sedan gjorde min första utflykt in i politikens virrvarr så resulterade det i en liten arg och elak bok som heter MÄNNISKA VART TOG DU VÄGEN. Den sålde 17000 x på tre månader och gav mig en viss kortvarig politisk nimbus som vilde och skarp kritiker av alla dåvarande riksdagspartier.

Jag sa i min bok att avståndet mellan politiska valmanifest och de ideologiska fundamenten som de hävdar sig stå på är mer eller mindre påtagligt beroende på vad man tittar på. Jag hade noterat att alla uttryckte en övertygelse om att just deras parti stod för humanistiska och eller kristna värdegrunder. Vänsterpartiet undantaget. Där uttalades ju en fast tilltro till sin trohet mot den ursprungliga socialistiska världsbilden och dess marxistiska samhällstolkning. Kratsar du dock på ytan av vänsterpolitiken så finner du att det medmänskliga i socialismen har varit i säck innan det kom i påse.

Marx kom från en judisk familj som blev protestantisk av ekonomiska skäl. Lenin studerade till präst innan han greps av sin nya feber. Lånegodset från den bibliskt grundade juden- och kristendomen är bara florstunnt maskerad.

Inte konstigt att det alltid varit relativt enkelt för många kyrkliga medlemmar att välja socialismen som en politisk plattform. Men en hel del av socialdemokratins ideologi vilar tungt på en eller annan biblisk teologi. Det har dessvärre varit lika skämmigt för många socialdemokrater som delar av den marxistiska retoriken i övrigt. Någon gång skall jag här redovisa några kärnfrågor i den socialdemokratiska programförklaringen som är direkt eller indirekt plankade från den bibliska utgångspunkten i judaism och kristendom.

Men det var inte det som föranledde min blogg. Det var människosynen. Och nu nalkas vi vårt eget förestående val med stormsteg . Utbildningsfrågor, social service, lönebildning etc etc kan inte kopplas bort ifrån frågan om vilken människosyn som finns hos de förekommande aspiranterna till lagting och kommunledning.

Vad är människan egentligen? Och än viktigare: hurdan är hon? Är människan ond eller god? Eller varken eller? Eller både ock? Den frågan är väsentlig för om partierna sätter sin politik på spel genom att utgå från felaktiga antaganden om det enda politiken är till för, nämligen människor, då är partiets framgång eller fiasko konsekvent till den underförstådda människosynen.

Ska vi slå vad? frågan om vilken människosyn partierna har kommer INTE att ifrågasättas i valkampanjen om ingen väcker frågan.

Jag misstänker att vi kan få en vag och mumlande konsensus omkring den löst formulerade frasen Vi tror på det goda i människan, eller, vi tror att människan i sig är god.

Alla som är emot räck upp en hand!

Ser inga händer.

Men jag ser detta; bekämpningen av det uppenbart icke goda hos människan, det bristfälliga, det oanpassade, det ovillkorligt antisociala upptar 98% av politikens vardag. Och tillkomsten av hundratals nya lagar, många enbart för att korrigera oförutsedda effekter av tidigare stiftade, alla med korrigerande effekt på människors handlande visar att tilltron till människan som god är florstunn och rentav omöjlig att försvara.

REALPOLITIK medför mer eller mindre nödvändiga inskränkningar av friheter som den enskilda tar sig på kollektivets bekostnad. Inget parti kan stå för tanken på villkorslös frihet utom de renodlade anarkisterna.

Så det känns lika angeläget som för trettio år sedan att ställa frågan Människa vart tar du vägen? Får du vara det du är? Eller skall du tro att du är god nog för att rösta på dem som sedan kommer att jobba hårt för att stävja dina långt ifrån goda beteenden?

Man kan bli rätt kluven inför en valkampanj som på den fundamentala frågan inte är tydlig.

Prästen Ingemar Johansson sjunger: Det är samhällets fel säger du säger jag... men om samhället är summan av våra enskilda ageranden så finns det inga samhällsfel som inte börjar hos mig och dig.

En realistisk, och därmed faktiskt också kristen utgångspunkt är den att människan i begränsad omfattning kan välja att vara god men också att vara motsatsen. En sak kan hon inte helt och hållet: skylla på allt och alla andra för det onda.

Men politikens ena mycket påträngande uppgift är att göra just det: ta hand om skiten som vi inte alltför goda människor skapar.

Den andra är att skapa förutsättningar för ett ärligt val att göra det goda. Om vi bara var överens om vad det är...

Intrång Invasion och Integritet

2011-09-04T21:28:00.000-07:00

Postad på nätet för en 7 /8 år sedan..i en kristid då jag brottades med manligt kvinnligt mer än annars-...

INTRÅNG INVASION INTEGRITET

Kvinnor invaderas av moderligheten
så tidigt att förmågan till distans dör,
kanske har de ingen frizon i sin själ
Gränslösa och inklusiva äter de
likt nakensnäckan
sina fienders giftiga pilar
och gör av detta intrång ett vapen
utborrat genom den levande huden
mot de människor som inte är som de.

Men män är privata öriken
har revir, bestämda gränser
och avskyr att bli invaderade
vill hålla distans, vill skapa frizoner
omkring sina själars kärna;
om det förhindras upphör de att finnas
de blir inte längre villiga till något
av allt det som tvingas på dem:
närhet, känslospråk, distanslöshet.

Då, först då, när deras gränser kränkts
invaderar de kvinnorna och deras barn.
för att bevisa sin urartade manlighet.
När deras rätt till eget revir underkänts
och rätten till privatliv misstänkliggjorts
då lämnar de sina öar och angriper
fastländerna, de uppslukande
med det enda vapen de har kvar.

Påtvingad gränslöshet
raseras den inre bastion
som kan bevara deras eget väsen
och sanningen om dem själva fördunklas
den sammanhållna kärnans inre kraft
vänds till våldsamt uppror utåt
mot kollektiviseringen och utplåningen,
mot förlusten av kärnan
och mot kritiken för just den förlusten.

Så har männen blivit alltmer osynliga
eller våldsamt övertydliga
och spaltmeter skrivs om faderslöshet
men inget sägs om det som ersatt den.
Den invasiva, skatlikt vetgiriga kvinnligheten
som allt vill veta och förstå
utom effekten av sin egen gränslöshet
och den artegna oförmågan att förstå
att mannen gärna vill vara människa
om han bara slipper att vara det
på kvinnors vis.

------

Dikten finns även med i min diktsamling Hjärteblod på rymmen 2009..

Ensamstående mödrar och ifrågavarande fäder

2011-09-04T05:51:00.000-07:00

Det finns ett projekt innanför min begreppshorisont som jag har arbetat med i drygt fyrtio år på olika sätt och som nu så sakteliga sätter sig i vägen för alla de andra roliga sakerna man kan tänkas göra i livet.

Några av er har jag pratat personligen med om detta. Fler blir nog antastade om en personlig intervju vad det lider. Eller om ni har egna funderingar runt detta ämne så hör ni av er till mig via en kommentar med email adress här på bloggen eller via FB.

Alltså detta med ensamstående föräldrar, oftast av feminin form, som får axla, mer eller mindre utan assistens från samhället den dubbla bördan av att vara båda föräldrarna i en och samma person och också stå för det mesta av försörjning, underhåll och underhållning för barnen. Ja de behöver inte ens vara ensamstående de kan ha en frånvarande make eller sambo också som tillika har abdikerat från allt ansvar.

Vill man köra bil i landskapet skall man dels ha årlig besiktning av fordonet samt licens att framföra den, dvs baskunskaper om handhavande risker och konsekvenser vid bruk och missbruk.

För att sätta ett barn till världen krävs ingenting utom det som sker söder om livremmen eller ölmagen eller trosans resår. Är det inte underligt? Vad kommer varje enskilt barn att kosta oss gemensamt som skattebetalare och privatpersoner? Det beror på om barnet artar sig till medborgare på gemensamma villkor och med delat ansvarstagande för det allmäna sociala samhället. Hamnar de utanför är våra kostnader enorma

Barn söker efter famn. Många finner att den famnen nästan enbart är kvinnas famn. Det finns goda belägg för att den inte riktigt räcker till varken för pojkar som skall bli män innan de borde få bli fäder som för flickor som borde få bli kvinnor innan de blir mödrar.

(Många ensamstående av båda könen har konstant dåligt samvete och kämpar med detta jämt, och när de läser detta vill en del av dem helst mörda budbäraren. Men det löser inte problemen.)

Många finner den famnen först i ett eller annat intressekollektiv, eller än värre, i ett fängelse. I intressekollektivet uppgår man som individ i superindividualiseringen som den gruppen per automatik skapar med och av medlemmarnas särintressen, i fängelset slutar man att vara något alls men blir en intagen, många utan minsta förutsättning att slippa ut igen annat för en ny välta.

Roten till många av våra kostsamma sociala problem från våldtäkt till missbruk finns att söka i den uteblivna närvaron av starka mans och kvinnoförebilder i samverkan runt barnen.

Anser jag och skall skriva något bokaktigt på temat.

Men först skall jag vädra mina bastankar här på bloggen.

Befria gossar från sina mödrar så att det blir män att räkna med för sina barn. Snarast!

Värdegrund

2011-09-01T22:56:00.000-07:00

Modeord finns det gott om. 'Värdegrund' är ett av dem. Vad vi antagligen menar är att vi har vissa vagt formulerade åsikter om hur ting borde vara, eller vad vi önskade att alla andra också hade som bas för sina åsikter och sitt handlande.
Det föranleder mig att reflektera över den politiska debatten och retoriken i upptakten till valet.

DIN VÄRDEGRUND ÄR INTE VAD DU PÅSTÅR UTAN DET DU STÅR PÅ.

Suger på den karamellen lite

Dina grundläggande värderingar är inte det du formulerar i insändare eller i ditt tal. Du tror på det du gör eller det du låter andra göra omkring dig. Om du säger att du är en vän av ordning men inte håller ordning så är det den lätt kaotiska oordningen som är din värdegrund.
Vi är nog vad vi VILL vara, inte vad vi önskar att vi vore.

Måste man ha en annan värdegrund än det man faktiskt gör? Borde man ha en annan värdegrund än det man lever ut?
Och i så fall, hur ser min egentliga värdegrund ut? Är inte frasen 'från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov' bara en meningslös floskel, ett snömos utan egentlig betydelse? Jag menar, att om jag å ena sidan har den filosofin, som är en av den socialdemokratiska rörelsens värdegrunder, men i min närmiljö aldrig omsätter den balansrörelsen i praktisk handling och uttalad förväntan på hur de jag är närboende med också skall agera, då betyder det politiska uttrycket ingenting alls.

När är man äkta människa? När man bara säger det man faktiskt gör. Då står man på en värdegrund, allt annat är 'hotfooting', ungefär som 'omogna plommon quickstep' utan för en upptagen toalett. M a o Skitsnack.

Vidunderligt svårt att vara äkta.

Om kabel och navelsträng, om energi och makt..

2011-08-30T21:57:00.000-07:00

Den som inte kan försörja sig själv har aldrig annat än begränsad frihet. Det är ett axiom, en politisk självklarhet med andra ord. Men som med allt annat självklart är det en faktor som förblir nästan osynlig i många sammanhang där den verkligen skulle behöva lyftas upp.

Som nu i diskussionen om den beramade elkabeln mellan Finland och Åland. För att Åland skall kunna utveckla nya näringar, nya arbetsplatser, öka sin befolkning etc etc så går det åt mer energi. Tveklöst sant även om oändligt mycket mer kunde göras lokalt för att minska energislöseriet. (Bättre kollektivtrafik, mer värmeekonomiska åtgärder i fastighetsbeståndet, energisnålare maskinparker etc) och minska beroendet av importerad energi.

Men hur mycket får det kosta att bli mindre sårbar? Blundar man för det faktum att energi är en fråga om kontroll och makt från den levererandes sida till den beroende så för man frågan på ett alltför begränsat och närsynt perspektiv.

Är Finland intresserat av och eller rent av ansvarigt för att även Åland skall vara lika välförsörjt som alla andra landsdelar? Åligger det då inte Finland och den finska regeringen att se till att försörjningen av den landsdelen är säkrad? Betalar karelerna och kajanalandsborna själva för sina elförsörjningssystem? Betalar Helsingfors pengar till landskapen runt om i landet för sin energi? Är principen att landskapen själva skall betala för sin energiförsörjning oavsett egenproduktion lika för alla?

Att göra Åland mer beroende av el från Finlands fastland bromsar med automatik ålänningars egen utveckling av egen energi. Därav följer att Finlands intresse av att bara delvis bistå med medel till navelsträngen är kristallklart politiskt betingat: Det är önskvärt att Åland skall betala för sitt fortsatta beroende av Finland för det man betalar för värdesätter man mer än det man får gratis. Och beroendet blir mindre synligt om det ser ut som att vi får vad vi betalr för. Om Finlandskabeln inte bara är en fråga om säkerställning av skatteunderlaget för både Åland och Finland utan också är en förstärkt 'bonding' som gör utvecklingen av åländsk självständighet än mer ihålig och på sikt förvandlar den till allt tommare retorik då skall kabelns alter ego som 'intrångsmakt genom energiprogram' synliggöras.. Innan det läggs en enda meter!

Moder Finland vill att barnet Åland skall hållas kopplat, med navelsträng, med elkabel, med beroendets halsfängsel. Tro inget annat, vad än politikerna säger.. Och Moder Finland vill att barnet självt skall delbetala för den selen.

Så länge Åland inte kan lösa sin energiförsörjnings säkerhet utan den finska 'navelsträngen' så har vi inte så mycket att anföra. Men vi skall veta vad vi gör när kabeln läggs: Vi tappar momentum i självstyrelsefrågan och beroendet av finsk energi knyter Åland hårdare till StorFinland. Vi tappar motivation till att både energieffektivisera och utveckla egenförsörjningsmodeller. Men det kostar mer än hutlösa elpriser.

Hur ser alternativet ut? En kabel till Sverige? Den har vi ju redan. Är det beroendet inte lika känsligt för oss ålandslevande?
Energi är makt. Alltid.
Den som upplyser ditt hus upplyser dig också om din frihets begränsning. Om du vill lyssna ett ögonblick.

Individen och kollektivet

2011-08-24T01:12:00.000-07:00

För er som följt mig hit från min sida på Facebook följer här den utlovade blänkaren om Gustav Le Bon. Fransmannen i fråga föddes 1841 och och blev 90 år gammal. Han tillhörde den tidens mångsidiga vetenskapligt nyfikna globetrotters. Studieresorna tog honom bland annat till arabvärlden. Han studerade medicin, arkeologi och antropologi. Han är en av hjärnorna bakom det som kallas 'crowd control'. Eller hur man styr människor genom kollektiven.

Den passus i hans biografier som fastnade hos mig var denna, först på engelska, sen min översättning.

Gustave Le Bon's fame comes primarily from his book "Psychologie des foules" (1895), with which he became the founder of mass psychology. He proposed the theory that the individual in a crowd, even in a highly developed culture, loses his critical capacities and behaves in a affective, primitive, barbaric way. In the situation of the crowd, the individual is easily convinced and is subject to the psychological contagion which allows leaders to easily steer crowds where they please.

'Gustav le Bons berömmelse och ryktbarhet härstammar främst från hans bok 'Psychologie des foules' från 1895.
I och med den boken blev han grundaren av ämnet 'masspsykologi'. Han formulerade teorin att en individ i ett kollektiv, i en massa, även om den är del av en högt utvecklad kultur, förlorar sin kritiska förmåga och beter sig affekterat, primitivt och barbariskt. Inlemmad i kollektivet låter sig individen lätt övertygas och infångas av den stora massans psykos och kan lätt styras vart ledarna vill.'

1936 var min mamma 13 år gammal och befann sig på en läktare på Olympiastadion i Berlin tillsammans med 100.000 andra tyskar. Adolf Hitler höll ett av sina brandtal och vrålade 'Wollt ihr den totalen Krieg' (vill ni ha det totala kriget?) Mamma berättar ännu med en rysning hur hon såg sig själv ge den höjda handens obligatoriska hälsning och hör sig själv vråla ja till svar. Ja till ett totalt krig? En trettonåring? Ja tom ett helt folk. Folkmanipulationen eller 'propagandatekniken' som jag antydde i förra blogginlägget fick i den tyska propaganda apparaten ett av sina mest historiskt märkbara uttryck.

Sedan min barndom är jag allt annat än flockmänniska Om än ensam ingalunda är stark, så är den ensamme mindre lätt påverkad än den som bara söker sin tillflykt i en 'mindless' massa. Mobbing är ett pack beteende. Huliganism är ett annat. Fanklubbar (apberg) som vrålar smädesord åt motståndarlagets spelare och domare är ett uttryck för den osv. MC-gäng helt att förtiga.

Mötet med Inger Segerström i Lagtingets auditorium igår kväll gav bland annat flera signaler om att just individen måste tas på allvar i alla kollektiva rörelser. Schablonmässiga styrmekanismer och massrörelser måste granskas i sömmarna. Vi måste våga analysera på vilket sätt de rörelser vi är en del av har medfört att vi enskilt har tappat den egna kritiska förmågan och låtit kollektivets stämningar, ideologier och världsbild ta över våra liv.

Att vägra enfaldigas av det som 'alla' just nu håller för sant eller anser vara viktigt har aldrig varit så viktigt som under en valrörelse.

Om 'alla' är överens om en viss sak kan man misstänka att Gustav Le Bons arv varit väldigt effektivt förvaltat av de som dominerar vårt informationsintag. Den 'allmäna opinionen' behöver inte med nödvändighet vara ett uttryck för universell sanning, den kan vara ett resultat av universell förförelse.

Är inte tilltron till den ständiga och alltid välsigelsebringande 'utvecklingen' en sådan?

I ett ruttnade ägg sker också en utveckling.

Milda Matilda..

PR, Media och valrörelser

2011-08-22T23:56:00.000-07:00

Medias roll i vilka frågor som ett val handlar om får aldrig underskattas. Den tid då
människor hade kristallklara och enkla alternativ att välja mellan är sedan länge förbi.
Komplexiteten och mångfalden i snart sagt varenda samhällsfråga gör att bara ett fåtal är
insatta nog i en eller flera frågor för att verkligen kunna välja vist.
När det dessutom är så att väljarna inte tar ställning i ett antal olika sakfrågor utan tar
ställning för ett eller annat parti som i sig kan ha en bred palett av ställningstaganden i
sakfrågorna och som inte med säkerhet kan veta hur de kommer att agera om de blir valda,
för det är inte ideella lösningar som blir verklighet utan faktiskt möjliga, ja då kompliceras
väljarens tillvaro ytterligare.

Den besvikelse många väljare upplever efter allt valfjäskande och alla vallöften är just en
produkt av att propaganda och eller PR sidan av ett val är så betydande.

De som alltså väljer hur valrörelsens mediala angrepp på medborgarnas tankevärld ser ut bär
en stor del av ansvaret för vad valet kommer att handla om, alldeles oavsett vad valet
borde handla om. Göran Persons ryktbara fiasko i det svenska valet för några år sedan är ett
bra
exempel. Han trodde inte att arbetslöshetsfrågan var viktig. Så M kunde bli det nya
arbetarpartiet och den politiska lavinen under HSB (hans om bestämde) blev massiv.

De som la tillrätta partiets propaganda inför det valet har kanske sparkats i tysthet,
vad vet jag. Men mera troligt är att de inte har sparkats alls. Att slå ihjäl budbärare
för att de kom med dåliga nyheter inträffar altmera sällan sedan PR blev en maktfaktor,
sedan media blev tredje statsmakten.

Media är en av de styrfaktorer som håller demokratin i schack.

Sigmund Freuds borson Edward Louis Bernays är en av den moderna propagandans fäder.
Bosatt i USA skapade han nästan på egen hand ett antal oerhört framgångsrika propaganda
koncept. Jag citerar en av hans teser:

In his famous book Propaganda he declared that a major feature of democracy was the manipulation of the mass mind by media and advertising.

Översatt: '

En av de dominerande faktorerna i en demokrati är manipulationen av massans tankeverksamhet via annonser och medier.'

Bernays åstadkom bland mycket annat genom skicklig propaganda att den amerikanska kvinnan började röka. Och även en hel del åländska fortsätter, mot bättre vetande..

PR, annonser och Propaganda samt innehållet i den ständiga lobbyverksamheten granskas dåligt medan valkampanjerna pågår. Först i eftersnacket analyserar man hur det kom sig att den eller den frågan blev dominerande. Men då är det redan för sent. Situationen på Åland är denna: de verkliga alternativen saknas, därmed tvingas valkampen att skapa konstlade motsättningar, skenfrågor och desarmerade tankebomber istället för att skapa konsensus omkring riktigt viktiga frågor.'

Känslomässigt praktgods som svenskans ställning döljer frågan om nödvändigheten att globalisera Åland för att överleva i en alltmer hårdnande konkurrens: inte svenska eller finska, utan: internationalisering, fler som kan många språk alltså. Även finska och ryska.

Självständighet kan inte förekomma där man inte är självförsörjande. Åland lever i betydande grad av taxfree försäljning och pengaspel via nätet, den sker bland annat på färjelinjer som i sin tur är en förutsättning för smuggling av både kvinnokön, narkotika och annan kontraband. Men dessa bakomliggande verkligheter är tabu i valretoriken, av ytterst förklarliga skäl. Ingen vill stå upp i en rank eka. Man biter inte den hand som föder en.

Göran Person myntade uttrycket: 'Den som är satt i skuld är aldrig fri.' Självständighet för Åland är en vacker myt så länge vi är bundna till att bedriva verksamheter som i sig är mer än lite tveksamma. Att vara tvungen till att prostituera sig för att överleva är slaveri, och ur det växer inget självstyre i utsträckt mening.

Hur valpropagandan ser ut i år visar sig dag för dag. Vilka frågor som är de verkligt viktiga visar sig, kanske. Men ett är säkert: efter valet kommer en del av valets 'viktiga frågor' ha visat sig vara snömos och svålflott.

Tjänstemannavälde?

2011-08-21T23:24:00.000-07:00

Oavsett vilka partier som får majoritet, enskilt eller tillsammans i olika maktsamverkanstrukturer så är det egentligen inte där makten utövas. Den egentliga makthavareliten är och förblir den tjänstemannakår som sitter kvar oavsett valutgång. Det är tjänstemännen/kvinnorna som i realiteten styr olika maktorgans verksamhet.

Förändringar i den synliga maktstrukturen, valseger för oppositionen exempelvis, leder inte med nödvändighet till några större förändringar för hur politiken ser ut den närmaste mandatperioden. Vad politikerna önskar filtreras på ett betydande sätt genom 'apparaten', dvs tjänstemannakårens exekutiva rutiner, genom de tusentals interna förordningarna och sedvänjorna. Oavsett ideal, oavsett politisk retorik så sitter nästan alltid samma tjänstefolk kvar vem som än vinner valet.

Mera sällan frågar väljarna efter vilken politisk åsikt tjänstemännen har. Men det är sannerligen inte utan intresse.. Det vore nämligen synnerligen märkligt om inte en tjänstepersons politiska grundåsikt avspeglades i dennes förhållningssätt till hur man av allt pratet i forum i lagting och kommunfullmäktige verkställer och genomför besluten.

Min misstanke efter att ha varit väljare i över 44 år är att den verkliga proppen mot djupgående förändringar är den oerhört trögförändrade tjänstemanna kåren.. Vem som än regerar på pappret, så nog är det i slutändan samma tjänstemän som den ena mandatperioden hade högerkrafter som herrar som nu under vänstermajoritet fortsätter, ungefär som förut.. Och om det riktas kritik mot tjänstemännen så hänvisar de alltid till 'vi har våra regler'. Det kan låta misstänkt likt en människa som talar för sin sjuka mor..

Med sikte på den kommunala demokratin på Åland studerar jag för närvarande kommunallagen. Inser direkt att medborgarna som röstar i valet har betydligt mera möjlighet att delta i den kommunala beslutsfattningen än de nu vanligen gör eller är medvetna om. Jag misstänker samtidigt att politikerna själva inte är allt för måna om att göra folk medvetna om vad de faktiskt kan göra även mellan valen för att påverka.

Politiker som fått makten vill ju inte heller bli alltför närgånget granskade, det skulle rubba cirklarna och 'störa' arbetet. När jag en gång var verksam som internpedagog i försäkringsbolaget Skandia, nuvarande If, så utbildades alla anställda i ett program med namnet: 'Kunden i Centrum'. Vid ett av dessa tillfällen ställde vi som vanligt inledningsvis frågan: 'Vilka är de största hinderna för er på kundtjänst att göra ett gott arbete?' Det förbluffande svaret från en av grupperna var: 'Om vi bara slapp alla kundsamtal skulle vi få mycket gjort!'

Det är med tilltagande obehag som jag inser att det förhållningssättet också kan gälla politikerkåren. Lite virvel nu under valrörelsen är ok, engagera er, gå och rösta, men sen när ni väl 'satt' makthavarna på sina taburetter hoppas vi att ni ger oss arbetsro att göra vad vi vill. Då bör ni inte störa oss för mycket. Det blir bara rörigt om ni agerar medvetna väljare när det inte just är val...!!

Norra Ålands Socialdemokrater har av en händelse ett 'memento mori' i sin egen förkortade profil. NÅS, Norra Ålands Socialdemokrater skall alltid kunna nås, även under mandatperioden, och inte bara som bollplank för missnöje om vi fortsätter i opposition, utan framför allt om vi får en möjlighet att medverka i våra nordåländska kommuners styrande.
Men en sak kan vi inte lova: att tjänstemannakåren bedriver business as usual oavsett politisk riktning i kommunfullmäktige. Den osynliga världen som de facto bestämmer mer än den förda politiken skall granskas. Noggrant!

Solidaritet; täckmantel för gruppegoism?

2011-08-19T22:25:00.000-07:00

Högt värderade värdeord har alla en sak gemensamt: de slirar mycket snabbt på kopplingen och kommer ingen vart i det politiska samtalet. Att solidaritet som begrepp i sig är omtvistat är en sak. Tanken är så god, att ingen skall lämnas utanför, ingen vara ensam med livets utmaningar, ingens behov skall vara mer tillgodosedda än alla andras och att de som har skall fritt och medmänskligt dela med dem som inte har. Som begrepp är det satt utom tvivel. Och få är de som skulle säga att solidaritet inte är viktig.

Men just där ligger problemet med detta och många andra ord. Det är nämligen ett ord med så bred uppslutning att det saknar politisk slagfärdighet. Ingen politiker säger: 'NÄ vi vill inte ha solidaritet.' Det vore ideologiskt självmål. Men trots den massiva 'consensus' som finns bakom solidaritetstankens ord så är det frånvaron av solidarisk politik den sand som grusar den politiska arenan. Om solidaritet var allmän egendom skulle själviska särintressen inte dominera verkligheten. Då skulle likadana förutsättningar finnas för alla, och då skulle alla acceptera gemensamma spelregler. Så är det tyvärr inte. Det är fullt möjligt att tolka våra tusen nya lagar och förordningar varje nytt år som ett bevis på att solidaritet INTE finns.

'Solidaritet' kan nämligen bli kidnappat, 'hijacked' och usurperat (stulet) av enskilda grupper och kläs det egna partsintressets retorik.' Effektivt: Vi är solidariska med de som har samma åsikter som vi, de andra får klara sig själva.

Själviskhet anses fult men gruppegoism är helt ok? Varje rörelse som gärna hugger dem i hälarna som på något sätt anses vara mera gynnade, men som aldrig sneglar neråt för att dela med sig av dem som är lägre ner på tillfredställelseskalan bidrar till att urholka begreppet solidaritet.

Kanske är det därför som det går allt sämre för en del av fackföreningsrörelsen och idealiteten? För många utnyttjar solidaritetsbegreppet som ett sätt att sko sig på någon annans bekostnad..

Måste vi inte återfinna, återkalla och uppväcka ordet ur det träsk av missbruk som det hamnat i?

Oavsett politisk färg syns det mig nämligen som om den enda politiska grundidé som verkligen omfattas av alla är denna: Ge mig vad jag vill ha och låt mig vara i fred!

Och det kan i alla händelser inte inrymmas i någon egentlig definition av 'solidaritet'.

Men Karin Boye, Aldous Huxley och George Orwell lärde oss som växte upp med 'Kallocain', 'Du nya sköna värld', och '1984' att språkets förändring från sannspråk till 'nyspråk' är en av totalitarismens förutsättningar.

In- och utbildning

2011-08-17T22:33:00.000-07:00

Demokratin har en baksida. Den kräver att de som vill leva i den är relativt bildade. Ingen kan vara demokrat som inte kan eller orkar läsa, eller som inte vill höra förbi orden till deras mening. Det krävs bildning till hänsyn, till förmåga att respektera vad man inte gillar själv. Framför allt kräver demokratin att makt aldrig utövas ÖVER folket utan av folket över sig själv. Risken att någon särskilt skolad broilerelit anser sig företräda allas intresse och till och med monopoliserar 'korrekta åsikter' är en av bildningens största fiender.

Folkstyre måste då bygga på en bildningsverksamhet som lägger gemensam grund för själva förmågan att samtala med varandra. Men utbildning måste också förhindra inbillningen att bildning ursäktar brist på medmänsklighet. Utbildningens största brist är att den kan lämna människor i besittning av kunskaper vars tillämpning kräver en moralisk resning som utbildningen inte ger helt enkelt därför att värdegrundande bildning inte kan vara en skolfråga utan måste ligga i generationens uppdrag. Det vill säga: grundläggande personlighetsbildning måste ske utanför bildningsinstitutens ramar. Och framför allt: före skolåldern.

En grodd till demokratiskt tänkande måste livnäras innan skolvärlden bemästrar våra barns tid och energi.

Den laddning som finns i den ryggsäck barnen bär när de kommer till skolan bestämmer vad den kan sedermera kan inrymma. När flera decenniers skolverksamhet lett till ett samhälle där individualismen härskar och egofixeringen når nuvarande höjder är det en katastrof för de demokratiska värdena. Om själviskheten och hänsynslösheten mot medmänniskan satts i system då har skolan inte givit bildning utan enbart inbillning.

Skolans kinkiga och näst intill omöjliga uppdrag är att utbilda, inte för skolan, utan för livet. I vårt fall, för ett liv på Åland. Inte enbart, men framför allt, Det innebär vissa begränsningar. Skolan kan inte erbjuda alla allt, dess fundament är att vara ett samhällsorgan för att skola till ansvar och delaktighet i det åländska samhället.
Att vi har brist på vissa yrkesgrupper, att vi har överskott av utbildningar som det inte finns jobb för på Åland är ett av bildningsverksamhetens tydliga problem. I takt med att utbildningen blivit konkurrensutsatt syns det allt tydligare att löftet till de unga 'du kan bli vad du vill' måste modifieras med brasklappen: om du utbildar dig till vad du aldrig kan leva på måste du lämna Åland. Har Åland råd att utbilda arbetskraft som landskapet inte kan använda?

Femtusen jobb förlorar sina utövare när fyrtiotalisterna går i pension de närmaste åren. Hur anpassar sig utbildningen till den verkligheten?

Rosens rot..

2011-08-17T00:35:00.000-07:00

Att ta ställning för ett visst politiskt parti borde ingen göra utan att ha satt sig in i den idévärld som det partiet på mer eller mindre medvetet sätt anser sig företräda. Det som kännetecknar de åländska partierna idag är en nästan bedövande samstämmighet om ett antal nyckelord, honnörsord och 'gomvänliga' klicheér. De skillnader som finns är mera av retorisk art än substantiell. Och i slutändan är all politik realpolitik, dvs det möjligas konst, inte fantasy. Skillnaderna är vad som ger ett val spänning, men om de överdrivs blir sanningen lidande.

Socialdemokraterna som jag valt att ställa upp för har mycket träffande valt en ros som sin partisymbol. Men den som har minsta aning om rosor inser direkt loggan dyker upp att det är en F1 hybrid, inte en naturlig vildros. Alla de rosor man inköper och vars prakt man förväntar sig få se i sin trädgård är ympningar på en rot som i sig inte ger särdeles intressanta blomster. Ympstället skall enligt förpackningens anvisningar vara väl under jord, och vad mera är: alla rotskott skall sorgfältigt tas bort.

Det är ympen som skall blomma, inte roten. I socialdemokratins fall är roten den idag något pinsamma rot som stavas Marx och Engels. Samma rot gav upphov till en politisk och humanitär skamfläck som dominerade världen och på vissa håll ännu förgiftar den. Att socialdemokrater ännu skälls för att vara smyg- eller öppen kommunister är av det skälet ofrånkomligt. Roten är där även om den numera är helt under ytan, allt i enlighet med tesen: visa vad som kan blomma, inte vad som finns under ytan. Den samtida och moderniserade socialdemokratin är produkten av vad som ympats på den marxistiska roten, men det är inte roten som blommar. Ympen är en hybrid, den är en sammansättning av ett antal egenskaper som i sig är lånade (eller rentav stulna hävdar en del motståndare) från alla möjliga håll. Några blomblad har rentav uppstått i den synergiska effekt som inträder när mångfalden idéer får mötas i fritt utbyte.

Om jag förväntas försvara rotens ursprungliga substans kliver jag blixtsnabbt av. Men lika lite som att jag knipsar bort ympningens blomsterprakt för att ge rotskotten en chans att taggigt spridda sin ynkedom, lika lite föraktar jag att ett simpelt och enkelt rotämne kan bära helt annan frukt än det artegna materialet är begränsat till. Så jag låter roten vara, och göder den bara för att ge ympningarna en chans att blomma underbart och doftande. Men alla rotskott skall hänsynslöst utrotas. Social är den som inser att hon är människa bland människor och beroende av de andra för den egna välmågan, demokrat är man om man vill att alla människor skall ha insyn och påverkansmöjlighet på det som styr deras tillvaro.

'Med alla för oss alla'. Det låter som ett bra valmanifest!

Inget nytt under solen

2011-08-15T07:57:00.000-07:00

Fast ändå inte riktigt sant. För min del är det äntligen dags att skapa och försöka underhålla en blogg. Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är helt enkelt den att det är med bloggandet som med så mycket annat i föreningslivet: när det mesta sagts och gjorts har allting sagts men nästan ingenting gjorts. Och: kravet att underhålla en blogg med färsknäring, kravet att vara INTRESSANT var gång man säger något kan knäcka den mest ambitiöse. Även om jag är en skrivgalen och åsiktsrik nästanpanschis så finner jag mig understundom uttråkad av mina egna ord och åsikter. Men det finns bara ett sätt att validera sitt skrivande och tyckande: utsätta andra för det. Kanske får man feedback..

Min blogglogga antyder min elementära språkbildning: halvklassisk humanist med ett antal års umgänge med ett stort antal texter från religion och filosofi. Och det antyder delvis min ganska så spiralistiska världsuppfattning; Under solen finns inte mycket som är nytt. Bara nya sätt att göra om samma misstag, nya raffinerade metoder att utsätta medmänniskorna för de egna begränsningarnas verklighet. När de mest eftersökta värdena manifesteras visar de sig vara urgamla och städsegröna: gör mot ingen vad du inte vill bli utsatt för själv. Så simpelt.

Bloggen startas av ett specifikt skäl: ambitionen att delta som kandidat i höstens kommunalval för socialdemokraterna på Åland. Det bestämmer dess innehåll den närmaste tiden.. välkomna ombord på denna socialdemokratiskt o-ortodoxa tankeskuta... De som känner min politiska historia från mina 'Sturm und Drang' år på sjuttiotalet vet att jag där hyvlade av just socialdemokratin utan förbarmande. Men Åland är inte Sverige och åländska socialdemokrater är inte svenska betongsossar.