Ofta klagar kvinnor över allt som uppfattas som manliga hierarkier, förtryckarmekanismer och könsrollsförfördelning.
Men själva roten till detta onda kommer alltför sällan på tal.
För om verkligheten är som det sägs så har den en orsak, den har rötter, den har ett språk. Den har sin egen semantik. Och den semantiken börjar i barnkammaren. Dess i alla avseenden dominerande exponenter är just kvinnorna, mödrarna..
Det är mellan navelsträngen och körkortet som alla grundläggande värderingar grundläggs. Det vill säga under den tiden då de uppväxande, blivande förtryckarna lever mer än 90% av sina liv i vuxenkontakt men nära nog enbart kvinnor.Förtryckarmekanismerna föds alltså på samma ställe som där barnen växer upp.
Hur ser grunderna i denna semantik ut?
1) lär barn tidigt att NÅN annan SEN tar hand om allt som blir över när de tillfredställt sina önskningar och behov. Vill de ha chips så låt dem släppa sina tomma påsar där de tömts, sophantering är en extremt viktig vuxenuppgift. Vill de hellre äta jordgubbar så låt den tomma asken med de gröna resterna ligga kvar efter att de gått sin väg. Det är så man kopplar njutning till ansvarslöshet och skapar förtryckarbeteenden.
2) lär dem framför allt inte något som skulle göra den vuxna mindre behövda. Odla myten om din egen absoluta oumbärlighet genom att aktivt förhindra varje ansats till eget ansvarstagande.
3) acceptera infantiliseringen som ett bevis på din egen kärleksfullhet. Ställ inga krav och vänta dig ingen tacksamhet.
Visserligen är NÅN SEN rent nonsens, men det smärtar mindre än DU NU. För då måste mamma våga vara vuxen. Då måste konsekventa rutiner införas som gör det självklart att om man är gammal nog att njuta så är man gammal nog att förväntas ta hand om det 'avfall' som njutningen skapar. Godtyckligheten och bristen på konsekvent hållning från den vuxnes sida skapar både osäkerhet och ansvarslöshet hos barnen. De lär sig att tolka 'mammas eller pappas' humör och blir konditionerade att reagera om den vuxnes humör verkar vara ur lag, inte på det faktum att de själva lämnat ett berg av råddiga sopor efter sig. Att kräva ordning endast när man själv bearbetar inre kaos men inte annars är en ganska bra väg till neuroser.
Förtryckare uppstår inte över en natt. De odlas systematiskt fram över de första decennierna av livet. Men istället för att hantera orsakerna kan man göra karriär på att skriva om konsekvenserna. Gå för all del INTE till roten. Rotfyllningar gör ju ont.
lördag 31 december 2011
fredag 9 december 2011
Kulturen och samhällsnyttan
Det nyligen antydda kulturprogrammet för den nya regeringen väcker en del tankar om hur frånvarande en helhetssyn är när det gäller just kulturen plats i samhället. Marknadskrafterna saknar annan värdegrund än de kommersiella hänsynen. I slutändan handlar allt om pengar med andra ord. Den som har pengar kan köpa kulturyttringar som konst, musikupplevelser etc. Den som saknar pengar får gå utan alla kulturyttringar andra än de som hans egen inre estetik skapar. Konstutövare som inte har andra ekonomiska reserver kan inte skapa konst till försäljning.
Men det är just här som marknadskulturen brakar igenom all logik.
Kultur i bred bemärkelse är det som står för alla etiska och moraliska fundament. Ideologierna är kultur, religionen, filosofin är kultur. Idéer formateras i konsterna, att växa upp i en idé och kulturlös värld skapar trångbodda själar men botar inte själens hunger efter mer än konsumtion för överlevnad. Och de trångbodda själarnas fängelse är den renodlade materialismens murar mot kulturen där den så kallade underhållningen är fångvaktarskrået.
Ta ifrån människorna kulturyttringarna och ödsligheten i den del av människan som är annan än djurets basala drifter att överleva och reproducera sig själv, blir det vakuum som sedan andra marknadskrafter fyller med s k njutningsmedel. Samhällets kostnader för de njutningarna överstiger med tusentals procent kostnaderna för kulturen. Det är först när man kopplar ihop missbruket och den därmed sammanhängande reduktionen av livskvalitet och dess kostnader som man kan börja diskutera kulturens rätt till del av samhällets finansiella resurser.
Jag har upprepade gånger det senaste året frågat alla som engagerar sig i aktionerna mot drogmissbruket i samhället varför Jeppe super, det enda svar jag fått är en svamlig kombination av 'taskiga hemförhållanden, trasig uppväxtmiljö, tillgängligheten till droger och alkohol.' Men sanningen är den att det är Jeppes själ som är tom på värdegivande kulturella företeelser. Jeppe super för att glömma att han skäms, han skäms för att han super, men förstår inte att han super för att han bara är Jeppe, en människa fullständigt renons på andra värden än maten för dagen och supen för att döva att hans själ kräver bättre och annan föda.
En kulturpolitik som skall ske på marknadskrafternas villkor gynnar till största delen Alko, ÅHS, Ålands färjetrafik och droghandlens baroner.Den genererar visserligen också skattemedel, men inte ens i närheten av kostnaderna för samhället just på grund av marknadskrafternas produkter. Åländska Jeppar super för att deras själar är tomma på allt som skulle bilda motvärn mot den ödesdigra materialism som konsekvent översätter livsvärden enbart till det som kroppen kan konsumera. Att huvudet blir tämmeligen dumt av en ständigt överfylld mage och att hjärnan slutar ta kulturella intryck efter ett antal frivilliga men inte mindre avsiktliga försök att döda så många hjärnceller som möjligt är ställt utom allt tvivel. Det vittnar inte minst kulturministerns föreställningar om den åländska kulturens framtid de närmaste fyra åren ytterst belysande och tydligt om.
tisdag 15 november 2011
Hyckleriets anatomi
Ny Tid
Hyckleriets Anatomi
'I samspelet med våra medmänniskor är ett välvilligt hyckleri ofta av nöden, vi tvingas handla som om vi inte genomskådade de andras motiv.' Friedrich Nietzsche
Informationssamhället har inte bara ohyra i pälsen.Tilltron till sanningshalten i den oerhörda floden av meddelanden minskar i takt med att mängden ökar. Satte vi tilltro till att alla desa meddelanden om allt mellan himmel och jord hade någon mening skulle vi inte kunna välja bort något enda. Att vara i besittning av kritiska filter och förmåga att på mikrosekunder värdera infomolnen är den nya elitismens kännetecken. Den som kan sovra effektivt bland alla messen är kung i infoträsket. Det urskiljningslösa mottagandet kännetecknar den förledda populasens oförmåga att urskilja mellan trivialiteter och väsentligheter. Om det piper i mobilen måste det omedelbart läsas och tillåtas 'äga ögonblicket', kommenteras och/eller besvaras. Infoadeln har aldrig mobilen på när de umgås med fysiskt och mentalt närvarande gelikar. Infoplebejerna dansar vid varje ryck i marionettrådarna, oavsett omgivning, pågående aktivitet eller sammanhang.
All denna kommunikation är i sig alltid verbal. Eftersom ordmängden är viktigare än ordmeningen stympas språket till kodade förkortningar eller undan för undan till en ny hieroglyfi, där smileyn utgör en essentiell mönsterbild. Det som förr kunde sägas endast med rosor sägs nu med digitala blaffor. Att nyanserna därigenom går förlorade, och att innebörderna tillplattas och bleks av värdeutplåningen följer per automatik. Ordens mängd är precis som den ekonomiska motsvarigheten 'inflationen' ett sätt att prångla ut fler sedlar än det finns täckning för i realvärde.
Att använda ord i syfte att vilseleda, avleda och mörklägga förekommer i alla led i samhället. Religion, politik, journalistik, författarskap, poesi, juridik påverkas av att ord används för att förhindra människors kontakt med deras innebörd snarare än att låta orden få fullvärde. Behovet att dölja sanningen bakom orden skapar den störtflod av 'tillsynes-mening' som blotta mängden av ord tycks utlova men aldrig hålla.
När kommunikation är en fråga om synliggörande av talaren snarare än talet skys inga medel. I ordens mängd och illustrativa häftighet ligger budskapet, inte i ordens överlappning med en allmän insikt om ordets betydelse. När ett ord kan betyda vad som helst förvandlas samhällets samtal från att vara ett meningsbyte till att bli ett medialt rus. Betydelsens berggrund övergår till ögonblicksbrusets gungfly.
Marshall McLuhans tes att 'the media IS the message' blir alltmer besannad i infotech kulturen. 'Att det sägs' förefaller viktigare än vad som sägs. Skulle mot förmodan något sägas som tas på allvar kan det omedelbart dränkas i nästa våg av briserande ballonger. Allt av verkligt värde kan bäddas in i sådana bassänger av nonsens att risken för påverkan av människors faktiska ideologi omintetgörs. Om bildningens syfte en gång var att medvetandegöra människor till ställningstagande baserat på en förståelse av meningen, handlar det allt mera om att kunna fontänsprudla kortlivad politisk korrekthet. I morgon är det annan färg i fontänen och kanske såpbubblor istället för champagne.. Länge leve flyktigheten och mångfalden.
Språket och orden blir därmed hyckleriets handgångna lakejer. Hyckleriets anatomi är 'att spela en roll' och att 'sakna förmåga till urskiljning', det är 'hypokrisis' två möjliga härledningar i grekiskan. Att spela en roll som öppet redovisas är helt i sin ordning. En alkoholist kan predika nykterhet så länge han inte låtsas vara absolutist mellan fyllorna. Det är när han halvfull spelar rollen av nykterist som han blir hycklare. Att omhulda ideal som man strävar efter medan man då och då misslyckas, och kan erkänna det, det är mänskligt. Att förtiga att det levda livet står i absolut motsats till det föregivna politiska eller religiösa idealet är en helt annan sak.
Var börjar denna värdeglidning? Som allt annat börjar det med språket. Eller kanske utarmingen på idéer bakom språket. Ett språk är den klädnad utan vilken ingen mening kan komma ut ur garderoben. Men om det inte finns en mening innanför garderoben blir språket animerade förklädnader för ingentinget, för tomheten och för den ideologiska tystnaden. Enfaldig är den som tror att förekomsten av något ord garanterar ett intimt förhållande med en mening bakom ordet.
Författare och andra som har språket som främsta verktyg kämpar med denna fundamentala relation mellan tanke och ord. Skriver man för att man enbart vill hålla upp en spegel framför sin mun för att se om man ännu andas spelar det kanska bara en narcissistisk roll och man behöver inte bry sig om att bli läst. Men om man skriver i någon slags föreställning om att man har en skyldighet att meddela idéer, om så bara för att få dem sågade av kritiker av annan ideologisk ådra, då är relationen mellan det tänkta och det sagda och läsarens tankevärld verkligen kritisk. 'Nemo saltat sobrius,' ingen dansar nykter. Utan att vinet innehåller alkohol kan det inte berusa. Saknar mina ord mening är det inte vin utan vichyvatten. Hyckleriets anatomi är sådan att ord som för mig har en helt annan mening än den som lyssnaren iklär dem kan av lyssnaren användas i helt annan mening och ge helt andra resultat än orden egentligen innebär.
Det är inte bara min dators programvara som råkar ut för fragmentering. Alla ord, mängden av ord, flödet av urskiljningslös diatrib fragmenterar idévärlden, skapar ett allt större avstånd mellan orden och deras mening och låter vem som helst värdeladda vad som helst hur som helst. Många kan snart inte säga något annat än en visuell smiley. De har gått på en semantisk grynna och ideologins farkost tar in vatten. Det gurglar i samhället när den dyvickan är urdragen som satte stopp för utplånandet av ordens mening till förmån för fler homonymer, synonymer, akronymer som alla tjänar till att ge ett sken av mening men bara lämnar den tomhet som strax, lik all annan berusning ropar på mer vin.
Mängden människor som läser för att förstå förefaller att minska, mängden skribenter som skriver för att ge sken av att ha något att säga ökar i takt med att mediet 'texten' blir själva budskapet. När kontakten mellan orden och deras mening kapas lobotomeras samhället alldeles av sig självt. Ingen tanke behövs så länge det finns tungor beredda att klia allas öron med sprakande nonsens. Varför då odla en kritisk hjärna?
Kommen så långt undrar läsaren: vad säger karln? Det var kanske det jag hoppades att orden skulle tvinga fram: vad är meningen med ord som inte längre betyder något gemensamt för alla i vårt språkområde. Om inte korstågsidén var så hopplös redan från början skulle jag vilja uppmana till kamp för att ordens mening skall vara viktigare än ordens form, deras nutidskulör och 'attention getting factor.'
När ord alltmer används för att förhindra oss från att uppfatta deras mening, då har själva språket blivit hyckleriets triumfvagn. Den körs ofta av rusiga segrare i politiska val..
Vi borde söka en större äkthet än att lockas stå bakpå den vagnen.
Björn Teddy Donobauer
15 nov 2011