Den som inte kan försörja sig själv har aldrig annat än begränsad frihet. Det är ett axiom, en politisk självklarhet med andra ord. Men som med allt annat självklart är det en faktor som förblir nästan osynlig i många sammanhang där den verkligen skulle behöva lyftas upp.
Som nu i diskussionen om den beramade elkabeln mellan Finland och Åland. För att Åland skall kunna utveckla nya näringar, nya arbetsplatser, öka sin befolkning etc etc så går det åt mer energi. Tveklöst sant även om oändligt mycket mer kunde göras lokalt för att minska energislöseriet. (Bättre kollektivtrafik, mer värmeekonomiska åtgärder i fastighetsbeståndet, energisnålare maskinparker etc) och minska beroendet av importerad energi.
Men hur mycket får det kosta att bli mindre sårbar? Blundar man för det faktum att energi är en fråga om kontroll och makt från den levererandes sida till den beroende så för man frågan på ett alltför begränsat och närsynt perspektiv.
Är Finland intresserat av och eller rent av ansvarigt för att även Åland skall vara lika välförsörjt som alla andra landsdelar? Åligger det då inte Finland och den finska regeringen att se till att försörjningen av den landsdelen är säkrad? Betalar karelerna och kajanalandsborna själva för sina elförsörjningssystem? Betalar Helsingfors pengar till landskapen runt om i landet för sin energi? Är principen att landskapen själva skall betala för sin energiförsörjning oavsett egenproduktion lika för alla?
Att göra Åland mer beroende av el från Finlands fastland bromsar med automatik ålänningars egen utveckling av egen energi. Därav följer att Finlands intresse av att bara delvis bistå med medel till navelsträngen är kristallklart politiskt betingat: Det är önskvärt att Åland skall betala för sitt fortsatta beroende av Finland för det man betalar för värdesätter man mer än det man får gratis. Och beroendet blir mindre synligt om det ser ut som att vi får vad vi betalr för. Om Finlandskabeln inte bara är en fråga om säkerställning av skatteunderlaget för både Åland och Finland utan också är en förstärkt 'bonding' som gör utvecklingen av åländsk självständighet än mer ihålig och på sikt förvandlar den till allt tommare retorik då skall kabelns alter ego som 'intrångsmakt genom energiprogram' synliggöras.. Innan det läggs en enda meter!
Moder Finland vill att barnet Åland skall hållas kopplat, med navelsträng, med elkabel, med beroendets halsfängsel. Tro inget annat, vad än politikerna säger.. Och Moder Finland vill att barnet självt skall delbetala för den selen.
Så länge Åland inte kan lösa sin energiförsörjnings säkerhet utan den finska 'navelsträngen' så har vi inte så mycket att anföra. Men vi skall veta vad vi gör när kabeln läggs: Vi tappar momentum i självstyrelsefrågan och beroendet av finsk energi knyter Åland hårdare till StorFinland. Vi tappar motivation till att både energieffektivisera och utveckla egenförsörjningsmodeller. Men det kostar mer än hutlösa elpriser.
Hur ser alternativet ut? En kabel till Sverige? Den har vi ju redan. Är det beroendet inte lika känsligt för oss ålandslevande?
Energi är makt. Alltid.
Den som upplyser ditt hus upplyser dig också om din frihets begränsning. Om du vill lyssna ett ögonblick.
tisdag 30 augusti 2011
onsdag 24 augusti 2011
Individen och kollektivet
För er som följt mig hit från min sida på Facebook följer här den utlovade blänkaren om Gustav Le Bon. Fransmannen i fråga föddes 1841 och och blev 90 år gammal. Han tillhörde den tidens mångsidiga vetenskapligt nyfikna globetrotters. Studieresorna tog honom bland annat till arabvärlden. Han studerade medicin, arkeologi och antropologi. Han är en av hjärnorna bakom det som kallas 'crowd control'. Eller hur man styr människor genom kollektiven.
Den passus i hans biografier som fastnade hos mig var denna, först på engelska, sen min översättning.
Gustave Le Bon's fame comes primarily from his book "Psychologie des foules" (1895), with which he became the founder of mass psychology. He proposed the theory that the individual in a crowd, even in a highly developed culture, loses his critical capacities and behaves in a affective, primitive, barbaric way. In the situation of the crowd, the individual is easily convinced and is subject to the psychological contagion which allows leaders to easily steer crowds where they please.
'Gustav le Bons berömmelse och ryktbarhet härstammar främst från hans bok 'Psychologie des foules' från 1895.
I och med den boken blev han grundaren av ämnet 'masspsykologi'. Han formulerade teorin att en individ i ett kollektiv, i en massa, även om den är del av en högt utvecklad kultur, förlorar sin kritiska förmåga och beter sig affekterat, primitivt och barbariskt. Inlemmad i kollektivet låter sig individen lätt övertygas och infångas av den stora massans psykos och kan lätt styras vart ledarna vill.'
1936 var min mamma 13 år gammal och befann sig på en läktare på Olympiastadion i Berlin tillsammans med 100.000 andra tyskar. Adolf Hitler höll ett av sina brandtal och vrålade 'Wollt ihr den totalen Krieg' (vill ni ha det totala kriget?) Mamma berättar ännu med en rysning hur hon såg sig själv ge den höjda handens obligatoriska hälsning och hör sig själv vråla ja till svar. Ja till ett totalt krig? En trettonåring? Ja tom ett helt folk. Folkmanipulationen eller 'propagandatekniken' som jag antydde i förra blogginlägget fick i den tyska propaganda apparaten ett av sina mest historiskt märkbara uttryck.
Sedan min barndom är jag allt annat än flockmänniska Om än ensam ingalunda är stark, så är den ensamme mindre lätt påverkad än den som bara söker sin tillflykt i en 'mindless' massa. Mobbing är ett pack beteende. Huliganism är ett annat. Fanklubbar (apberg) som vrålar smädesord åt motståndarlagets spelare och domare är ett uttryck för den osv. MC-gäng helt att förtiga.
Mötet med Inger Segerström i Lagtingets auditorium igår kväll gav bland annat flera signaler om att just individen måste tas på allvar i alla kollektiva rörelser. Schablonmässiga styrmekanismer och massrörelser måste granskas i sömmarna. Vi måste våga analysera på vilket sätt de rörelser vi är en del av har medfört att vi enskilt har tappat den egna kritiska förmågan och låtit kollektivets stämningar, ideologier och världsbild ta över våra liv.
Att vägra enfaldigas av det som 'alla' just nu håller för sant eller anser vara viktigt har aldrig varit så viktigt som under en valrörelse.
Om 'alla' är överens om en viss sak kan man misstänka att Gustav Le Bons arv varit väldigt effektivt förvaltat av de som dominerar vårt informationsintag. Den 'allmäna opinionen' behöver inte med nödvändighet vara ett uttryck för universell sanning, den kan vara ett resultat av universell förförelse.
Är inte tilltron till den ständiga och alltid välsigelsebringande 'utvecklingen' en sådan?
I ett ruttnade ägg sker också en utveckling.
Milda Matilda..
Den passus i hans biografier som fastnade hos mig var denna, först på engelska, sen min översättning.
Gustave Le Bon's fame comes primarily from his book "Psychologie des foules" (1895), with which he became the founder of mass psychology. He proposed the theory that the individual in a crowd, even in a highly developed culture, loses his critical capacities and behaves in a affective, primitive, barbaric way. In the situation of the crowd, the individual is easily convinced and is subject to the psychological contagion which allows leaders to easily steer crowds where they please.
'Gustav le Bons berömmelse och ryktbarhet härstammar främst från hans bok 'Psychologie des foules' från 1895.
I och med den boken blev han grundaren av ämnet 'masspsykologi'. Han formulerade teorin att en individ i ett kollektiv, i en massa, även om den är del av en högt utvecklad kultur, förlorar sin kritiska förmåga och beter sig affekterat, primitivt och barbariskt. Inlemmad i kollektivet låter sig individen lätt övertygas och infångas av den stora massans psykos och kan lätt styras vart ledarna vill.'
1936 var min mamma 13 år gammal och befann sig på en läktare på Olympiastadion i Berlin tillsammans med 100.000 andra tyskar. Adolf Hitler höll ett av sina brandtal och vrålade 'Wollt ihr den totalen Krieg' (vill ni ha det totala kriget?) Mamma berättar ännu med en rysning hur hon såg sig själv ge den höjda handens obligatoriska hälsning och hör sig själv vråla ja till svar. Ja till ett totalt krig? En trettonåring? Ja tom ett helt folk. Folkmanipulationen eller 'propagandatekniken' som jag antydde i förra blogginlägget fick i den tyska propaganda apparaten ett av sina mest historiskt märkbara uttryck.
Sedan min barndom är jag allt annat än flockmänniska Om än ensam ingalunda är stark, så är den ensamme mindre lätt påverkad än den som bara söker sin tillflykt i en 'mindless' massa. Mobbing är ett pack beteende. Huliganism är ett annat. Fanklubbar (apberg) som vrålar smädesord åt motståndarlagets spelare och domare är ett uttryck för den osv. MC-gäng helt att förtiga.
Mötet med Inger Segerström i Lagtingets auditorium igår kväll gav bland annat flera signaler om att just individen måste tas på allvar i alla kollektiva rörelser. Schablonmässiga styrmekanismer och massrörelser måste granskas i sömmarna. Vi måste våga analysera på vilket sätt de rörelser vi är en del av har medfört att vi enskilt har tappat den egna kritiska förmågan och låtit kollektivets stämningar, ideologier och världsbild ta över våra liv.
Att vägra enfaldigas av det som 'alla' just nu håller för sant eller anser vara viktigt har aldrig varit så viktigt som under en valrörelse.
Om 'alla' är överens om en viss sak kan man misstänka att Gustav Le Bons arv varit väldigt effektivt förvaltat av de som dominerar vårt informationsintag. Den 'allmäna opinionen' behöver inte med nödvändighet vara ett uttryck för universell sanning, den kan vara ett resultat av universell förförelse.
Är inte tilltron till den ständiga och alltid välsigelsebringande 'utvecklingen' en sådan?
I ett ruttnade ägg sker också en utveckling.
Milda Matilda..
måndag 22 augusti 2011
PR, Media och valrörelser
Medias roll i vilka frågor som ett val handlar om får aldrig underskattas. Den tid då människor hade kristallklara och enkla alternativ att välja mellan är sedan länge förbi. Komplexiteten och mångfalden i snart sagt varenda samhällsfråga gör att bara ett fåtal är insatta nog i en eller flera frågor för att verkligen kunna välja vist. När det dessutom är så att väljarna inte tar ställning i ett antal olika sakfrågor utan tar ställning för ett eller annat parti som i sig kan ha en bred palett av ställningstaganden i sakfrågorna och som inte med säkerhet kan veta hur de kommer att agera om de blir valda, för det är inte ideella lösningar som blir verklighet utan faktiskt möjliga, ja då kompliceras väljarens tillvaro ytterligare. Den besvikelse många väljare upplever efter allt valfjäskande och alla vallöften är just en produkt av att propaganda och eller PR sidan av ett val är så betydande. De som alltså väljer hur valrörelsens mediala angrepp på medborgarnas tankevärld ser ut bär en stor del av ansvaret för vad valet kommer att handla om, alldeles oavsett vad valet borde handla om. Göran Persons ryktbara fiasko i det svenska valet för några år sedan är ett bra exempel. Han trodde inte att arbetslöshetsfrågan var viktig. Så M kunde bli det nya arbetarpartiet och den politiska lavinen under HSB (hans om bestämde) blev massiv. De som la tillrätta partiets propaganda inför det valet har kanske sparkats i tysthet, vad vet jag. Men mera troligt är att de inte har sparkats alls. Att slå ihjäl budbärare för att de kom med dåliga nyheter inträffar altmera sällan sedan PR blev en maktfaktor, sedan media blev tredje statsmakten. Media är en av de styrfaktorer som håller demokratin i schack. Sigmund Freuds borson Edward Louis Bernays är en av den moderna propagandans fäder. Bosatt i USA skapade han nästan på egen hand ett antal oerhört framgångsrika propaganda koncept. Jag citerar en av hans teser: |
In his famous book Propaganda he declared that a major feature of democracy was the manipulation of the mass mind by media and advertising.
Översatt: ' En av de dominerande faktorerna i en demokrati är manipulationen av massans tankeverksamhet via annonser och medier.' |
Bernays åstadkom bland mycket annat genom skicklig propaganda att den amerikanska kvinnan började röka. Och även en hel del åländska fortsätter, mot bättre vetande..
PR, annonser och Propaganda samt innehållet i den ständiga lobbyverksamheten granskas dåligt medan valkampanjerna pågår. Först i eftersnacket analyserar man hur det kom sig att den eller den frågan blev dominerande. Men då är det redan för sent. Situationen på Åland är denna: de verkliga alternativen saknas, därmed tvingas valkampen att skapa konstlade motsättningar, skenfrågor och desarmerade tankebomber istället för att skapa konsensus omkring riktigt viktiga frågor.'
Känslomässigt praktgods som svenskans ställning döljer frågan om nödvändigheten att globalisera Åland för att överleva i en alltmer hårdnande konkurrens: inte svenska eller finska, utan: internationalisering, fler som kan många språk alltså. Även finska och ryska.
Självständighet kan inte förekomma där man inte är självförsörjande. Åland lever i betydande grad av taxfree försäljning och pengaspel via nätet, den sker bland annat på färjelinjer som i sin tur är en förutsättning för smuggling av både kvinnokön, narkotika och annan kontraband. Men dessa bakomliggande verkligheter är tabu i valretoriken, av ytterst förklarliga skäl. Ingen vill stå upp i en rank eka. Man biter inte den hand som föder en.
Göran Person myntade uttrycket: 'Den som är satt i skuld är aldrig fri.' Självständighet för Åland är en vacker myt så länge vi är bundna till att bedriva verksamheter som i sig är mer än lite tveksamma. Att vara tvungen till att prostituera sig för att överleva är slaveri, och ur det växer inget självstyre i utsträckt mening.
Hur valpropagandan ser ut i år visar sig dag för dag. Vilka frågor som är de verkligt viktiga visar sig, kanske. Men ett är säkert: efter valet kommer en del av valets 'viktiga frågor' ha visat sig vara snömos och svålflott.
söndag 21 augusti 2011
Tjänstemannavälde?
Förändringar i den synliga maktstrukturen, valseger för oppositionen exempelvis, leder inte med nödvändighet till några större förändringar för hur politiken ser ut den närmaste mandatperioden. Vad politikerna önskar filtreras på ett betydande sätt genom 'apparaten', dvs tjänstemannakårens exekutiva rutiner, genom de tusentals interna förordningarna och sedvänjorna. Oavsett ideal, oavsett politisk retorik så sitter nästan alltid samma tjänstefolk kvar vem som än vinner valet.
Mera sällan frågar väljarna efter vilken politisk åsikt tjänstemännen har. Men det är sannerligen inte utan intresse.. Det vore nämligen synnerligen märkligt om inte en tjänstepersons politiska grundåsikt avspeglades i dennes förhållningssätt till hur man av allt pratet i forum i lagting och kommunfullmäktige verkställer och genomför besluten.
Min misstanke efter att ha varit väljare i över 44 år är att den verkliga proppen mot djupgående förändringar är den oerhört trögförändrade tjänstemanna kåren.. Vem som än regerar på pappret, så nog är det i slutändan samma tjänstemän som den ena mandatperioden hade högerkrafter som herrar som nu under vänstermajoritet fortsätter, ungefär som förut.. Och om det riktas kritik mot tjänstemännen så hänvisar de alltid till 'vi har våra regler'. Det kan låta misstänkt likt en människa som talar för sin sjuka mor..
Med sikte på den kommunala demokratin på Åland studerar jag för närvarande kommunallagen. Inser direkt att medborgarna som röstar i valet har betydligt mera möjlighet att delta i den kommunala beslutsfattningen än de nu vanligen gör eller är medvetna om. Jag misstänker samtidigt att politikerna själva inte är allt för måna om att göra folk medvetna om vad de faktiskt kan göra även mellan valen för att påverka.
Politiker som fått makten vill ju inte heller bli alltför närgånget granskade, det skulle rubba cirklarna och 'störa' arbetet. När jag en gång var verksam som internpedagog i försäkringsbolaget Skandia, nuvarande If, så utbildades alla anställda i ett program med namnet: 'Kunden i Centrum'. Vid ett av dessa tillfällen ställde vi som vanligt inledningsvis frågan: 'Vilka är de största hinderna för er på kundtjänst att göra ett gott arbete?' Det förbluffande svaret från en av grupperna var: 'Om vi bara slapp alla kundsamtal skulle vi få mycket gjort!'
Det är med tilltagande obehag som jag inser att det förhållningssättet också kan gälla politikerkåren. Lite virvel nu under valrörelsen är ok, engagera er, gå och rösta, men sen när ni väl 'satt' makthavarna på sina taburetter hoppas vi att ni ger oss arbetsro att göra vad vi vill. Då bör ni inte störa oss för mycket. Det blir bara rörigt om ni agerar medvetna väljare när det inte just är val...!!
Norra Ålands Socialdemokrater har av en händelse ett 'memento mori' i sin egen förkortade profil. NÅS, Norra Ålands Socialdemokrater skall alltid kunna nås, även under mandatperioden, och inte bara som bollplank för missnöje om vi fortsätter i opposition, utan framför allt om vi får en möjlighet att medverka i våra nordåländska kommuners styrande.
Men en sak kan vi inte lova: att tjänstemannakåren bedriver business as usual oavsett politisk riktning i kommunfullmäktige. Den osynliga världen som de facto bestämmer mer än den förda politiken skall granskas. Noggrant!
fredag 19 augusti 2011
Solidaritet; täckmantel för gruppegoism?
Högt värderade värdeord har alla en sak gemensamt: de slirar mycket snabbt på kopplingen och kommer ingen vart i det politiska samtalet. Att solidaritet som begrepp i sig är omtvistat är en sak. Tanken är så god, att ingen skall lämnas utanför, ingen vara ensam med livets utmaningar, ingens behov skall vara mer tillgodosedda än alla andras och att de som har skall fritt och medmänskligt dela med dem som inte har. Som begrepp är det satt utom tvivel. Och få är de som skulle säga att solidaritet inte är viktig.
Men just där ligger problemet med detta och många andra ord. Det är nämligen ett ord med så bred uppslutning att det saknar politisk slagfärdighet. Ingen politiker säger: 'NÄ vi vill inte ha solidaritet.' Det vore ideologiskt självmål. Men trots den massiva 'consensus' som finns bakom solidaritetstankens ord så är det frånvaron av solidarisk politik den sand som grusar den politiska arenan. Om solidaritet var allmän egendom skulle själviska särintressen inte dominera verkligheten. Då skulle likadana förutsättningar finnas för alla, och då skulle alla acceptera gemensamma spelregler. Så är det tyvärr inte. Det är fullt möjligt att tolka våra tusen nya lagar och förordningar varje nytt år som ett bevis på att solidaritet INTE finns.
'Solidaritet' kan nämligen bli kidnappat, 'hijacked' och usurperat (stulet) av enskilda grupper och kläs det egna partsintressets retorik.' Effektivt: Vi är solidariska med de som har samma åsikter som vi, de andra får klara sig själva.
Själviskhet anses fult men gruppegoism är helt ok? Varje rörelse som gärna hugger dem i hälarna som på något sätt anses vara mera gynnade, men som aldrig sneglar neråt för att dela med sig av dem som är lägre ner på tillfredställelseskalan bidrar till att urholka begreppet solidaritet.
Kanske är det därför som det går allt sämre för en del av fackföreningsrörelsen och idealiteten? För många utnyttjar solidaritetsbegreppet som ett sätt att sko sig på någon annans bekostnad..
Måste vi inte återfinna, återkalla och uppväcka ordet ur det träsk av missbruk som det hamnat i?
Oavsett politisk färg syns det mig nämligen som om den enda politiska grundidé som verkligen omfattas av alla är denna: Ge mig vad jag vill ha och låt mig vara i fred!
Och det kan i alla händelser inte inrymmas i någon egentlig definition av 'solidaritet'.
Men Karin Boye, Aldous Huxley och George Orwell lärde oss som växte upp med 'Kallocain', 'Du nya sköna värld', och '1984' att språkets förändring från sannspråk till 'nyspråk' är en av totalitarismens förutsättningar.
Men just där ligger problemet med detta och många andra ord. Det är nämligen ett ord med så bred uppslutning att det saknar politisk slagfärdighet. Ingen politiker säger: 'NÄ vi vill inte ha solidaritet.' Det vore ideologiskt självmål. Men trots den massiva 'consensus' som finns bakom solidaritetstankens ord så är det frånvaron av solidarisk politik den sand som grusar den politiska arenan. Om solidaritet var allmän egendom skulle själviska särintressen inte dominera verkligheten. Då skulle likadana förutsättningar finnas för alla, och då skulle alla acceptera gemensamma spelregler. Så är det tyvärr inte. Det är fullt möjligt att tolka våra tusen nya lagar och förordningar varje nytt år som ett bevis på att solidaritet INTE finns.
'Solidaritet' kan nämligen bli kidnappat, 'hijacked' och usurperat (stulet) av enskilda grupper och kläs det egna partsintressets retorik.' Effektivt: Vi är solidariska med de som har samma åsikter som vi, de andra får klara sig själva.
Själviskhet anses fult men gruppegoism är helt ok? Varje rörelse som gärna hugger dem i hälarna som på något sätt anses vara mera gynnade, men som aldrig sneglar neråt för att dela med sig av dem som är lägre ner på tillfredställelseskalan bidrar till att urholka begreppet solidaritet.
Kanske är det därför som det går allt sämre för en del av fackföreningsrörelsen och idealiteten? För många utnyttjar solidaritetsbegreppet som ett sätt att sko sig på någon annans bekostnad..
Måste vi inte återfinna, återkalla och uppväcka ordet ur det träsk av missbruk som det hamnat i?
Oavsett politisk färg syns det mig nämligen som om den enda politiska grundidé som verkligen omfattas av alla är denna: Ge mig vad jag vill ha och låt mig vara i fred!
Och det kan i alla händelser inte inrymmas i någon egentlig definition av 'solidaritet'.
Men Karin Boye, Aldous Huxley och George Orwell lärde oss som växte upp med 'Kallocain', 'Du nya sköna värld', och '1984' att språkets förändring från sannspråk till 'nyspråk' är en av totalitarismens förutsättningar.
onsdag 17 augusti 2011
In- och utbildning
Demokratin har en baksida. Den kräver att de som vill leva i den är relativt bildade. Ingen kan vara demokrat som inte kan eller orkar läsa, eller som inte vill höra förbi orden till deras mening. Det krävs bildning till hänsyn, till förmåga att respektera vad man inte gillar själv. Framför allt kräver demokratin att makt aldrig utövas ÖVER folket utan av folket över sig själv. Risken att någon särskilt skolad broilerelit anser sig företräda allas intresse och till och med monopoliserar 'korrekta åsikter' är en av bildningens största fiender.
Folkstyre måste då bygga på en bildningsverksamhet som lägger gemensam grund för själva förmågan att samtala med varandra. Men utbildning måste också förhindra inbillningen att bildning ursäktar brist på medmänsklighet. Utbildningens största brist är att den kan lämna människor i besittning av kunskaper vars tillämpning kräver en moralisk resning som utbildningen inte ger helt enkelt därför att värdegrundande bildning inte kan vara en skolfråga utan måste ligga i generationens uppdrag. Det vill säga: grundläggande personlighetsbildning måste ske utanför bildningsinstitutens ramar. Och framför allt: före skolåldern.
En grodd till demokratiskt tänkande måste livnäras innan skolvärlden bemästrar våra barns tid och energi.
Den laddning som finns i den ryggsäck barnen bär när de kommer till skolan bestämmer vad den kan sedermera kan inrymma. När flera decenniers skolverksamhet lett till ett samhälle där individualismen härskar och egofixeringen når nuvarande höjder är det en katastrof för de demokratiska värdena. Om själviskheten och hänsynslösheten mot medmänniskan satts i system då har skolan inte givit bildning utan enbart inbillning.
Skolans kinkiga och näst intill omöjliga uppdrag är att utbilda, inte för skolan, utan för livet. I vårt fall, för ett liv på Åland. Inte enbart, men framför allt, Det innebär vissa begränsningar. Skolan kan inte erbjuda alla allt, dess fundament är att vara ett samhällsorgan för att skola till ansvar och delaktighet i det åländska samhället.
Att vi har brist på vissa yrkesgrupper, att vi har överskott av utbildningar som det inte finns jobb för på Åland är ett av bildningsverksamhetens tydliga problem. I takt med att utbildningen blivit konkurrensutsatt syns det allt tydligare att löftet till de unga 'du kan bli vad du vill' måste modifieras med brasklappen: om du utbildar dig till vad du aldrig kan leva på måste du lämna Åland. Har Åland råd att utbilda arbetskraft som landskapet inte kan använda?
Femtusen jobb förlorar sina utövare när fyrtiotalisterna går i pension de närmaste åren. Hur anpassar sig utbildningen till den verkligheten?
Rosens rot..
Att ta ställning för ett visst politiskt parti borde ingen göra utan att ha satt sig in i den idévärld som det partiet på mer eller mindre medvetet sätt anser sig företräda. Det som kännetecknar de åländska partierna idag är en nästan bedövande samstämmighet om ett antal nyckelord, honnörsord och 'gomvänliga' klicheér. De skillnader som finns är mera av retorisk art än substantiell. Och i slutändan är all politik realpolitik, dvs det möjligas konst, inte fantasy. Skillnaderna är vad som ger ett val spänning, men om de överdrivs blir sanningen lidande.
Socialdemokraterna som jag valt att ställa upp för har mycket träffande valt en ros som sin partisymbol. Men den som har minsta aning om rosor inser direkt loggan dyker upp att det är en F1 hybrid, inte en naturlig vildros. Alla de rosor man inköper och vars prakt man förväntar sig få se i sin trädgård är ympningar på en rot som i sig inte ger särdeles intressanta blomster. Ympstället skall enligt förpackningens anvisningar vara väl under jord, och vad mera är: alla rotskott skall sorgfältigt tas bort.
Det är ympen som skall blomma, inte roten. I socialdemokratins fall är roten den idag något pinsamma rot som stavas Marx och Engels. Samma rot gav upphov till en politisk och humanitär skamfläck som dominerade världen och på vissa håll ännu förgiftar den. Att socialdemokrater ännu skälls för att vara smyg- eller öppen kommunister är av det skälet ofrånkomligt. Roten är där även om den numera är helt under ytan, allt i enlighet med tesen: visa vad som kan blomma, inte vad som finns under ytan. Den samtida och moderniserade socialdemokratin är produkten av vad som ympats på den marxistiska roten, men det är inte roten som blommar. Ympen är en hybrid, den är en sammansättning av ett antal egenskaper som i sig är lånade (eller rentav stulna hävdar en del motståndare) från alla möjliga håll. Några blomblad har rentav uppstått i den synergiska effekt som inträder när mångfalden idéer får mötas i fritt utbyte.
Om jag förväntas försvara rotens ursprungliga substans kliver jag blixtsnabbt av. Men lika lite som att jag knipsar bort ympningens blomsterprakt för att ge rotskotten en chans att taggigt spridda sin ynkedom, lika lite föraktar jag att ett simpelt och enkelt rotämne kan bära helt annan frukt än det artegna materialet är begränsat till. Så jag låter roten vara, och göder den bara för att ge ympningarna en chans att blomma underbart och doftande. Men alla rotskott skall hänsynslöst utrotas. Social är den som inser att hon är människa bland människor och beroende av de andra för den egna välmågan, demokrat är man om man vill att alla människor skall ha insyn och påverkansmöjlighet på det som styr deras tillvaro.
'Med alla för oss alla'. Det låter som ett bra valmanifest!
Socialdemokraterna som jag valt att ställa upp för har mycket träffande valt en ros som sin partisymbol. Men den som har minsta aning om rosor inser direkt loggan dyker upp att det är en F1 hybrid, inte en naturlig vildros. Alla de rosor man inköper och vars prakt man förväntar sig få se i sin trädgård är ympningar på en rot som i sig inte ger särdeles intressanta blomster. Ympstället skall enligt förpackningens anvisningar vara väl under jord, och vad mera är: alla rotskott skall sorgfältigt tas bort.
Det är ympen som skall blomma, inte roten. I socialdemokratins fall är roten den idag något pinsamma rot som stavas Marx och Engels. Samma rot gav upphov till en politisk och humanitär skamfläck som dominerade världen och på vissa håll ännu förgiftar den. Att socialdemokrater ännu skälls för att vara smyg- eller öppen kommunister är av det skälet ofrånkomligt. Roten är där även om den numera är helt under ytan, allt i enlighet med tesen: visa vad som kan blomma, inte vad som finns under ytan. Den samtida och moderniserade socialdemokratin är produkten av vad som ympats på den marxistiska roten, men det är inte roten som blommar. Ympen är en hybrid, den är en sammansättning av ett antal egenskaper som i sig är lånade (eller rentav stulna hävdar en del motståndare) från alla möjliga håll. Några blomblad har rentav uppstått i den synergiska effekt som inträder när mångfalden idéer får mötas i fritt utbyte.
Om jag förväntas försvara rotens ursprungliga substans kliver jag blixtsnabbt av. Men lika lite som att jag knipsar bort ympningens blomsterprakt för att ge rotskotten en chans att taggigt spridda sin ynkedom, lika lite föraktar jag att ett simpelt och enkelt rotämne kan bära helt annan frukt än det artegna materialet är begränsat till. Så jag låter roten vara, och göder den bara för att ge ympningarna en chans att blomma underbart och doftande. Men alla rotskott skall hänsynslöst utrotas. Social är den som inser att hon är människa bland människor och beroende av de andra för den egna välmågan, demokrat är man om man vill att alla människor skall ha insyn och påverkansmöjlighet på det som styr deras tillvaro.
'Med alla för oss alla'. Det låter som ett bra valmanifest!
måndag 15 augusti 2011
Inget nytt under solen
Fast ändå inte riktigt sant. För min del är det äntligen dags att skapa och försöka underhålla en blogg. Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är helt enkelt den att det är med bloggandet som med så mycket annat i föreningslivet: när det mesta sagts och gjorts har allting sagts men nästan ingenting gjorts. Och: kravet att underhålla en blogg med färsknäring, kravet att vara INTRESSANT var gång man säger något kan knäcka den mest ambitiöse. Även om jag är en skrivgalen och åsiktsrik nästanpanschis så finner jag mig understundom uttråkad av mina egna ord och åsikter. Men det finns bara ett sätt att validera sitt skrivande och tyckande: utsätta andra för det. Kanske får man feedback..
Min blogglogga antyder min elementära språkbildning: halvklassisk humanist med ett antal års umgänge med ett stort antal texter från religion och filosofi. Och det antyder delvis min ganska så spiralistiska världsuppfattning; Under solen finns inte mycket som är nytt. Bara nya sätt att göra om samma misstag, nya raffinerade metoder att utsätta medmänniskorna för de egna begränsningarnas verklighet. När de mest eftersökta värdena manifesteras visar de sig vara urgamla och städsegröna: gör mot ingen vad du inte vill bli utsatt för själv. Så simpelt.
Bloggen startas av ett specifikt skäl: ambitionen att delta som kandidat i höstens kommunalval för socialdemokraterna på Åland. Det bestämmer dess innehåll den närmaste tiden.. välkomna ombord på denna socialdemokratiskt o-ortodoxa tankeskuta... De som känner min politiska historia från mina 'Sturm und Drang' år på sjuttiotalet vet att jag där hyvlade av just socialdemokratin utan förbarmande. Men Åland är inte Sverige och åländska socialdemokrater är inte svenska betongsossar.
Min blogglogga antyder min elementära språkbildning: halvklassisk humanist med ett antal års umgänge med ett stort antal texter från religion och filosofi. Och det antyder delvis min ganska så spiralistiska världsuppfattning; Under solen finns inte mycket som är nytt. Bara nya sätt att göra om samma misstag, nya raffinerade metoder att utsätta medmänniskorna för de egna begränsningarnas verklighet. När de mest eftersökta värdena manifesteras visar de sig vara urgamla och städsegröna: gör mot ingen vad du inte vill bli utsatt för själv. Så simpelt.
Bloggen startas av ett specifikt skäl: ambitionen att delta som kandidat i höstens kommunalval för socialdemokraterna på Åland. Det bestämmer dess innehåll den närmaste tiden.. välkomna ombord på denna socialdemokratiskt o-ortodoxa tankeskuta... De som känner min politiska historia från mina 'Sturm und Drang' år på sjuttiotalet vet att jag där hyvlade av just socialdemokratin utan förbarmande. Men Åland är inte Sverige och åländska socialdemokrater är inte svenska betongsossar.